Men varför?

En del av mina val här i livet föranleder en aldrig sinande frågestund, en som jag inte har nån lust att besvara varenda jävla gång någon av sakerna i fråga kommer på tal. Eller besvara alls, för den delen. För nu är jag less.

Jag säger att jag är vegetarian. Men varför? Jag säger att jag är ateist. Men varför? Jag säger att jag inte dricker kaffe. Men varför? Att jag inte har och inte vill läsa Harry Potter eller Twilight-böckerna. Men varför? Att jag inte vill se "True Blood". Men varför? Att jag inte vill ha en iPhone. Men varför? Att jag aldrig provat knark. Men varför? Varför, varför, varför? Ständigt och jämt avkrävs jag på svar på detta och förmodligen otalt mer av en strid ström ovetande och tröttsamma människor. Människor som i min värld slutligen lyckats betitla sig själva som idioter.

Ja, kära medmänniskor, jag kallar er idioter eftersom ni, er vana trogen, inte tänkte längre än ett varv i guldfiskskålen innan ni vräkte ur er "Varför?". För det första: du kan inte tänka dig att jag fått detta mothugg förut? Kanske, åh jag vet inte, hundratals gånger? Och är yttepytte (läs: helt vansinnigt) utled på att behöva stå till svars för saker jag gör eller inte gör som inte har med dig eller någon annan människas välfärd eller liv att göra, annat än mitt eget. Mitt och bara mitt. För det andra: what's it to you? Du är själv helt såld på din iPhone och har praktiskt taget en droppställning med kaffe som pumpar in klägget i dina vener. Är det jobbigt för dig att jag inte gör detsamma? Är det oerhört viktigt att få veta varför vilt främmande människor inte är direkta kloner av dig? Varför saker och ting här i världen inte sker utefter din egen struktur och funkar precis som de gör i din vardag, oh du universums nav? Gimme a break, och knip igen.

Men eftersom jag nu väljer att skriva om ämnet och slipper stå och fejk-le bredvid en storögd, oförstående tönt medan jag inom mig önskar mig såväl skarpa som hårda tillhyggen så ska jag berätta. En gång för alla. Alltså, varför väljer jag dessa uppenbart felaktiga och ibland oproportionerligt provokativa vägar i livet? För att jag valt detta för mig själv. För att det jag valt passar mig bättre än alternativet. För att man inte måste testa allt som erbjuds eller göra allt som alla andra gör. För att jag fucking kan och fucking vill. Jag sitter inte och häcklar köttätare över deras kostvanor, inte heller ifrågasätter jag kaffedrickare, iPhoneanvändare, religiösa eller folk som vurmar för tonårstrollkarlar och mormonska vampyrer, bland mycket annat. Även om jag sannerligen öser galla över telefåntrattar och blodsugarkåta för deras fanatiska beteende över sanslöst oväsentliga och spåniga ting - men hur kan man inte, I ask you?

I min värld är det sjukt konstigt att vara religiös. Jag kan inte för mitt liv krysta fram ens en gnutta tilltro till nåt mytiskt, allsmäktigt väsen som styr allas liv och hör allt ont man gör, men ändå aldrig lyssnar eller hjälper till när nån far illa. Det låter mer som en ondskefull, abusive styvfar i en musikvideo till bitter men kommersiell tjejrock än en gudom, quite frankly. Men jag kan ändå acceptera att andra tror, jag kan se poänger i de flesta trosläror och jag kan ge fan i (hehu) att ifrågasätta andras tro. Jag kan också leva med att folk låter sina liv styras av en liten plastmojäng eller slaviskt följer och dyrkar en bok- och filmserie för ungdomar. Jag kan till och med tolerera att folk festknarkar i någon mån. Allt detta vänder jag andra kinden till för, så länge jag slipper höra om det, slipper delta i diskussioner eller utövande, så länge min åsikt att INTE älska respekteras - då får ni ha era appar och trollformler och rus bäst ni vill.

Men den här respekten får jag ofta inte. Det ska ifrågasättas. Det ska tjatas. Det ska rekryteras för ert lag, vad månde det än vara. "Vaddå, varför är inte du med på det här? Ska du tycka nåt annat? Ska du slippa prova? ALLA SKA MED!" Men snälla nån, VARFÖR? (Och här är det, i kontrast mot tidigare scenarion, högst tillämpligt att börja tjuta VARFÖRVARFÖR?) Jag ser det såhär: jag gillar rött och du gillar blått. Vad bra. Fint. Blått är också bra, tänker jag. Jag känner verkligen inget behov att att konvertera dig till det röda, att pressa dig tills du testar att ha en röd tröja, att inte slappna av och vara lugn förrän du tycker som jag. Vafan skulle jag bry mig om det för? Det är ju bara en färg. Och det är bara en massa popkulturell dynga, en telefon, ett livsstilsval. Personliga val som görs från individ till individ.

