Me Hearties

Thursday, I don't care about you

2012-01-10T18:07:00.005+01:00

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

Living in denial

2011-12-28T19:33:00.022+01:00

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Skitmusik

2011-10-19T22:13:00.010+02:00

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.

Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.

Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.

Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!

Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Frankie says: relax

2011-09-12T22:54:00.005+02:00

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är så lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.

Filmcitat #7 och #8: facit

2011-07-25T13:30:00.001+02:00

Jaha, här inser jag just att jag publicerade en filmcitatsomgång i januari (JANUARI), som jag ännu inte lagt upp ett facit till. Plus omgång #7 från oktober (OKTOBER). Förra året (TVÅTUSENTIO). Eh. Oj.

Without further ado så får ni därmed svaren på de citat som ingen prickade in!

Facit för filmcitat #7
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley." - "Pleasantville"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys." - "True Lies"
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!" - "En Hon-djävuls Liv och Lustar"
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!" - "Orgazmo"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years." - "Top of the Food Chain"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!" - "Private Benjamin"

Facit för filmcitat #8
1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen." - "Cannonball Run II"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!" - "Pretty Woman"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky." - "Better Off Dead..."
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!" - "The Warriors"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance." - "Twister"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town." - "Ghost World"
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!" - "Mermaids"
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that." - "The Fighter"
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?" - "Prime"

One of us, one of us

2011-07-24T17:06:00.016+02:00

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.

Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

Ologiken slår till igen

2011-07-12T23:32:00.005+02:00

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Summer loving

2011-07-01T21:52:00.013+02:00

Jag lovar och svär att jag inte gått i graven, vare sig i verkligheten eller på the internetz. Däremot har jag gått och blivit knegare, minsann. Sedan mitten av april får jag betalt för att hjälpa folk att klä sig snyggt, och för att hålla ordning på en massa paltor, i princip. Eller så kan man säga att jag jobbar i en klädbutik, det är kanske lite mer lättförståeligt.

Vi kör en fin liten lista för att summera läget, shall we? Ja, vad bra, here goes:

• Jag har då, som sagt, fått jobb. Ett jobb jag ville ha, dessutom. Och att det är första jobbet på fyra år känns helt freakin' awesome.
• Eftersom jag jobbar får jag lön, vilket betyder att jag inte längre är konstant dirt poor, utan har råd att göra saker som jag vill och köpa saker jag vill ha - samt betala av skulder som tryckt på mitt samvete much too long.
• Jag har flyttat. Igen. Nu bor jag på bekvämt och sensibelt avstånd till jobbet, till alla mina vänner, till allt jag behöver och till civilisationen. Förut bodde jag i Uzbekistan, more or less. Det tog i alla fall nästan tre timmar att pendla fram och åter till jobbet, fem dagar i veckan. Det var inget bra alls.
• I och med att min senaste flytt var från en stor, vid inflytt omöblerad trea, till en fullt möblerad trea har jag rensat ut prylar för glatta livet, vilket renderat mitt bohag till en mycket mer hanterbar storlek. Den mentala frihet det skänker att slippa bekymra sig för tvåtusenfemhundra småsaker och ett nödtvunget ägt skrotigt, otympligt möblemang är omätbar. Omätbar, I tell ya.
• En av mina bästa vänner blev ägare till ett stycke sprillans ny bebis igår, ett barn som hon skapat nästan helt själv, endast med marginell med hjälp av sin pojkvän. Fan-fucking-tastic!
• Jag har bokat en tatueringstid, så om en månad är det äntligen dags för mer bläck i huden, samt för att påbörja min efterlängtade 80-talssleeve. :D
• Min bror och hans sambo har köpt en sommarstuga i Östergötland, ett gammalt 1800-talshus med tillhörande konstnärsgrannar, där de ska odla grönsaker och kramas med sina katter och läsa böcker i trädgården. Fint som snus.
• Min mamma har gått i pension. Hon fick en guldklocka och en fest, inte klokt vad fint det ska vara, minsann. Det är fortfarande alldeles barockt, jag har liksom inte förstått att min kära moder ens passerat 50-strecket, inte egentligen. Jag menar, jag förstår ju inte fullt ut att jag själv fyller 32 i höst, så hur skulle min mammas ålder kunna ändras, när inte min egen verkar göra det? Men panchis är hon likafullt nu. :D
• I helgen kommer en internetbekant, som är kompis på riktigt med vänner till mig, hit från Florida och hälsar på. Ska bli fantastiskt trevligt att träffa henne, och visa upp sommar-Stockholm lite grann.
• Förhoppningsvis kan jag åka på ett mini-break till Götet och Ålen om några veckor, men det är inte säkert att det blir av än, så var bussiga och håll tummarna för att alla tider och kostnader kan klaffa, will ya?
• Jag hoppas på att kunna ditcha vintern och mörkret för två veckor i Cali i vinter, åh, låt det ske, låt det ske!
• Det är sommar, sommar och sol, vilket inte bara värmer min hud utan även min själ. Allt känns lättare på sommaren, helt enkelt.

Men allt är ju inte bara molnfria skyar, så lite skit måste jag allt yppa också:

• Min högt älskade soffa har jag tvingats sälja. Kanske den enda möbel som jag inte ville eller inte skulle brytt mig om att bli av med, buhu. Materiell separationsångest at its worst.
• Min digitalkamera har gått hädan, på grund av mina likstela, Valborgskalla fingrar som fumlade och förlorade den till asfaltsguden. Vila i frid.
• Jag står fortfarande och stampar på en alldeles för låg vikt, det vill sig bara inte med nån viktuppgång här, och det är så frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag är smal, så är det bara, och det har jag lärt mig att leva med sedan långt tillbaka. Men att on top of that bli smalare ändå, det har jag inte alls signed up for. Seriösa tips på stabil och nyttig påfläskning mottages tacksamt, alltså inte av typen "ät en burk majonäs om dagen" eller "ät mer". Det är inte fullt så enkelt.
• Jag har banne mig inte ens kysst en karl på säkert ett år nu. Det börjar bli tråkigt, men jag kan inte ragga, vill inte heller. Moment 22 is here to stay, antar jag.
• Jag måste verkligen börja träna, my ass is saying goodbye och det tycker jag inte alls om.

Sådant är mitt liv för stunden, om det mot förmodan finns någon läsare kvar som faktiskt kikar in här och var nyfiken, that is. Nu när jag inte behöver lägga all min icke-jobbande vakna tid på att pendla så kanske jag kan lyckas få ur mig de där blogginläggen som legat och puttrat runt i skallen ett tag snart också. Let's hope so! :D

Naked pictures (of your mother)

2011-05-03T00:18:00.003+02:00

Det här med nakenbilder på nätet, hörni, vad är det som händer där egentligen?

Är folk verkligen så sjukt dumma att de inte förstår bättre än att flasha skrevet för kreti och pleti? Och varför är det så ohyggligt många som i dagsläget känner sig manade att demonstrera mänsklig anatomi ur varierande vinklar? Det har alltid funnits och alltid kommer finnas människor som är exhibitionistiska, kommer alltid finnas de som bara måste få visa upp sina kroppar i mer eller mindre naket tillstånd för främlingar. Varför vet jag inte, men det är ett allmänt, vedertaget behov hos en liten del av befolkningen. Att det är så, det köper jag, helt enkelt. Med betoning på att det är applicerbart på ett fåtal.

Men om man jämför antalet semi-porriga bilder på folk (eller ja, tjejer i huvudsak) som florerar idag, med hur det såg ut för hundra år sen, femtio år sen - fan, ta tio år sen bara - så är det en sinnessjuk ökning i antalet så kallade modeller. Framför allt sträcker det sig skrämmande långt ned i åldrarna numera. Idag kan du ta av dig paltorna, ställa dig framför din webcam, plåta dig själv och inom någon minut ha flauntat ditt hull på x antal sajter.

Det är lätt, jättelätt. För lätt.

Min åsikt är att folk, i synnerhet tonåringar som ju alla vet är lite bakom flötet på grund av bristande livsvisdom och skenande hormoner, verkligen inte fattar vad fan det är de gör på grund av hur enkelt det är. Nåt som är så lätt kan väl inte vara dåligt eller farligt? Utan omedelbara eller tydligt sammanhängande repressalier kopplas inte handling och konsekvens samman. Det är ett vanligt förekommande problem som man inte behöver vara tonåring för att ha svårt att hantera heller. Den omedelbara reaktioner är oftast positiv, dessutom, eftersom fjuniga, pubertala killar och medelsvenssons med ribba blir glada över att få se gratis nakenbilder.

Dessutom begriper de här flickorna verkligen inte magnituden i den där lilla halvklädda bilden de slänger upp för bekräftelse vid sexton års ålder. Den kommer inte att försvinna. Den kommer finnas kvar nånstans, kanske rent av på många ställen, i evigheters evighet. Och skulle du mot all förmodan faktiskt kunna plocka ner den, radera den från the internetz med dina superba jedi-krafter, så kan du ge dig fan på att det finns ett stort gäng flåsande farbröder som redan sparat ner den. För att titta på igen och igen. Och de kan lätt som en plätt slänga upp den igen på nån ny sajt. Och så fortsätter det, allt för att du så desperat ville bli sedd och åtrådd när du var ung och, quite frankly, jävligt dum.

Låt mig dra en jämförelse mellan nu och då, för att illustrera exakt hur vansinnigt beteende det är, detta oskick att visa sina tuttar online for all to see. Idag behöver du inte mer än dig själv och din webcam: du kan sköta hela skiten själv, från pose till publicering, och hela proceduren går på några minuter. Voilá, klart, tits galore! Men för tio-femton år sen skulle du antingen äga en bra kamera, eller låna en och veta hur man tricksar med självutlösaren (bwahaha!), alternativt vara bekväm med att be någon annan fotografera dig i lättklädda, komprometterande situationer. Sen skulle du framkalla bilderna, och ha the guts att gå och hämta ut dem också, kunna se personen bakom disken i ögonen utan att rodna (för du vet att de tittar på bilderna de framkallar, givetvis gör de det), eller så skulle ha kunskap och tillgång till ett framkallningslab och fixa biffen själv. Sen skulle du låta kopiera upp bilden i några tusen exemplar, antingen hos foto-butiken eller för egen hand under många timmar i labbet, och slutligen skulle du posta ut varje kopia till random snubbar i hela världen.

Men, vafan, varför skulle nån nånsin göra allt detta?, frågar man sig. Det är ett bisarrt beteende, kostsamt, psykstört och otroligt fräckt i ordets sanna bemärkelse. Ja, precis, varför skulle man göra såhär? Men det är precis detta som tusen och åter tusentals tonårsbrudar gör dagligen numera, förutom att de inte behöver be nån fota, de behöver inte framkalla, kopiera upp, leta upp mängder med adresser eller posta fysiska fotokopior nånstans. Det räcker med ett par enkla tryck på datorn så har de lätt och ledigt åstadkommit precis samma sak. Och det är nu man måste fråga sig om nån av de här tjejerna skulle bemödat sig eller ens varit intresserade av att genomgå detta om den teknik som finns tillgänglig idag, inte hade funnits. Svaret är i princip utelutande nej. Nej, de allra flesta hade givetvis inte gjort det, hade ryggat tillbaka vid blotta tanken.

Så varför gör de det ändå, då? För att de verkligen inte fattar vad det är de gör, är det enda svar jag kan komma fram till. När var det vi skulle börja ha lektioner i internet-vett och etikett i skolan, sa ni? Jaha, inte? Okej, nä, det behövs nog inte ändå. Saker och ting verkar ju verkligen gå så himla bra som det är, så why bother?

Universums mysterier

2011-05-02T23:47:00.004+02:00

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!

Where there's no sense, there's no feeling

2011-03-31T21:24:00.001+02:00

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.

Arbetslös by lathet?

2011-03-07T23:06:00.001+01:00

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

In other news

2011-02-16T14:54:00.005+01:00

Hej hörni, jag lovar dyrt och heligt att jag inte är död och inte har gått under jorden eller antagit ny identitet (även om det sistnämnda onekligen låter lattjo); jag har bara flyttat. Igen. Därför har jag knappt orkat göra annat än, ja, flytta, egentligen.

