See no evil, hear no evil

Under SVT:s valvaka igår vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att gå in i sminkrummet medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson satt där. Ett tilltag som många har hejat på och backat upp. Visst, spontant så fattar jag, man gillar ställningstagandet, man gillar att Ohly inte vill befatta sig med någon som Åkesson och dennes åsikter. Men ärligt talat, hur moget är det för en vuxen man, en politiker, en folkvald representant för ett relativt stort parti, att bara vägra sitta bredvid en annan politiker vars åsikter är hans raka motsatser, more or less?

Det här är bara ännu en händelse i hela den katastrofala taktik som så gott som samtliga partier och deras representanter under valet använt för att hantera SD: att vända bort huvudet, vägra se på saken, inte ta i dem med tång. I get it, man tycker inte att SD och deras politiska agenda är värda att nämna ens. Men ändå är det just det man har gjort, om och om igen. Under hela valrörelsen har SD ploppat upp sina trynen all over the place, men när det gäller direkta konfrontationer så har de lyst med sin frånvaro - på grund av de andra partiernas dissande och vägran att ha med dem att göra, inte på SD:s egen ovilja, mind you. Att inte låtsats om ett problem, har det någonsin varit en lösning? If I close my eyes, maybe it will go away-approachen funkar liksom inte. Funkade inte när man var fem år och rädd för ödlorna i "V" på tv, funkar inte när man är 40+ och partiledare heller. Taktiken att stoppa huvudet i sanden och skita i SD funkar i synnerhet inte särskilt bra om media samtidigt skriver om dem, och därmed lyfter fram dem, synliggör dem och göder deras existensberättigande. Att inte låta någon SD-politiker någonsin få tillräckligt officiellt och medialt utrymme för att klargöra sin ståndpunkt kring olika frågor är inte heller ett vidare vettigt tilltag. Låt dem berätta, låt dem prata. Bemöt dem sedan med logik och reson, punktera deras partipolitik, som mest bara är en front för ett gäng trångsynta, bakåtsträvande mer-eller-mindre rasister, i steg för steg, så kommer folket se dem för vad de är. Deras styrka kommer falla. Intresset för dem kommer dala. Håligheterna i deras partipolitik kommer synas. Låt dem sänka sitt eget skepp, helt enkelt.

Men så har man alltså inte gjort. Man har förlöjligat och fördömt SD, och inte låtit dem visa upp sig helt och hållet, snöpt av dem vid första bästa tillfälle. Folk har bara fått se glimtar av SD, vilket givetvis skapar en helt normal nyfikenhet, framför allt hos de som hyser några negativa åsikter kring flyktingpolitiken av idag, eller har vissa sympatier för partiets åsikter kring invandring - dessa två åsikter är inte nödvändigtvis desamma, mind you. Men enkelt uttryckt så har man gjort SD till något farligt och förbjudet. Och vad händer med sånt som klassas så? Jo, väldigt många människor känner sig manade att prova på det förbjudna, just för att det är farligt, för att de inte får. Precis som barn som manas att inte slicka på lyktstoplar på vintern; De går ut och slickar på lyktstolpar på vintern. I mångt och mycket växer vissa verkligen aldrig upp på den här punkten, utan fortsätter att metaforiskt slicka på frusen metall bara för att se vad som händer. Och det här med att man kan tycka att invandringen av idag inte sköts optimalt, då? Inte nödvändigtvis en rasistisk åsikt över huvud taget, och inte nödvändigtvis en SD-sympati heller, utan helt normala frågor på vilket land som helst's politiska agenda. Men i Sverige är det oerhört känsligt, inget man ska prata om alls, helst, utan bara låta livet ha sin gilla gång. Här spelar den berömda svenskheten in, vårt behov av att inte sticka ut från mängden, att inte skaffa ovänner, att inte röra om i grytan och att inte vara radikal eller egentligen härbärgera starka åsikter. Alls.

