Youth gone crap

Jag har funderat, på ett uppgivet och irriterat sätt, över varför svensk ungdomsfilm är så sjukt, sjukt dålig. Är det någon som vet? När och var gick allt fel?

På 80-talet kom exempelvis "P.S. Sista Sommaren", "Stockholmsnatt", "G" och "Ingen kan Älska som Vi", samtliga är - trots att jag nostalgiskt älskar "G" med själ och hjärta - rent ut sagt pinsamt usla. Manus, dialog, skådespeleri och utförande är minst sagt under all kritik. Inte sällan händer det fullt ologiska saker också, som i "P.S. Sista Sommaren", där en enveten polis FÖLJER EFTER ungdomarna till GOTLAND. Eh, jaha, är det så polisväsendet fungerar, man susar land och rike kring på rena hunches? :D Filmen "G" innehåller så många klassiska corny repliker och karaktärer att jag inte vet var jag ska börja, och "Ingen kan älska som vi" har en enda, synnerligen låg, höjdpunkt, vilken är att få se en ung Izabella Scorupco i högt sittande, glansiga och pösiga tai-trosor med matchande BH. Sen har den inte så mycket mer att komma med, ingen av dem har det. Inget bra i alla fall.

Man får lätt intrycket av att någon fetlagd men svårt trendig kille som närmar sig de fyrtio (men talar tyst om saken), slipat fram dessa godbitar ur djupet av sin ungdomliga hjärna. Att rådfråga en faktisk ungdom vore väl helt otänkbart, killen här har ju koll, han är ute i klubbscenen och gillar den senaste musiken. Han vet. Eller inte. Och den här typen av episka misstag görs verkligen om och om igen, inte bara inom filmens sfär, men just de filmatiserade pinsamheterna gör lika ont att skåda varje gång cirkeln slutits ånyo.

Nästa generation skämmigheter spydde ur sig episka titlar som "Sökarna", "Nattbuss 807", och "30:e November". Now, bara det faktum att alla dessa handlar om nazister är ju lite, ehm, udda. En utomsocknes kan ju lätt få för sig att vi har enorma problem med nynazism här i landet. Att filmerna dessutom visar på hysteriska gängkrig, dödsfall och eskalerande våld utan någon som helst trovärdighet eller sans bidrar bara till min avsmak. Visst kan jag se dessa filmer, men på samma vis som jag ser Troma-filmer: det handlar om rena kalkoner då man skrattar åt i princip allt. Även det som inte alls är menat att vara kul. 90-talet bjöd även på "Vinterviken", "Vildängel" och "Ha ett underbart liv", som alla behandlar kärlek istället, så allt hopp är inte ute för den stackars utlänning som försöker förstå sig på ungdomskulturen i vårt land. Eller så är det just vad det är, för huvudsakligen gör dessa filmer det riktigt uselt. Men "Ha ett underbart liv" är ändå ljusår bättre agerad och med mer medveten humor än övriga nämnda, vilket jag resolut tillskriver Ulf Malmros intressanta och oftast kapabla hjärna.

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur dialogdelarna av dessa typiska ungdomsfilmmanus arbetas fram. VEM eller snarare VILKA är dessa jubelidioter, och vem i helvete ger dem papper och penna, samt pengar för sitt undermåliga arbete? Men fram för allt: VARFÖR får de för sig att inleda så gott som samtliga meningar med "Nämen asså" eller "Aaa", slänga in en hel radda tillgjorda "typ", "ba" och "liksom" där de clearly don't belong, men ÄNDÅ krysta till en massa högtravande meningsbyggnader med svåra ord och formulerade känslor som man inte ens visste fanns i sina tonår, TILLSAMMANS med dessa "trendiga och hippa slanguttryck"? Whyyy? The paaaaiiin!

Ja, inte tar skiten slut där, inte. Det nya millenniet sparkade igång riktigt jävla ruttet med "Festival", som lyckas med konststycket att handla om och utspela sig på, en festival, helt utan någon äkta festivalkänsla: TROTS att de filmade på bland annat Arvika-festivalen (thank god att jag inte syns nånstans). Vi blev även serverade "Sandor slash Ida" och "Babylonsjukan", varav den förstnämnda försöker vara hipp och använda sig av koola och häftiga internet, men karaktärerna klär sig ändå som hopplösa offer för Kajsa Mellgrens KappAhl-kollektion från mitten på 90-talet (om någon mer än jag minns den?). Den senare har jag (lyckligtvis) inte sett, men känner mig ganska säker på att även denna är ett lika stort magplask som samtliga tidigare nämnda jönserier. Om inte annat kan man ofta dra relativt resonabla slutsatser av good old Imdb och dess medelbetyg (just nu, 4.9. I am less than impressed.).

"Säg att du älskar mig", "Hip, hip hora!", och "Fjorton suger" dök alla upp med korta intervaller, och samtliga tar upp en grymt obehaglig bild av tonåringar, som våldförande, överfallande, brottsliga, blasé och helt enkelt vidriga, störda människor. Första gången jag såg den här bilden av teens var i Ken Parks "Bully", vilken jag för övrigt avskydde enormt mycket, just på grund av porträtteringen av tonåringarna som känslolösa, oengagerande, ointresserade, kåta (men ändå opassionerade! Hu!), våldsamma och respektlösa. Jag hoppas verkligen inte att den bilden är sann, men om den överrensstämmer med ens en liten del av verkligheten så blir jag mörkrädd. Jag är för övrigt också väldigt glad att jag inte behövde vara tonåring i ett sånt klimat. Och dialogproblematiken lever och frodas än, när ska denna plåga upphöra?

Det finns helt enkelt försvinnande få, men ändock några, små guldkorn på ungdomsfilmhimlen i Svedala, där det bästa och tydligaste exemplet på hur man ska göra bra tonårsfilm, är "Fucking Åmål". En trovärdig, rimlig, rörande, rolig och välagerad historia, samt en på alla sätt och vis bra film, helt enkelt. Även "Tjenare Kungen" har många goda sidor, även om skådespeleriet inte är helt perfekt, och intrigerna snubblar en aning i logiken. Men den har en känsla som skampåle-exemplen jag rapat upp tidigare helt bommat på, samt en något mer naturlig klang i sin dialog. Även något som kändes så dömt att misslyckas som "Frostbiten" - en svensk vampyrfilm (pre-"Låt den Rätte Komma in", FFS - förtjänar en del lovord, trots att den rent tekniskt sett inte enbart är en ungdomsfilm. Den tacklar situationen med osedvanligt välfungerande humor, men lyckas ändå faktiskt visa upp en vampyr som man inte kissar i brallan av hånskratt åt.

Det, fram för allt gjort i vårt stukade filmklimat, är bra jobbat, vilket jag verkligen inte kan säga om 90% av övrig svensk ungdomsfilm. Yuck.