Vi kör en snippety-snappety lista på senaste nytt, vetja. Braskande rubriker och nakenchockar uteblir denna gång (reds. anm.):

Jag sover dåligt och orkar nästan inget, känns det som.
Jag harvar runt med myndighetskontakter för att flytta mig själv och alla mina papper och jävelskap, vilket tar tid och är tröttsamt. För att inte tala om hur tråkigt det är!
Jag försöker fortfarande packa på mig lite vikt igen efter min svängom med Crohns under 2010. Det går inte alls bra.
Jag har fortfarande inget jobb och ingen praktikplats.
CSN har, efter bra mycket tid och flera telefonsamtal, haft godheten att meddela att de inte ger preliminära besked alls. Öh, så, jag har väntat på nåt som inte finns. I onödan. Åh, min favoritsysselsättning, how did you know?
Jag hatarhatarhatar vintern och att den aldrig vill gå och dö.
Det drar förskräckligt i mitt nya rum, vilket förtar lite av glädjen över att ha ett eget, stort rum, förstås.
Jag har sju kronor att leva på.
Min nya soctant har vinterkräksjukan, vilket betyder att de inte vet när jag kan få en tid att träffa henne, så hon kan fräsa igång mitt ärende, så jag kan få pengar. Alltid lika spännande att leva mitt liv, vettu!

Jaha, det där var ju inget vidare kul, tänker ni. Nej, det är det inte heller, men några bra saker har jag ändå upplevt sen sist, så jag tar och listar dem med, så känns det lite bättre för mig i alla fall:

Jag har klippt mig, chop chop till axlarna ungefär, med ett par långa flätor med silverpärlor i. Tjusigt värre.
Jag har alltså flyttat, och bor numera i en cp-stor lya norr om stan, tillsammans med en ny, men finfin vän.
Fastighetsskötaren var just här och tätade draget, i alla fall tillfälligt, eftersom det tydligen är bäst att täta sånt i plusgrader. Men det är redan varmare i alla fall, hurra!
Jag såg "The King's Speech" på förhandsvisning för ett par veckor sen, med min nya roomie, och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. :)
Jag fick biopresentkort i julklapp av mamsen, vilket gör att jag kan gå och se både "True Grit" och "Black Swan" rätt snart, hurra igen!
Snart är det Oscarsgalan!
Vi ska hysa ett smärre temmelparty här hemma, där vi ska försöka oss på att baka temlor. Och att äta dem sen.
Jag har 145 olästa böcker i mina hyllor, mums.
Jag har börjat skriva så smått för min kamrat Brekis nystartade fanzine CSICON.org
Jag har skaffat en tumblr, och glömt berätta här om den. (Jag vet att jag sa att jag inte fattade meningen med tumblr för inte så länge sen, och egentligen finns det ju ingen direkt mening heller, det är bara ett ställe där man kan klicka att man gillar en massa bilder och citat och texter, ungefär. Märkligt, men smått beroendeframkallande.)
Mitt nya hem är på god väg att bli förträffligt fint.
Jag har två födelsedagsfester att se fram emot de kommande helgerna.
Snart är det mars, och efter det: april och maj, och sen är det jävlar i mig sommar!
Ålen kommer hit om ett par veckor, åh, lyckan vet inga gränser!

Ja, det var nog det hela, skulle jag påstå. Nu ska jag försöka mig på att öva upp ett sätt att presentera mig själv på ett fantastiskt vis så jag kan ringa och tracka företag om praktikplatser imorrn. Wish me luck!

Men varför?

2011-01-23T22:45:00.007+01:00

En del av mina val här i livet föranleder en aldrig sinande frågestund, en som jag inte har nån lust att besvara varenda jävla gång någon av sakerna i fråga kommer på tal. Eller besvara alls, för den delen. För nu är jag less.

Jag säger att jag är vegetarian. Men varför? Jag säger att jag är ateist. Men varför? Jag säger att jag inte dricker kaffe. Men varför? Att jag inte har och inte vill läsa Harry Potter eller Twilight-böckerna. Men varför? Att jag inte vill se "True Blood". Men varför? Att jag inte vill ha en iPhone. Men varför? Att jag aldrig provat knark. Men varför? Varför, varför, varför? Ständigt och jämt avkrävs jag på svar på detta och förmodligen otalt mer av en strid ström ovetande och tröttsamma människor. Människor som i min värld slutligen lyckats betitla sig själva som idioter.

Ja, kära medmänniskor, jag kallar er idioter eftersom ni, er vana trogen, inte tänkte längre än ett varv i guldfiskskålen innan ni vräkte ur er "Varför?". För det första: du kan inte tänka dig att jag fått detta mothugg förut? Kanske, åh jag vet inte, hundratals gånger? Och är yttepytte (läs: helt vansinnigt) utled på att behöva stå till svars för saker jag gör eller inte gör som inte har med dig eller någon annan människas välfärd eller liv att göra, annat än mitt eget. Mitt och bara mitt. För det andra: what's it to you? Du är själv helt såld på din iPhone och har praktiskt taget en droppställning med kaffe som pumpar in klägget i dina vener. Är det jobbigt för dig att jag inte gör detsamma? Är det oerhört viktigt att få veta varför vilt främmande människor inte är direkta kloner av dig? Varför saker och ting här i världen inte sker utefter din egen struktur och funkar precis som de gör i din vardag, oh du universums nav? Gimme a break, och knip igen.

Men eftersom jag nu väljer att skriva om ämnet och slipper stå och fejk-le bredvid en storögd, oförstående tönt medan jag inom mig önskar mig såväl skarpa som hårda tillhyggen så ska jag berätta. En gång för alla. Alltså, varför väljer jag dessa uppenbart felaktiga och ibland oproportionerligt provokativa vägar i livet? För att jag valt detta för mig själv. För att det jag valt passar mig bättre än alternativet. För att man inte måste testa allt som erbjuds eller göra allt som alla andra gör. För att jag fucking kan och fucking vill. Jag sitter inte och häcklar köttätare över deras kostvanor, inte heller ifrågasätter jag kaffedrickare, iPhoneanvändare, religiösa eller folk som vurmar för tonårstrollkarlar och mormonska vampyrer, bland mycket annat. Även om jag sannerligen öser galla över telefåntrattar och blodsugarkåta för deras fanatiska beteende över sanslöst oväsentliga och spåniga ting - men hur kan man inte, I ask you?

I min värld är det sjukt konstigt att vara religiös. Jag kan inte för mitt liv krysta fram ens en gnutta tilltro till nåt mytiskt, allsmäktigt väsen som styr allas liv och hör allt ont man gör, men ändå aldrig lyssnar eller hjälper till när nån far illa. Det låter mer som en ondskefull, abusive styvfar i en musikvideo till bitter men kommersiell tjejrock än en gudom, quite frankly. Men jag kan ändå acceptera att andra tror, jag kan se poänger i de flesta trosläror och jag kan ge fan i (hehu) att ifrågasätta andras tro. Jag kan också leva med att folk låter sina liv styras av en liten plastmojäng eller slaviskt följer och dyrkar en bok- och filmserie för ungdomar. Jag kan till och med tolerera att folk festknarkar i någon mån. Allt detta vänder jag andra kinden till för, så länge jag slipper höra om det, slipper delta i diskussioner eller utövande, så länge min åsikt att INTE älska respekteras - då får ni ha era appar och trollformler och rus bäst ni vill.

Men den här respekten får jag ofta inte. Det ska ifrågasättas. Det ska tjatas. Det ska rekryteras för ert lag, vad månde det än vara. "Vaddå, varför är inte du med på det här? Ska du tycka nåt annat? Ska du slippa prova? ALLA SKA MED!" Men snälla nån, VARFÖR? (Och här är det, i kontrast mot tidigare scenarion, högst tillämpligt att börja tjuta VARFÖRVARFÖR?) Jag ser det såhär: jag gillar rött och du gillar blått. Vad bra. Fint. Blått är också bra, tänker jag. Jag känner verkligen inget behov att att konvertera dig till det röda, att pressa dig tills du testar att ha en röd tröja, att inte slappna av och vara lugn förrän du tycker som jag. Vafan skulle jag bry mig om det för? Det är ju bara en färg. Och det är bara en massa popkulturell dynga, en telefon, ett livsstilsval. Personliga val som görs från individ till individ.

Faktum är att en stor del i varför jag tenderar att undvika stora fenomen som Harry Potter eller "True Blood", är för att dess anhängare är fanatiska, hysteriska, helt jävla galna; intet ont ord om deras älskade böcker/filmer/tv-serie får yttras! Jaha? För att...? Dör någon då, om Twilight får en dålig recension (rätt många döda vid det här laget i så fall)? Försämras din egen upplevelse av att veta att andra inte delar den? Jag förstår verkligen inte. Om jag älskar en film, en bok eller något liknande, då kan jag för all del argumentera för de goda sidorna hos denna, om det handlar om något mindre utnött än vampyrer till exempel, och om jag möter någon som tycker raka motsatsen, men jag blir inte arg eller ledsen för att hela världen inte tycker som jag. Varför skulle jag bli det? Vi har olika smak, olika åsikter. Det är sånt som händer.

Och det är ju så enkelt i alla fall av oliktänkande: vi har olika åsikter och olika smak. Deal with it.

Och ge fan i att fråga mig VARFÖR jag inte är som du nästa gång. Cause I will slap you in your damn face.

Filmcitat #8

2011-01-22T20:23:00.004+01:00

Oy vey, me hearties! Nu har jag skrapat ihop tjugo nya (nåja, nya för tävlingen i alla fall) filmcitat som det gäller att spika! Förra omgången har fortfarande några repliker som ingen lyckats placera, för den som känner att det inte räcker med de sprillans nya minnesvärda ord jag serverar er nedan. Antar att alla intreserade är bekanta med förfarandet vid det här laget, men just in case så får ni regelboken serverad once again.

Regler: Inget fuskande, inga sökmotorer, inga viskande experter som matar en med information. Det enda man vinner är den inre glädjen i att ha rätt, så fusk är med andra ord lika meningsfullt som slikt förfarande i patiens, bantning, tandvård eller andra saker som enbart gäller ens personliga välmående och lycka. :D När man tror sig veta källan till något eller några citat så skriver man ut nummer och titel i kommentarerna, så berättar jag snarast huruvida man vet man vad gläfser om, eller inte - även detta i kommentarsfältet. När ett citat är plockat skriver jag ut det i fetstil. Fet som i ja mon, fett rätt, len! Alles klar?

1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen."
2. "He's not the Messiah, he's a very naughty boy!"
3. "And you are to refer to me as 'idiot', not 'you Captain'! ...You know what I mean!"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky."
6. "-Well. It's not the Hoover dam.
-I know it isn't, it was built by the pilgrims."
7. "Well, hello Mister Fancypants. Well, I've got news for you pal, you ain't leadin' but two things right now: Jack and shit... and Jack left town."
8. "You can go suck a fuck!"
9. "I'm a Derek - Dereks don't run!"
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance."
12. "-What's wrong with his rabbits, man?
-They're not rabbits, they're hens.
-Nah - rabbits!
-Well, if they're rabbits, where are their ears?
-That's what I'm sayin'!"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town."
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!"
15. "-Perhaps you should embroider a red A on your wardrobe, you abominable tramp.
-Perhaps you should get a wardrobe, you abominable twat!"
16. "-You don't like raisins?
-Not really.
-Why?
-They used to be fat and juicy and now... they're just twisted. They've had their lives stolen. Well, they taste sweet, but really they're just humiliated grapes. I can't say I'm a big fan of the raisin council."
17. "Now if you’ll excuse me, I’m going to go on an overnight drunk, and in 10 days I’m going to set out to find the shark that ate my friend and destroy it. Anyone who wants to tag along is more than welcome."
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that."
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?"
20. "I look like you wanna look. I fuck like you wanna fuck. I'm smart, capable, and most importantly: I am free in all the ways that you are not."

Could I see a hat wobble?

2011-01-16T14:49:00.004+01:00

För att det är för bra för att inte spridas överallt. Jag skrattar så jag gråter!

Some girls wander by mistake

2011-01-04T23:08:00.001+01:00

Tjejer är ett jobbigt och konstigt folkslag.

Ja, för all del, jag är tjej själv och känner många helt underbara brudar, så givetvis är inte alla tjejer dumma i huvudet. Och dessutom finns det så många sätt att vara störande och idiotisk på, varav en hel del såklart är allmängiltigt, det vill säga att könet på idioten i fråga är irrelevant. Men en del saker som stör mig med vissa sorters människor är så gott som enbart tjejigt. Och stereotypt. Jag, som tillhör samma kön, förstår det inte alls och ser heller ingen som helst tjusning eller något värdefullt i det. Så givetvis måste jag avreagera mig i en lista, en lista över tjejigt beteende som jag avskyr. Varsågod!