Vi har väl inte glömt Anna Ankas enorma genomslagskraft? Plötsligt var hon enormt populär för att hon vågade säga vad hon tyckte, vad hon verkligen tyckte, i olika situationer, och för att hon tydligen "vågar säga vad folk egentligen tänker". Vi pratar alltså om en uttråkad rikemans-hemmafru som satt i tv-rutan, på bekvämt avstånd till landet det skulle visas i, och vräkte ur sig saker om en hustrus plikter och om hur man skulle behandla sina anställda, bland annat. Bara för att hon har svensk härkomst (fast rent genetiskt är hon polsk, och sedemera adopterades hon av en svensk familj) och syns på tv så ska vi alltså ta till oss vad hon kacklar om, är det så? Hon lever ett liv i ett helt annat land med helt andra sociala koder och värderingar. Hennes ekonomiska situation är inte någon som förmodligen en endaste svensk kvinna, bosatt i Sverige, kan relatera till. Hur kan människor tycka att hennes åsikter bär någon som helst relevans för oss svenskar? Jo, för att hon är svensk, hon är känd, och för att hon säger precis vad hon tycker, rakt på sak. Spelar tydligen ingen roll att det hon tycker är idiotiskt och osammanhängande, folket hör och de nickar. Vi tar till oss Anna Ankas dravel eftersom många sitter och trycker på smygradikala tankar som de aldrig nånsin törs lufta, för man gör inte så i Sverige. Tills någon modigare och dummare än de själva väljer att ta plats i tv-rutan och börjar gapa, då öppnar folk käften, minsann, visar sitt medhåll och nickar tyst. En högljudd ledare som sätter ned foten appelerar till väldigt, väldigt många fega svenskar.

Det här o-svenska sättet (åh, ironin!) har även SD utnyttjat till fullo, genom att vara pojken som påpekar att kejsaren faktiskt är naken, när ingen annan vågar säga något. Åkesson och hans gäng tar upp saker som många grubblar över i smyg, och som de andra (framför allt de största) partierna helst inte vill föreslå några konkreta förändringar kring. Men i Sverige klagar vi inte öppet, utan bara i smyg där den det berör inte kan höra oss, vanliga svenskar vågar inte kräva mer eller annorlunda fokus på invandrarfrågor från politikerna, utan tar tyst och på klassiskt, svenskt, soffradikalt manér emot det som erbjuds. Och det som erbjuds på flyktingmenyn är just nu enbart SD. Men det är i alla fall nånting, tänkte soffradikalerna. Så plötsligt rasslade det till i folkhemmen och alla som tidigare varit för fega för att uttala sig, alla som saknade en ledargestalt för sitt missnöje, började anonymt sluta upp bakom SD. Passa på att leva lite farligt, och se vad som händer om de slickar på den här stolpen också. Så kan det gå, som Vonnegut sa. Och likt Ankas populäritet så beror även SD:s enorma uppsving dels på de som håller med dem, dels de som hatar dem och inte kan låta bli att titta när de medverkar eller att smutskasta dem i skrift. All publicitet är bra publicitet, som det brukar sägas, och ofta är det verkligen sant.

Media, politikerna, och vi medborgare hade ett val förut: att helt ignorera och utestänga SD, eller att bemöta dem öga mot öga. Jag är tveksam till om val nummer ett hade varit vidare klokt ändå, men eftersom det som hände var någon slags half assed version av att igga dem, men att samtidigt ändå prata skit om och älta dem, så fick SD istället massor av gratis reklam, och med det, massor av fler väljare. Men eftersom jag nu skrivit detta inlägg om SD, ger även jag dem mer publicitet och skjuts på vägen? Nej, det kan jag inte påstå. De har redan gått i mål, och nu handlar det om att ta dem, och hela situationen, på allvar. Vad jag gjort i min text här, har varit att belysa situationen kring "hur kunde det bli så här?", vilket är en frågeställning jag läst så många gånger idag att jag snart tittar i kors, samt att ge en allmän konstruktiv kritik i den mån jag är kapabel. Mitt inlägg har inte syftat till smutskastning av något parti, men jag sticker heller inte under stol med att varken Alliansen eller SD direkt stod på min önskelista för de kommande fyra åren (eller de gångna diton). Jag röstade på Miljöpartiet rakt av, tre för tre. Det är mina åsikter och värderingar, och inget jag håller för absolut sanning.

