I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

One of us, one of us

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.

Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Naked pictures (of your mother)

Det här med nakenbilder på nätet, hörni, vad är det som händer där egentligen?

Är folk verkligen så sjukt dumma att de inte förstår bättre än att flasha skrevet för kreti och pleti? Och varför är det så ohyggligt många som i dagsläget känner sig manade att demonstrera mänsklig anatomi ur varierande vinklar? Det har alltid funnits och alltid kommer finnas människor som är exhibitionistiska, kommer alltid finnas de som bara måste få visa upp sina kroppar i mer eller mindre naket tillstånd för främlingar. Varför vet jag inte, men det är ett allmänt, vedertaget behov hos en liten del av befolkningen. Att det är så, det köper jag, helt enkelt. Med betoning på att det är applicerbart på ett fåtal.

Men om man jämför antalet semi-porriga bilder på folk (eller ja, tjejer i huvudsak) som florerar idag, med hur det såg ut för hundra år sen, femtio år sen - fan, ta tio år sen bara - så är det en sinnessjuk ökning i antalet så kallade modeller. Framför allt sträcker det sig skrämmande långt ned i åldrarna numera. Idag kan du ta av dig paltorna, ställa dig framför din webcam, plåta dig själv och inom någon minut ha flauntat ditt hull på x antal sajter.

Det är lätt, jättelätt. För lätt.

Min åsikt är att folk, i synnerhet tonåringar som ju alla vet är lite bakom flötet på grund av bristande livsvisdom och skenande hormoner, verkligen inte fattar vad fan det är de gör på grund av hur enkelt det är. Nåt som är så lätt kan väl inte vara dåligt eller farligt? Utan omedelbara eller tydligt sammanhängande repressalier kopplas inte handling och konsekvens samman. Det är ett vanligt förekommande problem som man inte behöver vara tonåring för att ha svårt att hantera heller. Den omedelbara reaktioner är oftast positiv, dessutom, eftersom fjuniga, pubertala killar och medelsvenssons med ribba blir glada över att få se gratis nakenbilder.

Dessutom begriper de här flickorna verkligen inte magnituden i den där lilla halvklädda bilden de slänger upp för bekräftelse vid sexton års ålder. Den kommer inte att försvinna. Den kommer finnas kvar nånstans, kanske rent av på många ställen, i evigheters evighet. Och skulle du mot all förmodan faktiskt kunna plocka ner den, radera den från the internetz med dina superba jedi-krafter, så kan du ge dig fan på att det finns ett stort gäng flåsande farbröder som redan sparat ner den. För att titta på igen och igen. Och de kan lätt som en plätt slänga upp den igen på nån ny sajt. Och så fortsätter det, allt för att du så desperat ville bli sedd och åtrådd när du var ung och, quite frankly, jävligt dum.

Låt mig dra en jämförelse mellan nu och då, för att illustrera exakt hur vansinnigt beteende det är, detta oskick att visa sina tuttar online for all to see. Idag behöver du inte mer än dig själv och din webcam: du kan sköta hela skiten själv, från pose till publicering, och hela proceduren går på några minuter. Voilá, klart, tits galore! Men för tio-femton år sen skulle du antingen äga en bra kamera, eller låna en och veta hur man tricksar med självutlösaren (bwahaha!), alternativt vara bekväm med att be någon annan fotografera dig i lättklädda, komprometterande situationer. Sen skulle du framkalla bilderna, och ha the guts att gå och hämta ut dem också, kunna se personen bakom disken i ögonen utan att rodna (för du vet att de tittar på bilderna de framkallar, givetvis gör de det), eller så skulle ha kunskap och tillgång till ett framkallningslab och fixa biffen själv. Sen skulle du låta kopiera upp bilden i några tusen exemplar, antingen hos foto-butiken eller för egen hand under många timmar i labbet, och slutligen skulle du posta ut varje kopia till random snubbar i hela världen.

Men, vafan, varför skulle nån nånsin göra allt detta?, frågar man sig. Det är ett bisarrt beteende, kostsamt, psykstört och otroligt fräckt i ordets sanna bemärkelse. Ja, precis, varför skulle man göra såhär? Men det är precis detta som tusen och åter tusentals tonårsbrudar gör dagligen numera, förutom att de inte behöver be nån fota, de behöver inte framkalla, kopiera upp, leta upp mängder med adresser eller posta fysiska fotokopior nånstans. Det räcker med ett par enkla tryck på datorn så har de lätt och ledigt åstadkommit precis samma sak. Och det är nu man måste fråga sig om nån av de här tjejerna skulle bemödat sig eller ens varit intresserade av att genomgå detta om den teknik som finns tillgänglig idag, inte hade funnits. Svaret är i princip utelutande nej. Nej, de allra flesta hade givetvis inte gjort det, hade ryggat tillbaka vid blotta tanken.

