Att nöta ut människor

Jag gillar massor av olika sorters musik, och är helt klart en periodpundare av skilda genres eller artister. När jag hittat nåt jag gillar så lyssnar jag så mycket på det att om det varit en vinylskiva hade den blivit repig. Sen har jag lyssnat så intensivt att öronen inte orkar mer - då kan det ta en evighet innan jag orkar höra på just den artisten igen - och det blir aldrig samma intensiva upplevelse om när det var nytt och oupptäckt. Det är fortfarande bra, men jag sitter inte och vältrar mig i tonerna, jag lever inte i musiken på samma sätt. När magin är bruten är det bara ännu en bra artist, bra låtar.

Att det blir såhär är jävligt trist, och att det är precis på det här viset jag hanterar det mesta i mitt liv, är också väldigt trist. Till exempel när jag blir kär, då andas, tänker, och flätar jag samman mig med föremålet för mina känslor. När intensiteten inte går att upprätthålla längre, när man måste pausa för att andas och för att betala räkningarna eller gå till tandläkaren, då bryts det. Hela den fantastiska känslan går av. Inte direkt och på stubberten, men så sakteliga försvinner det speciella, blandas upp med vardagens lunk och återkommande meningslösheter. Glansen som omgett min kärlek falnar, och synliggör en människa som även han måste klippa tånaglarna och äta frukost, precis som alla andra. Som måste göra allt tråkigt och normalt och platt. Och det är här som allt börjar slutta, bara lite, lite. Har det en gång satt igång verkar det ostoppbart, det är som att bromsa i en störtloppsbacke; no can do. Det är bara början på slutet, kan man misantropiskt säga. Inte för att jag tänker så när jag är i en relation och är kär, men nu, i retrospekt av samtliga (sex stycken) havererade förhållanden jag gett mig i kast med, tycks det mig bara alltför tydligt.

I vänskapsrelationer är det inte särskilt annorlunda: jag lär känna en ny person som jag tycker jättemycket om, vi umgås intensivt och/eller många gånger, men till slut finns det bara inte mer att säga, verkar det som. Jag känner mig som en hemsk person som såväl känner som skriver såhär, men det är som att personligheten tagit slut hos den andra människan. Som att allt nytt som fanns att upptäcka nu är slut, så då går vi tillbaka till början och repeterar. Men jag vill inte repetera, jag vill känna att det finns en dynamik, att det finns saker att prata om, att göra, att vi har saker gemensamt fortfarande och att det känns givande att umgås. Egentligen tycker jag inte att det här är särskilt orimliga behov, men nog sätter de käppar i hjulet för mig alltid. Jag har otroligt lätt att lära känna nytt folk och att skaffa vänner var jag än befinner mig, men behålla dem jag har är en helt annan femma. Jag kan ha en människa i mitt liv i flera år, men den personen signifikans förändras kontinuerligt för mig, det är oerhört sällsynt att en och samma vän står kvar inom samma grad av närhet för mig, under en längre period. Jag avundas dem som behåller sina vänner år ut och år in; hur gör de? De som umgås med samma grupp människor flera dagar i veckan, i många års tid; hur gör de?

Jag är en intensiv människa, men i perioder måste jag tillåta mig att falla ned på mjuka bolster och bara vara en grönsak. Sen studsar jag upp igen och lyser med förnyad kraft. Som ett tomtebloss, flammande fort och starkt, för att sedan hastigt dö och lämna endast en skrumpen och trist pinne kvar. Problemet är nog att dels gör inte alla människor såhär; de flesta har en betydligt jämnare fördelning av energi och känslor, men har även de lågperioder dagligen, vilka bara inte märks lika tydligt som när jag har mina, och dels föredrar jag att få vara för mig själv när jag har låga tillfällen, när jag behöver hämta andan och bara vara skittråkig och meningslös; jag vill inte behöva visa upp det här för människor som jag bryr mig om, varför skulle de behöva utsättas för de delarna av mig, egentligen? Lika lite vill jag således behöva omge mig med andra människor när de inte är sociala eller påhittiga. Jag vill träffa folk när jag är uppåt, och jag vill bara träffa dem om även de är uppåt och påhittiga. Att sitta och dega tillsammans utan mening eller mål är med andra ord inte riktigt min kopp té (jag hatar för övrigt té), det är något jag bara klarar av att göra med ytterst få personer, och inte ens med dem vill jag göra det dagligen.

Mina funderingar har nu lett mig till att dels ta det mycket, mycket varsamt med att eventuellt inleda ett förhållande igen, någon gång i framtiden. Att lära känna karln i fråga på ett djupare plan innan jag hals över huvud bekänner min kärlek, så att jag kanske slipper leva i en utopi först, för att sedemera alltid vakna upp till en vardag med smulor i sängen och tråkiga kick-offs med hans tråkiga jobb (och det här är INTE verkliga exempel eller riktat till någon särskild, mind you!). Det här kommer bli otroligt svårt, eftersom jag verkligen ogillar sociala spel, att inte bara säga vad man tycker och känner utan gå och vara restriktiv. Jag säger inte att jag kommer lyckas, för det vet jag inget om, men jag ska fan försöka. Framför allt ska jag försöka att inte hamna i ett förhållande över huvud taget på ett bra tag, utan bara vara själv och lägga krut på vad jag vill göra, utan att distraheras av rosa moln och annat klet.

Insikt två är att jag inte ska bo ihop med en eventuell flamma igen. Jag vill kunna vara ifred, och sitta hemma och ha mysbyxor och vara trist när jag har det behovet, och då vill jag inte att min bättre hälft ska behöva umgås med mig, lika lite som jag vill träffa honom när han inte är på topp, utan egentligen bara är trött efter en lång arbetsdag och kanske har ont i huvudet. Hur mycket en sån här åtgärd kan hjälpa vet jag inte, men oavsett så har jag delat boende med kreti och pleti och fan och hans moster i alltför många år nu; jag är less, jag vill inte dela mitt boende med någon alls. Jag vill bestämma själv över tv-program, möblering, tider och musikval. Jag vill sitta uppe klockan tre på natten och äta glass om det känns bra för mig, utan att behöva störa någon annan i min omedelbara närhet. Vare sig den personen är en vän eller en käresta.

Som Garbo så klokt sa: "I never said 'I want to be alone', I only said 'I want to be let alone'. There is all the difference." Och jag håller verkligen med henne.

Du gamla, du fria, du skelögda ko

Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?

Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?

Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.

Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?

I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.

Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.