Vad det här inlägget handlar om är att klargöra att problem inte försvinner bara för att man blundar. So wake up and smell the extrema högervindarna nu, vi - framför allt Reinfeldt et al obviously - måste börja bemöta SD och ta den verbala striden.

Och sluta blunda.

Mer intressant läsning finns här, och här. Bland annat.

En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

Filmcitat #6

Aaaaand we're back! Även om intresset för senaste filmquizet var minst sagt svalt, så betyder inte det att undertecknad tänker lägga ner (God no, honey, what kind of mother do you think I am?). Förra omgången står fortfarande och väntar på korrekta svar eller åtminstonde educated guesses, men kan du ingen av de minnesvärda (well...) replikerna, så kanske det finns några här som lagrats i hjärnan.

Regler: Two men enter, one man leave. Närå, men inget jävla fusk, det förtar hela poängen. Eftersom man inte vinner ett skit så tjänar man heller inget på att fejk-kunna - lite som att fuska i patiens, you know? När man vet, eller tror sig veta, så skriver man titeln eller titlarna på de nummer man känner igen i kommentarerna. Har man rätt får man en virtuell klapp på axeln och sen smäckar jag på fetstil på de avklarade citaten. Let's get it on!

1. "[to the cameraman] -I'd like to make her look a little more attractive, how far can you back up?
-How about Cleveland?"
2. "-You know who that was? Clint Eastwood!
-No! [gestures and speaks in Japanese]
-[speaks back in Japanese] Yes. Clint Eastwood."
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself."
4. "Don't, for one minute, think that you've had any effect whatsoever on my panties."
5. "If it bleeds, we can kill it."
6. "-Tell me, how does a girl like you get to be a girl like you?
-Lucky, I guess."
7. "-Begging your pardon, but that just woldn't be proper.
-Proper?
-It's against my programming to impersonate a deity."
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all."
9. "Confidence is high, I repeat: confidence is high."
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed."
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today."
12. "-Why, you concieted ape. I'm not that easy!
-I'm not that easy either!"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam."
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand."
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else."
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave."
17. "As soon as he'd come he'd freak out: 'What are you doing? I'm not gay! If you tell anyone I'll kick your ass!'. The only reason I let him keep doing it is the man has a mouth like a hoover."
18. "I know you'd like to think that your shit don't stink - but it does! It does stink! Stinks like SHIT!"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot."
20. "-Oh my god: I've read that four out of five prostitutes are lesbians!
-I think I'd know if my wife was a lesbian.
-Why? You didn't know she was a prostitute!"

För den nyfikne: Quiz #1, Quiz #2, Quiz #3, Quiz #4, Quiz #5 (Nummer 5 kan man fortfarande gissa på, do it, come on, do it, do it!)

Filmcitat #3 och #4: facit

Ehm, ja, man kan ju helt glömma bort att presentera de rätta svaren på filmquizen man utmanar folk med, också. De svar som ingen lyckades knipa, vill säga. Jag gör en double whammy och talar om vilka titlar ni INTE KLARADE AV från såväl quiz #3 som #4 i ett svep. Läs och lär!

