I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Some girls wander by mistake

Tjejer är ett jobbigt och konstigt folkslag.

Ja, för all del, jag är tjej själv och känner många helt underbara brudar, så givetvis är inte alla tjejer dumma i huvudet. Och dessutom finns det så många sätt att vara störande och idiotisk på, varav en hel del såklart är allmängiltigt, det vill säga att könet på idioten i fråga är irrelevant. Men en del saker som stör mig med vissa sorters människor är så gott som enbart tjejigt. Och stereotypt. Jag, som tillhör samma kön, förstår det inte alls och ser heller ingen som helst tjusning eller något värdefullt i det. Så givetvis måste jag avreagera mig i en lista, en lista över tjejigt beteende som jag avskyr. Varsågod!

Jag hatar tjejer som:

• klappar händerna med bara handflatorna, WTF is up with that? Blir ju för fan inget klapp av det, mest lite handtryckningsljud som bäst. Och fingrarna som spretar åt alla håll ser efterblivna ut.
• ler och pussar kind när de ses men sedan öser dynga över varandra närhelst de inte är i samma rum. Men ändå anser de sig vara de såtaste av vänner. Obegripligt.
• pussar kind överhuvudtaget, i tid och otid. Fucking lägg av, skaka hand eller krama, vi ska bara hälsa, inte leka Ryska Posten.
• tycker det är äckligt med rapar.
• tycker det är otäckt med våld i filmer, allt våld.
• överdoserar smink. Varför vill man se ut som en dödsmask i plytet?
• överdoserar parfym. Pruttar de väldigt mycket och försöker kompensera, eller kör de på aristokratins gamla beprövade fräschhetstrick att inte tvätta sig utan enbart ösa på mer parfym?
• på allvar älskar och gråter till romcoms, och tycker att de känns trovärdiga. Men INGEN kommer springa efter dig på flygplatsen, INGEN kommer bara plötsligt att förstå allt de tidigare inte förstått och bli din inbillade dröm-man. INGEN.
• läser chicklit, enbart. And loves it. Variation, FFS!
• läser glossiga brudmagasin och tar åt sig av all rotvälska som trycks där. Det är toxic waste för hjärnan, och jag menar inte på det bra sättet som ger en balla superkrafter.
• hittar på intrikata och inte särskilt trovärdiga anledningar till varför Killen inte ringt/är konstig/inte verkar gilla dem. Men gå och fucking fråga karln vad han sysslar med istället för att sitta där och älta!
• dummar ner sig själva för att de tror att killar måste få känna sig smartast och bäst. Sure, vissa killar måste det, men vad fan ska man med dem till?
• hatar sin fullt friska, normala och fina kropp för att den inte är airbrushad och skitsmal.
• pratar kalorier och metoder och helt seriöst tror på att nåt sånt ska hjälpa dem att gå ned i vikt (vilket de oftast inte ens behöver), men som ser skitsura ut när man talar om för dem att de måste äta rätt och träna, hela livet, eller hålla käften och vara lite mjuka, äta kaka, och vara glada.
• har sex fast de inte vill, eller har typer av sex som de inte vill ha. Ladies, sex är inte längre något som sker bakom äkenskapets lyckta dörrar, och enbart ett nödvändigt ont för artens fortlevnad; det ska vara kul, skönt, bra, frivilligt - ok?
• fejkar orgasm. For the love of god, VARFÖR?
• ser andra, attraktiva tjejer som hot, som rivaler och gör allt de kan för att vara så otrevliga som möjligt mot sina inbillade hotbilder.
• kallar andra tjejer för horor, slampor och luder. So what om nån ligger med många, eller "många" ens? Prata med henne istället och fråga om allt är okej. En del vill ligga med halva stan, en del vill det inte men gör det for all the wrong reasons ändå. Either way så är det fan inte ditt problem.
• tycker att alla tjejer som inte har barn eller inte vill ha barn bara "inte träffat rätt kille än" och är minde värda än mammorna här i världen. Moderskap gör dig inte till nåt förbannat helgon, alla väljer inte samma vägar i livet. Zip it och drick din jävla latte istället.
• är trendslavar och ser sig själva som vöööörsta viktigpettrarna som vet aaaaallt som behöver vetas. Och sen byter de stil var tredje månad, för att visa att de hänger med. Jävligt fritt val, där, jävligt vettig kunskap att absorbera in i minsta detalj. Not.
• köper väskor eller skor som kostar mer än en hel månadslön. Alltså. Handväskor och klackskor. Inte ens världens bästa, tåligaste resväska eller sjukt hållbara kängor, eller nåt man kan ha och verkligen använda i tjugo år.
• köper kläder/skor/väskor av ett visst märke, just för att det är det märket, och för att visa upp det märket - inte för att det är så sjukt snyggt eller bra.
• fryser ut en tjej ur gemenskapen. What are you, twelve?
• skvallrar, hela tiden, i synnerhet om saker som absolut inte är sanna för fem jävla öre.
• har svanktatuering. Nej, sluta, SLUTA SA JAG!

Sådär, nu känns det redan bättre! Kanske skulle fira med en LCHF-middag eller Luis Vuitton-väska? Nej? :D

STFU

Okej, det är ett gäng fenomen som jag är jättetrött på för stunden, som jag inte vill varken se eller höra mer om på ett bra tag. En del vill jag helst slippa för all överskådlig framtid, rent av.

• Cupcakes - MUFFINS heter det, muffins med glasyr om man ska behöva vara så jävla omständig och speciell.
• Macarons - Jag har aldrig smakat. Det är säkert asgott, men snälla, det är en efterrätt, inte botemedlet mot AIDS, så shaddap already.
• Frankofiler - Jaaa, jaaa, Frankrike är så fint och romantiskt och elegant och alla i Frankrike är helt sensuella mest hela tiden men ändå inte porriga eller vulgära och alla sippar ljuvligt rödvin och röker eleganta cigaretter och ingen får rökhosta eller blir för full. Fast så är det inte, wake up and smell the alkoholkonsumtionsstatistik, typ.
• Japan-freaks - Sluta nu, ALLT japanskt är inte per definition skitkoolt eller bra, alla japsar är inte snygga/tuffa/fantastiska och alla japansk mat är inte helt fab. Det finns bra och dåliga saker med allt, även Japan.
• "True Blood" - Hetsen har förvisso lagt sig en aning, men det betyder inte att jag tänker börja kolla på skiten. Jag är inte så mycket för TV-serier, och har ingen särskild vurm för vampyrer, så varför tjatar ni hål i huvudet på mig om det här? Makes no sense.
• "Twilight" - Mer vampyrer! Vad är grejen? Själva grundstoryn verkar sanslöst tunn och tramsig, karaktärerna endimensionella och meningslösa och ändå ligger folk och ålar på golvet i nåt slags kåtkoma så fort de ser någon av skådisarna på bild. Sänder de subliminala budskap i filmerna, eller vad? Böckerna är riktade till tonåringar, och är anklagade för att smygsprida mormonska värderingar - ska detta vara något att hänga i der tannenbaum? Knappast. Jag bjuder istället på en hilarious genomgång av sista boken, av ett, låt oss säga, icke-fan. :D
• iPhone - Den har allt och alla som äger en kan inte sluta pilla på den varenda vaken sekund, ibland i sömnen med. Dessutom måste de berätta om allt de gör med sin iPhone, vare sig man vill höra eller inte (inte). Men det är fortfarande en telefon. Jag tycker inte att telefoner är så oerhört upphetsande. Jag vill kunna ringa, sms:a och ha en kalender i min, sen är jag nöjd.
• Hipstamatic Prints - Åååhhhh vilka kreativa fejksuddiga, fejkpolaroid-bilder du kan ta, så himla spännande och intressant! Särskilt bra att albumen alltid heter "My Hipstamatic Prints", det är absolut inte tröttsamt att se tusen såna ploppa upp på fejan varje dag, NÄRÅ, INTE ALLS.
• Appar - Ja, jag är ganska less på mobiltelefoner i allmänhet, iPhone i synnerhet, men appar har ju fanimig blivit en farsot, som inte bara gäller just iPhone längre. Det finns en jävla app för allt, så jag antar att man snart inte behöver andas själv eller gå och bajsa för egen maskin, heller. Värt. Vettigt. Not.
• Burlesk - Hellre burlesk än regelrätt stripp, det säger jag helt klart. Men det är bara burleskande överallt, vart man än vänder sig, dag och natt. Nu är jag rätt less på konceptet. Overload, needs burlesque-break NAO.
• Förlovningar - Det har gått inflation i ringbytarvärlden, det känns som att det inte finns några oförlovade människor kvar där ute snart. Jag blir helt matt, man orkar ju inte ens glädjas åt folk när det är så jävla många som gör samma sak.
• Fotboll - En ständig källa till irritation, en ständig post på listor över saker jag hatar. Nej till sport!
• Vuvuzuelas - Behöver jag egentligen ens utveckla? Hörde dem för första gången idag (I don't do sport, som sagt). Hörde talas (evighetstjat och -skämt från halva världen) om dem tidigare, men slapp alltså utstå oljudet tills nu. Hur står folk ut? Jag svär att de sänder ut en signal som gör att jag kommer vilja döda nån (I must kill - Frank Drebin *LER MEKANISKT*), så galen kände jag mig efter bara någon minuts tut och bröl från tv:n. Vederstyggligt. Kan de inte lära sig riktiga instrument istället? Det vore oerhört mycket gemytligare med en enorm läktarorkester som spelar ordentlig musik. Så kanske vi med tiden kan mota bort alltmer av fotbollen och istället fokusera mer och mer på läktarmusiken, tills vi en lycklig dag är kvitt sportevenemang helt. Oh, happy day. :D

