Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Frankie says: relax

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är så lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Summer loving

Jag lovar och svär att jag inte gått i graven, vare sig i verkligheten eller på the internetz. Däremot har jag gått och blivit knegare, minsann. Sedan mitten av april får jag betalt för att hjälpa folk att klä sig snyggt, och för att hålla ordning på en massa paltor, i princip. Eller så kan man säga att jag jobbar i en klädbutik, det är kanske lite mer lättförståeligt.

Vi kör en fin liten lista för att summera läget, shall we? Ja, vad bra, here goes:

• Jag har då, som sagt, fått jobb. Ett jobb jag ville ha, dessutom. Och att det är första jobbet på fyra år känns helt freakin' awesome.
• Eftersom jag jobbar får jag lön, vilket betyder att jag inte längre är konstant dirt poor, utan har råd att göra saker som jag vill och köpa saker jag vill ha - samt betala av skulder som tryckt på mitt samvete much too long.
• Jag har flyttat. Igen. Nu bor jag på bekvämt och sensibelt avstånd till jobbet, till alla mina vänner, till allt jag behöver och till civilisationen. Förut bodde jag i Uzbekistan, more or less. Det tog i alla fall nästan tre timmar att pendla fram och åter till jobbet, fem dagar i veckan. Det var inget bra alls.
• I och med att min senaste flytt var från en stor, vid inflytt omöblerad trea, till en fullt möblerad trea har jag rensat ut prylar för glatta livet, vilket renderat mitt bohag till en mycket mer hanterbar storlek. Den mentala frihet det skänker att slippa bekymra sig för tvåtusenfemhundra småsaker och ett nödtvunget ägt skrotigt, otympligt möblemang är omätbar. Omätbar, I tell ya.
• En av mina bästa vänner blev ägare till ett stycke sprillans ny bebis igår, ett barn som hon skapat nästan helt själv, endast med marginell med hjälp av sin pojkvän. Fan-fucking-tastic!
• Jag har bokat en tatueringstid, så om en månad är det äntligen dags för mer bläck i huden, samt för att påbörja min efterlängtade 80-talssleeve. :D
• Min bror och hans sambo har köpt en sommarstuga i Östergötland, ett gammalt 1800-talshus med tillhörande konstnärsgrannar, där de ska odla grönsaker och kramas med sina katter och läsa böcker i trädgården. Fint som snus.
• Min mamma har gått i pension. Hon fick en guldklocka och en fest, inte klokt vad fint det ska vara, minsann. Det är fortfarande alldeles barockt, jag har liksom inte förstått att min kära moder ens passerat 50-strecket, inte egentligen. Jag menar, jag förstår ju inte fullt ut att jag själv fyller 32 i höst, så hur skulle min mammas ålder kunna ändras, när inte min egen verkar göra det? Men panchis är hon likafullt nu. :D
• I helgen kommer en internetbekant, som är kompis på riktigt med vänner till mig, hit från Florida och hälsar på. Ska bli fantastiskt trevligt att träffa henne, och visa upp sommar-Stockholm lite grann.
• Förhoppningsvis kan jag åka på ett mini-break till Götet och Ålen om några veckor, men det är inte säkert att det blir av än, så var bussiga och håll tummarna för att alla tider och kostnader kan klaffa, will ya?
• Jag hoppas på att kunna ditcha vintern och mörkret för två veckor i Cali i vinter, åh, låt det ske, låt det ske!
• Det är sommar, sommar och sol, vilket inte bara värmer min hud utan även min själ. Allt känns lättare på sommaren, helt enkelt.

Men allt är ju inte bara molnfria skyar, så lite skit måste jag allt yppa också:

• Min högt älskade soffa har jag tvingats sälja. Kanske den enda möbel som jag inte ville eller inte skulle brytt mig om att bli av med, buhu. Materiell separationsångest at its worst.
• Min digitalkamera har gått hädan, på grund av mina likstela, Valborgskalla fingrar som fumlade och förlorade den till asfaltsguden. Vila i frid.
• Jag står fortfarande och stampar på en alldeles för låg vikt, det vill sig bara inte med nån viktuppgång här, och det är så frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag är smal, så är det bara, och det har jag lärt mig att leva med sedan långt tillbaka. Men att on top of that bli smalare ändå, det har jag inte alls signed up for. Seriösa tips på stabil och nyttig påfläskning mottages tacksamt, alltså inte av typen "ät en burk majonäs om dagen" eller "ät mer". Det är inte fullt så enkelt.
• Jag har banne mig inte ens kysst en karl på säkert ett år nu. Det börjar bli tråkigt, men jag kan inte ragga, vill inte heller. Moment 22 is here to stay, antar jag.
• Jag måste verkligen börja träna, my ass is saying goodbye och det tycker jag inte alls om.