Tanzen mit muzik

VEM VET?
Jag vet en del, men långt ifrån allt. Jag tror ingen vet allt, men visheten kommer ofta med åren, så om tio år hoppas jag att jag vet allt jag vet nu, plus oändligt mycket mer.

FRÄMLING, VAD DÖLJER DU FÖR MIG?
Mitt innersta, min naturliga hårfärg, mina privata kroppsdelar och hur jag egentligen mår.

VEM KAN SEGLA FÖRUTAN VIND?
Den som är förutseende och har en motor på båten. Eller ett gäng slavar som kan ro.

SKA VI GÅ HEM TILL MIG ELLER HEM TILL DIG?
Jag går hem till mig och ligger med min kille, så kan du gå och dö, slemmo.

VARFÖR FÅR JAG INTE PÅ MIG DINA BLÅJEANS?
Säkert för att du är för fet. :D

VEM SKA JAG TRO PÅ?
Dig själv, och om du behöver något mer: det som gör allt begripligt för dig.

NU ÄR DET VÄL REVOLUTION PÅ GÅNG?
Det hoppas jag verkligen!

VAD HAR DU I FICKAN, JAN?
En rullad affisch eller kanske pain riche eller Tarzans lian? Förut hade jag en skruv i fickan, nu, ingenting.

HUR E D MÖJLIGT?
Det frågar jag mig fan gång på gång också. Man baxnar över dumheten och idiotbyråkratin som omgärdar en.

VART TOG ALLA VILDA KVINNOR VÄGEN?
De shoppar på Rodeo Drive, baby.

VAR ÄR VARGEN DU TRODDE VAR DÖD?
Snart bara i historieböckerna över utdöda arter, gissar jag på. :(

VEM ÄR DU, VEM ÄR JAG?
Jag är Anna, varken mer eller mindre. Du är ett tidsfördriv ("Bara ett vanligt jävla knull")!

VEM TÄNDER STJÄRNORNA?
Big Bang!

E' DE' DET HÄR DU KALLAR KÄRLEK?
Det är det bannemig!

VILL NI SE EN STJÄRNA?
Hemskt gärna, men en sån i himlen, inte en sån som tjänar onödigt mycket pengar på att göra nästan ingenting.

-87, -87. VART HAR DU TAGIT VÄGEN NU?
Ja, var? Åh, så mycket som var bra på 80-talet: kläderna var ballare, filmerna var roligare, skådespelarna såg fortfarande riktiga ut (okej, inte riktigt alla), frisyrerna var fantastiska, musiken ÄGDE och allt kändes allmänt tryggare och snällare.

---

How many roads must a man walk down?
De kommer aldrig ta slut, den sista vägen man måste gå är den man går mot döden. Sen får man vila, hoppas jag.

How many licks does it take?
Men usch.

How deep is your love?
Den blir djupare för varje dag, helt magiskt.

How am I supposed to live without you?
Det är förstås helt omöjligt, men lycka till! :D

Who's that girl?
En egensinnig, färgsprakande, allmänbildad jänta med lite åldersnoja och trasiga batterier.

Who put the bomp?
En smart jävel, heja musiken och rytmen och dansen!

Who killed the cheerleader?
Jag kan tänka mig att ställa upp.

Where were you last night?
På Ekerö och i Blackeberg på dagen, för att hämta gardiner och filmer och stuff ur mina lådor. På kvällen var jag hemma och hade det allmänt jävligt bra.

Are we not men?
No, we are Devo!

Should I stay or should I go?
För stunden: stanna, men så snart jag är stabil nog: gå långt, långt bort med lyckan i bröstet.

Hello, is it me you're looking for?
Näpp, jag behöver inte leta efter nån, inte när jag har världens bästa man på armslängds avstånd.

Did you happend to see the most beautiful girl in the world?
Ja, hon heter Ålen.

Have you ever really loved a woman?
Ja, hon heter Ålen. <3

Do they know it's christmas?
Men det är ju midsommar? :D

Röda rummet

För ganska länge sen skrev jag ett inlägg om vänskap, om hur det är väldigt begränsad tillgång till mitt hjärta, att jag inte släpper folk inpå livet vidare lätt. Nyligen har jag insett att det inte ens var så enkelt.

Det finns nämligen ytterligare en kammare innanför den glittrande VIP-salongen, en liten, liten dörr, som den Alice hittar i Underlandet, så liten att jag inte ens sett den själv förrän nyss. Den dolda lilla dörren leder till ett rum, ett litet men bekvämt rum, där allt är lugnt och skönt. Det finns en stor säng med snirklig, rostbefläckad sängram, en stor, välsutten fåtölj, nötta men älskade, vävda medaljongtapeter pryder väggarna, och där finns ett snedtak med ett stort fönster som vetter mot himlen. Fönstret är alltid öppet och det är alltid en skön doft av vår i rummet. Överallt finns miljoner gamla läderinbundna böcker, en öppen spis, och där står en oljelampa bredvid sängen.

Att jag inte visste om det här rummet var inte bara förvånande, men dessutom märkligt, då jag ser att det är tydligt bebott och dessutom väldigt väldigt tryggt och skönt. Ett sånt där rum man kan leva ett helt liv i. Men inte vilket liv som helst, utan mitt. Jag har varit så bra på att hålla andra stången att jag inte ens märkt att jag själv retirerat från allt och alla, till mitt underbara inre hemlisrum. Inte konstigt att jag aldrig har problem att vara ensam på luncher, under shopping, på tågresor, you name it. Jag har ju min fåtölj, mina böcker, jag behöver inget sällskap. Själv är bäste dräng och jag är den enda som alltid kommer finnas där till den dag jag dör. Amen.

Det har slagit mig ofta numera, att jag är väldigt själv. Det är en konstig mening, jag vet, men det är för att jag menar just själv, och inte ensam. För ensam är jag inte alls, jag har gott om hjärtan som klappar runt mig, och som sagt, jag känner inte så mycket ensamhet, när jag alltid förlitat mig på mig själv ändå. Men jag är väldigt solitär. Ingen får röra, ingen får beröra. Inte så mycket att jag inte kan skaka dem av mig när (inte om, NÄR) de slutligen försvinner ur mitt liv. Jag är öppenhjärtlig och känslosam, men det är ändå alltid något som jag inte berättar, en del av mig jag håller tillbaka. En del som vill vara ifred.

Egentligen är det logiskt: jag har flyttat mer än vad Socialstyrelsen rekommenderar, jag har via flyttar och uppväxt och utveckling urskiljningslöst alltid förlorat de vänner jag haft, men alltid skaffat nya. Nya kompisar är inte svårt, behålla gamla däremot vet jag inte hur man gör. Så varför tillåta någon alls egentligen, att komma en riktigt riktigt nära, när de ändå kommer gå därifrån en dag?