Jag hatar tjejer som:

• klappar händerna med bara handflatorna, WTF is up with that? Blir ju för fan inget klapp av det, mest lite handtryckningsljud som bäst. Och fingrarna som spretar åt alla håll ser efterblivna ut.
• ler och pussar kind när de ses men sedan öser dynga över varandra närhelst de inte är i samma rum. Men ändå anser de sig vara de såtaste av vänner. Obegripligt.
• pussar kind överhuvudtaget, i tid och otid. Fucking lägg av, skaka hand eller krama, vi ska bara hälsa, inte leka Ryska Posten.
• tycker det är äckligt med rapar.
• tycker det är otäckt med våld i filmer, allt våld.
• överdoserar smink. Varför vill man se ut som en dödsmask i plytet?
• överdoserar parfym. Pruttar de väldigt mycket och försöker kompensera, eller kör de på aristokratins gamla beprövade fräschhetstrick att inte tvätta sig utan enbart ösa på mer parfym?
• på allvar älskar och gråter till romcoms, och tycker att de känns trovärdiga. Men INGEN kommer springa efter dig på flygplatsen, INGEN kommer bara plötsligt att förstå allt de tidigare inte förstått och bli din inbillade dröm-man. INGEN.
• läser chicklit, enbart. And loves it. Variation, FFS!
• läser glossiga brudmagasin och tar åt sig av all rotvälska som trycks där. Det är toxic waste för hjärnan, och jag menar inte på det bra sättet som ger en balla superkrafter.
• hittar på intrikata och inte särskilt trovärdiga anledningar till varför Killen inte ringt/är konstig/inte verkar gilla dem. Men gå och fucking fråga karln vad han sysslar med istället för att sitta där och älta!
• dummar ner sig själva för att de tror att killar måste få känna sig smartast och bäst. Sure, vissa killar måste det, men vad fan ska man med dem till?
• hatar sin fullt friska, normala och fina kropp för att den inte är airbrushad och skitsmal.
• pratar kalorier och metoder och helt seriöst tror på att nåt sånt ska hjälpa dem att gå ned i vikt (vilket de oftast inte ens behöver), men som ser skitsura ut när man talar om för dem att de måste äta rätt och träna, hela livet, eller hålla käften och vara lite mjuka, äta kaka, och vara glada.
• har sex fast de inte vill, eller har typer av sex som de inte vill ha. Ladies, sex är inte längre något som sker bakom äkenskapets lyckta dörrar, och enbart ett nödvändigt ont för artens fortlevnad; det ska vara kul, skönt, bra, frivilligt - ok?
• fejkar orgasm. For the love of god, VARFÖR?
• ser andra, attraktiva tjejer som hot, som rivaler och gör allt de kan för att vara så otrevliga som möjligt mot sina inbillade hotbilder.
• kallar andra tjejer för horor, slampor och luder. So what om nån ligger med många, eller "många" ens? Prata med henne istället och fråga om allt är okej. En del vill ligga med halva stan, en del vill det inte men gör det for all the wrong reasons ändå. Either way så är det fan inte ditt problem.
• tycker att alla tjejer som inte har barn eller inte vill ha barn bara "inte träffat rätt kille än" och är minde värda än mammorna här i världen. Moderskap gör dig inte till nåt förbannat helgon, alla väljer inte samma vägar i livet. Zip it och drick din jävla latte istället.
• är trendslavar och ser sig själva som vöööörsta viktigpettrarna som vet aaaaallt som behöver vetas. Och sen byter de stil var tredje månad, för att visa att de hänger med. Jävligt fritt val, där, jävligt vettig kunskap att absorbera in i minsta detalj. Not.
• köper väskor eller skor som kostar mer än en hel månadslön. Alltså. Handväskor och klackskor. Inte ens världens bästa, tåligaste resväska eller sjukt hållbara kängor, eller nåt man kan ha och verkligen använda i tjugo år.
• köper kläder/skor/väskor av ett visst märke, just för att det är det märket, och för att visa upp det märket - inte för att det är så sjukt snyggt eller bra.
• fryser ut en tjej ur gemenskapen. What are you, twelve?
• skvallrar, hela tiden, i synnerhet om saker som absolut inte är sanna för fem jävla öre.
• har svanktatuering. Nej, sluta, SLUTA SA JAG!

Sådär, nu känns det redan bättre! Kanske skulle fira med en LCHF-middag eller Luis Vuitton-väska? Nej? :D

Tredje gången gillt

2010-12-16T23:00:00.009+01:00

Det finns exakt tre populärkulturella karaktärer som jag på riktigt är rädd för. Vansinnigt rädd för, rent av, så pass att jag inte kan titta om jag ser dem på tv eller på bild. Eller i verkligheten. För bara för att de är fiktiva figurer betyder ju inte det att folk inte kan få för sig att svida om till dessa fasor när det vankas maskerad. Och being a maskerad-älskare av rang, så har jag givetvis löpt en avgjort förhöjd risk att konfronteras med mina rädslor genom åren.

Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.

This is my tale.

Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!

Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.

År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.

Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?

Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :D

Killer Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.

Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!

Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!

"She's dead, wrapped in plastic!"

*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.

Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.

Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.

Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!

Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.

Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.
Foto av Tommy Kent Södergren.

Historiens mysterier och andra oförklarligheter

2010-12-14T21:34:00.000+01:00

Det händer ofta att jag funderar på sakernas tillstånd, så att säga, och ofta finner jag mig själv förbluffad över människans uppfinningsrikedom of the past. "Hur fan kom man på det?", brukar jag mumla för mig själv när jag halkar in på de här banorna.

Ta mjöl, till exempel, hur kom det sig att urtidsmänniskan fick för sig att ägna rejält med tid åt att gnugga mängder av sädeskorn mellan stenar, för att få ett, vid första anblicken, helt obrukbart, torrt pulver? Var det avsiktligt, eller råkade det tillkomma av en slump den första gången? Var det nån som hade tråkigt en dag och kände för att mosa livet ur lite oskyldiga sädeskorn? Men vad possessed them att fortsätta? De kom såklart på brödet, ropar någon i bakersta ledet. Jadu, men hur går man från torrt sädpulver (ehehehe) till färdigbakat bröd? Det är inte som att den processen är over and done with i ett simpelt steg, direkt. Inte om man förutsätter att människan alldeles nyss har upptäckt mjölet. Bakning överlag är ett stort mysterium det med. Det är ju en mängd märkliga reaktioner, sprungna av blandningen och tillredningen av en armada av olika ingredienser. Inte direkt ett plus ett är lika med bröd, även om ett basic matbröd inte är fullt lika komplicerat som allt en elaborate efterrättsbakning innehåller. Ansåg man inte att det var magi när nån stollig stålderstant kom med ett bröd, eller var en hel stam delaktiga i experimenterandet? Nu vill jag hemskt gärna se lortiga cro-magnon tölper i vita labbrockar, runtspringandes med provrör och extatiska miner för mitt inre öga, men riktigt så tror jag tyvärr inte att det gick till. Men HUR, då?

Som alltid finner Wikipedia svar, och berättar att brödet tillkom i Mesopotamien, någon gång mellan 6000 och 8000 före vår tideräkning, och var en vidareutveckling av gröt. Aha, gröt, förstås! De smashade sädeskorn, tillsatte vatten, och insåg att skiten gick att äta, det är inte alltför konstigt. Sedan testade de helt enkelt att steka gröten, över glöd eller stenhällar, och fick då den första varianten av vad som senare kom att kallas för bröd. Stekt gröt, mmmyuck. Våra fiffiga vänner egyptierna tänkte, runt 2500 före vår tideräkning, ut en bakugn, genom vilken man kunde få till lite snitsigare bröd, och de hällde även öl i smeten, så att brödet kunde jäsa innan gräddning. Det är väl inte helt otänkbart, att om de visste hur man bryggde öl, så kunde de i alla fall ha ett hum om hur säd-vatten-smeten skulle kunna reagera på drycken också. Jag köper det, so far, so good. Och har folk klurat ut hur man gör bröd, jäser deg och dessutom konstruerat ugnar så är egentligen allt ytterligare bara raffineringar och vidareutvecklingar av grundkonceptet.

Men varför människan första gången fick för sig att ha sönder sädeskorn, det vet jag fortfarande inte. Kanske hon bara var hungrig och desperat, kanske det var en olycka, kanske det var en filosoferande mesopotam som ägnade flera veckor åt att stirra på vajande vete, tills han fick en ljus idé en dag. Kanske, kanske inte. Sånt här kan i det närmaste göra mig galen, då ingen finns som kan ge ett fullständigt sant svar. Det finns massor av förståsigpåare, experter, lärde och kloka gubbar eller gummor i världen, men hur man än vrider och vänder på steken (eller brödet), så kan ingen veta helt tvärsäkert hur såna här upptäckter kom sig. Och det är just det som gör mig så frustrerad, att jag aldrig kommer få veta fo shizzle.

Sen finns det såklart helt andra kategorier av WTF också, liksom livsfarliga moves som tåloop och allt annat vansinne de ägnar sig åt inom konståkning; vad var det för självmordsbenägen skrinnare som tänkte en dag att "Hey, jag gör en BAKÅTVOLT på isen och hoppas att jag inte spräcker skallen!"? Och hur många bröt verkligen nacken innan man hade fått in rätta snitsen? Eller alla dessa skumma saker folk kan tända på, som bajs eller kiss, bli boxad i njurarna, slicka på damskor, etc. Hur i hela helvete kommer nån på att de blir erotiskt stimulerade av att superfeta brudar sitter på dem, till exempel? Är man sisdår tvåhundra pannor så har man väl inte för vana att sätta sig på småväxta karlar bara sådär, så det känns inte riktigt som att en sån sak uppstår genom en slump heller.

Det hela är, milt uttryckt, skitkonstigt.

Sånt här dyker alltså med jämna mellanrum upp i min skalle och skapar oreda med sina obesvarade frågor, även om jag får tillstå att det nästan jämt mest är väldigt roligt att sitta och klura på en massa konstigheter och oklarheter i vardagen eller historien. Man får tillfälle att fi-fi-fi-filura, helt enkelt.

Ostigt värre

2010-12-05T22:47:00.007+01:00

Jag glömde nästan att jag i addendum till posten om vedervärdiga svenska titelöversättningar måste posta Grotescos fejktrailer till hittepå-filmen "Ched Dad", vilken fick mig att gråta av skratt de första fem tittarna. Minst.

Och filmens översatta titel är så perfekt lökig att jag nästan inte orkar mer. :D

Att handha meningslösa ting

2010-12-04T21:45:00.006+01:00

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D

Titeltrubbel

2010-12-03T02:22:00.010+01:00

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?

Att nöta ut människor

2010-11-17T14:54:00.016+01:00

Jag gillar massor av olika sorters musik, och är helt klart en periodpundare av skilda genres eller artister. När jag hittat nåt jag gillar så lyssnar jag så mycket på det att om det varit en vinylskiva hade den blivit repig. Sen har jag lyssnat så intensivt att öronen inte orkar mer - då kan det ta en evighet innan jag orkar höra på just den artisten igen - och det blir aldrig samma intensiva upplevelse om när det var nytt och oupptäckt. Det är fortfarande bra, men jag sitter inte och vältrar mig i tonerna, jag lever inte i musiken på samma sätt. När magin är bruten är det bara ännu en bra artist, bra låtar.

Att det blir såhär är jävligt trist, och att det är precis på det här viset jag hanterar det mesta i mitt liv, är också väldigt trist. Till exempel när jag blir kär, då andas, tänker, och flätar jag samman mig med föremålet för mina känslor. När intensiteten inte går att upprätthålla längre, när man måste pausa för att andas och för att betala räkningarna eller gå till tandläkaren, då bryts det. Hela den fantastiska känslan går av. Inte direkt och på stubberten, men så sakteliga försvinner det speciella, blandas upp med vardagens lunk och återkommande meningslösheter. Glansen som omgett min kärlek falnar, och synliggör en människa som även han måste klippa tånaglarna och äta frukost, precis som alla andra. Som måste göra allt tråkigt och normalt och platt. Och det är här som allt börjar slutta, bara lite, lite. Har det en gång satt igång verkar det ostoppbart, det är som att bromsa i en störtloppsbacke; no can do. Det är bara början på slutet, kan man misantropiskt säga. Inte för att jag tänker så när jag är i en relation och är kär, men nu, i retrospekt av samtliga (sex stycken) havererade förhållanden jag gett mig i kast med, tycks det mig bara alltför tydligt.