Folkvett

Det finns massor av saker som andra människor gör, som påverkar mig. Jättemycket saker, rent av, det går helt runt när jag tänker på det, men en del av de här sakerna stör mig så mycket att jag måste lätta mitt hjärta. Jag måste berätta vad jag hatar när andra människor gör, however lite det faktiskt påverkar mig.

• Jag hatar när folk börjar läsa tidningen längst bak, och sitter och bläddrar baklänges, framåt. Varför det? Bara för att vara annorlunda, eller? Det finns ingen skälig anledning till att göra så, det är bara obekvämt och konstigt. Vill man läsa serierna först? Fine, men bläddra inte BAKÅT sen, det gör mig galen, jävla "oh-I'm-not-conformist-I'm-so-special"-retards.
• Jag hatar när människor i Sverige envisas med att stava "soja" som "soya", souuuyyyja blir det ju då, försök förstå detta. Vill ni stava med y så får ni säga soy sauce eller hur man nu kan tänkas uttala det på tjing tjongiska. Annars heter det soja. Med "j". Likaså gäller detta för mängder av andra ord, toppade av "endå" istället för "ändå", som seriöst spränger ögonen på mig för att jag ser det så smärtsamt ofta. Jag har skrivit en mer utförlig lista en gång, läs mer här, om du delar min ilska.
• Jag hatar när folk rör på läpparna och mumlar medan de läser. För guds skull, är du så dålig på att läsa kan du väl stänga in dig hemma och öva tills du inte behöver mumla och röra på munnen, jag blir helt fixerad och kan inte sluta glo (allt som rör sig drar till sig min omedelbara uppmärksamhet, ADD, remember?).
• Jag hatar reklam. Särskilt på internet, för den är överallt och den rör sig och låter och försvinner inte. TV-reklam avbryter programmet eller filmen och stör järnet i fem minuter, sen är den borta tills nästa gång det är dags att mjölka pengar igen. På nätet ligger den där och fladdrar hela tiden. Hela tiden. Tack gode gud för adblock, jag hade inte klarat av mer än fem minuter i stöten vid min dator om inte det funnits.
• Jag hatar dåligt översatta filmer, tv-serier och böcker. Ska det verkligen vara så förbannat svårt att korrläsa HELA boken? Eller att lära sig att t.ex. fifth floor och tredje våningen INTE är samma sak? Att ha en gnutta kunskap om slanguttryck? Att kunna motherfucking STAVA?
• Jag hatar de som skriver under med sitt namn när de postat ett inlägg på Facebook - det är inte så att deras namn redan står ovanför inlägget eller så, va? Vilket synfel har de här människorna egentligen, som helt enkelt inte ser hur det ser ut och hur det fungerar på fejan? Varför finns ingen idiotspärr som hindrar alltför korkade människor att använda communities, eller better yet, internet? Tänk så mycket man skulle slippa, Aftonbladets kommentarsfunktion skulle vara helt död, t.ex.

Hata är ett starkt ord, säger töntiga människor. Ja, säger jag, det är väl bra eftersom det beskriver en stark känsla. Incidently, så hatar jag människor som inte törs riva av en enda ordentlig känsla i sitt liv också. Vad är meningen med att hålla igen på alla nivåer här i livet, va? Jag hatar och älskar med intensitet, that's the only way to go for me.

Nine shitty movies that everyone loves

Inspirerad av den episke Maddox nästan lika episka lista Five shitty movies that everyone loves, tänkte jag göra min egen version (did you see that one coming?), fast med ännu fler oförtjänt hyllade skitfilmer.

#1. Gudfadern
Amen VARFÖR älskar alla detta? Jag ska börja med att erkänna att jag inte ens sett klart den - eftersom jag inte stod ut med mer tråkigt maffiajolm! Åh, jag avskyr maffiafilmer så innerligt, så den enda som inte är förvånad över att även "Gudfadern" fick smaka en släng av sleven är nog jag.

Jag vet ingen annan som förstår min avsky, fast den egentligen är väldigt logisk. Alla maffiafilmer är såhär: Gärna en berättarröst, men inte ett måste, dock handlar det om en ung kille som börjar i maffian, allt går jättebra och massa folk dör, killen tjänar grova stålar och köper kostymer och bilar och sprit. Sen börjar allt gå dåligt när killen blir äldre, och ännu mer folk dör, alla blir knarkberoende, det skriks en massa på alla, alla dör. Slut!

Varför ska jag se trehundra jävla maffiafilmer för, det räcker ju med en, och inte ens den gillar jag! Nuff said. Och om någon mot förmodan undrar: nej, jag har inte sett del 2 och 3 av "Gudfadern", kommer garanterat aldrig göra det heller. Jag har bättre saker att göra med min tid, typ aom att se gräset växa.

Motvikt: Enda maffiarullen jag tycker om är "Scarface" (1983, fast jag är sugen på att se originalet nån dag faktiskt), förmodligen för att jag för ovanlighetens skull tycker att Pacino verkligen platsar i den rollen, och för att knarkhögs/"say hello to my little friend"-scenen är jävligt sevärd.

#2. Kill Bill

Nej, detta är inget mästerverk. Nej, Tarantino är inte automatiskt bra. Del två är nåt av det sämsta jag sett på senare år, rent av. Faktum är att den gode Quentin är lite av en hit or miss-kanon, antingen gör han något nästan sinnessjukt sevärt, eller så kokar han soppa på en spik och skiter ur spiken in front of a live studio audience.

Men alla jublar ändå, karln är ju ett geni! Pfft, ge mig ett bryt! Hade han sansat sig och inte levat i total hybris, utan klippt ned pekoralet till en film så hade det varit en helt annan femma. Del ett vill jag minnas hade sina stunder, helt klart, men jag hade velat se historien avslutad med den, istället för att dras ut till farligt tunn soppa i del två.