Det här avståndet och att jag har en del av mig själv som bara är min skulle kunna förklara varför jag aldrig känner mig hundra procent delaktig i nånting som har med andra människor att göra. De går in med öppna hjärtan och avsikt att dela sin vänskap, medan jag går in med ett halvstängt dito och en avskärmad inställning, alltså känner jag inte lika mycket som de och därmed blir jag inte lika engagerad. Kanske. Jag hyser ju starka känslor, det är inte så att jag är en isdrottning, men det är alltid lite band lagda på dem om de har med andra människor att göra.

Men det märkliga är ändå att jag inte ens begripit att jag gör såhär förrän precis nu. Jag har hållit mitt privata jag privat inför mig själv, rent av. Förvirrande.

Sweet Saturday

Lördagen som var, var en av de bästa jag haft på länge. Nya glittriga smaragdskor och ny knallgrön klänning to match, lockat hår, alla roliga vänner, bara bra musik, lagom alkoholhalt, heta kyssar, finfint Göteborgsbesök och DANS hela natten! Lycka stavas l-ö-r-d-a-g just nu.

Klicka för större versioner, vetja.

Dans, dans, dans!

Sexmachines och Kirs nya poster boy!

Ingen fest hos Drejja utan kross och spill,
ingen fest nånstans utan poserkort i speglar!

Kåt Men Rädd Men Kåt IGEN, och givetvis Rädd Men Kåt Men Rädd också!

Idolbild! Men 52 bagis för biran gillas INTE!

Trolla med knäna!

Manlig kärlek och tuffa vänner!

Världens bästa kille och jag i en hejdundrande kyss på dansgolvet.

Kribba bär alla förr eller senare, men WTF hände på dansgolvet? :D

Elin spillde ned sig själv konstant under kvällen!
Grabbgänget gillar sin drink!

Alla på Jocke, EPIC WIN! :D

Internetvett

Uppfyller du någon eller samtliga punkter på denna lista? If so, ABORT immediately!

Att...
...ha svart bakgrund på sin blogg/sajt - WHY, OH WHY? Jag får verkligen ont i ögonen, på allvar!
...totalignorera någon på sin vännerlista, men ändå inte säga något eller ens avsluta nätrelationen - Seriöst, är ni tolv år eller?
...ha automatisk musik som spelas upp - Jag blir alltid livrädd, not to mention att det aldrig (so far, so bad) är något som jag vill höra på.
...inte svara på kommentarer alls - Är endast okej om man får runt 20 eller fler på alla sina inlägg, annars: what's your problem, stuck up bitches?
...besvara kommentarer man fått i sin egen blogg, i kommenterarens dito istället - Mycket förvirrande!
...bli ledsen eller ta det personligt när man blivit borttagen från någons facebooklista/motsvarande, trots att man aldrig pratar med varandra och inte har setts på tio+ år - Kommentar överflödig.
...lägga upp nakna eller lättklädda bilder på sig själv för allmänhetens beskådan - So not ok, det som läggs upp på nätet försvinner aldrig!
...lägga upp nakna eller lättklädda bilder på någon ANNAN för allmänhetens beskådan - SO not ok, det som läggs upp på nätet försvinner ALDRIG!
...anonymt mobba främlingar eller människor man av nån anledning "hatar" - Herregud, skriv under ditt rätta namn och stå för dina åsikter, eller håll dem hellre för dig själv, det är väl ändå inte så viktigt att få säga: "Du är ful och ser tjock ut!"? Vad ger det egentligen? Känns det bättre efter man sagt en sån sak? I highly doubt it, så SKÄRP ER, jävla internetbullies!
...ha animerade gif:ar nånstans, nånsin - Nej, det har aldrig varit ballt. Sluta nu. Nu!
...kommentera bara för att få skriva av sig, trots att det man säger inte är vidare relevant för inlägget i fråga/skriva en fem A4 lång ostrukturerad dravelkommentar - Men skaffa en egen blogg, FFS! Kommentarer är trevliga om de har med saken att göra, eller indikerar vad kommenteraren tycker om texten. Annars, not so much.
...kräva bekräftelse via bildtext, i stil med "Adda mig ^-^/Är jag söt?/KOMMENTERA!11!", etc. - Kanske dags att skaffa sig en självkänsla? Oftast är det väl fjortisar som gör såhär, men det är icke desto mindre störande att se. Varför behöver man uppmärksamhet eller bekräftelse från främlingar på att man duger utseendemässigt?
...ändra statusupdate 60 gånger om dagen - SLUTA, du har ändå inget vettigt att säga!
...inte kommentera alls för att man får nån slags prestationsångest - Kommentarerna är inte i huvudsak tänkta som nån slags extrablogg, vet ni. "Fan vad bra!" eller "Det var det dummaste jag hört!" eller dylikt duger utmärkt.
...deleta sina inlägg för att man av olika skäl ångrat vad man sagt - Argh, denna feghet! Det fina med textbaserade argument är just att man har tid att fila på vad man vill ha sagt och slipper vräka ur sig saker som "Amen durå! Och din morsa! Ööhh!".
...posta totalt ogenomlästa inlägg - Men snälla, korrläs, KORRLÄS!
...inte läsa den fakta som ges utan ställa totalt onödiga frågor i forumtrådar/gästböcker/eventgästböcker etc. - Det borde införas körkort på internet, med obligatoriska IQ-test, stavningskontroller och liknande.
...inte posta relevanta fakta i produktinfo/event/forum topics - Kretiner, ni frår inte heller nåt körkort.
...posta bilder, på en bildsajt, utan bildtexter - Varför i hela världen? Det är ju som att titta i någons textbefriade fotoalbum, utan albumets ägare intill som kan förklara vad som händer. Meningslöst! En bild säger inte tusen ord, people!

Och det värsta är att jag säkert kan komma på trettio ytterligare saker om jag bara orkade. Men det gör jag inte.

Adblock

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag förstår mig inte på reklamerna av idag.

Trend #1
Reklammakarna verkar fokusera på att konsumenten är en total idiot, och det är vi som jobbar på det här företaget med - och inte skäms de för att visa upp det heller, tjo faderittan. Ta exempelvis alla dessa tramsiga karaktärer som vartenda företag ska hitta på idag, för att man ska få en figur att associera till deras business och produkt. Dödstrista Ica-personalen (dem kunde de lagt ned för fem år sen), det tråkiga grannskapet i Tre-reklamerna, de tjocka, töntiga tanterna i Com Hem-filmerna, datoranimerade äckel-Robert i Boxer-reklamen, dysfunktionella Telia-familjen, trollhelvetena på Eniro, de osmakliga råttorna i If's reklamer etc. Mitt problem är, förutom att tilliten till företagets kompetens är allvarligt komprometterad av deras oseriösa imageuppvisningar, så tycker jag heller inte om någon av de här karaktärerna, vilket i sin tur gör att jag tycker (ännu mer) illa om företagen. Har reklammakarna ens tänkt på det? Att de kan utlösa en motsatt reaktion? Det undrar jag ofta, när man sett ännu en reklamfilm för tusende gången och helst av allt bara vill skrika rakt ut och kasta tv:n genom fönstret. Det finns garanterat fler reklamer - och därigenom företag - som jag hatar, baserat på deras kampanjer, än som jag tycker bra om. Snacka om kontraproduktivt.