I vänskapsrelationer är det inte särskilt annorlunda: jag lär känna en ny person som jag tycker jättemycket om, vi umgås intensivt och/eller många gånger, men till slut finns det bara inte mer att säga, verkar det som. Jag känner mig som en hemsk person som såväl känner som skriver såhär, men det är som att personligheten tagit slut hos den andra människan. Som att allt nytt som fanns att upptäcka nu är slut, så då går vi tillbaka till början och repeterar. Men jag vill inte repetera, jag vill känna att det finns en dynamik, att det finns saker att prata om, att göra, att vi har saker gemensamt fortfarande och att det känns givande att umgås. Egentligen tycker jag inte att det här är särskilt orimliga behov, men nog sätter de käppar i hjulet för mig alltid. Jag har otroligt lätt att lära känna nytt folk och att skaffa vänner var jag än befinner mig, men behålla dem jag har är en helt annan femma. Jag kan ha en människa i mitt liv i flera år, men den personen signifikans förändras kontinuerligt för mig, det är oerhört sällsynt att en och samma vän står kvar inom samma grad av närhet för mig, under en längre period. Jag avundas dem som behåller sina vänner år ut och år in; hur gör de? De som umgås med samma grupp människor flera dagar i veckan, i många års tid; hur gör de?

Jag är en intensiv människa, men i perioder måste jag tillåta mig att falla ned på mjuka bolster och bara vara en grönsak. Sen studsar jag upp igen och lyser med förnyad kraft. Som ett tomtebloss, flammande fort och starkt, för att sedan hastigt dö och lämna endast en skrumpen och trist pinne kvar. Problemet är nog att dels gör inte alla människor såhär; de flesta har en betydligt jämnare fördelning av energi och känslor, men har även de lågperioder dagligen, vilka bara inte märks lika tydligt som när jag har mina, och dels föredrar jag att få vara för mig själv när jag har låga tillfällen, när jag behöver hämta andan och bara vara skittråkig och meningslös; jag vill inte behöva visa upp det här för människor som jag bryr mig om, varför skulle de behöva utsättas för de delarna av mig, egentligen? Lika lite vill jag således behöva omge mig med andra människor när de inte är sociala eller påhittiga. Jag vill träffa folk när jag är uppåt, och jag vill bara träffa dem om även de är uppåt och påhittiga. Att sitta och dega tillsammans utan mening eller mål är med andra ord inte riktigt min kopp té (jag hatar för övrigt té), det är något jag bara klarar av att göra med ytterst få personer, och inte ens med dem vill jag göra det dagligen.

Mina funderingar har nu lett mig till att dels ta det mycket, mycket varsamt med att eventuellt inleda ett förhållande igen, någon gång i framtiden. Att lära känna karln i fråga på ett djupare plan innan jag hals över huvud bekänner min kärlek, så att jag kanske slipper leva i en utopi först, för att sedemera alltid vakna upp till en vardag med smulor i sängen och tråkiga kick-offs med hans tråkiga jobb (och det här är INTE verkliga exempel eller riktat till någon särskild, mind you!). Det här kommer bli otroligt svårt, eftersom jag verkligen ogillar sociala spel, att inte bara säga vad man tycker och känner utan gå och vara restriktiv. Jag säger inte att jag kommer lyckas, för det vet jag inget om, men jag ska fan försöka. Framför allt ska jag försöka att inte hamna i ett förhållande över huvud taget på ett bra tag, utan bara vara själv och lägga krut på vad jag vill göra, utan att distraheras av rosa moln och annat klet.

Insikt två är att jag inte ska bo ihop med en eventuell flamma igen. Jag vill kunna vara ifred, och sitta hemma och ha mysbyxor och vara trist när jag har det behovet, och då vill jag inte att min bättre hälft ska behöva umgås med mig, lika lite som jag vill träffa honom när han inte är på topp, utan egentligen bara är trött efter en lång arbetsdag och kanske har ont i huvudet. Hur mycket en sån här åtgärd kan hjälpa vet jag inte, men oavsett så har jag delat boende med kreti och pleti och fan och hans moster i alltför många år nu; jag är less, jag vill inte dela mitt boende med någon alls. Jag vill bestämma själv över tv-program, möblering, tider och musikval. Jag vill sitta uppe klockan tre på natten och äta glass om det känns bra för mig, utan att behöva störa någon annan i min omedelbara närhet. Vare sig den personen är en vän eller en käresta.

Som Garbo så klokt sa: "I never said 'I want to be alone', I only said 'I want to be let alone'. There is all the difference." Och jag håller verkligen med henne.

Du gamla, du fria, du skelögda ko

2010-11-15T14:30:00.001+01:00

Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?

Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?

Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.

Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?

I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.

Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.

Life, imitating art, imitating life

2010-10-28T13:57:00.000+02:00

Kommer ni ihåg i "Truman Show" när karaktärerna kring Truman började snattra om hur fantastiskt deras nya kaffe var, fastän de egentligen skulle vara riktiga människor? Då, 1998, var det så satiriskt och roligt, så pratar ju inte folk på riktigt, liksom. Riktiga människor sitter knappast och ältar produktnamn över frukostmackorna medan de ler tillgjort, inte ens riktiga människor i dokusåpor gör så. Men nu är det verklighet, i alla fall i dokusåporna.

Se bara på "Biggest Loser", där deltagarna bara HELT APROPÅ kommer på att de inte förstår nåt gällande maten, och tränarna bara sådär HELT APROPÅ råkar ha en massa tuggummi av ett visst märke, eller särskilda plastpåsar att lägga rester i eller whathaveyou, som de sådär lagom avspänt berättar ingående om, och säger hela produktens namn extra tydligt, extra många gånger, medan kameramännen zoomar för glatta livet. Oj, vilken slump att de hade det där tuggummit till hands! Och vad bra att de kommer ihåg vad produkten heter, sådär jätteordentligt! Frågan är när nästa steg kommer, när får någon huge ass endorsement money för att alltid prata om till exempel Pepsi, i sitt vardagsliv? Det känns inte som ett alltför omöjligt scenario, och det faktumet är så jävla obehagligt. Vad är det för värld vi lever i egentligen? När gränserna mellan personliga åsikter och betald propaganda suddas ut är det väldigt svårt att veta vad som är på riktigt och vad man helst skulle spola förbi.

På MTV finns ett program som heter "My Life as Liz" som beskrivs som semi-dokusåpa. Eller "scripted reality", enligt Wikipedia. Alltså, wut? En del är riktigt och en del inte? Which is which, hur ska man veta det? Det är tydligen människor som spelar sig själva men i fejksituationer, more or less. Men hur jävla bonkers är inte det? Produktionsbolagen sitter väl och vältrar sig i stålar nu när de inte behöver skapa karaktärer och anställa skådespelare mer, inte ha avancerad teknik eller kostsamma effekter; bara riktiga människor i sina naturliga habitats, fast med roligare liv än de normalt skulle haft. Tweaka verkligheten lite bara, tills den går att sälja. Oh, I know this, jag lekte sånt här när jag var barn, men jag blev inte filmad och regisserad, och visad för halva världen. Och återigen, I WAS A KID, vuxna människor ska fan inte hålla på på samma sätt!

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag det är extremt obehagligt att inte veta om det jag ser är konstruerat eller sant. Jag menar, om jag ser någon bli skjuten i huvudet vill jag gärna veta om det bara är en film eller om det är en nyhetssänding, ifyaknowwhatimean? Verklighet och dikt är inte samma sak, långt ifrån. Är de här oheliga allianserna mellan fiktivt och faktiskt den framtid vi går till mötes i televisionens värld? I så fall tänker jag fan stänga av skiten, åtminstone tills de skärper sig och separerar verkligheten från fantasin igen. I want the shiny people over here, and the happy people over there, ok?!

You're the voice

2010-10-25T15:34:00.003+02:00

Det finns ett par rätt ologiska ageranden som har med röstlägen att göra, som jag upplevt gång på gång men inte för den sakens skull ser nån rimlighet och logik i.

Det första handlar om människor som talar lågt, så lågt så man inte hör. När man då nödgas säga förlåt, vad sa du, ursäkta?, så upprepar de sig ÄNNU lägre. What gives? Handlar det om en osäkerhet kring att uttala sig, att man tvivlar så på sig själv och sin förmåga att man inte är helt säker på att det man säger bär någon relevans? Men varför skulle det vara dummare andra gången? Varför skäms man ännu mer för att upprepa det man just sagt? Och varför säger man nånting alls, om man nu är så himla osäker? Att någon säger "ursäkta?" innebär inte nödvändigtvis att denne anser att det du just sa var helt befängt, och helt enkelt inte kan tro att du blurted out någonting sånt. Det kan lika väl betyda att man inte hörde vad du sa. In fact, jag vågar påstå att det är innebörden i de allra flesta av dessa tillfällen.

Det andra beteendet är nästan motsatt; När någon inte förstår språket du talar, så höjer du rösten och talar mer artikulerat. Som att det skulle leda till spontan svenskakompetens hos en icke svensktalande, eller vaddå? Om den man talar med, eller försöker tala med, kan språket delvis så är det absolut rimligt, åtminstonde artikulerandet, men annars är det givetvis helt bortkastat. "Åh nej, jag kan ju inte spanska, men AHA, nu när du pratar så HÖGT och T-Y-D-L-I-G-T så förstår jag plötsligt! Fantastico!" Det här beteendet är förstås extra överdrivet och tydliggjort i filmens värld, där det gärna erbjuds som humoristiskt tilltag då en amerikan (alltid) försöker kommunicera med en icke engelsktalande person. Allra helst en utomjording, eftersom det då är helt omöjligt att anta att varelsen skulle kunna förstå (Även fast alla ju vet att de flesta aliens avlyssnar jorden och därmed kan engelska när de kommer på besök, såklart.), vilket gör hela situationen än mer dråplig. Or so they want us to think, i alla fall.

Så vad är grejen, då? Den första sortens person kanske är osäker eller blyg, men gräver fler och fler gropar åt sig själv genom att undermedvetet tolka folks oförmåga att förstå dem som att de gjort något fel, och skäms därför ännu mer/blir ännu blygare. En ond spiral, to say the least. De överartikulerande människornas problem är förmodligen det klassiska, mänskliga kortsiktiga tänkandet; de utgår från att motparten förstår engelska men är döv/korkad/sparsamt lingvistiskt begåvad. De skulle med fördel tjäna på att förstå att det engelska språket inte är universellt, att deras land och språk inte är navet som resten av världen kretsar kring. Men de försöker åtminstone hjälpa till, alltid nåt.

Självklart finns dock en allt-i-ett-lösning som jag själv egenhändigt fifilurat fram: om de högröstade kunde hålla volymkurser för de blyga så får de passa på att prata HÖGT och TYDLIGT och hjälpa till, medan de tystlåtna får lära sig att vrida upp sin inre volyminställning ordentligt. Under tiden slipper vi andra tampas med bägge gruppernas språkliga tillkortakommanden. Everybody wins! Excellente! :D

Filmcitat #5 och #6: facit

2010-10-25T12:38:00.003+02:00

Okelidokelie, jag bestämmer härmed att gissningsleken för omgång fem och sex härmed är över, and I present to you, ze anzhörs som ingen klarade:

Facit för filmcitat #5
6. "I would be happy in a Turkish prison, are you kidding? I was with you, of course I had a good time." - "Pretty in Pink"
7. "I'm on your side, I hate Godzilla too, he's the destroyer of worlds!" - "Baksmällan"
14. "Wouldn't it be great if wars could be settled by just the assholes who started them?" - "The Postman"
17. "-Your mother's a cankerous whore!
-Jesus, man!
-Hey, man, remember way back when I said your mother was a cankerous whore? I'm sorry, man. I did not mean that. She's not." - "Tropic Thunder"

Facit för filmcitat #6
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself." - "Pretty Woman"
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all." - "Backdraft"
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed." - "The Rookie"
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today." - "Crazy People"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam." - "Addicted to Love"
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand." - "The Science of Sleep"
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else." - "The Importance of Being Earnest"
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave." - "Labyrinth"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot." - "Double Dragon"

So there you have it; a job well done. ;D Omgång #6 var tydligen alldeles för svår, även fast jag på inget vis planerat det, håhåjaja. Så kan det gå. Fortsätt gissa på omgång #7 så länge, det finns ett fåtal olösta gåtor där ännu. :)

Filmcitat #7

2010-10-09T13:24:00.009+02:00

Fanfarer och massornas jubel, det är dags för mer minnesvärda filmcitat att rota fram källorna till ur djupet av era hjärnklumpar, folks! Omgång #6 har fortfarande olösta frågetecken som bara väntar på att knäckas, de med.

