Frankie says: relax

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är så lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.

Unreal

Jag tänkte på stress och varför man släpper in den i sitt liv, och insåg att det mesta som vi stressar över egentligen inte är på riktigt.

Såhär: solens gång, vattnets porlande, regnets fall, gräsets tillväxt och luftens bris - det är på riktigt, det finns, därför att det biologiskt existerar på eller kring den här planeten (ett tag till i alla fall, vi får väl se vad som händer när ozonlagret försvunnit). Men tideräkningen, lagarna, reglerna, kutymen, pengar, och till och med själva tiden på dygnet är bara saker som vi har uppfunnit, bestämt oss för. De finns ju egentligen inte. Om jag skulle flytta till en öde ö och bo där själv, inte fan skulle jag veta vad klockan var då. Eller bry mig om pengar. Eller lagar. Men jag skulle värdesätta solen, jorden, växterna och vattnet.

Det är så svindlande att tänka, att den mesta stressen kommer från sånt som vi själva konstruerat. Vi har satt oss i den här rävsaxen själva, och nu gnölar vi vilt för att komma loss. Men ändra på reglerna då? Det är som "Kejsarens nya kläder": alla ser det men ingen törs göra nåt åt det.

När jag var liten kunde jag inte förstå hur man kunde ha budgetunderskott (även om jag inte för mitt liv kunde kallat det för just budgetunderskott då), det var väl bara att trycka mer pengar? Senare har folk försökt förklara devalvering och sånt för mig, men jag kan fortfarande inte förstå, hur man hellre svälter och knotar och har ett icke-fungerande land, än att man bara trycker nya pengar. Eller gör saker gratis, mot gentjänster kanske. Hur kan pengarna bli mindre värda ifall man trycker tillräckligt för att fylla hålen bara? Även om de blir mindre värda gentemot andra valutor, är inte det bättre än att som sagt krypa på knäna ekonomiskt och ha en svältande befolkning? Jag har aldrig förstått mig på siffror och ekonomi, men om nån kan förklara det där på ett enkelt sätt så får ni gärna försöka.

Men tänk ändå, att det är så mycket som egentligen inte spelar nån roll om du stressar för det. Tänk på det, och lossa på tvångets band.

Du sköna nya värld

Jag har tänkt på en sak, som är en märklig paradox. Nu för tiden blir det mesta allt mer personalized och nischat men samtidigt rör vi oss mot ett alltmer opersonligt och automatiserat samhälle, med knappval och automatiserade tjänster och gör-det-själv hit och dit. Hur kan det här komma sig?

Man kan välja bland så mycket numera, så mycket att många blir helt villrådiga och står som åsnor i mitten för de enklaste valbara situationer. Jag menar, man kan anpassa något så trivialt som sin mail till att vara i en viss färg, med egen bakgrund, bestämma typsnitt, vilka mail som får eller inte får komma fram och så vidare. Men hur mycket man än pillar med inställningarna får man ändå massutskick från spamrobotar som slinker igenom, reklammail från företag man handlat av, brevmallar med automatiserade svar från olika nätbutiker eller liknande, och kanske, om man har tur, ett "hand"skrivet, heartfelt mail från nån man faktiskt känner på riktigt. Eller kanske bara från en nätbekant, men även det är ju betydligt bättre än resten. Är detta do it yourself-sätt bara lurendrejeri från företagen för att få oss att tro att vi får som vi vill? Men egentligen ger de oss bara helt onödiga valmöjligheter som skapar stress, medan de dessutom lurar oss att faktiskt sköta en del av det jobb som borde åligga dem, själva?

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jag är på större matbutiker, som har självscanning. Vad de erbjuder oss är alltså ett stort rum fullt av mat, som vi själva ser till att registrera och stoppa ned i påsar, och vid utgången betalar vi sedan för oss. Behövs det ens personal om detta är framtidens melodi? Man kan förvisso fortfarande behöver fråga om nånting, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det snart dyker upp små infodiskar med touch screens eller röststyrning, där man kan fråga var saltgurkan står. Det vi åstadkommer med detta är alltså att skära ned på personalen. Helt. Skära bort personalen, skulle man rent av kunna säga. Jamen då kan priserna på varorna bli lägre, billigare mat är skitbra. Förvisso, men å andra sidan så står tusentals människor utan jobb och inkomst, om de inte längre kan jobba kvar i butikerna. De kommer inte ha råd med maten hur billig den än blir.