Trend #2
Den här vågen av reklamfilmer verkar innehålla nån slags underlig humor, eller antihumor, rent av. Jag erkänner villigt att jag inte ser det roliga i nio fall av tio, helt enkelt för att det är så dumt och långsökt att det inte ÄR roligt, därav antihumor-etiketten. Men ofta är det också en så långsökt eller totalt missande punchline som man undrar om de är allvarliga med, eller om de bara skojar.

Ta Assas reklam som går nu, med tips inför semestern. En reklam säger att ett tips för att hålla koll på sina tonåringar i sommar är att skaffa fönsterlås. Eh, för att de annars trillar ut, eller hur tänkte de? Vanligtvis har man fönsterlås för att förhindra energiska knoddar att pilla upp fönstret och dråsa mot ond, bråd död på marken nedanför. Tonåringar har oftast lite bättre fönsteretikett. Tänker de att de ska ha FF-fest och vara fulla och trilla ut? Eller att de ska smyga ut och ligga med hela byn mitt i natten? Jag fattar inte.
En annan av deras reklamer tipsar att om man ska åka bort så kan man be grannen parkera sin Ferrari framför huset, så ser det ut som nån är hemma. Fast, om det står en Ferrari framför huset så tänker väl tjyvarna att det är rika jävlar som bor där, alltså är det värt att brejka in?

Som sagt, jag förstår inte vad de menar, är de allvarliga, och i så fall, extremt dumma, eller skojar de? I så fall är det väldigt subtilt och inte tillräckligt roligt, men jag kan verkligen inte avgöra vad de vill ha sagt.

Trend #3
Det ploppar upp sjukt sexistiska reklamer då och då också, exempelvis den nya för Bic rakhyvlar; Filmen visar en tecknad kvinna som inte lyckas bygga ihop en möbel men rycker på axlarna, och som inte kan parkera vettigt men skrattar bort det. MEN hon kan ju raka benen, och hon säger "Who said girls are no good with their hands?". Ja, för det är en sån skill att hyvla sina spiror, åh vad duktigt! WTF? Jag kan tänka mig att det satt ett gäng stekare på annonsbyrån, bakfulla som svin, och så kläckte Lenny ur sig att det ju är så jävla sköj att brudar är helt odugliga, men raka bena utan å skära opp dem, det klarar de minsann, HÖAHÖAHÖA!, och så slog alla de andra flottfrillorna i och så klubbades det igenom. Fräscht koncept, verkligen. Jag misstänker att inte en enda man i det rummet har tjejkompisar, särskilt bra kontakt med sin mamma, eller är god vän med något av sina ex. För någonstans borde det annars ha funnits någon tjej som sa till någon av dem exakt hur urbota stenålder deras idé var.

Plus att jag måste ifrågasätta påståendet att tjejer inte är duktiga med händerna, är det nån som nånsin sagt så? Tjejer kan inte göra karlgöra, det har jag hört massa gånger, att vi inte kan snickra eller använda teknik och sån jävla dynga, men att vi inte kan skapa eller tillverka saker var nåt nytt. Jag trodde vi kunde sticka, dreja krukor och byta blöjor i alla fall, men tydligen inte. Känns ju kul att bli utmålad som ännu ohändigare än man ansetts tidigare.

Hemma hos min familj har mamma stått för inkopplandet av all elektronik, eftersom pappa inte förstår sig på sånt därnt modernt alls, däremot kan han snickra. Mamma planerade ombyggnaden av köket i sommarstugan, medan pappa fixar gräsklipparen och borrar. Jag är inget datasnille men jag kan skruva ihop en elkontakt och kan bygga Ikea-möbler som en gud, och min käresta kan allt om bilar och är stark som en oxe. De flesta i min omgivning har alltid haft någon eller några av dessa "manliga" egenskaper, oavsett kön, vilket är varför jag inte nånsin kunnat relatera till nidbilden av att kvinnor inte kan vara händiga eller tekniska - jag tror helt enkelt inte på den, eftersom den enligt min erfarenhet inte är sann.

Så en reklam som utmålar kvinnor som odugliga hemmafixare och bilförare, år 2009, den luktar jävligt illa i min snok.

Make me up, before you go-go

Dagens sminkreklam och deras extrema löften har fått mig att fundera på om de konsumenter som tror på dem som är helt skogstokiga, eller om de faktiskt trivs med att intala sig själva att de kommer bli upp till 300% snyggare av allt klet de smackar på. Vilket egentligen borde göra dem ännu mer skogstokiga, när man tänker efter.

Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?

När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprodukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.

Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.

Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.

Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.

Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.

Bakom varje stor man, står en ännu bättre man

I filmindustrin finns det skådisar, och det finns stjärnor. Stjärnorna är de som det skrivs och talas om överallt, de får all publicitet och all uppmärksamhet. Men i bakgrunden finns ofta ett helt gäng betydligt mer intressanta karaktärer, som de flesta inte känner igen, eller ens lagt märke till avsevärt mycket. Just den sortens skådespelare älskar jag mest.

Här följer en presentation av en handfull, eller för att vara mer precis, sex stycken fantastiska människor, som gör mig lycklig varje gång de dyker upp i en film.

Pat "Bomber" Roach, som tyvärr dog 2004, var ett muskelknippe på 196 centimeter, och en proffessionell brottare, när han 1971 fick en statistroll som bouncer i "A Clockwork Orange" och några år därefter återkom till Kubrick med en mindre roll i "Barry Lyndon". Sedan började filmkarriären rulla på för Pat, som blev populär i roller som livvakt, hench man eller allmän hårding i många filmer, och han kan ses fajtas med bland andra James Bond, Indiana Jones och Conan! Han sökte till rollen som Darth Vader, men den gick ju som bekant till David Prowse. Dock är Pat, utöver Harrison Ford givetvis, den enda skådis som är med i alla de tre "original"-Indyfilmerna. Andra av hans minnesvärda insatser återfinns i "Red Sonja", "Clash of the Titans" och "Robin Hood - Prince of Thieves", samt att Pat även spelar den ondskefulle general Kael i den underbara fantasysagan "Willow".

Han var känd som en varmhjärtad och vänlig man, som alltid hade tid för sina fans, och som dessutom drev ett gym i sin hemstad Birmingham. Vid 20 års ålder gifte han sig med Doreen Harris, och äktenskapet räckte ända tills döden skilde dem åt.

Hejdå Pat, du är saknad av fler än din familj.

