Blödig

Nuförtiden gråter jag en skvätt till nästan allt jag ser på TV som är det minsta vackert, sorgligt eller rörande. Jag gråter till "Extreme Home Makeover" när de stackars unfortunates får sitt nya hus, jag gråter till vanliga "Extreme Makeover" när någon närstående berättar om hur mycket de älskar den här personen som tycker sig vara så jävla ful och olycklig. Jag gråter när Rachel får barn i "Vänner", jag gråter när Rex dör i "Desperate Housewives". Jag gråter tamigfan till vad som helst numera.

Jag minns inte när jag blev så oerhört blödig. Jag vet ju, innerst inne i min bittra cyniska själ, att det är dramaturgiskt uppbyggt så att man ska känna sig ledsen eller rörd. Men ändå sipprar det fram små tårar gång på gång. Jag tycker inte det är lika underligt att jag gråter till filmer, det har jag alltid gjort. "Pianot", "Moulin Rouge" och "Brokeback Mountain", alla innehåller så många känslor och scener att det ska till en total idiot för att inte åtminstonde känna det som filmen försöker förmedla. Alla måste inte gråta, men gillar man filmen så känner man med karaktärerna. Men i dokusåpor? I dramaserier? I sitcoms, for crying out loud? Där känns oftast karaktärerna mer plastiga och bagatelliserade, alltså förstår jag inte varför jag känner så jävla starkt för dem - allihop.

Min teori är att det är förknippat med den ökande längtan efter en egen familj. När hormonerna börjar svalla och säga att de vill föra generna vidare, så blir man mer ömsint, förstående, tankfull och tolerant. Man börjar acceptera religösa människor och man tycker att folk som plankar är oansvariga och förstör för oss som betalar. Man funderar på att gå på Hyresgästföreningens årsmöte och man sköter om sina tänder. Och det ena med det andra.
Kan det här stämma, tro?