Så varför gör de det ändå, då? För att de verkligen inte fattar vad det är de gör, är det enda svar jag kan komma fram till. När var det vi skulle börja ha lektioner i internet-vett och etikett i skolan, sa ni? Jaha, inte? Okej, nä, det behövs nog inte ändå. Saker och ting verkar ju verkligen gå så himla bra som det är, så why bother?

Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!

Where there's no sense, there's no feeling

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.

Arbetslös by lathet?

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

In other news

Hej hörni, jag lovar dyrt och heligt att jag inte är död och inte har gått under jorden eller antagit ny identitet (även om det sistnämnda onekligen låter lattjo); jag har bara flyttat. Igen. Därför har jag knappt orkat göra annat än, ja, flytta, egentligen.

Vi kör en snippety-snappety lista på senaste nytt, vetja. Braskande rubriker och nakenchockar uteblir denna gång (reds. anm.):

• Jag sover dåligt och orkar nästan inget, känns det som.
• Jag harvar runt med myndighetskontakter för att flytta mig själv och alla mina papper och jävelskap, vilket tar tid och är tröttsamt. För att inte tala om hur tråkigt det är!
• Jag försöker fortfarande packa på mig lite vikt igen efter min svängom med Crohns under 2010. Det går inte alls bra.
• Jag har fortfarande inget jobb och ingen praktikplats.
• CSN har, efter bra mycket tid och flera telefonsamtal, haft godheten att meddela att de inte ger preliminära besked alls. Öh, så, jag har väntat på nåt som inte finns. I onödan. Åh, min favoritsysselsättning, how did you know?
• Jag hatarhatarhatar vintern och att den aldrig vill gå och dö.
• Det drar förskräckligt i mitt nya rum, vilket förtar lite av glädjen över att ha ett eget, stort rum, förstås.
• Jag har sju kronor att leva på.
• Min nya soctant har vinterkräksjukan, vilket betyder att de inte vet när jag kan få en tid att träffa henne, så hon kan fräsa igång mitt ärende, så jag kan få pengar. Alltid lika spännande att leva mitt liv, vettu!

Jaha, det där var ju inget vidare kul, tänker ni. Nej, det är det inte heller, men några bra saker har jag ändå upplevt sen sist, så jag tar och listar dem med, så känns det lite bättre för mig i alla fall:

• Jag har klippt mig, chop chop till axlarna ungefär, med ett par långa flätor med silverpärlor i. Tjusigt värre.
• Jag har alltså flyttat, och bor numera i en cp-stor lya norr om stan, tillsammans med en ny, men finfin vän.
• Fastighetsskötaren var just här och tätade draget, i alla fall tillfälligt, eftersom det tydligen är bäst att täta sånt i plusgrader. Men det är redan varmare i alla fall, hurra!
• Jag såg "The King's Speech" på förhandsvisning för ett par veckor sen, med min nya roomie, och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. :)
• Jag fick biopresentkort i julklapp av mamsen, vilket gör att jag kan gå och se både "True Grit" och "Black Swan" rätt snart, hurra igen!
• Snart är det Oscarsgalan!
• Vi ska hysa ett smärre temmelparty här hemma, där vi ska försöka oss på att baka temlor. Och att äta dem sen.
• Jag har 145 olästa böcker i mina hyllor, mums.
• Jag har börjat skriva så smått för min kamrat Brekis nystartade fanzine CSICON.org
• Jag har skaffat en tumblr, och glömt berätta här om den. (Jag vet att jag sa att jag inte fattade meningen med tumblr för inte så länge sen, och egentligen finns det ju ingen direkt mening heller, det är bara ett ställe där man kan klicka att man gillar en massa bilder och citat och texter, ungefär. Märkligt, men smått beroendeframkallande.)
• Mitt nya hem är på god väg att bli förträffligt fint.
• Jag har två födelsedagsfester att se fram emot de kommande helgerna.
• Snart är det mars, och efter det: april och maj, och sen är det jävlar i mig sommar!
  
• Ålen kommer hit om ett par veckor, åh, lyckan vet inga gränser!

Ja, det var nog det hela, skulle jag påstå. Nu ska jag försöka mig på att öva upp ett sätt att presentera mig själv på ett fantastiskt vis så jag kan ringa och tracka företag om praktikplatser imorrn. Wish me luck!