Regler: Inget fuskande, inga sökmotorer, inga specialistkunniga polare som sufflörer. Eftersom man inte vinner nåt finns det ingen mening att fubba. Träffas man av en snilleblixt och känner igen något eller några citat så skriver man ut nummer och titel i kommentarerna, sen håller man andan tills fröken Nio kommit med rättningspennan. Har man prickat rätt kan man skrocka förnöjt och sen sätter jag ut det lösta citatet i fetstil. Nu kör vi, you like to move it, move it!

1. "-It's 106 miles to Chicago, we've got a full tank of gas and half a pack of cigarrettes. It's dark, and we're wearing sunglasses.
- Hit it!"
2. "I never saw you throw that gentleman off the balcony, I don't care! A-all I care about is: are you happy with your haircut?"
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley."
4. "-So, if you're from Africa... why are you white?
-Oh my god, Karen, you can't just as people why they're white!"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys."
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!"
7. "-You pompous, stuck-up, snot-nosed, English, giant, twerp, scumbag, fuck-face, dickhead, asshole!
-How very interesting. You're a true vulgarian, aren't you?
-You're the vulgarian, you fuck."
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!"
9. "I asked for a car, I got a computer. How's that for being born under a bad sign?"
10. "How many times do I have to tell you: green is not your colour!"
11. "-Move, and you're dead!
-I'm dead; and I move."
12. "Just the fax, ma'am. Just the fax."
13. "Game over, man, GAME OVER!"
14. "NOBODY! Messes! With the Do!"
15. "-He's finally matched his meat. You really licked his ass.
-...That's MET his match, and kicked, KICKED his ass!"
16. "What I'm saying is, back when we first met, you were all like 'Oh phooey, I burned the darn muffins.' Now, you go into a bar, ten minutes later, sailors come runnin' out. What up with that?"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years."
18. "Good heavens, woman; this is war - not a garden party!"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!"
20. "-Kenner, just in case we get killed, I wanted to tell you that you have the biggest dick I've ever seen on a man.
-Thank you."

Tusen stenars lättnad

2010-10-08T16:42:00.003+02:00

Som ni läsare säkert redan vet fick jag efter nästan tre års sjukskrivning en diagnos i vintras, och fick svart på vitt att ja, du har rätt, ja, det är nåt som inte riktigt stämmer, ja, du har svårare att fungera i vissa situationer än de flesta - för du har ADD.

Sedan dess har jag lärt mig så sjukt mycket om syndromet, och det känns som att varje vecka trillar nån pusselbit på plats, som förenklar, förklarar och bara makes sense av allt ludd. Och varje förklaring reder ytterligare ut det stora nystanet som alltid rullat runt och kliat inuti min hjärna. Alla möjliga saker som tidigare bara varit ospecifikt svåra, utan egentlig rimlig proportion till deras faktiska svårighet, får plötsligt legitimitet i och med diagnosen. Det är absolut inte så att jag ser det som en ursäkt, som att "Jamen jag kan inte göra det för jag har ADD, så jag behöver inte ens försöka". Jag ser det som prejudicerande justifications till att jag inte måste vända ut och in på mig själv för att åstadkomma saker som jag enligt spelets regler inte kan förväntas göra lika bra eller lätt som en normal person. Eller enklare uttyckt: jag kan sänka mina krav på mig själv, jag kan sluta jämföra mig med normala människor.

Bland allt jag fått lära mig om mitt tillstånd, är att man mår bättre/trivs bättre med, och helt enkelt borde ha ett jobb som ger snabba belöningar. Hjärnan är tydligen väldigt inne på sånt, och letar efter snabba sätt att må bra, bli glad, få en rush, whatever. Lite som en narkoman, antar jag. Men i realiteten betyder det alltså att långsiktiga planer, med ett mediokert liv i typ tre år och SEN blir det sakta bra, det funkar i princip inte för ADD:are. Man tappar fokusen alltför snabbt när livet inte erbjuder några belöningar utan bara rullar på utan förändringar eller vinster. Och att det är såhär vet jag ju, men jag visste inte att det var på grund av ADD:n, och inte att det var DÄRFÖR jag har så satans svårt att hålla fast i saker, människor, platser, och inte kunnat fullfölja alla mina smarta, långtgående planer tidigare. Det är som att nån tänt en lampa i skallen på mig när jag får veta sånt här, och en enorm pusselbit landar plötsligt på rätt plats.

Det här snabba belöningssystemet betyder också att jobb som innebär många, kortare projekt, och som innefattar att få slutföra saker, lämpar sig för mig. Givetvis behöver jag också ett jobb som är tillräckligt varierat och intressant för att jag ska kunna behålla fokus och intresse för mina arbetsuppgifter också. Men ett arbete som är uppbyggt så att det bara är en stor grej som man ägnar hela dagen åt, eller skapat som en långsiktig plan man inte ser resultat från förrän om två månader, eller ett oföränderligt, repetativt jobb är rena giftet för mig, och i det närmaste omöjligt att klara av i det långa loppet. Men det fina med den här begränsningen är att man också kan träna upp sig på att bli bättre på långsiktiga mål, genom att bryta ned dem till delmål som man kan se som avklarade och därmed belönande, så man hela tiden ger det behovet näring men ändå klarar av att arbeta i längre projekt. Därmed inte sagt att det går eller att man bör försöka sig på vilket jobb som helst med avsikten att övaövaöva tills man klarar av det. Sikta på det som passar och strunta i det som ligger för långt ifrån den mallen, det verkar mycket vettigare. Jag ger mig själv en liten extra klapp på axeln för att jag redan för länge sen klurat ut att projektjobb är något som borde passa mig, utan att känna till att jag hade ADD eller dess problematik och anpassningsbehov. Det är så gudförbannat skönt att få massa svar, som sagt, men även att få bekräftat att jag ändå haft rätt bra insikt i vad som funkar och inte funkar redan innan diagnosen, jag visste bara inte varför det var så då. Se vad självkännedom, -insikt och skärskådande av de egna behoven kan leda till klockrena slutsatser ändå. :D

Andra förändringar och stenar som lyfts från mina axlar är det gensvar från myndighetspersoner OCH oförstående bekanta - särskilt vuxna, förstås - som jag numera får. Allt jag tidigare sagt om att allt inte funkar för mig och att jag inte borde ägna mig åt vad som helst, att jag HAR begränsningar som gör vissa saker i arbetslivet svårt. Det har de inte alls varit intresserade av att höra förut, då har man bara varit lat som inte "vill" gå upp klockan 07, eller bortskämd som inte vill jobba med nåt skitjobb eller kan vara nöjd med ett normalt, ospännande jobb. Den känsla av lättnad och befrielse som den här sortens vetskap ger mig går inte att beskriva, på riktigt. Plötsligt behöver jag inte längre känna mig undermålig, sämre än andra och behöver inte känna mig slarvig och lat - känslor jag tusentals gånger haft tidigare inför den här typen av problematik. Att få veta att det är något neurologiskt som orsakar svårigheterna känns helt jävla bitchin'; det står utom min kontroll att klara av somligt smärtfritt, men däremot kan jag öva upp mig på att bli bättre på en del saker. Det är stor skillnad på att fruktlöst kämpa i motvind och på att känna till sina begränsningar och respektera dem.

Så äntligen slipper jag känna mig så ospecifikt fel som jag gjorde förut, äntligen slipper jag tänka att "Alla andra kan ju, då måste jag med kunna". Nä, för jag är inte som alla andra, så det så, och det har jag svart på vitt bevis för.

Officiellt annorlunda, I quite like it.

See no evil, hear no evil

2010-09-20T23:49:00.002+02:00

Under SVT:s valvaka igår vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att gå in i sminkrummet medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson satt där. Ett tilltag som många har hejat på och backat upp. Visst, spontant så fattar jag, man gillar ställningstagandet, man gillar att Ohly inte vill befatta sig med någon som Åkesson och dennes åsikter. Men ärligt talat, hur moget är det för en vuxen man, en politiker, en folkvald representant för ett relativt stort parti, att bara vägra sitta bredvid en annan politiker vars åsikter är hans raka motsatser, more or less?

Det här är bara ännu en händelse i hela den katastrofala taktik som så gott som samtliga partier och deras representanter under valet använt för att hantera SD: att vända bort huvudet, vägra se på saken, inte ta i dem med tång. I get it, man tycker inte att SD och deras politiska agenda är värda att nämna ens. Men ändå är det just det man har gjort, om och om igen. Under hela valrörelsen har SD ploppat upp sina trynen all over the place, men när det gäller direkta konfrontationer så har de lyst med sin frånvaro - på grund av de andra partiernas dissande och vägran att ha med dem att göra, inte på SD:s egen ovilja, mind you. Att inte låtsats om ett problem, har det någonsin varit en lösning? If I close my eyes, maybe it will go away-approachen funkar liksom inte. Funkade inte när man var fem år och rädd för ödlorna i "V" på tv, funkar inte när man är 40+ och partiledare heller. Taktiken att stoppa huvudet i sanden och skita i SD funkar i synnerhet inte särskilt bra om media samtidigt skriver om dem, och därmed lyfter fram dem, synliggör dem och göder deras existensberättigande. Att inte låta någon SD-politiker någonsin få tillräckligt officiellt och medialt utrymme för att klargöra sin ståndpunkt kring olika frågor är inte heller ett vidare vettigt tilltag. Låt dem berätta, låt dem prata. Bemöt dem sedan med logik och reson, punktera deras partipolitik, som mest bara är en front för ett gäng trångsynta, bakåtsträvande mer-eller-mindre rasister, i steg för steg, så kommer folket se dem för vad de är. Deras styrka kommer falla. Intresset för dem kommer dala. Håligheterna i deras partipolitik kommer synas. Låt dem sänka sitt eget skepp, helt enkelt.

Men så har man alltså inte gjort. Man har förlöjligat och fördömt SD, och inte låtit dem visa upp sig helt och hållet, snöpt av dem vid första bästa tillfälle. Folk har bara fått se glimtar av SD, vilket givetvis skapar en helt normal nyfikenhet, framför allt hos de som hyser några negativa åsikter kring flyktingpolitiken av idag, eller har vissa sympatier för partiets åsikter kring invandring - dessa två åsikter är inte nödvändigtvis desamma, mind you. Men enkelt uttryckt så har man gjort SD till något farligt och förbjudet. Och vad händer med sånt som klassas så? Jo, väldigt många människor känner sig manade att prova på det förbjudna, just för att det är farligt, för att de inte får. Precis som barn som manas att inte slicka på lyktstoplar på vintern; De går ut och slickar på lyktstolpar på vintern. I mångt och mycket växer vissa verkligen aldrig upp på den här punkten, utan fortsätter att metaforiskt slicka på frusen metall bara för att se vad som händer. Och det här med att man kan tycka att invandringen av idag inte sköts optimalt, då? Inte nödvändigtvis en rasistisk åsikt över huvud taget, och inte nödvändigtvis en SD-sympati heller, utan helt normala frågor på vilket land som helst's politiska agenda. Men i Sverige är det oerhört känsligt, inget man ska prata om alls, helst, utan bara låta livet ha sin gilla gång. Här spelar den berömda svenskheten in, vårt behov av att inte sticka ut från mängden, att inte skaffa ovänner, att inte röra om i grytan och att inte vara radikal eller egentligen härbärgera starka åsikter. Alls.