Faktum är att en stor del i varför jag tenderar att undvika stora fenomen som Harry Potter eller "True Blood", är för att dess anhängare är fanatiska, hysteriska, helt jävla galna; intet ont ord om deras älskade böcker/filmer/tv-serie får yttras! Jaha? För att...? Dör någon då, om Twilight får en dålig recension (rätt många döda vid det här laget i så fall)? Försämras din egen upplevelse av att veta att andra inte delar den? Jag förstår verkligen inte. Om jag älskar en film, en bok eller något liknande, då kan jag för all del argumentera för de goda sidorna hos denna, om det handlar om något mindre utnött än vampyrer till exempel, och om jag möter någon som tycker raka motsatsen, men jag blir inte arg eller ledsen för att hela världen inte tycker som jag. Varför skulle jag bli det? Vi har olika smak, olika åsikter. Det är sånt som händer.


Och det är ju så enkelt i alla fall av oliktänkande: vi har olika åsikter och olika smak. Deal with it.

Och ge fan i att fråga mig VARFÖR jag inte är som du nästa gång. Cause I will slap you in your damn face.

De andras stil

Jag begriper mig inte på människor som tar anstöt av uppenbarelsen hos andra.

Om man ser en naken man insmord i bajs i kassakön på Ica, fine, det skulle även jag tycka var en smula otrevligt, men nu tänker jag på de här prussiluskorna som inte klarar av att se byxor med häng, dreads, piercingar, tatueringar, korta kjolar, lackkläder, trasiga kläder, ja i princip alla sorters kläder som inte är vadlånga kjolar, fotriktiga skor och anständiga kappor. Man förvånas att de inte bär hatt och handskar allihop egentligen.

Exakt hur självcentrerad är man när man tar anstöt av hur en annan människa klär sig? Tror de på allvar att den människan valt sin stil för att förarga just dem? Tror de att de får bestämma hur andra ska se ut? Tror de att endast det de anser varande okej, också skall bäras av alla andra människor? Gud, vilken tråkig värld det vore då, ugh! Jag ser hiskeligt fula kläder varje gång jag rör mig bland andra människor, men inte fan tar jag anstöt av dem för det, och inte fan skulle jag gå fram till nån av dem och påpeka hur fula jag tycker deras kläder är heller. Vad är det för sandlådefasoner?

Varför känner man att man bara MÅSTE gå och delge nån sin icke efterfrågade och helt irrelevanta åsikt i saken? Vad får de här stötta människorna ut av att lätta sitt hjärta kring detta viktiga, stora ämne? Det är för mig ett helt verklighetsfrånvänt agerande att säga nånting nedsättande om en främmande människas utseende, helt oprovocerat. Jag skulle aldrig få för mig att göra så, hur hemsk nån än såg ut i mina ögon, men trots det så händer detta mig titt som tätt och så fort folk fått några innanför västen. Vanliga, nyktra dagar stirrar och pekar de bara, ibland skrattar de också. Det hela är fullständigt barockt. Och vi pratar om vuxna människor, alltså, vad barn gör känns mindre relevant i det här fallet. Men fullvuxna människor, geez.

Det är helt enkelt ett obegripligt beteende, och icke att förglömma: ouppfostrat. Vissa delar av vuxenlivet är viktigare att anamma än andra, synd bara att inte fler förstår det.

Hey, you wanna hear the most annoying sound in the world?

Det viner oupphörligt i min näsa när jag andas, vilket är extremt irriterande.

Andra saker som är irriterande är korkade socialsekreterare som har hjärnan i ett litet glas på skrivbordet istället för i tryggt förvar innanför kraniet, telefontider, tonåringar, multinationella företag som verkar ha som policy att anställa dumhuvuden utan kunskap om just någonting alls, att få en dålig låt på hjärnan, tullens regler för import från länder utanför EU, att flyga (från start till finish är precis allt irriterande, tänk efter själva så inser ni sanningen), smulor i sängen, att få en finne inne i näsan, kollektivtrafiken i valfritt land eller stad, att behöva vänta flera månader extra på en filmpremiär bara för att man bor i trög-Sverige, barn som låter konstant inom allmänna utrymmen, att allt roligt händer precis samtidigt och sen händer inget roligt alls på länge, ologiska sajter där man får jaga basal information förgäves i timtal, automatiserade telefontjänster, handfat med en kallvattenkran och en varmvattenkran, och strumpor som korvar ner sig under fotsulan när man går.

Usch.