Motvikt: Tacka vet jag "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction", där snackar vi geni, för att inte tala om storyn till "Natural Born Killers", praise the lård!


#3. Quadrophenia

Jag vet inte vad jag ska säga. *SPOILER ALERT* Jag satt och längtade efter att den skulle ta slut, jag satt och ÖNSKADE att huvudkaraktären skulle köra utför stupet i slutet. *END SPOILER ALERT* Jag förstod, fram för allt, ingenting av denna films storhet. Det enda jag gillade var Sting och hans koola hoj. Resten sög getstjärt. Jag har till och med blockerat ut handlingen helt, så hemskt var det.

Motvikt: "This is England", som också belyser brittisk ungdomskultur och musik, i viss mån, men på ett så oerhört mycket bättre sätt än "Quadrophenia".

#4. Rent

Beskådandet av denna vedervärdiga sång- och dans- (och aids-)smörja gjorde att jag ännu en gång kände att jag befann mig på fel planet, då jag och min vän, efter att ha hatat oss igenom två timmars förhandsvisning av vad måste vara de sämsta musikallåtar jag nånsin hört, får frågan om vi tyckte om filmen. Vi svarade givetvis unisont att den var helt sjukt dålig och att vi nästan dött inne i salongen (vaddå överdrift? Whaddaya mean?), och möttes av en stor förvåning, för tydligen hade ALLA andra utpasserande älskat skiten. ÄLSKAT den. Vad missade vi?

Det börjar uselt med ett gäng bortskämda idioter som inte tycker att de ska behöva betala sin hyra, därav titeln. Öh, ok? Och dessa ska man alltså sympatisera med? Det sjungs bortom all besinning, även fast det inte verkar finnas någon egentlig värdefull information att förtälja, eller för den delen, någon typ av igenkänningsbar melodi att höra på. Man hatar alla och bryr sig inte om dem för fem öre, utan försöker frenetiskt gräva en tunnel ut ur salongen för att slippa höra mer meningslösa texter.

Jag har helt enkelt full förståelse för alla som säger att de hatar musikaler, efter att ha sett "Rent". Jag hoppas alla karaktärerna fick HIV och dog efter att filmens handling tog slut, i alla fall i teorin.

Motvikt: Musikalmässigt kan jag varmt rekommendera "Moulin Rouge!", som även den är en allt annat än lycklig tilldragelse, och som dessutom på ett ovanligt kreativt sätt utnyttjat existerande sångpärlor till att bli nya och välpassande musikaliska upplevelser, och vill man istället se en gripande film om HIV har vi ju alltid "Philadelphia" istället.

#5. Irréversible

Den här är väl kanske lite magstarkt att säga att alla älskar, men nog är den hyllad trots att den är vedervädig i alla fall. En nio minuter lång anal-våldtäktsscen, utan klipp, klarar fan inte jag att se. Men denna vidriga våldtäkt är inte enda skälet att jag ogillade filmen. För till scenens försvar får man säga att den verkligen hittar hem: man mår så jävla illa av att se den, eftersom den känns så otroligt verklig. Jag kan fortfarande inte gå i gångtunnlar utan att få ångest. Men bortsett från den då, är filmen något att ha?

Nej, det kan jag inte påstå, jag blev bara irriterad och förvirrad av handlingen, som visas baklänges, och orkade inte med dessa sydländska hetsiga utbrott (jag har mycket svårt för nästan alla spanska filmer av samma skäl), så jag gjorde något jag nästan aldrig gör: jag lämnade biosalongen halvvägs in i filmen. Har inte känt något behov av att se klart den vid senare tillfälle heller, så den hamnar i samma fack som "Gudfadern": filmer jag vägrar se klart eftersom jag inte stod ut med att se dem.


Motvikt: Se istället "Memento" om du vill se en bakvänd film, eller varför inte "Pulp Fiction", återigen (den tåls att nämnas flera gånger). Behöver man se något trovärdigt och vidrigt om sexuellt utnyttjande tycker jag att man kan ta sig an "Lilja 4-Ever", som trots att den är mer eller mindre svensk (se #9) är riktigt, riktigt bra.

#6. I'm not there

Intressant, ännu en film jag vägrat se klart, jag börjar skönja ett mönster här. :D Många filmer är inte superbra, men man vill ändå se klart dem för att få veta vad som händer, eftersom man lagt ned nån timme på handlingen redan och är nyfiken, helt enkelt. Sen finns det filmer där man inte förstår vad som händer alls, och bara sitter som ett frågetecken i soffan och känner hur tankarna flyter iväg och hittar på annat. Som i "I'm Not There".

Kan någon berätta vad den handlar om? Bobbans liv, sägs det, men vi som inte är djupt insatta i varje millimeter av hans historia, är det meningen att vi ska hänga med? Jag ägnade de 20-30 minuter jag såg åt att tänka "Är det där Bob Dylan? Eller är det där han?" och "Vad händer?". Sen stängde jag av och gav upp. Det känns som att det kan räcka med att jag faktiskt läst karlns självbiografi, eller del ett i alla fall, och blivit så sur på honom via den att jag nästan kastat boken i väggen vid flera tillfällen (han är så jävla gnällig att jag vill slå honom med en tegelsten!). Men trots detta kunde jag alltså inte begripa en enda scen på en halvtimmes tid. Now, that can't be good.

Motvikt: Givetvis utmärkta "Walk the Line", om mr Cash's liv på jorden. Handlingen är inte helt verklighetstrogen alla gånger, men det är marginellt och ursäktat, eftersom man måste göra om memoarer till att fungera på film, inte bara i textform.

#7. Farväl Falkenberg

Handling? Anyone, anyone? Dialog? Anybody? ANYTHING?

Om jag mot förmodan hyst ett begär att besöka Falkenberg (vilket jag inte gjorde, bara så att vi har det klargjort) innan jag försökte traggla mig igenom denna improviserade hemvideo med konstnärsambitioner (det finns få saker jag hatar så mycket som konst) så ströps dessa förhoppningar (vilka, påminner vi oss, inte ens fanns) tvärt. Jag bryr mig inte om hela Falkenberg brinner ned, då kan jag i alla fall säga "FARVÄL, and good riddance!".

Motvikt: För mer och mycket bättre melankoliskt hemvändande vill jag slå både ett och två slag för "Garden State", där Zach Braff kommer tillbaka till Jersey för att begrava sin mamma och förstå sig på sin pappa, men mest av allt, sig själv.

#8. [Rec]

Jag både gillar och ogillar skräck: jag gillar överraskande, nytänkande skräckfilmer, jag gillar tysta, smygande skräckfilmer, jag gillar hot man inte får se helt, och hot som är överanaturliga eller i form av kvinnor, barn och andra "svagare" gestalter. Jag gillar inte supersnabba, superstarka, obviousley teleporterande, MEN ändå inavlade kretiner på galna psykopatjakter, tonåringar som åkt vilse, en efter en som dör, etc etc. Västerländsk skräck: 0, österländsk skräck: 1, helt enkelt.

Där i mitten står europeisk skräck, ett inte alltför stort område i min filmiska sfär i alla fall. Och "[Rec]" är spansk (Spanien som då är ett av mina svåraste filmländer), vilket även "Barnhemmet" är. Dessa två har dock inget gemensamt i min bok. Där "Barnhemmet" skrämde mig rätt rejält och kändes som en välgjord film på alla sätt, gjorde "[Rec]" mig enbart fruktansvärt irriterad. Kunde de ha valt en jobbigare huvudkaraktär? Jag är tveksam till detta. Vi var ett gäng personer som såg filmen och merparten av publiken satt och SKREK "Men döda henne då, DÖDA HENNE SÅ HON HÅLLER KÄFTEN!", vilket inte precis var tanken med filmen. Tror jag.