Sådant är mitt liv för stunden, om det mot förmodan finns någon läsare kvar som faktiskt kikar in här och var nyfiken, that is. Nu när jag inte behöver lägga all min icke-jobbande vakna tid på att pendla så kanske jag kan lyckas få ur mig de där blogginläggen som legat och puttrat runt i skallen ett tag snart också. Let's hope so! :D

Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!

Where there's no sense, there's no feeling

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.

In other news

Hej hörni, jag lovar dyrt och heligt att jag inte är död och inte har gått under jorden eller antagit ny identitet (även om det sistnämnda onekligen låter lattjo); jag har bara flyttat. Igen. Därför har jag knappt orkat göra annat än, ja, flytta, egentligen.

Vi kör en snippety-snappety lista på senaste nytt, vetja. Braskande rubriker och nakenchockar uteblir denna gång (reds. anm.):

• Jag sover dåligt och orkar nästan inget, känns det som.
• Jag harvar runt med myndighetskontakter för att flytta mig själv och alla mina papper och jävelskap, vilket tar tid och är tröttsamt. För att inte tala om hur tråkigt det är!
• Jag försöker fortfarande packa på mig lite vikt igen efter min svängom med Crohns under 2010. Det går inte alls bra.
• Jag har fortfarande inget jobb och ingen praktikplats.
• CSN har, efter bra mycket tid och flera telefonsamtal, haft godheten att meddela att de inte ger preliminära besked alls. Öh, så, jag har väntat på nåt som inte finns. I onödan. Åh, min favoritsysselsättning, how did you know?
• Jag hatarhatarhatar vintern och att den aldrig vill gå och dö.
• Det drar förskräckligt i mitt nya rum, vilket förtar lite av glädjen över att ha ett eget, stort rum, förstås.
• Jag har sju kronor att leva på.
• Min nya soctant har vinterkräksjukan, vilket betyder att de inte vet när jag kan få en tid att träffa henne, så hon kan fräsa igång mitt ärende, så jag kan få pengar. Alltid lika spännande att leva mitt liv, vettu!

Jaha, det där var ju inget vidare kul, tänker ni. Nej, det är det inte heller, men några bra saker har jag ändå upplevt sen sist, så jag tar och listar dem med, så känns det lite bättre för mig i alla fall:

• Jag har klippt mig, chop chop till axlarna ungefär, med ett par långa flätor med silverpärlor i. Tjusigt värre.
• Jag har alltså flyttat, och bor numera i en cp-stor lya norr om stan, tillsammans med en ny, men finfin vän.
• Fastighetsskötaren var just här och tätade draget, i alla fall tillfälligt, eftersom det tydligen är bäst att täta sånt i plusgrader. Men det är redan varmare i alla fall, hurra!
• Jag såg "The King's Speech" på förhandsvisning för ett par veckor sen, med min nya roomie, och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. :)
• Jag fick biopresentkort i julklapp av mamsen, vilket gör att jag kan gå och se både "True Grit" och "Black Swan" rätt snart, hurra igen!
• Snart är det Oscarsgalan!
• Vi ska hysa ett smärre temmelparty här hemma, där vi ska försöka oss på att baka temlor. Och att äta dem sen.
• Jag har 145 olästa böcker i mina hyllor, mums.
• Jag har börjat skriva så smått för min kamrat Brekis nystartade fanzine CSICON.org
• Jag har skaffat en tumblr, och glömt berätta här om den. (Jag vet att jag sa att jag inte fattade meningen med tumblr för inte så länge sen, och egentligen finns det ju ingen direkt mening heller, det är bara ett ställe där man kan klicka att man gillar en massa bilder och citat och texter, ungefär. Märkligt, men smått beroendeframkallande.)
• Mitt nya hem är på god väg att bli förträffligt fint.
• Jag har två födelsedagsfester att se fram emot de kommande helgerna.
• Snart är det mars, och efter det: april och maj, och sen är det jävlar i mig sommar!
  
• Ålen kommer hit om ett par veckor, åh, lyckan vet inga gränser!