Bo Svensson, en gô gôbbe från Göteborg, är mer känd som Quentin Tarantinos favoritskådis. Som tonåring emigrerade han till Amerikatt och förtjänade sitt levebröd i marinkåren i sex år, innan han testade lyckan som skådespelare. Även Bosse uppnår den ansenliga längden av 1.96, vilket i början av hans karriär gav honom mindre roller som "big swede" och dylikt. Mest känd för allmänheten är han nog som reverend Harmony i "Kill Bill II", även om han också gjort stora filmer filmer som "The Delta Force" med Chuck Norris, och stora roller, som den mot Robert Redford i "The Great Waldo Pepper", och givetvis är han välkänd som den anförande antihjälten Yeager i "Inglorious Bastards", vilken tidigare nämnde Tarantino nu gjort en remake på - även denna med herr Svensson i rollistan, förstås (dock i en mindre roll denna gång). Otaliga tv-roller, bland annat i en omtyckt remake på en 70-talsserie vid namn "Walking Tall", som också utmynnade i ett flertal filmer, har också sysselsatt Bo ända sedan det sena 60-talet.

Förutom en diger meritlista som skådis, så har Bosse också regisserat såväl som producerat och skrivit en hel del, och i dagsläget är han en omtyckt och eftertraktad föreläsare på seminarier och liknande, samt har gett ut en bok, vilken han också håller på att göra film av. Utöver sin Hollywoodkarriär är Svensson en riktig atlet, som har tävlat på världsmästersksapsnivåer och uttagningar till olympiska kval inom löpning, hockey, segling och racing, samt har svart bälte i judo, och blir senare i år invald i Martial Arts Masters Hall of Fame i Kalifornien.

Endast två dagar efter att han avslutat filmandet på "Icarus" - en kommande actionrulle med fellow svenne tillika långskånk Dolph Lundgren (som också regisserar den) - tävlade Bo i den nationella judotävlingen i USA, där han vann silver i 90-kilosklassen. Detta trots sina tre brutna revben han ådragit sig tio dagar tidigare under filmningen!

Som om inte detta vore nog, har karln givetvis en tjusig examen från UCLA och har även studerat vid universitetet i Meiji, Japan! Åh, en sån karl!

Tip Tipping hade ett udda namn, men döptes lyckligtvis till det något mer sansade namnvalet Timothy. Tipping var inte i huvudsak skådespelare, utan en erkänd stuntman, men trots detta hade han en liten men naggande god repertoar av filmroller och statistjobb under sin allt för korta tid i livet. Engelsman som han var, blev det mycket småroller i brittiska tv-serier för den gode Tip, såsom exempelvis "Doctor Who" (där han dock också gjort mycket stuntjobb), "Inspector Morse" och "Bottom", men han syns även i filmer som "Aliens", där han är en av de bug bustande marinsoldaterna - något som borde passa som hand i handske för den forne äkta marinkårs- och även SAS-soldaten Tipping. Festligt nog kan man se Tip som tankförare i "Indiana Jones and the Last Crusade", vilken vi påminner oss, också innehåller Pat Roach, hurra för slumpens vägar!

Mest känd var han dock för sitt arbete som stuntkoordinator och stuntman, och listan över hans achievements är rejäl, så jag plockar ut några av de göttigaste bitarna bara. Vad sägs om "Never say never Again" (I vilken återigen herr Roach har en roll), "Octopussy", "Indiana Jones and the Temple of Doom", min favoritfilm, alla kategorier: "Brazil", "Willow" (Pat Roach IGEN, ta-daaa!), "Batman" och givetvis även i tidigare nämnda Last Crusade.

Under en inspelning för BBC 1993 råkade Tip ut för en fallskärmsolycka, som blev hans död, vid endast 34 års ålder. Det enda goda jag kan säga om den saken är väl att en stuntman inte kunde dött på ett mer passande sätt. Vila i frid, Tip.

Tutte Lemkow, norrmannen med ett av de tveklöst roligaste namnen nånsin, spelade även han dessa underbara små, men ack så väsentliga roller i periferin under många år, parallellt med att vara dansare och koreograf. Han har skymtat förbi i flicks som "Moulin Rouge" (den gamla versionen från 1952), "Ben-Hur", och "Kanonerna på Navarone". Han syns som kosackdansaren som oavsiktligt sväljer det gift som är avsett för Clouseau i "Skott i Mörkret" (Rosa Pantern-film nummer två i ordningen), är självaste the fiddler i "Fiddler on the Roof", och även Lemkow dyker upp jämte Pat Roach (denna gubben i lådan-Pat!) i "Red Sonja", likväl som i "Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark", filmserien som inte mindre än tre av dessa sex herrar återfinns i. Ständigt denna Indy!

Som om sammanträffandena inte vore nog, har även Tutte dykt upp i flera avsnitt av "Doctor Who", precis som Tip Tipping gjort, och likt den dubbelarbetande Tipping, har även Lemkow dragit två strån till stacken i och med sitt arbete som koreograf parallellt med agerande, på sagda tv-serie. Han gjorde även koreografin till den gamla plojversionen av "Casino Royale" med Peter Sellers (Som ju alla vet, spelar inspector Clouseau i Rosa Pantern-filmerna, där även Lemkow haft ett finger med), samt till Polanskis alldeles underbara vampyrkomedi "Vampyrernas Natt".

Privat var han gift två gånger och fick totalt fyra barn. Det sista giftermålet var med den svenska skådespelande skönheten Mai Zetterling och varade i tio år, då paret fick en son och en dotter. Sonen, dr Louis Lemkow-Zetterling, är numera professor och bor i Barcelona, men vad övriga tre barn sysslar med höljs i dunkel. Utöver detta vet jag dessvärre inte mycket mer om Tutte Lemkow som person, och tyvärr gick han bort 1991, utan någon skriven självbiografi till eftervärlden, buhu.

Sven-Ole Thorsen är en dansk bodybuilder - även han 196 stolta centimeter över havet - med svart bälte i karate, som har ett långt förlutet som thug i Hollywood, och har jobbat med Schwarzenegger i inte mindre än 15 filmer, däribland bägge Conan-filmerna (hej, Pat!), "Predator", "The Running Man", "Twins", "Last Action Hero", och "Eraser". De två var gamla bodybuilderpolare, och det var till stor del tack vare Arnie som Sven-Ole fick in en fot i filmbranschen. Det var även via bodybuilding som Thorsen träffade sin fru under många år, Anniqa Forss, som var en något så ovanligt som en svensk ormtjuserska från Piteå, såväl som popsångerska, och kroppsbyggare även hon. Själv vann han titeln 'Världens Starkaste Man' 1981, och tog även världesrekord i powerlifting 1985. Han talar fyra språk, danska, svenska, tyska och engelska, men får trots det ovanligt ofta spela ryss i sina filmer.