Förutom detta så kändes upplägget trött, hotet ännu tröttare och slutet tröttast av allt. Ja, själva hotet var lite obehagligt, I'll give you that, men inte nämnvärt skräckframkallande. Ändå tjatades det så mycket om hur nyskapande och otäck filmen var. Vardå?

Motvikt: "The Descent" skrämde skiten ur mig på riktigt. Det är mycket, mycket sällan som jag skriker rakt ut och drar upp fötterna i soffan när jag ser o-asiatisk skräckfilm, men när jag såg den här filmen var det just vad som hände. Bonus är att alla rollerna spelas av kvinnor, utan att vara typiska skräckfilmskvinnor (= storbystade, blonda, kåta, skrikande och dumma). Givetvis rekommenderar jag även tidigare nämnda "Barnhemmet" för den som behöver bli rädd en stund.

#9. Så Som i Himmelen

Svensk film. Jag vet inte vad jag ska säga om svensk film, annat än att jag skäms infernaliskt över merparten av den dynga som produceras i vårt lilla land numera. Som motvikt kan vi ta Hasse & Tage: de visste hur man gjorde fruktansvärt underhållande filmer som fortfarande är helt fantastiska, trots 40 år på nacken. Bergman har även han lyckats ett antal gånger, även om jag inte kan uttala mig om hans totalproduktion, då jag inte sett allt han hittade på under sin livstid.

Men det allra, allra mesta som kommer ut ur filmsverige är verkligen inte bra. Som "Så Som i Himmelen", som var Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, god only knows why.

Michael Nyqvist kommer som utbränd dirigent till en liten håla i snön och rör om i grytan, alla börjar leva upp - utom några surkartar som extremt övertydligt ska hålla på sina gamla sätt trots att de uppenbarligen inte fungerar längre - dåliga äktenskap kraschar, kärlek spirar mellan utbölingen och byns slampa, ALLA BÖRJAR LEVA IGEN, bla bla bla. En handling man kan räkna ut på två sekunder, och det väljer de att Oscarsnominera? Är det meningen att man ska känna med alla de här karaktärerna och deras personliga förändringar? Jag känner bara att det är förutsägbart och skådespelat.

Min teori om vad som felas filmproduktionen i detta land är att vi håller en alltför anglo-saxisk dramaturgi, vi försöker göra som de gör i USA, helt enkelt. Men gärna parat med typiska svenskheter, helst sånt som svenskar i pinsamhet skrattar igenkännande åt. Detta ger en mycket schizofren helhetsbild. Ta vilken Persbrandt-roll som helst: han höjer rösten och pratar rakt på sak om sina känslor. Gör vi så i Sverige? Jag menar, stereotypiskt? Nej, det gör vi inte. I Sverige är vi tystlåtna, regelrätta, kyliga, reserverade, hyser stark gruppmentalitet, fruktar det okända, ser ner på personliga framgångar och håller oss på vår kant. Vilket, paradoxalt nog, gärna bakas in tillsammans med de här "MEN FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR RÄDD?"-utbrotten och dylikt.

Så, i de svenska filmerna när de har högljudda gräl mitt i affärer, springer efter sin älskade på flygplatser, hittar på något egensinnigt i den lilla byn, sätter sig upp mot sin chef, etc etc, SAMTIDIGT som de står i kö medan banktjänstemannen är på lunch - utan att våga fråga, pratar skit bakom ryggen på den vackra tjejen som alla vill ha - eller vara, osv osv, så känns det bara otroligt falskt. För det översvallande sättet är inte så man beter sig här. I Amerika: ja, men i Sverige: nej. De andra delarna är vi, men det finns more to us än bara dumma och pinsamma saker också. Sverige måste inse att vi inte är, och inte behöver vara, något annat än det vi är.

Motvikt: "Lars and the Real Girl". Inte precis samma sak, men helt klart en snöig liten by där saker förändras ganska ordentligt på grund av en persons agerande. Fast bara tusen gånger bättre än larviga, fejkade "Så Som i Himmelen". Det är också så otroligt skönt att Ryan Gosling äntligen får fler roller som matchar hans talang. För mer av den varan, se "The Believer" och "Half Nelson" också, yum yum.

Asful

Det finns vissa människor som provocerar mig med sitt utseende.

Jag menar inte deras klädstil, även om det givetvis finns mer än en rimlig del av gräsligt klädda karaktärer där ute. Nej, jag pratar om en persons blotta uppsyn, deras anlete. Vi kan säkert vara överrens om att det finns en del människor som så gott som alla tycker är utseendemässigt frånstötande, de som av en orsak eller annan är kraftigt deformerade exempelvis, men de jag tänker på här är fullt normala och fungerande individer. Jag dör bara inombords av att se deras ansikten, jag kan inte förklara det bättre. Ni vet, när man ser någon och bara vill tjuta högt i avsky, trots att det som sagt inte egentligen är något konkret fel på nyllet i fråga.

En av mina värsta Asfula är Robyn. Jag klarar inte av hennes ansikte, det har jag aldrig gjort. Något av det första jag tänkte när jag såg henne, då hon slog igenom för en brakmiljard år sedan, var att hon var så hiskeligt ful. Paradoxalt nog så tycker jag dock att hon är grymt duktig på det hon gör, så jag kan liksom inte hata henne fullt ut. Ändå AVSKYR jag verkligen att se hennes feja. Usch! Renée Zellwegger är ytterligare en person som kvalar in, även om min avsky mot hennes plyte inte är helt likställd med hur illamåande jag blir av att se Robyn.

Ett par karlar som får min fulhetsbarometer att skjuta i höjden är Usher och 50 Cent. Att de dessutom har stora bihang av brudar kring sig som envetet hävdar deras snygghet och sexighet gör att min fulhetsbarometer springer i taket inom mig. Snygga? HUR ÄR DET MÖJLIGT? Argh! I synnerhet Curtis (a.k.a. 50) är på fullt allvar något av det fulaste jag sett i mansväg. För att bre på äckelkänslorna är han dessutom en totalt värdelös rappare med asfula tatueringar, sjukt dåliga låtar och en mer än pinsamt dålig film bakom sig. Ändå är han dyrkad och framgångsrik, livet är som bekant inte rättvist. Hans ansikte sänder mig direkt to the pits of aesthetic hell.

Jag behövde en sjukt söt bild till det här inlägget, or I WOULD DIE!

Det finns förstås jättemånga fula jävlar där ute, som är ansedda som snygga, men de är inte SÅ fula att de skickar laserstrålar i min hjärna bara genom att visa sig på kort. Ta till exempel tonårstrånet Zac Efron: Flickfavorit? Check. Trots grisnäsa? Check. Horder av skrikande fans ändå? Check. Magiskt ful frilla också? Check. Men jag står ut med att se människan, precis som jag står ut med att se störtfula uppnästa Sofi Fahrman, horse face Sarah Jessica Parker, lökansiktet Mariah Carey med många fler. Det är inte lätt, men det går. Just bite the bullet, baby, bite the bullet.

Det finns garanterat fler människor som platsar här, men för att mitt blodtryck ska hålla sig under akut krisnivå är det bäst att jag slutar fundera och sätter punkt nu. Usch.

Interlude

Vad är det med reklamerna numera? Är det nån som gör bra reklam ens? Det känns som att jag skriker högt i plågor närhelst reklampauserna kickar igång. Okej att man alltid hatar reklampauser förvisso, men nu är det ju sinnessjukt vidriga filmer.