Ja, det var nog det hela, skulle jag påstå. Nu ska jag försöka mig på att öva upp ett sätt att presentera mig själv på ett fantastiskt vis så jag kan ringa och tracka företag om praktikplatser imorrn. Wish me luck!

Some girls wander by mistake

Tjejer är ett jobbigt och konstigt folkslag.

Ja, för all del, jag är tjej själv och känner många helt underbara brudar, så givetvis är inte alla tjejer dumma i huvudet. Och dessutom finns det så många sätt att vara störande och idiotisk på, varav en hel del såklart är allmängiltigt, det vill säga att könet på idioten i fråga är irrelevant. Men en del saker som stör mig med vissa sorters människor är så gott som enbart tjejigt. Och stereotypt. Jag, som tillhör samma kön, förstår det inte alls och ser heller ingen som helst tjusning eller något värdefullt i det. Så givetvis måste jag avreagera mig i en lista, en lista över tjejigt beteende som jag avskyr. Varsågod!

Jag hatar tjejer som:

• klappar händerna med bara handflatorna, WTF is up with that? Blir ju för fan inget klapp av det, mest lite handtryckningsljud som bäst. Och fingrarna som spretar åt alla håll ser efterblivna ut.
• ler och pussar kind när de ses men sedan öser dynga över varandra närhelst de inte är i samma rum. Men ändå anser de sig vara de såtaste av vänner. Obegripligt.
• pussar kind överhuvudtaget, i tid och otid. Fucking lägg av, skaka hand eller krama, vi ska bara hälsa, inte leka Ryska Posten.
• tycker det är äckligt med rapar.
• tycker det är otäckt med våld i filmer, allt våld.
• överdoserar smink. Varför vill man se ut som en dödsmask i plytet?
• överdoserar parfym. Pruttar de väldigt mycket och försöker kompensera, eller kör de på aristokratins gamla beprövade fräschhetstrick att inte tvätta sig utan enbart ösa på mer parfym?
• på allvar älskar och gråter till romcoms, och tycker att de känns trovärdiga. Men INGEN kommer springa efter dig på flygplatsen, INGEN kommer bara plötsligt att förstå allt de tidigare inte förstått och bli din inbillade dröm-man. INGEN.
• läser chicklit, enbart. And loves it. Variation, FFS!
• läser glossiga brudmagasin och tar åt sig av all rotvälska som trycks där. Det är toxic waste för hjärnan, och jag menar inte på det bra sättet som ger en balla superkrafter.
• hittar på intrikata och inte särskilt trovärdiga anledningar till varför Killen inte ringt/är konstig/inte verkar gilla dem. Men gå och fucking fråga karln vad han sysslar med istället för att sitta där och älta!
• dummar ner sig själva för att de tror att killar måste få känna sig smartast och bäst. Sure, vissa killar måste det, men vad fan ska man med dem till?
• hatar sin fullt friska, normala och fina kropp för att den inte är airbrushad och skitsmal.
• pratar kalorier och metoder och helt seriöst tror på att nåt sånt ska hjälpa dem att gå ned i vikt (vilket de oftast inte ens behöver), men som ser skitsura ut när man talar om för dem att de måste äta rätt och träna, hela livet, eller hålla käften och vara lite mjuka, äta kaka, och vara glada.
• har sex fast de inte vill, eller har typer av sex som de inte vill ha. Ladies, sex är inte längre något som sker bakom äkenskapets lyckta dörrar, och enbart ett nödvändigt ont för artens fortlevnad; det ska vara kul, skönt, bra, frivilligt - ok?
• fejkar orgasm. For the love of god, VARFÖR?
• ser andra, attraktiva tjejer som hot, som rivaler och gör allt de kan för att vara så otrevliga som möjligt mot sina inbillade hotbilder.
• kallar andra tjejer för horor, slampor och luder. So what om nån ligger med många, eller "många" ens? Prata med henne istället och fråga om allt är okej. En del vill ligga med halva stan, en del vill det inte men gör det for all the wrong reasons ändå. Either way så är det fan inte ditt problem.
• tycker att alla tjejer som inte har barn eller inte vill ha barn bara "inte träffat rätt kille än" och är minde värda än mammorna här i världen. Moderskap gör dig inte till nåt förbannat helgon, alla väljer inte samma vägar i livet. Zip it och drick din jävla latte istället.
• är trendslavar och ser sig själva som vöööörsta viktigpettrarna som vet aaaaallt som behöver vetas. Och sen byter de stil var tredje månad, för att visa att de hänger med. Jävligt fritt val, där, jävligt vettig kunskap att absorbera in i minsta detalj. Not.
• köper väskor eller skor som kostar mer än en hel månadslön. Alltså. Handväskor och klackskor. Inte ens världens bästa, tåligaste resväska eller sjukt hållbara kängor, eller nåt man kan ha och verkligen använda i tjugo år.
• köper kläder/skor/väskor av ett visst märke, just för att det är det märket, och för att visa upp det märket - inte för att det är så sjukt snyggt eller bra.
• fryser ut en tjej ur gemenskapen. What are you, twelve?
• skvallrar, hela tiden, i synnerhet om saker som absolut inte är sanna för fem jävla öre.
• har svanktatuering. Nej, sluta, SLUTA SA JAG!