Facit för filmquiz #3
14. "Oh, what a wonderful strong grip you have! I would have been dissappointed if you would have not crushed my hand." - "Oh, Vilket Party!"
18. "You are violating my territorial bubble!" - "The Frighteners"

Facit för filmquiz #4
6. "Your entrance was good. His was better." - "Batman Forever"
9. "There's something happening here. What it is ain't exactly... obvious." - "Walk Hard: The Dewey Cox Story"
10. "That was your wife? What a bitch!" - "Total Recall"
11. "How dare you say 'penis' to a dead person?!" - "All of Me"
12. "Don't be fooled, because she may seem like your typical selfish, backstabbing slut-faced hoe bag - but in reality, she's so much more than that." - "Mean Girls"
20. "Well, I may be a beginner at some things, but I've got a black belt in shopping!" - "Troop Beverly Hills"

Sådärja, ordningen i universum är officiellt återställd. Nu kan ni sitta och gräma er och svära och hötta med nävarna över att ni visste ju, VISSTE ju att det var från den filmen, åh! But fear not, my child, alldeles runt hörnet väntar en ny chans att briljera med meningslösa meningar ur minnet. Go forth, godspeed!

I am beautiful, no matter what they say

Nu är det så, att jag fått mig en sån häringa Beautiful Blogger Award (men seriöst, vem kom på det namnet, VEM?) inte bara en, utan två gånger den senaste tiden. Otacksamt vore det väl då av mig att inte uppmärksamma mina fränders uppskattning av mig och min blogg (den här gamla trasan!) genom att föra facklan vidare. Så därför gör jag det. Nu.

Los reglos:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
2. Tacka och länka till den som nominerade dig
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv

Så, on the behalf of punkt två får jag säga tack och bock till Sanna och även till Surskägget & Vrångmannen, för att ni bereder mig denna nätlycka, tackar, tackar. :) Nästa steg är alltså att skaka fram hela sju andra som förtjänar samma ära som förunnats mig. Jag har dock försökt spåra ursprunget till den här awarden, men fastnat hos nån töntig kristen människa som verkar ha delat ut den till en annan likvärdig religiös tok redan 2008. Oh well, jag får anta att religiösa undertoner blaskats bort genom åren, så jag tjongar vidare priset.

Eftersom jag så sent som i april gjorde ett inlägg med andra bloggar som jag tycker om, så refererar jag till det för vidare utläggningar kring the who's and the what's, och raddar bara upp några av de berörda parterna igen, närmare bestämt sju stycken. Återanvändning FTW. Fördelen med att driva envåldsstyre i sin blogg är att man får göra som man vill. :D

Mina nomineringar till Beautiful Blogger Award är alltså, utan inbördes ordning:

Mård På Öppen Gata
Cupcake Carny
Like A Bad Girl Should
Trettioplus
Wayne Nilsson
Elsa Billgren
NioTillFem

Och såklart Skäggis & Vrångis, och Sanna, men de har ju redan fått sina awards från annat håll.

Sista punkten handlar då om att förtälja sju intressanta saker om mig själv, vilket jag inte förstår vad det har med saken att göra. Och dessutom, vaddå intressanta? Det beror väl på vem som frågar, och vem som lyssnar? Men jaja, jag kör nåt slags lightversion, here goes nothing.

1. Jag har fortfarande samma klädstorlek(-ar) som när jag var ungefär 16 bast.
2. Jag har flyttat 25 gånger i mitt liv.
3. Jag ägde min första dator när jag var ungefär 25. Den jag knapprar på nu är mitt livs andra.
4. Jag kan inte se spy-scener i filmer, inte ens totalt överdrivna á la "Meaning of Life"-fettot. Jag blir spysjuk själv om jag tittar.
5. Jag har aldrig kört en bil i hela mitt liv.
6. Jag kan lyfta en människa som väger omkring 85 kilo, själv är jag en stadig 48-kilosbrud.
7. Jag gör ingenting som jag inte vill, if given a choice. Grupptryck biter med andra ord inte på mig.

A figure of speech

Språkmissbruk: denna böld på samhällskroppen, och ett ämne jag orerat om ett flertal gånger, but the sorrow never ends. Tvärtemot så verkar misshandlingen av språket bara förvärras och spridas för varje dag, much to my dismay. Så därför har det nu blivit dags att ställa skåpet på rätt plats gällande ett gäng vanliga uttryck som blivit missförstådda och felformulerade alltför många gånger. Gör om - gör rätt.