Nummerupplysningen är bara ett av många skräckexempel, hur frånstötande gräsliga är inte de äckliga små animerade trollen, med sina gälla skrikiga röster? Vad är tanken där? Ska folk tänka "Ååååh, vad söta och små de är, det associerar jag givetvis till mitt behov av att få veta vem som har ett visst telefonnummer!"? Eh?
And while we're on the subject: den här hitta.se-reklamen med turkgubbarna som pratar helt efterblivet om att hitta punkt se Nemo och allt det? Varför är det plötsligt kul med idioter, och varför är ALL humor av den här lågvattennivån? Kungen av idiotkomedier, Will Ferrell, borde ju göra en presidentkampanj så poppis som han är numera. Prutt och fis är så bara sååå skoj, jättesnabbt tempo, tecknade djur och galna röster, det är också skitskoj, och könsrelaterade skojfriskheter och spark i pungar och sånt är bara föööör dråpligt - det har vi med överallt, non stop, det lär ju inte folk spy galla över nån gång det här MILLENNIET!

Var är den smarta humor, den torra humorn, satiren, ironin, den elaka humorn, den svarta humorn, eller vilken jävla humor som helst som inte är den här farsartade buskisvarianten som flödar över oss nu? Hur kul ä dää? Och förresten, apropå nummerupplysning, är det bara jag som inte begriper varför det finns 58472293729 olika 118-nummer att ringa nu? Vad är skillnaden? Räcker det inte med ett? Och fram för allt, varför är deras reklamer lika klådframkallande?

Andra reklamer jag hatar just nu är Gainomax - precis varenda en, men i synnerhet den här Ringu-inspirerade varianten som fick mig att sätta händerna för öronen, vända mig bort och HYPERVENTILERA i rädsla. What. The shit? Resterande filmer är bara idiotiska och totalt dumförklarande dem med: "bananas are for monkeys!". Ja, åh vad det är dåligt för människan att äta banan, FY VAD KORKAT att äta frukt! ARGH! Save me!

Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.

Ännu en anledning att avsky, del VII - Seven days

Idag har jag skjutit upp att ringa Tele 2 för tusende gången. Jag ville inte förstöra min dag med en massa ilska och frustration och ledsenhet, antar jag.

De ringde mig i fredags och sa att de jobbade på mitt ärende och att de behövde prata med underleverantören men att det inte var någon där just nu. Fräscha ursäkter! Och jävligt hårt jobb det verkar göras med mitt ärende också, måste jag säga. Mitt olösliga problem består i att jag har en telefon som ska reklameras här och att jag bett om en ny, fungerande dito. Shit, vad svårt det måste vara för ett MOBILTELEFONIFÖRETAG att lösa en sån sak. Det är ju helt OUTRAGEOUS, vilka krav jag har ställt.

Jag passade på att säga till bruden som ringde mig att jag fått en räkning från dem trots att jag blivit lovad att jag inte ska behöva betala något för den här trassliga perioden. Det kunde hon förstås inte se någon notering om. Förstås inte. Och "man måste alltid betala för samtalen", sen kunde vi ju diskutera om jag skulle behöva betala för abbonnemangskostnad, de betalsamtal jag tvingats göra till deras jävla (felaktiga) underleverantör, samt för TELEFONEN. SOM JAG INTE ANVÄNT. Detta kunde DISKUTERAS.

Dessutom har jag lagt ut pengar på att skicka tillbaka den första trasiga mobilen redan, och kommer tvingas lägga ut ytterligare en hundring på att skeppa iväg skitmobil nummer två. Om de nånsin får tummarna ur sina kroppsöppningar och öppnar ett returärende åt mig. Jag svär att det är nån där som är ute efter mig, vad fan ÄR detta? Jag sa rätt och slätt att jag inte tyckte de förtjänade några pengar så som de behandlat mig och mitt ärende. Hon skulle skriva en notering. Jävla apor.

Men imorrn fortsätter striden, och den här gången har jag det osvikliga kärn/missil/doomsday-vapnet "annullering av tjänst" att ta till. Jag orkar inte ha med dem att göra mer, så jag byter tillbaka till Telia. ENOUGH! Jag säger NEJ! Klarar jag mig ur det här så antar jag att det ligger en sniper från Comviq och väntar på mig på Hemköps tak eller så. No one gets out alive! Let's kill all these motherfuckers! Hilfe!

Ännu en anledning att avsky, del VI - The curse of Michael Myers

Tele 2's kundtjänst - i världsklass.

Jag får ett sms där det står att de har försökt nå mig men inte kommit fram, och att de ska försöka igen under dagtid. Jag har stirrat på telefonen och haft den max en halvmeter ifrån mig under en timmes tid. Jag har inte ringt nån annan, jag har inte ens smsat. HOW is it possible att de INTE lyckats komma fram?

Jag ringer kundtjänst. Varför inte, liksom? Killen säger att de ska försöka ringa mig igen och att jag INTE SKA OROA MIG, JAG KOMMER BLI KONTAKTAD! "Jo, jag ska visst oroa mig", svarar jag, "eftersom den här avdelningen som ska ringa mig, uppenbarligen inte kan ringa mig." Killen verkar inte fatta dilemmat men jag tvingar honom att ta min mailadress ifall de misslyckas med att ringa mig igen. Allvarligt. Seriöst. Vansinningt. Helvete. Ballonger. I'm losing it.

I will keeel yooouuu!

Senare:

Kvart i fem och ingen action i mobilen. Jag ringer och frågar efter killen jag pratade med första gången jag ringde idag. Han är såklart inte anträffbar. En tjej, pausmusik igen. Pausmusiken prokrastinerar bort tio minuter och klockan kryper väldigt nära fem. Jag misstänker att AVDELNINGEN går hem vid fem.

Hon kommer tillbaka och säger att de har försökt ringa mig då och då vid de och de tiderna. Sen säger hon att hon ska gå upp till AVDELNINGEN och be dem ringa mig direkt. Som att det är min tillgänglighet det är fel på, eller? Jag har inte ens ätit och knappt vågat gå på toa IFALL de faktiskt skulle ringa just då. Hela dagen. Jag föreslår att hon kopplar mig till AVDELNINGEN direkt eftersom de uppenbarligen inte klarar av att ringa mig. Hon ger mig pausmusik i tio minuter till. Hur kan det vara så svårt att koppla ett samtal?

Slutligen återkommer hon och säger att det inte är någon där just nu.
O RLY?
Men att nån ska ringa mig klockan sex.
O RLY?
Hon frågar också om jag möjligen har pratat i mobilen just när de ringde och det är därför de inte kommit fram.
YA RLY, så var det ju. Jag är en idiot som inte begriper att jag måste hålla linjen öppen för inkommande samtal, javisst.

Jag förlorar förståndet! De KAN inte hjälpa mig, de VILL inte hjälpa mig. Whyyyyyyy, god, whyyyyy?

Ännu en anledning att avsky, del V - Extreme

Det här tar aldrig slut, jag svär att om jag inte var certifiably galen innan jag började harva med saken så är jag det garanterat nu. Bara släng in mig i en madrasserad cell for the rest of my life, bitte.

Som den uppmärksamme läsaren kunnat sluta sig till, så fick jag alltså en ny mobil i måndags. Som inte heller funkade. In fact, det var precis samma fel på mobil nummer två som på mobil nummer ett. Man kan ju börja ana hundar begravna tillsammans med ugglor, där borta i mossen; Kanske de skickade tillbaka samma telefonhelvete kanske?