Och att eftersträva det billigaste hela tiden ger också en annan stor baksmälla; När kunderna vill ha den billigaste potatisen, så köper butiken in till lägsta möjliga pris, för att kunna göra nån vinst. Bonden som odlar potatisen måste alltså sälja sin skörd till ett lågt pris, men helst ändå högt nog för att han i sin tur ska kunna tjäna nånting på sitt arbete. För att maximera skörd och vinst men minimera kostnader och tid så börjar han använda bekämpningsmedel och driver fram sina grödor snabbare än naturen avsett. Vilket leder till undermåliga produkter, som vi som kunder såklart inte vill betala mycket för, och så snurrar det bara vidare. Jag vill ha bra potatis, som fått gro och växa i den tid den tar, som smakar bra och är näringsrik och inte innehåller några gifter. Snart kanske jag inte kan få det, om jag inte väljer att odla själv. Och så har vi kommit runt till det här med att göra saker själv för att få det som man vill ha det igen, för att det större maskineriet är helt upptaget av snabbhet, vinst, och effektivitet.

Allt ska gå så jävla snabbt nu, jag blir åksjuk. Jag minns när jag var liten, och en film hade biopremiär; Efter det tog det säkert ett år minst innan den kom på video (ja, video), och ytterligare ett år innan den dök upp på filmkanaler som FilmNet (ja, FilmNet), och först ytterligare ett eller två år efter detta kunde filmen visas på vanlig, dödlig tv. Idag har filmen premiär, och släpps på DVD medan den fortfarande visas i biograferna, filmkanalerna kör den i stort sett i samma andetag och den vanliga tv:n får tillgång högst ett halvår efter detta. Vid den tidpunkten har man ju nätt och jämt insett att filmen finns och har än mindre bestämt om man vill se den, typ. Och de första mobiltelefoner jag ägde, de höll i åratal utan större problem, medan dagens superflashiga varianter, som man givetvis kan anpassa till besinningslösa mått, ger upp efter ungefär ett år. Ett års hållbarhet alltså, sen måste man oftast köpa en ny ifall man vill ha en fullt fungerande telelur. Även här spottas det fram nya modeller och funktioner i rasande takt, men kvaliteten blir djupt lidande, precis som med det mesta numera, överallt.

Hur fort kan det snurra innan folk börjar trilla av karusellen och skrubba knän och armbågar? Tills nån säger till maskinskötaren att sänka hastigheten för att man över huvud taget ska kunna njuta av sin åktur? Tills karusellen faller i bitar, eftersom den är sammansatt av de billigaste råvarorna och i all hast? Jag vill byta karusell, till en hållbarare, och jag vill säga till dem att sakta ned, men kommer nån att lyssna?

Don't you want me, baby?

Hej bloggen. Hej ni där ute.

Jag har sadly neglected att skriva nånting, på väldigt länge. Jag tänkte egentligen mest kolla om nån fortfarande orkar bry sig om att läsa här? Eller: ska jag försöka fortsätta skriva? Jag vill, som alltid, men orkar oftast inte, som lika mycket alltid.

Ett förljuget inlägg

Varför får jag aldrig skriva den hett efterlängtade raden "Nu har jag fått lägenhet i Stockholm" för? Det blev så kliande och kokande att jag var tvungen att skriva den nu, fast den inte var sann. Damn this bostadsmarknad, damn it to HELL! Fuck you, and fuck you too! I'll see you in court! Osv! *surar*

Och mina älskade fårskinnstofflor har börjat lukta sura fötter. Ni ser, till och med fötterna är sura för att de snart blir hemlösa uteliggarfötter, istället för hemtrevliga myspysfötter som får ligga på soffan och ibland får krama på bästa killens varma smalben.

Surt, sa räven. Räven being me.

Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.

Mantra

Jag måste upprepa det här för mig själv samtidigt som jag andas lugnt och växelvs mellan mun och näsa. Phuuu--hååååh--phuuu, nej nu blev det Darth för hela slanten istället! Om man ändå hade the power to kill someone with a single thought, det hade jag använt mig av flitigt just nu i så fall. Och därigenom skapat minst femtio (hundra?) lediga jobb på Tele 2's kundjänst, go me.

Ännu en anledning att avsky, del VI - The curse of Michael Myers

Tele 2's kundtjänst - i världsklass.

Jag får ett sms där det står att de har försökt nå mig men inte kommit fram, och att de ska försöka igen under dagtid. Jag har stirrat på telefonen och haft den max en halvmeter ifrån mig under en timmes tid. Jag har inte ringt nån annan, jag har inte ens smsat. HOW is it possible att de INTE lyckats komma fram?