Vi har väl inte glömt Anna Ankas enorma genomslagskraft? Plötsligt var hon enormt populär för att hon vågade säga vad hon tyckte, vad hon verkligen tyckte, i olika situationer, och för att hon tydligen "vågar säga vad folk egentligen tänker". Vi pratar alltså om en uttråkad rikemans-hemmafru som satt i tv-rutan, på bekvämt avstånd till landet det skulle visas i, och vräkte ur sig saker om en hustrus plikter och om hur man skulle behandla sina anställda, bland annat. Bara för att hon har svensk härkomst (fast rent genetiskt är hon polsk, och sedemera adopterades hon av en svensk familj) och syns på tv så ska vi alltså ta till oss vad hon kacklar om, är det så? Hon lever ett liv i ett helt annat land med helt andra sociala koder och värderingar. Hennes ekonomiska situation är inte någon som förmodligen en endaste svensk kvinna, bosatt i Sverige, kan relatera till. Hur kan människor tycka att hennes åsikter bär någon som helst relevans för oss svenskar? Jo, för att hon är svensk, hon är känd, och för att hon säger precis vad hon tycker, rakt på sak. Spelar tydligen ingen roll att det hon tycker är idiotiskt och osammanhängande, folket hör och de nickar. Vi tar till oss Anna Ankas dravel eftersom många sitter och trycker på smygradikala tankar som de aldrig nånsin törs lufta, för man gör inte så i Sverige. Tills någon modigare och dummare än de själva väljer att ta plats i tv-rutan och börjar gapa, då öppnar folk käften, minsann, visar sitt medhåll och nickar tyst. En högljudd ledare som sätter ned foten appelerar till väldigt, väldigt många fega svenskar.

Det här o-svenska sättet (åh, ironin!) har även SD utnyttjat till fullo, genom att vara pojken som påpekar att kejsaren faktiskt är naken, när ingen annan vågar säga något. Åkesson och hans gäng tar upp saker som många grubblar över i smyg, och som de andra (framför allt de största) partierna helst inte vill föreslå några konkreta förändringar kring. Men i Sverige klagar vi inte öppet, utan bara i smyg där den det berör inte kan höra oss, vanliga svenskar vågar inte kräva mer eller annorlunda fokus på invandrarfrågor från politikerna, utan tar tyst och på klassiskt, svenskt, soffradikalt manér emot det som erbjuds. Och det som erbjuds på flyktingmenyn är just nu enbart SD. Men det är i alla fall nånting, tänkte soffradikalerna. Så plötsligt rasslade det till i folkhemmen och alla som tidigare varit för fega för att uttala sig, alla som saknade en ledargestalt för sitt missnöje, började anonymt sluta upp bakom SD. Passa på att leva lite farligt, och se vad som händer om de slickar på den här stolpen också. Så kan det gå, som Vonnegut sa. Och likt Ankas populäritet så beror även SD:s enorma uppsving dels på de som håller med dem, dels de som hatar dem och inte kan låta bli att titta när de medverkar eller att smutskasta dem i skrift. All publicitet är bra publicitet, som det brukar sägas, och ofta är det verkligen sant.

Media, politikerna, och vi medborgare hade ett val förut: att helt ignorera och utestänga SD, eller att bemöta dem öga mot öga. Jag är tveksam till om val nummer ett hade varit vidare klokt ändå, men eftersom det som hände var någon slags half assed version av att igga dem, men att samtidigt ändå prata skit om och älta dem, så fick SD istället massor av gratis reklam, och med det, massor av fler väljare. Men eftersom jag nu skrivit detta inlägg om SD, ger även jag dem mer publicitet och skjuts på vägen? Nej, det kan jag inte påstå. De har redan gått i mål, och nu handlar det om att ta dem, och hela situationen, på allvar. Vad jag gjort i min text här, har varit att belysa situationen kring "hur kunde det bli så här?", vilket är en frågeställning jag läst så många gånger idag att jag snart tittar i kors, samt att ge en allmän konstruktiv kritik i den mån jag är kapabel. Mitt inlägg har inte syftat till smutskastning av något parti, men jag sticker heller inte under stol med att varken Alliansen eller SD direkt stod på min önskelista för de kommande fyra åren (eller de gångna diton). Jag röstade på Miljöpartiet rakt av, tre för tre. Det är mina åsikter och värderingar, och inget jag håller för absolut sanning.

Vad det här inlägget handlar om är att klargöra att problem inte försvinner bara för att man blundar. So wake up and smell the extrema högervindarna nu, vi - framför allt Reinfeldt et al obviously - måste börja bemöta SD och ta den verbala striden.

Och sluta blunda.

Mer intressant läsning finns här, och här. Bland annat.

En lagom dos av fulhet

2010-09-18T17:37:00.000+02:00

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

Filmcitat #6

2010-09-16T22:42:00.005+02:00

Aaaaand we're back! Även om intresset för senaste filmquizet var minst sagt svalt, så betyder inte det att undertecknad tänker lägga ner (God no, honey, what kind of mother do you think I am?). Förra omgången står fortfarande och väntar på korrekta svar eller åtminstonde educated guesses, men kan du ingen av de minnesvärda (well...) replikerna, så kanske det finns några här som lagrats i hjärnan.

Regler: Two men enter, one man leave. Närå, men inget jävla fusk, det förtar hela poängen. Eftersom man inte vinner ett skit så tjänar man heller inget på att fejk-kunna - lite som att fuska i patiens, you know? När man vet, eller tror sig veta, så skriver man titeln eller titlarna på de nummer man känner igen i kommentarerna. Har man rätt får man en virtuell klapp på axeln och sen smäckar jag på fetstil på de avklarade citaten. Let's get it on!

1. "[to the cameraman] -I'd like to make her look a little more attractive, how far can you back up?
-How about Cleveland?"
2. "-You know who that was? Clint Eastwood!
-No! [gestures and speaks in Japanese]
-[speaks back in Japanese] Yes. Clint Eastwood."
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself."
4. "Don't, for one minute, think that you've had any effect whatsoever on my panties."
5. "If it bleeds, we can kill it."
6. "-Tell me, how does a girl like you get to be a girl like you?
-Lucky, I guess."
7. "-Begging your pardon, but that just woldn't be proper.
-Proper?
-It's against my programming to impersonate a deity."
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all."
9. "Confidence is high, I repeat: confidence is high."
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed."
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today."
12. "-Why, you concieted ape. I'm not that easy!
-I'm not that easy either!"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam."
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand."
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else."
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave."
17. "As soon as he'd come he'd freak out: 'What are you doing? I'm not gay! If you tell anyone I'll kick your ass!'. The only reason I let him keep doing it is the man has a mouth like a hoover."
18. "I know you'd like to think that your shit don't stink - but it does! It does stink! Stinks like SHIT!"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot."
20. "-Oh my god: I've read that four out of five prostitutes are lesbians!
-I think I'd know if my wife was a lesbian.
-Why? You didn't know she was a prostitute!"

För den nyfikne: Quiz #1, Quiz #2, Quiz #3, Quiz #4, Quiz #5 (Nummer 5 kan man fortfarande gissa på, do it, come on, do it, do it!)

Filmcitat #3 och #4: facit

2010-09-16T22:22:00.003+02:00

Ehm, ja, man kan ju helt glömma bort att presentera de rätta svaren på filmquizen man utmanar folk med, också. De svar som ingen lyckades knipa, vill säga. Jag gör en double whammy och talar om vilka titlar ni INTE KLARADE AV från såväl quiz #3 som #4 i ett svep. Läs och lär!

Facit för filmquiz #3
14. "Oh, what a wonderful strong grip you have! I would have been dissappointed if you would have not crushed my hand." - "Oh, Vilket Party!"
18. "You are violating my territorial bubble!" - "The Frighteners"

Facit för filmquiz #4
6. "Your entrance was good. His was better." - "Batman Forever"
9. "There's something happening here. What it is ain't exactly... obvious." - "Walk Hard: The Dewey Cox Story"
10. "That was your wife? What a bitch!" - "Total Recall"
11. "How dare you say 'penis' to a dead person?!" - "All of Me"
12. "Don't be fooled, because she may seem like your typical selfish, backstabbing slut-faced hoe bag - but in reality, she's so much more than that." - "Mean Girls"
20. "Well, I may be a beginner at some things, but I've got a black belt in shopping!" - "Troop Beverly Hills"

Sådärja, ordningen i universum är officiellt återställd. Nu kan ni sitta och gräma er och svära och hötta med nävarna över att ni visste ju, VISSTE ju att det var från den filmen, åh! But fear not, my child, alldeles runt hörnet väntar en ny chans att briljera med meningslösa meningar ur minnet. Go forth, godspeed!

I am beautiful, no matter what they say

2010-09-12T21:57:00.006+02:00

Nu är det så, att jag fått mig en sån häringa Beautiful Blogger Award (men seriöst, vem kom på det namnet, VEM?) inte bara en, utan två gånger den senaste tiden. Otacksamt vore det väl då av mig att inte uppmärksamma mina fränders uppskattning av mig och min blogg (den här gamla trasan!) genom att föra facklan vidare. Så därför gör jag det. Nu.

Los reglos:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
2. Tacka och länka till den som nominerade dig
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv

Så, on the behalf of punkt två får jag säga tack och bock till Sanna och även till Surskägget & Vrångmannen, för att ni bereder mig denna nätlycka, tackar, tackar. :) Nästa steg är alltså att skaka fram hela sju andra som förtjänar samma ära som förunnats mig. Jag har dock försökt spåra ursprunget till den här awarden, men fastnat hos nån töntig kristen människa som verkar ha delat ut den till en annan likvärdig religiös tok redan 2008. Oh well, jag får anta att religiösa undertoner blaskats bort genom åren, så jag tjongar vidare priset.

Eftersom jag så sent som i april gjorde ett inlägg med andra bloggar som jag tycker om, så refererar jag till det för vidare utläggningar kring the who's and the what's, och raddar bara upp några av de berörda parterna igen, närmare bestämt sju stycken. Återanvändning FTW. Fördelen med att driva envåldsstyre i sin blogg är att man får göra som man vill. :D

Mina nomineringar till Beautiful Blogger Award är alltså, utan inbördes ordning:

Mård På Öppen Gata
Cupcake Carny
Like A Bad Girl Should
Trettioplus
Wayne Nilsson
Elsa Billgren
NioTillFem

Och såklart Skäggis & Vrångis, och Sanna, men de har ju redan fått sina awards från annat håll.

Sista punkten handlar då om att förtälja sju intressanta saker om mig själv, vilket jag inte förstår vad det har med saken att göra. Och dessutom, vaddå intressanta? Det beror väl på vem som frågar, och vem som lyssnar? Men jaja, jag kör nåt slags lightversion, here goes nothing.

1. Jag har fortfarande samma klädstorlek(-ar) som när jag var ungefär 16 bast.
2. Jag har flyttat 25 gånger i mitt liv.
3. Jag ägde min första dator när jag var ungefär 25. Den jag knapprar på nu är mitt livs andra.
4. Jag kan inte se spy-scener i filmer, inte ens totalt överdrivna á la "Meaning of Life"-fettot. Jag blir spysjuk själv om jag tittar.
5. Jag har aldrig kört en bil i hela mitt liv.
6. Jag kan lyfta en människa som väger omkring 85 kilo, själv är jag en stadig 48-kilosbrud.
7. Jag gör ingenting som jag inte vill, if given a choice. Grupptryck biter med andra ord inte på mig.

A figure of speech

2010-09-12T16:20:00.002+02:00

Språkmissbruk: denna böld på samhällskroppen, och ett ämne jag orerat om ett flertal gånger, but the sorrow never ends. Tvärtemot så verkar misshandlingen av språket bara förvärras och spridas för varje dag, much to my dismay. Så därför har det nu blivit dags att ställa skåpet på rätt plats gällande ett gäng vanliga uttryck som blivit missförstådda och felformulerade alltför många gånger. Gör om - gör rätt.

Fail #1: Dra alla över en kant - Det låter som rena massmordet, exakt hur högt upp är den här kanten, egentligen? Kam heter det, och ska man vara riktigt nitisk (och det ska man ju när man tillrättavisar folk) så heter det till och med att skära alla över en kam, och härstammar från tyskan. Ursprunget härleds från fårklippning; Man menade att när fåren klipptes (i.e. skars), gjordes ingen åtskillnad mellan den grova och den finare ullen. Senare har uttrycket förvanskats något, eftersom det helt enkelt låter vettigare att dra alla över en kam, snarare än att skära, om man inte känner till historien om fåren.

Hur som haver ser jag i alla fall ingen logik i att dra folk över kanter, och jag förstår helt och hållet att skärandet fallit bort ur bruket av uttrycket, utan att det för den sakens skull förlorat sin innebörd. Att dra alla över en kam låter helt enkelt också vettigt; Man drar kammen genom håret och alla dess likartade hårstrån, ett förhållningssätt man inte bör applicera på människor med sina vitt skilda personligheter, åsikter, tankar och känslor.