Efter att ha skrikit inombords tills jag var både hes och döende över kassheten i att skicka två trasiga mobiler, potentiellt en och samma trasiga mobil två gånger, så ringde jag Tele 2. Igen. Oj, och så konstigt och ja, vi måste prata med den avdelning som har hand om sånt här, sa tjejen. "Ja, det här har jag hört förut", sa jag, "vilken avdelning är det egentligen?". Jag tänkte att om jag vet vad den heter så kan jag ju bara ringa och be att få prata med den avdelningen direkt, för att förenkla saker och ting. Men nejdå. Nejdå. Precis som sist då den här mystiska superavdelningen nämndes, så fick jag inte veta vad den hette eller höra att det vore enklare att vända mig dit direkt. Mitt förslag är att den heter Hittepå-avdelningen, eller Hjälpenjobbigkund-avdelningen.

I stand alone.

Tjejen lovar att AVDELNINGEN ska ringa mig, förmodligen inom 48 timmar. De måste kolla med Chacom först, vad de har gjort, om de skickat tillbaka telefonen eller skickat en ny. Detta var i måndags. Nu är det fredag. Min telefon har varit tyst och mild och oringd hela veckan. Så varför ringde jag inte redan i onsdags, undrar ni? Se historiken på den här skiten, svarar jag. Vem fan orkar fortsätta bråka? (I synnerhet en person med synnerligen lite ork som inte hanterar stress och ångest särskilt bra at the moment.) Men eftersom det handlar om pengar så måste jag fortsätta, vare sig jag orkar eller inte. Och det gör jag inte, men jag betalar ju för att kunna ringa, således vill jag ha ett värdigt redskap att ringa med också.

Dagens resultat so far är att jag ringer och vägrar dra min bakgrundshistoria över huvud taget, jag ger killen mitt personnummer och namn och låter honom läsa. I några minuter. Sen ber han mig dröja medan han pratar med AVDELNINGEN och jag får plötsligt pausmusik, that's a first. Jag får veta att AVDELNINGEN ringt mig två gånger under veckan. "Nej", svarar jag, "ingen har ringt mig, min telefon är på dygnet runt och andra människor ringer mig utan problem." Talar också om att jag hört detta förut, att AVDELNINGEN ringt mig men att jag inte svarat. Trippelkollar numret och det stämmer. AVDELNINGEN är uppenbarligen en non-existent bunch of motherfuckers. Men, till slut får jag i alla fall veta att det sitter nån donna och meckar med mitt ärende, och ringer runt till precis alla, ungefär som jag själv har gjort den senaste tiden, antar jag. Hon ska ringa mig idag, före klockan fem. JAMEN VAD FINT, OM NI SKA RINGA MIG DÅ KAN JAG JU KOPPLA AAAAAAAAAAAAV!

Jag säger till killen att jag inte tror ett jota på att det ska ringas och ber om hans namn samt meddelar att om ingen ringt tio i fem så ringer jag och frågar efter honom. Jag passar också på att tala om att de har gjort precis allting fel och att jag är sjukt jävla less på situationen. Han förstår mig. Tacka fan för det. Jag säger också att jag inte tänker betala någon räkning för den här perioden och han instämmer att jag inte ska behöva göra det. Good. Nu har jag ett löfte och ett namn att knyta till det.

You said it, Nick.

Som en festlig parallell till den här historien köpte jag även en DVD-spelare från InWarehouse i november. Den var trasig när jag fick den. De skickade en returfraktsedel och jag skeppade tillbaka den. Så långt allt väl. Men sen hände inget mer och jag glömde mest bort det hela. Så ringde jag för ett par veckor sedan och frågade var de hade gjort av min DVD-spelare. Killen på kundtjänsten sa oj, och så konstigt och att han måste prata med tillverkaren, men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Jag orkade inte traggla med detta samtidigt som jag bråkar med Tele 2, så jag la det på is. Men så igår ringde jag igen. Fick prata med en annan kille som sa oj, och så konstigt och att han skulle ringa tillverkaren men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Gissa vad som hände idag? Visst, det är en del kvar av arbetsdagen, men jag hyser tvivel om att någon kommer ringa mig ändå. Why should they? Jag är ju tydligen nån slags persona non grata när det gäller kundservice och tekniska produkter. Undrar om jag är svartlistad? Undrar varför i så fall?

Jag har fått stressframkallat munsår av allt detta. Och Posten har tappat bort en present som Andrea skickade till mig förra veckan. Men ute skiner solen i alla fall. Ska det inte börja bli bättre nån gång? Jag bävar tills klockan är nästan-fem.

Ännu en anledning att avsky, del IV - To hell and back

Okej. Seriöst. MSN får tala för mig, jag pallar inte mer.

Anna 14:42:13: OMG, comviq har skickat en ny telefooon!
Anna 14:42:38: jag måste gå och hämta den pronto, se om den funkar!
Anna 14:42:51: funkar den inte så tror jag jag hoppar från taket. :D
Emil 14:43:21: zomg
Emil 14:43:23: hahha
Emil 14:43:26: HOPPA INTE!
Anna 14:43:30: :D
Anna 14:46:32: jag går och hämtar ut den nu!
Emil 14:46:46: jag håller tummarna!
Anna 14:47:17: i röven?
Anna 14:47:20: *hoppfull*
Emil 14:47:36: I din? *LER HOPPFULLARE*
Anna 14:47:55: nej, hur skulle jag då kunna bära hem telefonen? :D
Emil 14:48:06: ryckandes i extas? XD
Anna 14:48:21: i munnen kanske, med tummarna i röven? YUM.
Anna 14:48:28: nu går jag, med tummarna utanför röven!

---

Anna 15:39:54: alltså
Anna 15:39:57: jag måste hoppa från taket
Anna 15:40:03: det här är ju FAN INTE SANT!
Emil 15:40:07: hahah va?!
Anna 15:40:24: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:29: du måste skoja
Anna 15:40:30: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:32: hahah
Anna 15:40:32: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:37: men hur är det möjligt?
Anna 15:40:38: DEN FUNKAR IIIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE

Ännu en anledning att avsky, del III - Bloodline

Okej. So the story continues, boys and girls.

Jag tog tjuren vid anus och ringde angående mobilen from hell i fredags. Därigenom började en lustiger dans: Jag ringer SonyEricsson och förklarar hur telefonen betett sig, de konstaterar på fem sekunder att det är en reklamation, och hänvisar mig till Tele 2. Jag ringer Tele 2, säger att jag vill göra en reklamation, och de säger att jag ska ringa till deras underleverantör Anovo. Anovo tar 20 spänn per samtal, men tjejen på Tele 2 säger att man kan anmäla sin reklamation på nätet direkt. Visst, om man har inloggningsuppgifter, that is. Så jag ringer, trots kostnaden. Någon lyfter på luren men svarar inte, jag antar att det är en receptionist som tar andra samtal först. Strax därefter börjar någon slå ett telefonnummer i mitt öra, varpå jag säger "Hallå?". Kvinnan i andra ändan säger "Oj, vad gjorde jag nu?" och LÄGGER PÅ LUREN. Jag tänker i mitt stilla (långsamt kokande) sinne "Betalade jag just tjugo spänn för att nån idiot skulle lägga på i örat på mig?".

Jag letar upp ett normalt telefonnummer till företaget, ringer igen, förklarar vad som just hände men får ändå höra av en mycket hård och omedkännande kvinna att de har ett annat nummer till supporten. Eftersom jag inte vill sitta med en icke-fungerande produkt som jag ändå måste betala för, så ringer jag suporten igen. Och går med på att betala tjugo bagis till. Kvinnan där förklarar att jag ska ringa till Tele 2 om jag vill reklamera. Jag börjar gissa att det kanske är MTV's Boiling Points jag är med i, det skulle förklara ett och annat. Jag förklarar att jag redan pratat med Tele 2 och att de hänvisat till Anovo. Hon envisas ändå, och vi lägger på.