Tur att det finns en massa bra saker också, som en komplett "Rocky"-box, en skön säng, en genomvacker pojkvän på både in- och utsida, en god frukost, galet svåröverkomliga "Hardware" i min ägo, och både Swahili Bob's-fest, Halloweenmaskerad, födelsedagsfirande och filmfestival hägrar inom den närmsta framtiden. Can't hardly wait!

Dagsens sanning

Jag blir så sjukt trött på nötter som har hävdelsebehov OCH internettillgång. Kan inte den kombon förbjudas? Det är som Fia sa, det är som att de inte VILL förstå. De vill bara bräka ur sig dumhet på dumhet för att få synas och höras, för det är viktigare än att faktiskt säga nånting vettigt, tydligen. Och viktigast av allt är att få sista ordet, för då vinner man, även om sista ordet är ÖÖÖHHHHHHHHHHHH.

Åh, jag brukar inte ens ge mig i kast med dem längre, men ibland försöker man ändå få dem att förstå nånting, bara för att omedelbart ångra sig, då det är lika fruktlöst som att försöka förklara för kristna att de faktiskt är onda människor (UNMÖGLISCH)!

Nytt hem, nya grannar

Härom natten var det en granne som kom på den ypperliga idén att spika lite. Klockan 01.

Jag vaknade till, helt groggy, och trodde att det var morgon, strax innan Jocke skulle gå upp förmodligen, eftersom han låg kvar i sängen och höll om mig. Efter flera minuters hamrande och min osammanhängande, trötta, simmiga hjärna som inte kunde slå ihop ett (hamrande) och ett (klockan) hörde jag J väsa "Men vem FAN hamrar nu?". Sen upplyste han mig om vad klockan var, och jag blev genast mer vaken, och ännu mer blev jag arg.

Dock var vi bägge så trötta, att ingen orkade hasa ut i trapphuset och slänga handgranater i idiotens brevlåda. Plus att vi inte hade några dylika ting att undvara heller. Undrar om det är samma dåre som satt och skrek hela kvällen och halva natten för några månader sen? Förmodligen. Man hörde honom vråla "Ååååh, du är så jävla DUUUUM!" bland annat. Kan inte låta bli att fundera på vem han skrek på så länge.

Ibland vill jag bara bo i ett hus, med minst en kilometer till närmsta granne.

Löjets skimmer

Det är skrämmande ofta som jag förstärks i min tro om att vi borde införa föräldralicens i det här landet. Alltså, om man måste genomgå rigorösa utredningar för att få adoptera, varför görs inte detsamma när det gäller att yngla av sig på det naturliga sättet?

Jag blir så trött. Folk är idioter.

Ännu en anledning att avsky, del VII - Seven days

Idag har jag skjutit upp att ringa Tele 2 för tusende gången. Jag ville inte förstöra min dag med en massa ilska och frustration och ledsenhet, antar jag.

De ringde mig i fredags och sa att de jobbade på mitt ärende och att de behövde prata med underleverantören men att det inte var någon där just nu. Fräscha ursäkter! Och jävligt hårt jobb det verkar göras med mitt ärende också, måste jag säga. Mitt olösliga problem består i att jag har en telefon som ska reklameras här och att jag bett om en ny, fungerande dito. Shit, vad svårt det måste vara för ett MOBILTELEFONIFÖRETAG att lösa en sån sak. Det är ju helt OUTRAGEOUS, vilka krav jag har ställt.

Jag passade på att säga till bruden som ringde mig att jag fått en räkning från dem trots att jag blivit lovad att jag inte ska behöva betala något för den här trassliga perioden. Det kunde hon förstås inte se någon notering om. Förstås inte. Och "man måste alltid betala för samtalen", sen kunde vi ju diskutera om jag skulle behöva betala för abbonnemangskostnad, de betalsamtal jag tvingats göra till deras jävla (felaktiga) underleverantör, samt för TELEFONEN. SOM JAG INTE ANVÄNT. Detta kunde DISKUTERAS.

Dessutom har jag lagt ut pengar på att skicka tillbaka den första trasiga mobilen redan, och kommer tvingas lägga ut ytterligare en hundring på att skeppa iväg skitmobil nummer två. Om de nånsin får tummarna ur sina kroppsöppningar och öppnar ett returärende åt mig. Jag svär att det är nån där som är ute efter mig, vad fan ÄR detta? Jag sa rätt och slätt att jag inte tyckte de förtjänade några pengar så som de behandlat mig och mitt ärende. Hon skulle skriva en notering. Jävla apor.

Men imorrn fortsätter striden, och den här gången har jag det osvikliga kärn/missil/doomsday-vapnet "annullering av tjänst" att ta till. Jag orkar inte ha med dem att göra mer, så jag byter tillbaka till Telia. ENOUGH! Jag säger NEJ! Klarar jag mig ur det här så antar jag att det ligger en sniper från Comviq och väntar på mig på Hemköps tak eller så. No one gets out alive! Let's kill all these motherfuckers! Hilfe!