Sådär, nu känns det redan bättre! Kanske skulle fira med en LCHF-middag eller Luis Vuitton-väska? Nej? :D

I am beautiful, no matter what they say

Nu är det så, att jag fått mig en sån häringa Beautiful Blogger Award (men seriöst, vem kom på det namnet, VEM?) inte bara en, utan två gånger den senaste tiden. Otacksamt vore det väl då av mig att inte uppmärksamma mina fränders uppskattning av mig och min blogg (den här gamla trasan!) genom att föra facklan vidare. Så därför gör jag det. Nu.

Los reglos:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
2. Tacka och länka till den som nominerade dig
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv

Så, on the behalf of punkt två får jag säga tack och bock till Sanna och även till Surskägget & Vrångmannen, för att ni bereder mig denna nätlycka, tackar, tackar. :) Nästa steg är alltså att skaka fram hela sju andra som förtjänar samma ära som förunnats mig. Jag har dock försökt spåra ursprunget till den här awarden, men fastnat hos nån töntig kristen människa som verkar ha delat ut den till en annan likvärdig religiös tok redan 2008. Oh well, jag får anta att religiösa undertoner blaskats bort genom åren, så jag tjongar vidare priset.

Eftersom jag så sent som i april gjorde ett inlägg med andra bloggar som jag tycker om, så refererar jag till det för vidare utläggningar kring the who's and the what's, och raddar bara upp några av de berörda parterna igen, närmare bestämt sju stycken. Återanvändning FTW. Fördelen med att driva envåldsstyre i sin blogg är att man får göra som man vill. :D

Mina nomineringar till Beautiful Blogger Award är alltså, utan inbördes ordning:

Mård På Öppen Gata
Cupcake Carny
Like A Bad Girl Should
Trettioplus
Wayne Nilsson
Elsa Billgren
NioTillFem

Och såklart Skäggis & Vrångis, och Sanna, men de har ju redan fått sina awards från annat håll.

Sista punkten handlar då om att förtälja sju intressanta saker om mig själv, vilket jag inte förstår vad det har med saken att göra. Och dessutom, vaddå intressanta? Det beror väl på vem som frågar, och vem som lyssnar? Men jaja, jag kör nåt slags lightversion, here goes nothing.

1. Jag har fortfarande samma klädstorlek(-ar) som när jag var ungefär 16 bast.
2. Jag har flyttat 25 gånger i mitt liv.
3. Jag ägde min första dator när jag var ungefär 25. Den jag knapprar på nu är mitt livs andra.
4. Jag kan inte se spy-scener i filmer, inte ens totalt överdrivna á la "Meaning of Life"-fettot. Jag blir spysjuk själv om jag tittar.
5. Jag har aldrig kört en bil i hela mitt liv.
6. Jag kan lyfta en människa som väger omkring 85 kilo, själv är jag en stadig 48-kilosbrud.
7. Jag gör ingenting som jag inte vill, if given a choice. Grupptryck biter med andra ord inte på mig.

A figure of speech

Språkmissbruk: denna böld på samhällskroppen, och ett ämne jag orerat om ett flertal gånger, but the sorrow never ends. Tvärtemot så verkar misshandlingen av språket bara förvärras och spridas för varje dag, much to my dismay. Så därför har det nu blivit dags att ställa skåpet på rätt plats gällande ett gäng vanliga uttryck som blivit missförstådda och felformulerade alltför många gånger. Gör om - gör rätt.