Utöver den digra Arnold-listan kan man också se Thorsen i filmer som "Dödligt Vapen" (både del I och III), "Jakten på Röd Oktober", "The 13th Warrior", och "The Sum of All Fears", samt kampsportsinriktade filmer som "Hard Target" (med muskeldvärgen Jean-Claude van Damme), och "Dragon - the Bruce Lee Story", likväl som komedier: "Tjejen som Föll Överbord", en oförglömlig insats som vaktchefen La Fours i "Mallrats", och "George of the Jungle". Mest minnesvärd är kanske hans prisvinnande ('Best fight' och 'Best work with an animal', Taurus awards) insats i "Gladiator", där han spelar just en gladiator, vid namn Tiger - en roll han vann över självaste Lou Ferrigno, som är en legend i bodybuildervärlden, och spelade även den otrolige Hulken i många år! Annars har muskelknippet Thorsen givetvis också synts i tv, i bland annat "Baywatch" och "The A-Team".

Denne produktive man har givetvis också jobbat med stunts, återigen i ett flertal av Arnolds filmer, men även på "Dodgeball", "Bram Stokers Dracula", "Ghostbusters II" och (såklart) "Red Sonja". Det är barbarfilmerna som förenar dessa fantastiska män mest. :D

Men jag kan ju inte sluta med sammanträffandena än heller, givetvis inte, och inte med barbarfilmerna heller! Sven-Ole medverkar i ännu en barbarfilm med Kevin Sorbo (Hercules) vid namn "Kull the Conqueror" från 1997, i vilken även - you guessed it - Pat Roach syns! Och med så många av mina favoritbakgrundsmän dead and gone så kan jag gladeligen säga att Sven-Ole lever och har hälsan, tack gode gud för det, och han säljer sin favoritbil på nätet, dessutom. :D

Och hur kunde jag glömma min äldsta favorit, inte i ålder i sig själv, men i antal år jag smygälskat människan: Gedde Watanabe, den tokiga asiaten i 80-talets bästa filmer? På senare år har han tyvärr inte gjort mycket som kittlar mitt intresse, men faktum kvarstår att han är den underbara utbytesstudenten Long Duk Dong i high school-filmernas allra bästa rulle:"Sixteen Candles", den otåliga karateläraren Kuni i "UHF", en av de roligaste filmer jag sett, samt mr Katsuji, den videotokiga japanen som blir kameraman åt grandpa Fred (klädd som Dracula) i "Gremlins II".

Tydligen låtsades han genom hela auditionsprocessen till "Sixteen Candles", att han inte kunde ett ord engelska, och efter att hans provspelning var klar tackade han regissören utförligt, på perfekt engelska (han är född i Utah), varpå han direkt fick sin mest minnesvärda roll. :D

Utöver detta har han gjort mycket röster åt tecknade serier och filmer, samt mest gjort tv-roller i allmänhet, dock syns han i småroller i bland annat "Boys on the Side", "That Thing you Do!", "Edtv" och "Alfie" (2004) också. Inga favvofilmer för min del, som sagt, men vad han än gör, så kommer han för alltid att vara min favoritasiat, det kan ingen ta ifrån honom. Jag hjärta Gedde.

My spider sense is reacting!

Mina fem sinnen tycker om och ogillar en massa saker, och jag tänkte lista en del som jag kommit att tänka på. Och med känsla menas förstås den exteriöra upplevelsen, inte känslor som kärlek och längtan, exempelvis, den sortens känsla faller i viss mån in under syn istället.

Lukt - positivt
Nyklippt gräs
solvarm hud
nybakat bröd
bensin
regn
vått trä
kryddor
timjan
dill
vanilj
popcorn på marknad/nöjesfält/bio
gamla böcker
piprök
jäst
kokos
nygräddade munkar
höst
frost i luften
grillad mat
blod (om man råkar skära sig i fingret och det luktar sådär järnrikt en kort stund, alltså)
kaffe
träningssvett
vitlök

Lukt - negativt
De flesta parfymer, särskilt om brukaren passat på att duscha i doften
otvättad kropp
fisk
mögel
sopor
pruttar
gammal urin
sjukhus
cigarrettrök
datasvett
dålig andedräkt
gamla ägg
pensionärslägenhet
mensblod
instängda garderober

Smak - positivt
Lime
chili
ingefära
varm choklad
ale
pannacotta
kyssar
sockervadd
kokos
vaniljcola
popcorn
munkar
vitlök
melon
päron
basilika
timjan
rödlök
purjolök

Smak - negativt
Kokta grönsaker
tomat
fisk
knock off-märkens colaläsker
rökiga ölsorter
saft
kaffe
té
metall
ost
vitpeppar
grädde
mjölk
anis
lakrits

Känsla - positivt
Solvarm hud (igen)
mjuk kattpäls
fransar på lampskärmar
sand mellan fingrarna
läppar
att gräva ned tårna i sanden i vattenbrynet och låta vågorna skölja över dem
sommarregn
sand- och vattenslipade, släta stenar
pilla bort sårskorpor
nytvättade lakan
nyklippta naglar
att bli kliad

Känsla - negativt
Svamp, konsistensen
obehandlat trä
slem
hagel
solbränna
torr hud
papper i munnen
att vara fuktig på huden efter en dusch
trasiga naglar
främlingar som rör en
när det kittlar i näsan
paper cuts
skoskav

Ljud - positivt
Visslande brevbärare
vårfåglar
vågor
regn mot fönsterbleck
tåg
bra musik
gamla Nintendospel
åska
tickande klockor
säckpipor
att spela på såg
80-tals theme songs till tecknade serier

Ljud - negativt
Motorvägar
byggjobbare
måsar
brandlarm
techno
reggae
väckarklockor
fräsiga moppar runt huset
skrikande barn
saxofon
reklam
syrsor
högljudda muppar på bio
folk som spelar upp allt de har i sin mobil på allmän plats
telefonkö-repeterad information
när det ringer på dörren

Syn - positivt
Soluppgång/nedgång
höstlöv
tussilago
liljekonvalj
vit- och blåsippor
körsbärsblom
katter
luftballonger
kråkslott
graffiti
bra film
fina tatueringar
föräldrar med alternativa stilar
gamla människor som håller handen
skrattrynkor
smilgropar
rufsiga, små hundar
rosa
knallgrönt
övergivna hus
tuppkammar
minipunkare, eller annan subkultur
medmänsklighet

Syn - negativt
Plågade djur
superfeta människor som äter nåt onyttigt
trasiga busskurer
en missad tunnelbana
klotter
synliga stringtrosor
emos
frivilliga skärsår
tribals
söndersolad hud
fejknaglar
mulet väder
en lång kö
inget toapapper kvar
känslokalla nybyggen i sparsmakad stil
dreads
massor av piercingar

Love thy neighbour

Jag är sjukskriven. Jag vet inte ens vad det är som är fel, så behandling är, milt uttryckt, ganska svår att få. Jag har en minimal inkomst, stora skulder, och hela livet ligger på is på obestämd framtid. Så det är alltså synd om mig. Jamen, säger kanske nån därute, tänk på barnen i Afrika då (klassikern när man inte åt upp skolmaten i lågstadiet), och hur de har det, va, tänk på dem!