Fail #1: Dra alla över en kant - Det låter som rena massmordet, exakt hur högt upp är den här kanten, egentligen? Kam heter det, och ska man vara riktigt nitisk (och det ska man ju när man tillrättavisar folk) så heter det till och med att skära alla över en kam, och härstammar från tyskan. Ursprunget härleds från fårklippning; Man menade att när fåren klipptes (i.e. skars), gjordes ingen åtskillnad mellan den grova och den finare ullen. Senare har uttrycket förvanskats något, eftersom det helt enkelt låter vettigare att dra alla över en kam, snarare än att skära, om man inte känner till historien om fåren.

Hur som haver ser jag i alla fall ingen logik i att dra folk över kanter, och jag förstår helt och hållet att skärandet fallit bort ur bruket av uttrycket, utan att det för den sakens skull förlorat sin innebörd. Att dra alla över en kam låter helt enkelt också vettigt; Man drar kammen genom håret och alla dess likartade hårstrån, ett förhållningssätt man inte bör applicera på människor med sina vitt skilda personligheter, åsikter, tankar och känslor.

Fail #2: Annat ljud i källan - Visserligen inte så tokigt tänkt, källan kan ju vara en högtalare, megafon, strupe eller instrument. Men dessvärre är det skällan som är korrekt, skällan varande en sån där klocka som kossorna hade om halsen förr - måhända har även idag - för att bonden skulle höra dem om de traskade iväg för långt. Ni vet, som Ferdinands mamma har. I need more cowbell! :D

Och eftersom uttrycket betyder att man nu äntligen får höra det man vill höra, istället för samma gamla vanliga upprepningar som man inte gensvarar på, passar skällan perfekt. Den låter som en skälla och ingenting annat. Just därför blir uttrycket vettigt med den som protagonist. Att en ospecifik och okänd källa skulle göra detsamma verkar inte vettigt - jag menar, varför skulle den inte ge ett gäng varierande ljud ifrån sig? Vi vet ju inte vad källan är så därför vet vi inte vad den kan och inte kan göra. Makes no sense. :D

Fail #3: Som en nagel i ögat - Vid första anblicken ser det felaktigt ut, men på ett annorlunda, ålderdomligt vis är det faktiskt korrekt. Let me explain: Som en vagel i ögat är vad jag själv hört och alltid tyckt verkat rimligt, eftersom en vagel i ögat är hemskt oskön, och ingenting man kan göra nånting åt, utan bara tålmodigt vänta på dess frånfälle. En nagel, däremot, torde vara bra mycket enklare att göra sig av mig, kan tänkas (Liksom, sluta peta dig i ögat, mo-fo!). Syftningen i uttrycket handlar om envetna problem som irriterar, precis som en vagel som vägrar dra åt helvete. Naglar i ögat har man väl bara tillfälligt om man är klantig, eller mer långvarigt, om ändock åter tillfälligt, är utsatt för nån slags bisarr tortyr. Either way så blir inte uttrycket vidare lämpligt med tanke på den egentliga innebörden. Ögontortyr skulle jag inte kalla för något så milt som envis irritation, direkt.

Men! När vi nu etablerat att naglar i ögat låter knäppt, så passar jag på att med en trumvirvel tala om att ett äldre bruk av ordet nagel, betyder spik, tagg, eller pigg. Uttrycket härstammar (hoppa till sidan 18) från Bibelns glada dagar, där man som bekant vältrar sig i att banna folk och tala om vilka hemskheter de ska utsättas för om de inte gör precis som de blir tillsagda. I gamla översättningar av skrifternas skrift har man alltså skrivit att oönskade människor kommer att vara som naglar i ögonen på folket. Hur konstigt det än låter i nutid så är vi alla överrens om att nails i engelskan betyder både naglar och spikar, inte sant? Inte helt otippat har en förändring i språket orsakat förvirringen, eller om det möjligen är ett resultat av en mindre skillad översättares missar (surprise, surprise). Well, efter en krumbuktig resa så fastslår vi alltså att det faktiskt heter nagel i ögat, även fast det inte är just naglar man syftar på, och att eftersom betydelsen av ordet nagel inte längre är densamma som förr, så passar omformingen till vagel i ögat egentligen bättre, med moderna mått mätt.