Fail #1: Dra alla över en kant - Det låter som rena massmordet, exakt hur högt upp är den här kanten, egentligen? Kam heter det, och ska man vara riktigt nitisk (och det ska man ju när man tillrättavisar folk) så heter det till och med att skära alla över en kam, och härstammar från tyskan. Ursprunget härleds från fårklippning; Man menade att när fåren klipptes (i.e. skars), gjordes ingen åtskillnad mellan den grova och den finare ullen. Senare har uttrycket förvanskats något, eftersom det helt enkelt låter vettigare att dra alla över en kam, snarare än att skära, om man inte känner till historien om fåren.

Hur som haver ser jag i alla fall ingen logik i att dra folk över kanter, och jag förstår helt och hållet att skärandet fallit bort ur bruket av uttrycket, utan att det för den sakens skull förlorat sin innebörd. Att dra alla över en kam låter helt enkelt också vettigt; Man drar kammen genom håret och alla dess likartade hårstrån, ett förhållningssätt man inte bör applicera på människor med sina vitt skilda personligheter, åsikter, tankar och känslor.

Fail #2: Annat ljud i källan - Visserligen inte så tokigt tänkt, källan kan ju vara en högtalare, megafon, strupe eller instrument. Men dessvärre är det skällan som är korrekt, skällan varande en sån där klocka som kossorna hade om halsen förr - måhända har även idag - för att bonden skulle höra dem om de traskade iväg för långt. Ni vet, som Ferdinands mamma har. I need more cowbell! :D

Och eftersom uttrycket betyder att man nu äntligen får höra det man vill höra, istället för samma gamla vanliga upprepningar som man inte gensvarar på, passar skällan perfekt. Den låter som en skälla och ingenting annat. Just därför blir uttrycket vettigt med den som protagonist. Att en ospecifik och okänd källa skulle göra detsamma verkar inte vettigt - jag menar, varför skulle den inte ge ett gäng varierande ljud ifrån sig? Vi vet ju inte vad källan är så därför vet vi inte vad den kan och inte kan göra. Makes no sense. :D

Fail #3: Som en nagel i ögat - Vid första anblicken ser det felaktigt ut, men på ett annorlunda, ålderdomligt vis är det faktiskt korrekt. Let me explain: Som en vagel i ögat är vad jag själv hört och alltid tyckt verkat rimligt, eftersom en vagel i ögat är hemskt oskön, och ingenting man kan göra nånting åt, utan bara tålmodigt vänta på dess frånfälle. En nagel, däremot, torde vara bra mycket enklare att göra sig av mig, kan tänkas (Liksom, sluta peta dig i ögat, mo-fo!). Syftningen i uttrycket handlar om envetna problem som irriterar, precis som en vagel som vägrar dra åt helvete. Naglar i ögat har man väl bara tillfälligt om man är klantig, eller mer långvarigt, om ändock åter tillfälligt, är utsatt för nån slags bisarr tortyr. Either way så blir inte uttrycket vidare lämpligt med tanke på den egentliga innebörden. Ögontortyr skulle jag inte kalla för något så milt som envis irritation, direkt.

Men! När vi nu etablerat att naglar i ögat låter knäppt, så passar jag på att med en trumvirvel tala om att ett äldre bruk av ordet nagel, betyder spik, tagg, eller pigg. Uttrycket härstammar (hoppa till sidan 18) från Bibelns glada dagar, där man som bekant vältrar sig i att banna folk och tala om vilka hemskheter de ska utsättas för om de inte gör precis som de blir tillsagda. I gamla översättningar av skrifternas skrift har man alltså skrivit att oönskade människor kommer att vara som naglar i ögonen på folket. Hur konstigt det än låter i nutid så är vi alla överrens om att nails i engelskan betyder både naglar och spikar, inte sant? Inte helt otippat har en förändring i språket orsakat förvirringen, eller om det möjligen är ett resultat av en mindre skillad översättares missar (surprise, surprise). Well, efter en krumbuktig resa så fastslår vi alltså att det faktiskt heter nagel i ögat, även fast det inte är just naglar man syftar på, och att eftersom betydelsen av ordet nagel inte längre är densamma som förr, så passar omformingen till vagel i ögat egentligen bättre, med moderna mått mätt.


Sådärja, my work here is done. Om detta kan bidra till att kasta ljus över några få oegentligheter i språket för endast en osäker människa där ute så är jag nöjd.
Eller nja, men om jag har lyckats rädda en olycklig själ från svenska språkets mörka sida (ungefär den här: aaa d e bra !! ja jillar dej lol !!), så blir jag glad. Glad, glad, glad.