Fail #2: Annat ljud i källan - Visserligen inte så tokigt tänkt, källan kan ju vara en högtalare, megafon, strupe eller instrument. Men dessvärre är det skällan som är korrekt, skällan varande en sån där klocka som kossorna hade om halsen förr - måhända har även idag - för att bonden skulle höra dem om de traskade iväg för långt. Ni vet, som Ferdinands mamma har. I need more cowbell! :D

Och eftersom uttrycket betyder att man nu äntligen får höra det man vill höra, istället för samma gamla vanliga upprepningar som man inte gensvarar på, passar skällan perfekt. Den låter som en skälla och ingenting annat. Just därför blir uttrycket vettigt med den som protagonist. Att en ospecifik och okänd källa skulle göra detsamma verkar inte vettigt - jag menar, varför skulle den inte ge ett gäng varierande ljud ifrån sig? Vi vet ju inte vad källan är så därför vet vi inte vad den kan och inte kan göra. Makes no sense. :D

Fail #3: Som en nagel i ögat - Vid första anblicken ser det felaktigt ut, men på ett annorlunda, ålderdomligt vis är det faktiskt korrekt. Let me explain: Som en vagel i ögat är vad jag själv hört och alltid tyckt verkat rimligt, eftersom en vagel i ögat är hemskt oskön, och ingenting man kan göra nånting åt, utan bara tålmodigt vänta på dess frånfälle. En nagel, däremot, torde vara bra mycket enklare att göra sig av mig, kan tänkas (Liksom, sluta peta dig i ögat, mo-fo!). Syftningen i uttrycket handlar om envetna problem som irriterar, precis som en vagel som vägrar dra åt helvete. Naglar i ögat har man väl bara tillfälligt om man är klantig, eller mer långvarigt, om ändock åter tillfälligt, är utsatt för nån slags bisarr tortyr. Either way så blir inte uttrycket vidare lämpligt med tanke på den egentliga innebörden. Ögontortyr skulle jag inte kalla för något så milt som envis irritation, direkt.

Men! När vi nu etablerat att naglar i ögat låter knäppt, så passar jag på att med en trumvirvel tala om att ett äldre bruk av ordet nagel, betyder spik, tagg, eller pigg. Uttrycket härstammar (hoppa till sidan 18) från Bibelns glada dagar, där man som bekant vältrar sig i att banna folk och tala om vilka hemskheter de ska utsättas för om de inte gör precis som de blir tillsagda. I gamla översättningar av skrifternas skrift har man alltså skrivit att oönskade människor kommer att vara som naglar i ögonen på folket. Hur konstigt det än låter i nutid så är vi alla överrens om att nails i engelskan betyder både naglar och spikar, inte sant? Inte helt otippat har en förändring i språket orsakat förvirringen, eller om det möjligen är ett resultat av en mindre skillad översättares missar (surprise, surprise). Well, efter en krumbuktig resa så fastslår vi alltså att det faktiskt heter nagel i ögat, även fast det inte är just naglar man syftar på, och att eftersom betydelsen av ordet nagel inte längre är densamma som förr, så passar omformingen till vagel i ögat egentligen bättre, med moderna mått mätt.

Sådärja, my work here is done. Om detta kan bidra till att kasta ljus över några få oegentligheter i språket för endast en osäker människa där ute så är jag nöjd.
Eller nja, men om jag har lyckats rädda en olycklig själ från svenska språkets mörka sida (ungefär den här: aaa d e bra !! ja jillar dej lol !!), så blir jag glad. Glad, glad, glad.

Som en blixt från klar himmel

2010-09-09T21:53:00.004+02:00

Jag vet inte om jag är helt normal eller alldeles särdeles märklig, men emellanåt dyker det upp insikter och funderingar helt out of the blue, som slår till som en gong-gong i skallen, sånt där som man inte fattar att man inte tänkt på förut. Oftast är det inget särskilt världsomvälvande eller viktigt, utan bara "nämen vaFAN?". Men även om det gör mig onormalast in the bunch så ger jag blanka fan i det, jag är hellre en tänkande kuf än en lallande fåne any day.

Without further ado, här kommer den senaste tidens att-jag-inte-tänkt-på-det-förut-saker:

Insikt #1: När vi människor behöver avyttra skräp bakvägen (eller kort och gott skita), vill vi helst att det ska finnas toalettpapper tillgängligt, eftersom vi gärna vill kunna torka oss om lilla gumpen när vi är klara. Men hur gör djur? Hundar som bajsar där de behagar, de torkar sig ju inte, och deras matte eller husse torkar dem inte heller. Min obehagliga insikt i detta var, att om människan, som ändå får betecknas som sanslöst hårlös i jämförelse med hunden, behöver torka sig, hur stort behov har egentligen inte den håriga hunden av samma sak? Jag menar, fastnar det inte skit (bokstavligt talat) i pälsen på dem? Särskilt långhåriga raser, förstås, men ändå? Uuhh, hemskt otrevlig tanke indeed, men jag får ändå tillstå att jag aldrig sett en bajsig hudrumpa, å andra sidan. Thank god. Är hundars dynga så olik människans, eller hur kommer dessa skillnader sig? Är torkandet bara en modern uppfinning som egentligen inte behövs?

Insikt #2: Människor med fjällande, flagande, snuskiga och smittsamma hudsjukdomar, går de och provar kläder på till exempel H&M helt casual? Och om de gör det, smittar de vidare via plaggen i så fall? Vilka har egentligen provat samma, exakt samma plagg före mig, och vilka tvivelaktigheter har de lämnat som present där? Jag har redan fotnoja i provrum och andra offentliga utrymmen, som omklädningsrum; Jag försöker i största möjliga mån undvika att vara barfota, eftersom jag inte vet vilka skabbiga fötter som kan ha stått där innan mig, plus att jag inte tycker att de mattor som ibland finns i provrummen ser vidare nytvättade ut. Så nu vet jag inte om jag har lust att prova kläder alls längre, inte utan desinficeringsspray i högsta hugg. Brrr.

Insikt #3: Märket Schwarzkopf, som är välkänt och stort, tillverkar bland annat hårfärger och stylingprodukter och har funnits i över hundra år. Men schwarzkopf betyder ju svartskalle. Ärligt, "schwarz" betyders svart och "kopf" huvud. Svarthuvud, svartskalle. WTF? Tydligen är det döpt efter en av grundarna av vad som numera kallas för Schwarzkopf-Henkel (där den andre tjommen obviously hette Henkel), but still. Oerhört märkligt företagsnamn, och inte så lite konstigt efternamn, at that. "Gudá gudá, herr Svartskalle, trevligt väder vi har idag." Rena rama "Det Våras för Sheriffen"-vibbarna. :D

Mad skills

2010-08-11T22:54:00.004+02:00

I dagens filmklimat ska det alltid framhållas om huvudrollsinnehavaren gjort något extra för sin roll, såsom att intensivträna någon kampsport i fyra månader, gå upp tio kilo, eller gå till talpedagog för att få till en riktigt slirig cockney-accent, till exempel. Men jag känner bara: Jaha? Det ingår ju i deras jobb, varför ska de få extra uppmärksamhet för det?

Förr i tin så kunde skådisarna så jävla mycket saker: rida, fäktas, sjunga, jonglera, dansa (ett flertal danser, at that) och mycket annat, och det var ingen som tyckte de förtjänade extra ryggdunkning eller skanderade hurrarop för att de tog sig an våghalsiga fäktningsscener eller brast ut i sång med jämna mellanrum. Publiken förväntade sig att deras älskade moviestars var kapabla till att utföra allehanda specialiteter på vita duken, och kapabla var just vad de var också. Det var snarare så att om någon inte kunde göra något som krävdes för en viss roll, så talades det om det under lång tid, och det ställde till det för filmteamet, förstås. Med rätta något man egentligen borde skämmas för, snarare än specifikt skryta om att man inte kunde det, och därför tvångslärt sig på kort tid.

För den som själv är duktig på något specifikt område, t.ex. tango, är det också ofta rätt uppenbart när den faktiska kunskapen saknas, och att uppvisningen man bjuds på inte är annat än resultatet av en avancerad bluff. Och visst, hela poängen med att agera går ut på att fejka, att förställa sig, men för att kunna ikläda sig en helt annan identitet på ett trovärdigt vis behöver man kunna ganska mycket, och besitta vitt varierade färdigheter.

Detta föranleder onekligen funderingar kring vad dagens skådespelare kan, egentligen, om de nu special-lär sig allt möjligt inför en viss roll. De kan inte fäktas, inte rida, inte dansa, så vad kan de, då? De flesta kan ju för fan inte ens sjunga, fast de emellanåt gör det ändå, och får pröjs. De kan agera, vilket för all del är en väldigt viktig kunskap. Men, egentligen handlar det inte om kunskap här heller, utan i största möjliga mån om talang. Talang är nåt man antingen har, eller inte har, det är inget man kan lära sig att få. Man kan förbättra sin talang genom utbildningar eller att helt enkelt övaövaöva tills man blir bättre. Men om man inte har nåt speciellt, naturligt, från grunden så kommer man aldrig bli bra inom sin åtrådda karriär ändå, hur mycket man än försöker; något som ganska många människor bara vägrar begripa, i deras ögon är de begåvade konstnärer, sångare, dansare, whatever. Tänk om dessa ungifted människor kunde lyssna på American Idol-juryn eller andra elaka men kunniga experter när de förklarar det för dem, så mycket bättre deras liv skulle bli då. Och våra med.

Så, då har vi etablerat att rå, medfödd talang är vad skådisar av idag kan stoltsera med, och det är ju egentligen inte särskilt mycket, när man tänker efter. En helt vanlig, basal kontorsanställd besitter mer kvalitéer, kunskap, och talang än så: de kan x antal dataprogram, arkivera, kopiera, faxa, brygga kaffe, försnilla gem, med mera, med mera. Uppgifter som man absolut kan ha talang för, eftersom talang handlar om en medfödd fallenhet, och inte är inskränkt till de sköna konsterna enkom. Och för att fortsätta bena ut skådespelerikonsten så är det rätt många verksamma personer som inte ens har den här ack så nödvändiga talangen. Deras existensberättigande inom sitt yrke är, med andra ord, minst sagt shaky.

Som vanligt är det ytan som spelar oss ett spratt, det handlar om kort och gott snygga jävla människor, som mindre snygga jävla människor tycker om att titta på, enough so för att de ska erbjudas filmroll på filmroll och under några månaders tid tjäna mer än vad som är ett mindre lands totala omsättning för ett helt år. Enbart för att de haft tur i det genetiska lotteriet, och fötts med ett vackert yttre. De får alltså pengar för att folk vill titta på dem, eftersom de ser bra ut, fast egentligen kan de inget särskilt, annat än att trollbinda med skönhet och ibland även karisma. Ungefär som att vara en avlönad poppis-person på högstadiet. Mysko.

Men de skådisar som faktiskt har talang, då? De tjänar lika hutlöst mycket pengar som de värdelösa snyggona, men lyckas i kontrast ändock prestera hållbara insatser. De kan dock inte mer, besitter inte fler kvalitéer, måste lik förbannat gå specialkurser i ditt och datt. De blir för all del bättre och bättre på att förvalta sin talang, genom den erfarenhet de förskansar sig under sin yrkesverksamma tid, vilket dock inte tillskriver dem mer kunskaper eller färdigheter. Bara en förfining av deras medfödda talang.

De där särskilt efterfrågade skillsen de pressar in så snabbt som möjligt underhålls inte genom kontinuerlig träning, varför de snart glöms bort, och därmed inte heller kan räknas in under deras faktiska färdigheter. Så, förutom att de åtminstone är i rätt bransch så är de precis lika okunniga inom sagda bransch, som sina mindre talangfyllda kollegor, och med andra ord, egentligen också vansinnigt överskattade, okunniga, och grossly overpaid.

Den dagen en skådespelare kan kung fu, franska, street dance, teckenspråk, spela mandolin och vika origami - då kan jag tycka att han eller hon förtjänar att titulera sig som skådespelare, for reelz.

STFU

2010-07-07T21:41:00.001+02:00

Okej, det är ett gäng fenomen som jag är jättetrött på för stunden, som jag inte vill varken se eller höra mer om på ett bra tag. En del vill jag helst slippa för all överskådlig framtid, rent av.