Sådärja, my work here is done. Om detta kan bidra till att kasta ljus över några få oegentligheter i språket för endast en osäker människa där ute så är jag nöjd.
Eller nja, men om jag har lyckats rädda en olycklig själ från svenska språkets mörka sida (ungefär den här: aaa d e bra !! ja jillar dej lol !!), så blir jag glad. Glad, glad, glad.

Som en blixt från klar himmel

Jag vet inte om jag är helt normal eller alldeles särdeles märklig, men emellanåt dyker det upp insikter och funderingar helt out of the blue, som slår till som en gong-gong i skallen, sånt där som man inte fattar att man inte tänkt på förut. Oftast är det inget särskilt världsomvälvande eller viktigt, utan bara "nämen vaFAN?". Men även om det gör mig onormalast in the bunch så ger jag blanka fan i det, jag är hellre en tänkande kuf än en lallande fåne any day.

Without further ado, här kommer den senaste tidens att-jag-inte-tänkt-på-det-förut-saker:

Insikt #1: När vi människor behöver avyttra skräp bakvägen (eller kort och gott skita), vill vi helst att det ska finnas toalettpapper tillgängligt, eftersom vi gärna vill kunna torka oss om lilla gumpen när vi är klara. Men hur gör djur? Hundar som bajsar där de behagar, de torkar sig ju inte, och deras matte eller husse torkar dem inte heller. Min obehagliga insikt i detta var, att om människan, som ändå får betecknas som sanslöst hårlös i jämförelse med hunden, behöver torka sig, hur stort behov har egentligen inte den håriga hunden av samma sak? Jag menar, fastnar det inte skit (bokstavligt talat) i pälsen på dem? Särskilt långhåriga raser, förstås, men ändå? Uuhh, hemskt otrevlig tanke indeed, men jag får ändå tillstå att jag aldrig sett en bajsig hudrumpa, å andra sidan. Thank god. Är hundars dynga så olik människans, eller hur kommer dessa skillnader sig? Är torkandet bara en modern uppfinning som egentligen inte behövs?

Insikt #2: Människor med fjällande, flagande, snuskiga och smittsamma hudsjukdomar, går de och provar kläder på till exempel H&M helt casual? Och om de gör det, smittar de vidare via plaggen i så fall? Vilka har egentligen provat samma, exakt samma plagg före mig, och vilka tvivelaktigheter har de lämnat som present där? Jag har redan fotnoja i provrum och andra offentliga utrymmen, som omklädningsrum; Jag försöker i största möjliga mån undvika att vara barfota, eftersom jag inte vet vilka skabbiga fötter som kan ha stått där innan mig, plus att jag inte tycker att de mattor som ibland finns i provrummen ser vidare nytvättade ut. Så nu vet jag inte om jag har lust att prova kläder alls längre, inte utan desinficeringsspray i högsta hugg. Brrr.

Insikt #3: Märket Schwarzkopf, som är välkänt och stort, tillverkar bland annat hårfärger och stylingprodukter och har funnits i över hundra år. Men schwarzkopf betyder ju svartskalle. Ärligt, "schwarz" betyders svart och "kopf" huvud. Svarthuvud, svartskalle. WTF? Tydligen är det döpt efter en av grundarna av vad som numera kallas för Schwarzkopf-Henkel (där den andre tjommen obviously hette Henkel), but still. Oerhört märkligt företagsnamn, och inte så lite konstigt efternamn, at that. "Gudá gudá, herr Svartskalle, trevligt väder vi har idag." Rena rama "Det Våras för Sheriffen"-vibbarna. :D