03 maj 2012

LA woman


Jag har nyligen tillbringat två veckor i mina drömmars stad, LA, som var bättre än jag nånsin kunnat drömma om, vilket fick mig att hoppa högt av glädje (se ovanstående foto från Venice beach för bevis). 

Jag fick nya vänner, god mat, massor av nya kläder, tusentals upplevelser, episka mängder lycka och skratt, och framför allt så mycket värme och välkomnande från folket, staden och landet. Har aldrig känt mig så hemma och så rätt, eller så uppskattad, som där. Ville bara lipa på flyget hem, och inte blev det bättre av att Arlanda var insvept i tjock dimma och höll en stadig välkomsttemperatur på fyra grader över nollstrecket heller. Yuck.

Nu lägger jag in alla växlar jag har (och några till) för att komma dit permanent, lagligt och snarast. Håll tummarna!

03 mars 2012

I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Etiketter: , , , , ,

10 januari 2012

Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på
det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det sv
årare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen
hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation.
Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!


Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

Etiketter: , , , , ,

28 december 2011

Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Etiketter: , , , ,

19 oktober 2011

Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik so
m per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country

Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz

Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave

Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå.
Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae

Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska

Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass

Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul

För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B

Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Etiketter: , , ,

12 september 2011

Frankie says: relax

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.

Etiketter: , , , ,

25 juli 2011

Filmcitat #7 och #8: facit

Jaha, här inser jag just att jag publicerade en filmcitatsomgång i januari (JANUARI), som jag ännu inte lagt upp ett facit till. Plus omgång #7 från oktober (OKTOBER). Förra året (TVÅTUSENTIO). Eh. Oj.

Without further ado så får ni därmed svaren på de citat som ingen prickade in!

Facit för filmcitat #7
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley." - "Pleasantville"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys." - "True Lies"
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!" - "En Hon-djävuls Liv och Lustar"
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!" - "Orgazmo"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years."
- "Top of the Food Chain"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!" - "Private Benjamin"


Facit för filmcitat #8
1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen." - "Cannonball Run II"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!" - "Pretty Woman"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky." - "Better Off Dead..."
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!" - "The Warriors"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance." - "Twister"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town." - "Ghost World"
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!" - "Mermaids"
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that." - "The Fighter"
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?" - "Prime"

Etiketter: , ,

24 juli 2011

One of us, one of us

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.


Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

Etiketter: , , ,

12 juli 2011

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet


#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om ma
n bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Etiketter: , , ,

01 juli 2011

Summer loving

Jag lovar och svär att jag inte gått i graven, vare sig i verkligheten eller på the internetz. Däremot har jag gått och blivit knegare, minsann. Sedan mitten av april får jag betalt för att hjälpa folk att klä sig snyggt, och för att hålla ordning på en massa paltor, i princip. Eller så kan man säga att jag jobbar i en klädbutik, det är kanske lite mer lättförståeligt.

Vi kör en fin liten lista för att summera läget, shall we? Ja, vad bra, here goes:

• Jag har då, som sagt, fått jobb. Ett jobb jag ville ha, dessutom. Och att det är första jobbet på fyra år känns helt freakin' awesome.
• Eftersom jag jobbar får jag lön, vilket betyder att jag inte längre är konstant dirt poor, utan har råd att göra saker som jag vill och köpa saker jag vill ha - samt betala av skulder som tryckt på mitt samvete much too long.
• Jag har flyttat. Igen. Nu bor jag på bekvämt och sensibelt avstånd till jobbet, till alla mina vänner, till allt jag behöver och till civilisationen. Förut bodde jag i Uzbekistan, more or less. Det tog i alla fall nästan tre timmar att pendla fram och åter till jobbet, fem dagar i veckan. Det var inget bra alls.
• I och med att min senaste flytt var från en stor, vid inflytt omöblerad trea, till en fullt möblerad trea har jag rensat ut prylar för glatta livet, vilket renderat mitt bohag till en mycket mer hanterbar storlek. Den mentala frihet det skänker att slippa bekymra sig för tvåtusenfemhundra småsaker och ett nödtvunget ägt skrotigt, otympligt möblemang är omätbar. Omätbar, I tell ya.
• En av mina bästa vänner blev ägare till ett stycke sprillans ny bebis igår, ett barn som hon skapat nästan helt själv, endast med marginell med hjälp av sin pojkvän. Fan-fucking-tastic!
• Jag har bokat en tatueringstid, så om en månad är det äntligen dags för mer bläck i huden, samt för att påbörja min efterlängtade 80-talssleeve. :D
• Min bror och hans sambo har köpt en sommarstuga i Östergötland, ett gammalt 1800-talshus med tillhörande konstnärsgrannar, där de ska odla grönsaker och kramas med sina katter och läsa böcker i trädgården. Fint som snus.
• Min mamma har gått i pension. Hon fick en guldklocka och en fest, inte klokt vad fint det ska vara, minsann. Det är fortfarande alldeles barockt, jag har liksom inte förstått att min kära moder ens passerat 50-strecket, inte egentligen. Jag menar, jag förstår ju inte fullt ut att jag själv fyller 32 i höst, så hur skulle min mammas ålder kunna ändras, när inte min egen verkar göra det? Men panchis är hon likafullt nu. :D
• I helgen kommer en internetbekant, som är kompis på riktigt med vänner till mig, hit från Florida och hälsar på. Ska bli fantastiskt trevligt att träffa henne, och visa upp sommar-Stockholm lite grann.
• Förhoppningsvis kan jag åka på ett mini-break till Götet och Ålen om några veckor, men det är inte säkert att det blir av än, så var bussiga och håll tummarna för att alla tider och kostnader kan klaffa, will ya?
• Jag hoppas på att kunna ditcha vintern och mörkret för två veckor i Cali i vinter, åh, låt det ske, låt det ske!
• Det är sommar, sommar och sol, vilket inte bara värmer min hud utan även min själ. Allt känns lättare på sommaren, helt enkelt.

Men allt är ju inte bara molnfria skyar, så lite skit måste jag allt yppa också:

• Min högt älskade soffa har jag tvingats sälja. Kanske den enda möbel som jag inte ville eller inte skulle brytt mig om att bli av med, buhu. Materiell separationsångest at its worst.
• Min digitalkamera har gått hädan, på grund av mina likstela, Valborgskalla fingrar som fumlade och förlorade den till asfaltsguden. Vila i frid.
• Jag står fortfarande och stampar på en alldeles för låg vikt, det vill sig bara inte med nån viktuppgång här, och det är så frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag är smal, så är det bara, och det har jag lärt mig att leva med sedan långt tillbaka. Men att on top of that bli smalare ändå, det har jag inte alls signed up for. Seriösa tips på stabil och nyttig påfläskning mottages tacksamt, alltså inte av typen "ät en burk majonäs om dagen" eller "ät mer". Det är inte fullt så enkelt.
• Jag har banne mig inte ens kysst en karl på säkert ett år nu. Det börjar bli tråkigt, men jag kan inte ragga, vill inte heller. Moment 22 is here to stay, antar jag.
• Jag måste verkligen börja träna, my ass is saying goodbye och det tycker jag inte alls om.

Sådant är mitt liv för stunden, om det mot förmodan finns någon läsare kvar som faktiskt kikar in här och var nyfiken, that is. Nu när jag inte behöver lägga all min icke-jobbande vakna tid på att pendla så kanske jag kan lyckas få ur mig de där blogginläggen som legat och puttrat runt i skallen ett tag snart också. Let's hope so! :D

Etiketter: ,