Cupcakes - MUFFINS heter det, muffins med glasyr om man ska behöva vara så jävla omständig och speciell.
Macarons - Jag har aldrig smakat. Det är säkert asgott, men snälla, det är en efterrätt, inte botemedlet mot AIDS, så shaddap already.
Frankofiler - Jaaa, jaaa, Frankrike är så fint och romantiskt och elegant och alla i Frankrike är helt sensuella mest hela tiden men ändå inte porriga eller vulgära och alla sippar ljuvligt rödvin och röker eleganta cigaretter och ingen får rökhosta eller blir för full. Fast så är det inte, wake up and smell the alkoholkonsumtionsstatistik, typ.
Japan-freaks - Sluta nu, ALLT japanskt är inte per definition skitkoolt eller bra, alla japsar är inte snygga/tuffa/fantastiska och alla japansk mat är inte helt fab. Det finns bra och dåliga saker med allt, även Japan.
"True Blood" - Hetsen har förvisso lagt sig en aning, men det betyder inte att jag tänker börja kolla på skiten. Jag är inte så mycket för TV-serier, och har ingen särskild vurm för vampyrer, så varför tjatar ni hål i huvudet på mig om det här? Makes no sense.
"Twilight" - Mer vampyrer! Vad är grejen? Själva grundstoryn verkar sanslöst tunn och tramsig, karaktärerna endimensionella och meningslösa och ändå ligger folk och ålar på golvet i nåt slags kåtkoma så fort de ser någon av skådisarna på bild. Sänder de subliminala budskap i filmerna, eller vad? Böckerna är riktade till tonåringar, och är anklagade för att smygsprida mormonska värderingar - ska detta vara något att hänga i der tannenbaum? Knappast. Jag bjuder istället på en hilarious genomgång av sista boken, av ett, låt oss säga, icke-fan. :D
iPhone - Den har allt och alla som äger en kan inte sluta pilla på den varenda vaken sekund, ibland i sömnen med. Dessutom måste de berätta om allt de gör med sin iPhone, vare sig man vill höra eller inte (inte). Men det är fortfarande en telefon. Jag tycker inte att telefoner är så oerhört upphetsande. Jag vill kunna ringa, sms:a och ha en kalender i min, sen är jag nöjd.
Hipstamatic Prints - Åååhhhh vilka kreativa fejksuddiga, fejkpolaroid-bilder du kan ta, så himla spännande och intressant! Särskilt bra att albumen alltid heter "My Hipstamatic Prints", det är absolut inte tröttsamt att se tusen såna ploppa upp på fejan varje dag, NÄRÅ, INTE ALLS.
Appar - Ja, jag är ganska less på mobiltelefoner i allmänhet, iPhone i synnerhet, men appar har ju fanimig blivit en farsot, som inte bara gäller just iPhone längre. Det finns en jävla app för allt, så jag antar att man snart inte behöver andas själv eller gå och bajsa för egen maskin, heller. Värt. Vettigt. Not.
Burlesk - Hellre burlesk än regelrätt stripp, det säger jag helt klart. Men det är bara burleskande överallt, vart man än vänder sig, dag och natt. Nu är jag rätt less på konceptet. Overload, needs burlesque-break NAO.
Förlovningar - Det har gått inflation i ringbytarvärlden, det känns som att det inte finns några oförlovade människor kvar där ute snart. Jag blir helt matt, man orkar ju inte ens glädjas åt folk när det är så jävla många som gör samma sak.
Fotboll - En ständig källa till irritation, en ständig post på listor över saker jag hatar. Nej till sport!
Vuvuzuelas - Behöver jag egentligen ens utveckla? Hörde dem för första gången idag (I don't do sport, som sagt). Hörde talas (evighetstjat och -skämt från halva världen) om dem tidigare, men slapp alltså utstå oljudet tills nu. Hur står folk ut? Jag svär att de sänder ut en signal som gör att jag kommer vilja döda nån (I must kill - Frank Drebin *LER MEKANISKT*), så galen kände jag mig efter bara någon minuts tut och bröl från tv:n. Vederstyggligt. Kan de inte lära sig riktiga instrument istället? Det vore oerhört mycket gemytligare med en enorm läktarorkester som spelar ordentlig musik. Så kanske vi med tiden kan mota bort alltmer av fotbollen och istället fokusera mer och mer på läktarmusiken, tills vi en lycklig dag är kvitt sportevenemang helt. Oh, happy day. :D

Barndomsfalsarium

2010-06-28T23:52:00.006+02:00

När man var liten fick man höra vissa förmaningar oftare än andra, som "Hoppa inte i sängen!", "Ät upp den mat du tagit, tänk på barnen i Afrika!", "Spring inte runt poolen i badhuset!", och så vidare. Andra kom mer sällan, t.ex. "Du får aldrig mer gå hem helt själv från dagis!", vilken, turligt nog för min arma moder, bara behövts sägas en enda gång. Och en del verkar ha varit inkluderade i barnuppfostrans basics, eftersom nästan alla fått höra dem, gång efter annan. Flertalet förmaningar har förstås sagts av en anledning, och har säkerligen varit berättigade i de flesta fall, men gällande de där floskel-artade, standardiserade klichéorden, hur logiska och meningsfulla var de, egentligen?

Prime example one på dessa barndomsklassiker, är "Spring inte med saxen", gärna sagt med antingen lätt panikartad röst, eller åt rakt motsatt håll: fullständigt blasé. Det sistnämnda uttryckssättet känns mer bekant, och är nog den variant som så gott som alla ungar blivit matade med av mammor, dagisfröknar, granntanter, lekskolepersonal, och så vidare - även om panikfalsetten säkerligen är relativt vanlig den med, det finns ju alltid osedvanlig nervsvaga vårdgivare, som inte kan låta bli att se döden runt varje hörn, trots allt. Men varför säger man en sån här sak, då? Okej, givetvis förstår jag att det inte är optimalt att ha kids som knallar omkring med saxar helt oregerligt, men hur ofta har någon befunnit sig en dylik situation, egentligen? Framför allt, varför skulle man ge sig på att kuta när man håller på med något som kräver en sax?

Logiskt sett är det förstås så att barn, vilka är ökända för sin brist på motorik, parat med deras oerhört dåliga förståelse för risker och tillika sällsynt usla logik, inte bör ges vilka friheter som helst när vassa föremål är inblandade. Barn är, enkelt uttryckt, tämligen värdelösa most of the time. Men det är ändå en märklig, lösryckt sak att kasta ur sig, det där om att inte lubba medan man bär på saxar, förutsatt att ingen liten krabat redan är uppe och ränner, när han egentligen skulle klippa julstjärnor, förstås. Då kan man med fördel yppa de magiska orden, givetvis. Men det kan jag inte påminna mig om att det skett sådär vådligt ofta. Eller, nånsin, faktiskt. As I recall, så har faktiskt ingen knodd någonsin tagit till apostlahästarna, samtidigt som han eller hon hållit ett dödligt men fast grepp om en sax. Ingen. Varken under min egen barndom eller hos de yngre förmågor, vars tillväxt jag beskådat i mitt liv. I mitt tycke är det här uttalandet ungefär lika orelaterat till verkligheten som att säga att man inte ska simma nära hajar, när det ska badas i en sjö. Hajar ska man mycket riktigt låta bli, men oddsen för att de dyker upp (haha! vattenskämt!) i en svensk insjö är försvinnande små. Något mindre än chansen att ett barn sprätter iväg med en sax i näven hux flux, but still. Dumt.

En annan vanlig barndomsklyscha är såklart: "Inte bada inom en timme efter du ätit, för då får du kramp." Men kramp, vardå? I magen, antar jag, men det har ingen nånsin specifikt talat om. Eller är det i benen, armarna, hjärnan man får kramp - var får man kramp? Och vad, baserat på skrovmålet, orsakar kroppen att börja krampa just like that? Har någon någonsin fått kramp efter att ha kastat sig i plurret en kvart efter att ha ätit en räkmacka? Eller Biff á la Lindström? Eller nåt ätbart alls? Jag har aldrig hört talas om att det faktiskt skett, men däremot har jag tålmodigt och dygdigt undvikit den sommarvarma sjön i prick en timme efter middagarna under min barndoms sommarlovsvistelser på landet. En timme var den magiska gränsen, efter det var man safe (SAFE, he was SAFE!) och inget ont kunde hända en - ungefär som med de egenfabricerade regler man skyddade sig mot monstrena under sängen med. Så länge armar och ben är under täcket, är jag SAFE (Och det fungerade! Jag lever ju än! Fuck you, monsters!).

Men det är inte förrän i vuxnare ålder som jag började fundera kring de uppenbart saknade specifikationerna kring mat-bad-kramp-situationen. Att sätta igång och springa (utan saxar) snart inpå att ha konsumerat middag är inte vidare skönt, men det orsakar i alla fall inte några kramper, bara obehag av den tunga magen, full av krubb. Så varför skulle simning vara annorlunda? Efter lite faktasökande på the internets lär jag mig att när kroppen smälter maten koncentrerar sig blodet till magsäcken, vilket alltså kan, observera, kan leda till kramp i andra muskler. Men bara om man ska simma över Engelska Kanalen eller nåt annat exceptionellt översportigt (Sparta-igt, rent av). Dessutom kan man tydligen få kramp i magen om man gör tvärtemot barndomens uppmaning, och badar på fastande mage i tron att man då borde vara dubbel-säker mot kramp-hotet, men där bedrar man sig, alltså. Även om bägge dessa situationer är oerhört unlikely gällande helt normalt sommarbadande. Alltså den sorten som barn sysslar med, vilket därmed gör denna uppmaning helt irrelevant att delge småttingar. Förutom tävlingssimmande dvärgar, förstås.

Men den allra dummaste och märkligaste av alla barndomssanningarna, måste vara den om att "Man inte ska slicka på lyktstolpar när det är frost ute." Inte för att man inte ska det, för tro mig, då fastnar tungan och det gör förbannat ont. Been there, done that. Man ska helt klart inte slicka på frostiga stolpar, det intygar jag personligen. Nej, förmaningen är idiotisk eftersom det är en galet onödig sak att påtala, som enbart sätter griller i unga och dumma huvuden. Hur många skulle ens få för sig att slicka på en lyktstolpe i minusgrader, om inte alla förnumstiga föräldrar talat om för en, att man just specifikt inte fick det? Och återigen, utan att berätta varför man inte fick det. Rör det sig om någon slags utpräglad, kollektiv sadism de vuxna sinsemellan? "Hi hi hi, vi säger till dem att de inte får göra det, så ser vi hur många som bara måste testa ändå, he he he." Eller kan man skylla på ren och skär dumhet? Att föräldrana inte fattar att de genom nej-sägandet sår ett spirande nyfikenhetsfrö hos de vetgiriga små liven? Det är allmänt känt att förbud skapar ökat intresse, vilket man tycker att den äldre generationen borde ha kläm på vid det här laget, men just i det här fallet hyser jag bardvals-stora tvivel rörande det egentliga intresset; Om ingen sa till kidsen att ge fan i att släbba på offentlig egendom i vintertid, så skulle kidsen inte vilja göra just det alls, eller åtminstone i extremt liten mån, reserverat endast för de allra dummaste och kaxigaste. Alltså borde man sluta säga till dem. Simplicity at its best.

Så, där har vi alltså tre fasansfulla saker man fick inhamrade i skallen som barn, tillbakavisade till onödighetsskåpet i all sin dumhet. Och avslutningsvis kan jag också understryka att några klassiska utskällningar förstås kommer ur ren och skär lögn med. Jag tänker på saker som "Inte göra grimaser, då kan ansiktet fasta så!", vilket givetvis sägs för att man skäms över sin unges kreativa och offentliga minspel, för att lura denne till att lägga av, och istället sitta still med vattenkammad frilla, putsade lackskor och tala (only when spoken to) med späd men respektfull stämma. De föräldrar som ägnat sig åt detta, eller fortfarande idag slänger ur sig uttalandet - who the fuck are they trying to fool, alltså? So what om ditt barn gör grimaser, det hör väl för fan till uppväxten och utforskandet av kroppen, socialiserandet, de sociala reglerna, så låt dem hållas. Klart man kan säga till, om det är en jävla massa apande på lillen, i en situation som kanske inte är helt lämplig (moster Agdas begravning eller så), men då kan man väl ge fan i att ljuga ihop sån där smörja, skrämmer ju livet ur småttingarna.

Och bara för att de slutar göra fula miner kommer de inte bli några mönsterbarn ändå. En fluga gör ingen sommar och allt det där, ni vet. En vacker dag står de där med tungan fastfrusen på en kall lyktstolpe ändå, bara för att du nödvändigtvis skulle berätta för dem att de inte fick det.