Jag ringer kundtjänst. Varför inte, liksom? Killen säger att de ska försöka ringa mig igen och att jag INTE SKA OROA MIG, JAG KOMMER BLI KONTAKTAD! "Jo, jag ska visst oroa mig", svarar jag, "eftersom den här avdelningen som ska ringa mig, uppenbarligen inte kan ringa mig." Killen verkar inte fatta dilemmat men jag tvingar honom att ta min mailadress ifall de misslyckas med att ringa mig igen. Allvarligt. Seriöst. Vansinningt. Helvete. Ballonger. I'm losing it.

I will keeel yooouuu!

Senare:

Kvart i fem och ingen action i mobilen. Jag ringer och frågar efter killen jag pratade med första gången jag ringde idag. Han är såklart inte anträffbar. En tjej, pausmusik igen. Pausmusiken prokrastinerar bort tio minuter och klockan kryper väldigt nära fem. Jag misstänker att AVDELNINGEN går hem vid fem.

Hon kommer tillbaka och säger att de har försökt ringa mig då och då vid de och de tiderna. Sen säger hon att hon ska gå upp till AVDELNINGEN och be dem ringa mig direkt. Som att det är min tillgänglighet det är fel på, eller? Jag har inte ens ätit och knappt vågat gå på toa IFALL de faktiskt skulle ringa just då. Hela dagen. Jag föreslår att hon kopplar mig till AVDELNINGEN direkt eftersom de uppenbarligen inte klarar av att ringa mig. Hon ger mig pausmusik i tio minuter till. Hur kan det vara så svårt att koppla ett samtal?

Slutligen återkommer hon och säger att det inte är någon där just nu.
O RLY?
Men att nån ska ringa mig klockan sex.
O RLY?
Hon frågar också om jag möjligen har pratat i mobilen just när de ringde och det är därför de inte kommit fram.
YA RLY, så var det ju. Jag är en idiot som inte begriper att jag måste hålla linjen öppen för inkommande samtal, javisst.

Jag förlorar förståndet! De KAN inte hjälpa mig, de VILL inte hjälpa mig. Whyyyyyyy, god, whyyyyy?

Ännu en anledning att avsky, del V - Extreme

Det här tar aldrig slut, jag svär att om jag inte var certifiably galen innan jag började harva med saken så är jag det garanterat nu. Bara släng in mig i en madrasserad cell for the rest of my life, bitte.

Som den uppmärksamme läsaren kunnat sluta sig till, så fick jag alltså en ny mobil i måndags. Som inte heller funkade. In fact, det var precis samma fel på mobil nummer två som på mobil nummer ett. Man kan ju börja ana hundar begravna tillsammans med ugglor, där borta i mossen; Kanske de skickade tillbaka samma telefonhelvete kanske?

Efter att ha skrikit inombords tills jag var både hes och döende över kassheten i att skicka två trasiga mobiler, potentiellt en och samma trasiga mobil två gånger, så ringde jag Tele 2. Igen. Oj, och så konstigt och ja, vi måste prata med den avdelning som har hand om sånt här, sa tjejen. "Ja, det här har jag hört förut", sa jag, "vilken avdelning är det egentligen?". Jag tänkte att om jag vet vad den heter så kan jag ju bara ringa och be att få prata med den avdelningen direkt, för att förenkla saker och ting. Men nejdå. Nejdå. Precis som sist då den här mystiska superavdelningen nämndes, så fick jag inte veta vad den hette eller höra att det vore enklare att vända mig dit direkt. Mitt förslag är att den heter Hittepå-avdelningen, eller Hjälpenjobbigkund-avdelningen.

I stand alone.

Tjejen lovar att AVDELNINGEN ska ringa mig, förmodligen inom 48 timmar. De måste kolla med Chacom först, vad de har gjort, om de skickat tillbaka telefonen eller skickat en ny. Detta var i måndags. Nu är det fredag. Min telefon har varit tyst och mild och oringd hela veckan. Så varför ringde jag inte redan i onsdags, undrar ni? Se historiken på den här skiten, svarar jag. Vem fan orkar fortsätta bråka? (I synnerhet en person med synnerligen lite ork som inte hanterar stress och ångest särskilt bra at the moment.) Men eftersom det handlar om pengar så måste jag fortsätta, vare sig jag orkar eller inte. Och det gör jag inte, men jag betalar ju för att kunna ringa, således vill jag ha ett värdigt redskap att ringa med också.