Ja, om jag tänker på barnen i Afrika en stund, istället för att tänka på mig själv; Vad gör det för min sjukdom, min livssituation, och för mitt predikament at the moment? Blir det bättre på något vis? Känner jag mig bättre för att jag slutat vara självisk och tänker på de som har det värre istället?

Faktum är, att det alltid finns någon som har det värre än mig, än dig, än alla i Sverige och så vidare. Hur ska man då göra, är det tänkt? Hur bedömer vi vem som har det allra allra VÄRST? Var ska vi dra gränsen för när man får tycka synd om sig själv? Får man tycka synd om en kompis som missat en uppkörning till exempel, eller måste det gälla riktigt vidriga saker som svält och folkmord innan man får tycka synd om nån? Gäller det att inte tänka på sig själv bara, eller gäller det att tänka på det allra värsta man kan komma på?

Vad är poängen med att säga åt folk som gnyr och är ledsna över något dåligt i sina liv, att de istället borde tänka på att det finns de som har det värre? Jag tycker absolut inte att det är fel att hjälpa mindre lyckligt lottade. Jag undrar bara vari syftet med att ge den gnällande personen något att skämmas över, utöver den misär (be it en trivial sådan or not) man redan befinner sig i? Jag förstår att människorna i fattiga länder har det helt otroligt mycket värre än mig. Jag tycker inte att mitt lidande är mer värt än deras. Men jag anser att jag har rätt att tycka att jag har det dåligt, utifrån mina ramar mätt, utan att räkna in precis varenda människa i dessa ramar. När någon är glad och lycklig över en sak, ett bröllop eller en egen häst eller whatever, är det nån som då säger åt dem att sluta vara glada, att de borde jublat åt att de har friskt vatten och fungerande VVS-system istället? Inte så hemskt ofta.

Givetvis kan man bli less på de som verkar ha som livsmål att gnälla på så mycket som möjligt, så ofta som möjligt, men lite normalt, sunt gnäll har väl ingen dött av, varken att uttrycka eller att höra. Att beklaga sig är en mänsklig rättighet, och klagosången ser högst olika ut beroende på land, status, kön och mängder av andra faktorer. Men att tycka synd om sig själv är för mig generellt sett ett hälsosamt sätt att visa att man faktiskt tycker om sig själv; Den man älskar bryr man sig ju om.

Fel vs rätt!

Hahaha, här har ni den, illustrationen av hur jag ser ut kontra hur en kropp anpassad för kläderna ser ut! :D

Fig A (jag) har kort överkropp, stora/små bröst, bred bröstkorg, smal midja, breda, korta höfter, smala lår, korta ben, breda vader och breda fötter vid tårna. Allt detta är tydligen fel, skäms på mig som ser så konstig ut!
Fig B (normal) har lång överkropp, små/stora (istället för stora/små, som vi påminner oss, är felaktigt att ha) bröst, smal bröstkorg, bred midja, smala, långa höfter, breda lår, långa ben, smala vader, samt spetsigt smala fossingar. Det här är alltså helt rätt, så här ska man se ut, om man vill kunna ha några kläder som passar.

Jag vill också tillägga, ifall det inte framgår, att jag tydligt är en mästare på att rita med musen i PS, samt att fig A är mig på pricken lik på alla sätt och vis. :D

Supersize me?

Jag har, enligt mig själv, en ganska proportionerlig fysik. Inga galet långa eller stora kroppsdelar, likaså ingenting som sinnessjukt mycket mindre än det borde. Jag är en smula vertically challenged i helhet, men som sagt, alla kroppsdelar passar bra ihop utan att sticka iväg åt några extrema håll. Ändå kan jag i princip inte ha några som helst kläder, inte utan att sy in, ändra om eller lägga upp!

Jag ska förklara, vi börjar från grunden och jobbar uppåt!

Fötter:
Jag har en perfekt storlek 37 på längden, men bredden på foten, vid tårna, är helt klart en 38. Jag tittar på mina fötter och ser inget som helst onormalt med dem, de ser inte breda ut och de ser inte konstiga ut. Men ändå får jag hålla mig till sneakers och kängor i 1-1,5 nummer för stora skor, och merparten av alla klackskor kan jag glömma.

Jag har i alla fall inte för långa fötter. :D

(Darth, höhö) Vader:
I stort sett alla stuprörsjeans jag provar fastnar över vaderna. Det blir helt enkelt lufttätt och galet tight just där. Jag ser ingenting konstigt med mina vader, de är inte feta och de har inte några gigantiska muskler. De ser välsvarvade och normala ut. Men jag får avstå från merparten av alla pants med smala skaft nedtill, för mina vader är för stora, enligt butikernas mått.

Eh, lagom tighta brallor? Jeez!

Benlängd:
Alla, och nu menar jag alla, brallor som finns i butikerna nu för tiden, är ungefär en decimeter för långa för mig. Jag drar en storlek 34, eller XS, och är 164 centimeter lång. Jag har som sagt inte onormalt korta, eller långa ben. Trots detta är jag alltså tio centimeter för kort i benen för att passa in i butikernas uppfattning om vad en 34:a ska ha. Samma sak händer om jag provar tumstorlekar där man inte kan välja benlängd. Jag har "26 i midjan, och ungefär "31 i benen ("30 slutar prick ovanför fötterna), men braxor i storlek "26 ser ut att vara närmare "34-35 i längd. Varför? Vem kan ha dessa byxor?

Var är fötterna?

Lår:
Jag har slutat försöka köpa byxor utan stretch, eftersom det är helt omöjligt att passa in i vanliga jeans. De brallor som passar över höfterna är som stora Ica-påsar över låren, och sitter de bra över låren så fattas det fem centimeter för att kunna knäppa dem över höfterna. Jag ser ingen opassande diskrepans mellan lår och höft, men ändå så var det minst tio år seden jag provade vanliga jeans. Jag har helt enkelt gett upp det där.

90-talet ringde, de vill ha tillbaka sina påsjens

Höfter/gren:
Jag har en tydlig midja, och jag har tydliga höftben. Jag vill att mina brallor och kjolar ska sitta helst på höftkammen, annars i midjan, á la 40-tal. Ändå sitter 99% av alla plagg mellan en tum ovanför höftbenen, och en tum nedanför naveln. Varför? Mina höfter ser lagom höga ut och helt proportionerliga med resten av kroppen. Trots det får jag se mig om med ljus och lykta efter byxor som har lagom kort gren för att passa mina höfter. Jag har helt tydligen en 2,5-5 centimeter för kort gren, enligt klädföretagen.