Jag börjar om, med att ringa tillbaka till Tele 2. Tjejen jag nu får prata med är den första och hittills enda som är ursäktande och verkar inse att de behandlat mig som skit so far. Hon erkänner dessutom (TACK, fler människor inom servicejobb borde erkänna att de inte vet vad som är fel när de inte vet det, istället för att bara skicka vidare folk!) att hon inte kan lösa detta utan att hon ska skicka vidare ärendet till någon inom Tele 2 som kan hjälpa mig. Jag ska bli uppringd, förhoppningsvis dagen efter men annars på måndag.

Helgen går och ingen ringer. Idag ringer jag igen till Tele 2, får veta att johooo, de ringde dig igår men ingen svarade, du ska ringa till BrightPoint, vår underleverantör (hur många underleverantörer har de egentligen? Do they just make this up as they go along?). Hur, undrar jag för mig själv, skulle jag vet att jag skulle ringa denna underleverantör, när ingen ens klarat av att lämna ett meddelande om detta till mig? "Nähä, hon svarar inte, men då skriver vi här i vårt interna system att hon ska ringa det här numret så löser det sig. GU VA BRAG!"

Okej. So. Jag ringer till BrightPoint, kommer så pass långt att jag ska ange ett ordernummer som står på följesedeln som kom med skitmobilen som inte funkar. Fast det numret ska börja på ett. Mitt nummer börjar på fem. Då är det en annan underleverantör jag ska ringa. Jag börjar bli sugen på lithium. Jag ringer nästa företag, Chacom, där jag får förklarat att jag ska vända mig till, ta-daaa, TELE 2! Men kom igen, KOM MED NÅT NYTT, VETJA! Varför inte "Nej, du ska ringa Volvo"? Eller din syo-konsulent från högstadiet? Uday Hussein? Tjejen på Chacom har i alla fall guts nog att säga att "om de krånglar så kan de prata med mig, jag heter XXX." Så jag ringer tillbaka till Tele 2 och rabblar hela skiten igen. Kvinnan där är borta en lång stund, jag får lyssna på upbeat-versioner av kärlekslåtar under tiden. Till slut kommer hon tillbaka och säger att de som kan det här ska ringa mig, förhoppningsvis idag. Hmm, vänta lite, var har jag hört detta förut? Just ja, i fredags var det exakt samma visa, intressant!

Grab your partner by the throat! And back to the Madison!

Antal (en sammanställning gällande perioden 080201-080204 hittills):
Samtal: 10
Betalsamtal: 2
Företag: 5
Korrekta delar information som utlämnats angående mitt ärende: 0
Gånger jag velat koka allas huvuden och spetsa dem på pålar som avskräckande exempel: 76636
Gånger jag köpt teknik via nätet och den visat sig vara kass: 3
Gånger jag köpt teknik via nätet: 4
Gånger jag ska köpa teknik via nätet igen: 0

Ännu en anledning att avsky, del II - Die harder

Jag formligen spyr galla på mobiler, operatörer, simkort och kundtjänster. Igen. Even more so än sist, trots att jag inte trodde det var möjligt at the time.

Nu har jag fyra mobiler hemma. En av dem funkar, och det är den allra äldsta. Sitter med en splitt ny mobil som inte ens går att slå på. Den kom med posten idag, jag trodde lite vagt att äntligen, äntligen skulle jag slippa bära omkring på två tegelstenar med två olika funktioner (telefon versus allt annat viktigt: påminnelser, kalender, telefonnummer, etc). Den funkade i typ en halvtimme, lagom för att jag skulle hinna slappna av lite, hinna bli glad och nöjd åt att ha en fungerande telefon igen, och hinna ställa in grejer, lägga in massa telefonnummer, etc. Sen, helt plötsligt, går den som sagt inte att slå på.

Provade att sätta in mitt gamla simkort i min nya mobil, och det fungerade fint. Fast det simkortet kan jag ju inte ringa med. Såklart. Satte tillbaka det nya simkortet i den äldsta lånemobilen och det fungerar fortfarande utmärkt. Provar att sätta in det gamla kortet i den nya telefonen igen, och guess what? Det funkar inte. JAG BLIR HELT GALEN. Det här är som en spring-i-dörrar-fars med Nils Poppe, och jag hatar spring-i-dörrar-farser, med eller utan Poppe. Men det är alltså fel på den nya telefonen, inte simkortet, säger mina deductive skills mig. Och jesus amalia, jag orkar inte - jag måste ju i så fall skicka tillbaka den (för Tele2 är för fina för att ha butiker, of course), för att sedan vänta vänta vänta vääääntaaa i allt mellan två veckor och en månad TILL, på att de ska LAGA den (och jag garanterar att den inte kommer funka då heller). I synnerhet inte när det är en ny vara, då vill man ju bara ha en annan istället, ingen vill väl börja sitt nyförvärv med en lagad vara? Nej, precis.

En, två, tre, fyra, alla mobiler äro dyra. Den äldsta funkar, resten är skit.

Jag är verkligen en millimeter från att störtlipa, och ytterligare en millimeter (åt andra hållet) från att kasta alla telefonerna rakt in i väggen och lyssna på hur de splittras och krasar, och känna hur mitt fradgande hat närs av denna elektroniska blodspillan. Tillbringade femton minuters bussresa med att slå av och på, av och på mobilen, samt visualisera hur den slungades mot golv, väggar, andra människor, you name it. Sedan fortsatte jag i femton minuter till i en biosalong med detta fruktlösa harvande. Under de första 20 minuterna av filmen fick jag dessutom dessa lurkrossarbilder flimrande i min hjärna var tjugonde sekund. Enerverande, to say the least.

Jag orkar inte med det här, jag vill inte ha nån mobil, jag skiter i det. Ni kan nå mig via posten från och med nu. Eller ropa riktigt jävla högt.

Ännu en anledning att avsky - First blood

Jag hatar mobiloperatörer, eller operatörer i allmänhet rent av (lika bra att bre på tjockt med hatet). Let me explain to you:

Jag hade Telia, men ville byta till Tele2, samt få en ny mobil från de sistnämnda. Jag ringde Tele2 för att beställa nummerportering, talade tydligt om när det gamla abonnemanget löpte ut. Ändå får jag ett sms runt två veckor före det gamla abonnemanget gått ut, där det står att min portering ej godkänts. NÄHÄ?

Funderar på om de självmant kommer förstå att de ska försöka igen, efter det datum jag angett minst tre gånger, men bestämmer mig för att inte ta något för givet, då jag av erfarenhet vet att det är totalt fruktlöst att räkna med att företagen (i synnerhet de mobila) har personal med en gemensam IQ över 87, samt att dessa känner något som helst ansvar för att kunderna får det de vill ha. Så jag ringer till Tele2 igen för att påtala the error of their ways, efter att den gamla bindningstiden löpt ut. De hade såklart inte tänkt sig att försöka igen. Förrän jag ringde och sa åt dem att göra det.


Anyway, Telias terrorregim tar slut, och numret porteras. Jag får ett nytt simkort från Tele2 med posten och sitter således bara och väntar på den nya telefonen. Funderar på att ringa direkt men bestämmer mig för att det nog tar lite mer tid att skicka den, eller nåt. Jag försöker vara en tålmodig kund, när jag egentligen bara är en idiot. Telefonen kommer inte. Ett par dagar till går, och den kommer fortfarande inte. Jag har nu en styck gammal mobil som är låst till Telia och därigenom obrukbar för samtal eller sms, ett styck nytt simkort som går utmärkt att ringa med om jag bara hade en telefon att sätta det i. Moment 22 skrattar mig i ansiktet, "we meet again, you fool, you will never escape me", bullrar momentet hånfullt.