Dagens resultat so far är att jag ringer och vägrar dra min bakgrundshistoria över huvud taget, jag ger killen mitt personnummer och namn och låter honom läsa. I några minuter. Sen ber han mig dröja medan han pratar med AVDELNINGEN och jag får plötsligt pausmusik, that's a first. Jag får veta att AVDELNINGEN ringt mig två gånger under veckan. "Nej", svarar jag, "ingen har ringt mig, min telefon är på dygnet runt och andra människor ringer mig utan problem." Talar också om att jag hört detta förut, att AVDELNINGEN ringt mig men att jag inte svarat. Trippelkollar numret och det stämmer. AVDELNINGEN är uppenbarligen en non-existent bunch of motherfuckers. Men, till slut får jag i alla fall veta att det sitter nån donna och meckar med mitt ärende, och ringer runt till precis alla, ungefär som jag själv har gjort den senaste tiden, antar jag. Hon ska ringa mig idag, före klockan fem. JAMEN VAD FINT, OM NI SKA RINGA MIG DÅ KAN JAG JU KOPPLA AAAAAAAAAAAAV!

Jag säger till killen att jag inte tror ett jota på att det ska ringas och ber om hans namn samt meddelar att om ingen ringt tio i fem så ringer jag och frågar efter honom. Jag passar också på att tala om att de har gjort precis allting fel och att jag är sjukt jävla less på situationen. Han förstår mig. Tacka fan för det. Jag säger också att jag inte tänker betala någon räkning för den här perioden och han instämmer att jag inte ska behöva göra det. Good. Nu har jag ett löfte och ett namn att knyta till det.

You said it, Nick.

Som en festlig parallell till den här historien köpte jag även en DVD-spelare från InWarehouse i november. Den var trasig när jag fick den. De skickade en returfraktsedel och jag skeppade tillbaka den. Så långt allt väl. Men sen hände inget mer och jag glömde mest bort det hela. Så ringde jag för ett par veckor sedan och frågade var de hade gjort av min DVD-spelare. Killen på kundtjänsten sa oj, och så konstigt och att han måste prata med tillverkaren, men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Jag orkade inte traggla med detta samtidigt som jag bråkar med Tele 2, så jag la det på is. Men så igår ringde jag igen. Fick prata med en annan kille som sa oj, och så konstigt och att han skulle ringa tillverkaren men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Gissa vad som hände idag? Visst, det är en del kvar av arbetsdagen, men jag hyser tvivel om att någon kommer ringa mig ändå. Why should they? Jag är ju tydligen nån slags persona non grata när det gäller kundservice och tekniska produkter. Undrar om jag är svartlistad? Undrar varför i så fall?

Jag har fått stressframkallat munsår av allt detta. Och Posten har tappat bort en present som Andrea skickade till mig förra veckan. Men ute skiner solen i alla fall. Ska det inte börja bli bättre nån gång? Jag bävar tills klockan är nästan-fem.

Lite kort angående sjukdom och sjukskrivning och friskhet

Har fått träffa en psykiater äntligen, men bara en gång än så länge. Ska dit igen på måndag och ska även få träffa en sjukgymnast nästa vecka för min konstanta huvudvärk och dito muskelvärk i ryggen. Det är för tidigt att säga om de kommer kunna hjälpa mig än, men de tar sig i alla fall an ärendet och ger mig en chans.

Dessvärre hann vi inte prata sjukskrivning förra gången jag var hos psykiatern, och sedan dess har jag desperat försökt få tag i henne igen men inte lyckats. Jag står helt utan inkomst för stunden. Försäkringskassan har meddelat att de granskat mitt ärende och att de inte tänker godkänna fler utbetalningar. Om de menar FÅRÄVER oavsett vad, eller om de menar på de grunder de hittills godkänt, vet jag inte. Skulle ett intyg från psykiater hjälpa eller ej? Och även om FK säger ja, hinner de ens verkställa en utbetalning så att jag klarar mig nästa månad? Och om FK säger nej, får jag hjälp från socialen då, eller inte? Hinner soc verkställa nån utbetalning? Såhär mal det på fast jag inte vill och inte orkar tänka, stressa och oroa mig mer.

Om tio dagar ska räkningar och hyra betalas och inga pengar inväntas till mitt konto. Lagom stressande sådär. :( Jag pallar inte såna här härvor, jag orkar inte ta tag i sånt här. Pengar är roten till allt mitt onda.

Så just nu är statusen: not good. (-Not good as in one out of a thousand? -I'd say more like one in a million. -...So you're telling me there is a chance?) Men kanske att jag skapar ihop skärvorna om FK får fyr under ändan. Hoppas det. Jag förstår bara inte varför de inte ringer eller mailar tillbaka till mig, det är som att stället bara gått upp i rök. Vore det inte just typiskt om det så vore, dock?

Julen ser bister ut för min del. Happy fucking holidays.