Jeans på höften, as god intended

Midja:
Jag äger nog max fem plagg som inte är insydda över midjan, trots att jag tycker attt den är helt proportionerlig till överkropp och stuss. Det här är ett av mina minsta problem, eftersom det är enkelt att sy in tröjor och kläningar med två snabba raksömmar, åtminstonde. Icke desto mindre irriterande är det, att allt sitter som pyjamastoppar på mig innan jag farit över det med maskinen. Jag handlar också väldigt ofta på barnavdelningarna, eftersom storlekarna där är mer anpassningsbara till mina mått, trots att jag även här måste sy om för att det ska passa min kropp.

Minimidja på Dita

Överkropp:
Här har jag äntligen tits och axlar som passar in i det mesta, halleluja! Jag behöver sy in överdelar lite grann över bysten, men inte alltid. Dock ska det tilläggas, att tydligen är min överkropp för kort. När jag provar västar eller annat formsytt märker jag att plaggen i fråga passar perfekt om jag hissar upp dem, så att jag har två gapande lufthål mellan varje axel och västen/plagget. Det fattas helt enkelt fem centimeter på höjden, mellan bröst och axlar. Likaså stöter jag på problem när det gäller axelbandslösa toppar och klänningar, som är formsydda och har såna där skenor insydda. De pressar ihop mina revben till besinningens gräns, samt totalmosar mina boobs. Tydligen ska man ha en bröstkorg som är ungefär en tum mindre, och även en byst som är kraftigt förminskad, men bara när det gäller den sortens plagg, inte annars! Det är inte utan att man blir jävligt förvirrad.

Såna här plagg går alltså inte för sig!

Summa sumarum:
Jag har breda tår, feta vader, sjukt korta ben, jättelåga höfter, alldeles för smala lår/för breda höfter, för liten midja, för bred bröstkorg, för stora/små bröst och för kort överkropp. All in all så vill de ha mig bredare och smalare och runt 17,5 centimeter längre än jag är idag. Vilket skulle göra mig över 180 centimeter lång. Är det verkligen standardlängd på tjejer av idag? Jag bevtivlar det starkt.

Och som att denna förvirring inte vore nog, så känner jag massor av större, mindre, bredare, smalare, längre och kortare tjejer, som inte heller passar in i några kläder. De har precis samma typ av problem som jag har. Men för vem, och för vilken kroppstyp är det som klädföretagen designar egentligen? En ideal-modell-kropp? Även brudar som har modellkropp kan ju inte hitta kläder, så för vem är det gjort, då? Nån slags alien? Eller blundar de när de syr? Kör de Ole Dole Doff när de väljer mått?

Jag börjar tro att det är en konspiration, och jag är glad att jag har en symaskin. Annars skulle jag behöva gå i säckväv jämt.

Apropå manligt och kvinnligt

Yes, väl rutet, broder! Magnus Betnér har bra koll på läget med de livströtta könsrollerna. Videon hittade jag här, för övrigt.

Babylycka?

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag skulle vilja ha barn. När jag är stor. Sen. I framtiden. Alltid lite vagt sådär, ungefär som man tänker att man skulle vilja kunna ett till språk eller att spela ett instrument; Det är något man gärna vill ha eller kunna men inte ägnar avsevärd tid och energi åt att faktiskt lära sig eller skaffa. Samtidigt har jag alltid hatat barn, känner ingen samhörighet med dem, ingen modersinstinkt gentemot dem och jag har inget som helst behov av att jobba inom vården eller på dagis.

Nadya Suleman, the octamom

Furthermore så verkar det som att åtminstonde 95% av den kvinnliga befolkningen förändras totalt efter barnafödsel. Deras hjärnor förvandlas till gröt, de kan bara prata om sina barn, tävla om vem som hade svårast förlossning, och hur mycket skit de köpt åt sin unge. Dessa brudar förlorar hela sin identitet och uppgår till att vara endast och för evigt en Mamma. Jag värdesätter min personlighet, mina intressen och min intelligens alltför mycket för att vilja ge upp det till förmån för att nästan bara få säga saker som "Jaaaa, duttia mammas hjärtegull som kackat i byssan!" samt att i stort sett uteslutande hänga med andra föräldrar (för hur många barn-ointresserade/barnlösa orkar umgås särskilt mycket med morsor som inte kan sluta tjata om utslag och tandsprickning?) och enbart ägna all min vakna tid åt Mitt Barn. Jag säger inte att alla blir såna (jag känner ett flertal som vägrat), men en oroväckande stor del blir det. Och som sagt, om jag inte blir en av dem, så lär jag tvingas umgås med dem. Pest eller kolera.

Men ändå, för några år sedan så började det slå mig likt en alltjämt ökande ansamling av tegelstenar, att det där "senare" och "framtiden" och "när jag är stor" faktiskt redan var här, och nu. Jag insåg att man inte kan gå och vänta i evighet på rätt tillfälle, så plötsligt började mitt liv fyllas av bebistankar, barnprat, funderingar, rationalitet, föräldrapenningsräknande och gud vet allt. Jag var så redo och så sugen på att sätta bo att det skrek inom mig. Sen gick jag rakt in i en tio tons lastbil och blev sjukskriven, vilket jag är fortfarande än idag.

Och alla de där barntankarna, som upptog så stor del av min vakna tid, de flög sin kos. Helt borta. Först antog jag att det var en kombination av att ett gammalt förhållande (med en mycket barnintresserad partner) tog slut och ett nytt började, samt att jag inte mådde bra, som utgjorde den förändrade inställningen. Nu, två år efter det första insjuknandet inser jag att jag inte förändrats nämnvärt från hur jag kände det i yngre år. Jag har verkligen aldrig gillat barn, jag har fortfarande väldigt svårt att tänka mig mig själv som självuppoffrande och tålmodig förälder; Tanken på bajs, kiss och spya överallt gör att jag vill ritualtvaga mig, jag blir inte varm inombords av barnskratt, existensen av tonåringar gör att jag vill nukleärbomba dem allesammans och jag är inte beredd att offra min kropp, min bräckliga hälsa och min fritid för någon annans skull.

Men det är fortfarande cold hard facts att man som tjej har en begränsad tid på sig för detta barnalstrande. Enligt min ringa mening är det högst olämpligt att vara över 40 bast innan man blir på tjocken, eftersom ett äldre värddjur ökar hälsoriskerna för både mor och barn avsevärt, samt den avskräckande tanken på att när min unge är 18 så är jag 58. Allt annat än upplyftande. Dock känner jag att jag knappast är redo för några såna stora livsomvälvande förändring som en knodd innebär - än, och på minst tio år - vilket skulle göra att jag som bäst tangerar min egen gräns.

Skilladen jag upplever nu är att det inte känns som om hela världen går under om jag inte skaffar några barn nånsin. Kanske jag gör det, kanske inte, men det är inget jag tänker låta hänga över mig som ett Damoklessvärd längre.

Min kropp, mitt val.
Era kroppar, ert val.
Det känns skönt att veta.