Jag lånar Ellas mobil en eftermiddag då hon är här, för att ringa till Tele2. Killen i kundtjänsten förstår inte alls vad som hänt. Han säger att han måste prata med underleverantören, som har hand om att skicka ut mobilerna till offren/kunderna. "Tyvärr stänger de klockan sex", säger han. Jag tittar på klockan, den är 18.03. Jag har under samtalets gång påtalat att jag på grund av deras inkompetens inte har någon telefon att ringa med, ändå säger kundtjänstapan att jag får ringa igen på måndag (han har mage att låta lite hurtig också). Jag undrar förstås om han inte bara kan skriva upp ärendet så kan någon titta på det på måndag, utan att jag måste ringa igen, men det klarar de förstås inte av, det vore ju faktiskt att HJÄLPA TILL (unheard of). Sedan frågar om vi inte kan sköta detta via mail, och får svaret att de bara kan maila INTERNT. Det är nu jag återigen börjar tro att jag är med i Dolda Kameran - som en fast programpunkt i återkommande sketcher, till glädje för tusentals japaner eller nåt - som jag så många gånger i mitt liv misstänkt.

På måndagen får jag låna en mobil av min ena inneboende, står i kö i tio minuter och får sedan börja om med hela ärendet. Tjejen jag pratar med är borta länge och väl, och förklarar sedan att det muntliga avtal jag gjort med dem, som spelades in då jag ringde första gången och beställde hela klabbet, hade gått sönder nånstans i mitten av ljudfilen. Således har ingen orkat lyssna klart för att höra att jag skulle ha en bindningstid på 18 månader och en TELEFON också. Oh, the humanity. Hon förklarar också att det är två veckors leveranstid på telefonerna. Jag känner hur mycket jag önskar mig en atombomb. Jag tvingar henne att erbjuda mig hundra bagis i samtalspott som plåtser på såren och sedan lägger vi på.


Det börjar bli dags att ringa och kolla vad de kan ha hittat på för djävulskap igen, misstänker jag, för jag verkar få se mig om i månen efter en ny telefon i alla fall. Garanterat är ju att de där hundra kronorna kommer vara bortglömda åtminstonde. Mitt förhållande med Tele2 börjar synnerligen illa, om jag kunde skulle jag göra slut med en gång för att slippa smärtan som kommer komma senare, då jag måste traggla med mobiler och simkort och kundtjänst igen, no doubt.

Men tack gode gud att folk inte kastar sina gamla mobiler, så nu har jag en lånelur från Far tills vidare, en lastgammal Siemens, men den går att ringa från, till och att smsa med. Halleluja. Värt att tillägga är att då jag bytte från TeleSnor till Felia gången innan detta byte, så gick precis allt som kunde, fel. Då också. TeleHor skickade saldobesked till mig i sex månader efter att jag avslutat mitt görande med dem. Det var över hundra (!) personer i kö då man försökte ringa, och jag skrev arga mail med caps lock där jag bad dem äta bajs till slut. Ska det behöva vara så?

The return of the patient

Dagen har varit en svart och vit sådan.

Det började uselt med toklite sömn och okristligt tidig läkartid, galet spänd och nervös inför Doctor of the Day - skulle hon vara vettig och faktiskt höra på mig, försöka hjälpa mig? eller ännu en okänslig knöl som bara vill strutta runt och se viktig ut för att hon genomgått en rigorös utbildning? Surprise, surprise, det blev alternativ två.

Varför är vårdcentralen och allmänläkarkåren så fruktansvärt grumlig och ospännande? Jag har de senaste åren avskytt varenda doktor jag träffat, utom mag-tarmspecialister och en snäll allmänläkare. Har övervägt att börja smörja in brännsår med kåda och lära mig om wicca för att bringa hälsa för att slippa handskas med dem alls.

Men gäller det pappersexercis så har man självklart föga val. För officiella dokument är på något sätt det enda som betyder något i världen. Äru duktig på något? Kul, men har du betyg på det då? Nähäru, tack och adjö då. Mår du jättedåligt? Jaharu, haru papper på det'rå? Nä, då kan du ligga hemma och utveckla liggsår bäst du vill, ditt största hopp är att någon bekymrad samarit ska märka att nåt är fel och sen får ni båda vara med på bild (MYCKET neddragna mungipor, tack) i Aftonhoran tillsammans med braskande rubriker.

Anyway, idag hade jag garderat mig med att ta med Johan som backup eftersom jag vet att jag inte har energi till att protestera mer än medelst lite halvkvävda dödsrosslingar, och sedan går jag hem och gråter och förbannar både läkarkår och min brist på energi som gör att jag inte kan sätta emot. Festligt nog så är det ju just brist på energi som jag söker hjälp mot. Helkrejsy.

För att göra en lång historia relativt kort uttryckte doktor Dumhufvud af Idagh åsikter som att "eftersom du varit sjukskriven på heltid ett tag nu och inte blivit bättre så är det rimligt att anta att du kommer bli bättre av att jobba halvtid." Jag tror inte jag behöver gå in på hur ologisk den tankekedjan är, va?

Vi gick runt i en lustiger dans med den här donnan där vi gång på gång försökte förklara för henne att nej, jag mår inte bättre av bara sjukskrivningen, för att jag INTE FÅR NÅGON HJÄLP av dem, och nej, jag klarar inte av att arbeta eftersom jag inte ens kan sköta VARDAGLIGA ärenden utan att bli kaputt. Men jovisst, bara sjukskrivning är ju någon slags universalkur för ALLA och funkar inte DET, ja DÅ kan man ju börja jobba. SÅKLART! OMG! Hur jävla dum kan man egentligen vara?

Efter att hon anlagt en glasartad blick och blockerat ut samtliga argument i en halvtimme och sedan schasade ut oss ur sitt rum till slut så drämde Johan näven i receptionsdisken och ville tala med tjifen, vilket vi fick. Hon lyssnade halvdant, föreslog MOTION som ju är så BRA, var ettrig och sminkad som en tvättbjörnshora (faktiskt), men hänvisade in oss till att tala med en kurator på direkten.

Han var å sin sida en mycket sympatisk karl som lovade att prata med min arbetsplats angående huruvida de ansåg att jag kunde jobba deltid eller inte, samt att prata med Föräkringskassan för att dra igång en utredning, under vilken jag får träffa FK's stab av experter och allmänkunniga, för att de ska kunna göra en bedömning av vad som felas mig och förhoppningsvis på rimliga grunder också kan avgöra om jag ska vara hel- eller deltidssjukskriven. Skönt att det bara tagit 2 månader och en vecka av ändlösa, fruktlösa, och skruv-lösa besök plus ett samtal med högsta hönset för att komma nånstans. Verkligen smidigt. Jättefräscht.

Jag ska öva mig på att vara ett riktigt prakt-arsel som bara larmar och står i för att få hjälp omgående, istället för att göra som jag blir ombedd och att tacksamt ta emot läkarnas minsta ynnester. Kicking against the pricks.

Senare på dagen gjorde jag och Johan en mycket smaskig limebulgur- och kycklingröra, samt bakade grahamsfrallor med solrosfrön (jag hade aldrig orkat göra detta själv, ska tilläggas) och gick ut på gräsmattan bakom huset och åt. Galet varmt med en vykortsblå himmel och nästan onaturligt skarpa trädsilhuetter. Det kändes så himla skönt att få ut något bra ur den här dagen som började rent vidrigt men slutade bra med picknicken och senare, Dumle och "Jurassic Park" på mikro-TV. För annars hade jag vinglat på gränsen till apatiskt flyktingbarn istället vid det här laget.

Exakt hur sjuk måste man vara innan man får behandling egentligen? Några förslag? Imorgon ringer vi runt till privata psykiatrimottagningar för att se om de kan hjälpa till med sjukskrivningen i väntan på att allt detta hierarkiska pissande och skuldavlastande ska gå över.