Ännu en anledning att avsky, del VI - The curse of Michael Myers

Tele 2's kundtjänst - i världsklass.

Jag får ett sms där det står att de har försökt nå mig men inte kommit fram, och att de ska försöka igen under dagtid. Jag har stirrat på telefonen och haft den max en halvmeter ifrån mig under en timmes tid. Jag har inte ringt nån annan, jag har inte ens smsat. HOW is it possible att de INTE lyckats komma fram?

Jag ringer kundtjänst. Varför inte, liksom? Killen säger att de ska försöka ringa mig igen och att jag INTE SKA OROA MIG, JAG KOMMER BLI KONTAKTAD! "Jo, jag ska visst oroa mig", svarar jag, "eftersom den här avdelningen som ska ringa mig, uppenbarligen inte kan ringa mig." Killen verkar inte fatta dilemmat men jag tvingar honom att ta min mailadress ifall de misslyckas med att ringa mig igen. Allvarligt. Seriöst. Vansinningt. Helvete. Ballonger. I'm losing it.

I will keeel yooouuu!

Senare:

Kvart i fem och ingen action i mobilen. Jag ringer och frågar efter killen jag pratade med första gången jag ringde idag. Han är såklart inte anträffbar. En tjej, pausmusik igen. Pausmusiken prokrastinerar bort tio minuter och klockan kryper väldigt nära fem. Jag misstänker att AVDELNINGEN går hem vid fem.

Hon kommer tillbaka och säger att de har försökt ringa mig då och då vid de och de tiderna. Sen säger hon att hon ska gå upp till AVDELNINGEN och be dem ringa mig direkt. Som att det är min tillgänglighet det är fel på, eller? Jag har inte ens ätit och knappt vågat gå på toa IFALL de faktiskt skulle ringa just då. Hela dagen. Jag föreslår att hon kopplar mig till AVDELNINGEN direkt eftersom de uppenbarligen inte klarar av att ringa mig. Hon ger mig pausmusik i tio minuter till. Hur kan det vara så svårt att koppla ett samtal?

Slutligen återkommer hon och säger att det inte är någon där just nu.
O RLY?
Men att nån ska ringa mig klockan sex.
O RLY?
Hon frågar också om jag möjligen har pratat i mobilen just när de ringde och det är därför de inte kommit fram.
YA RLY, så var det ju. Jag är en idiot som inte begriper att jag måste hålla linjen öppen för inkommande samtal, javisst.

Jag förlorar förståndet! De KAN inte hjälpa mig, de VILL inte hjälpa mig. Whyyyyyyy, god, whyyyyy?

Ännu en anledning att avsky, del V - Extreme

Det här tar aldrig slut, jag svär att om jag inte var certifiably galen innan jag började harva med saken så är jag det garanterat nu. Bara släng in mig i en madrasserad cell for the rest of my life, bitte.

Som den uppmärksamme läsaren kunnat sluta sig till, så fick jag alltså en ny mobil i måndags. Som inte heller funkade. In fact, det var precis samma fel på mobil nummer två som på mobil nummer ett. Man kan ju börja ana hundar begravna tillsammans med ugglor, där borta i mossen; Kanske de skickade tillbaka samma telefonhelvete kanske?

Efter att ha skrikit inombords tills jag var både hes och döende över kassheten i att skicka två trasiga mobiler, potentiellt en och samma trasiga mobil två gånger, så ringde jag Tele 2. Igen. Oj, och så konstigt och ja, vi måste prata med den avdelning som har hand om sånt här, sa tjejen. "Ja, det här har jag hört förut", sa jag, "vilken avdelning är det egentligen?". Jag tänkte att om jag vet vad den heter så kan jag ju bara ringa och be att få prata med den avdelningen direkt, för att förenkla saker och ting. Men nejdå. Nejdå. Precis som sist då den här mystiska superavdelningen nämndes, så fick jag inte veta vad den hette eller höra att det vore enklare att vända mig dit direkt. Mitt förslag är att den heter Hittepå-avdelningen, eller Hjälpenjobbigkund-avdelningen.

I stand alone.

Tjejen lovar att AVDELNINGEN ska ringa mig, förmodligen inom 48 timmar. De måste kolla med Chacom först, vad de har gjort, om de skickat tillbaka telefonen eller skickat en ny. Detta var i måndags. Nu är det fredag. Min telefon har varit tyst och mild och oringd hela veckan. Så varför ringde jag inte redan i onsdags, undrar ni? Se historiken på den här skiten, svarar jag. Vem fan orkar fortsätta bråka? (I synnerhet en person med synnerligen lite ork som inte hanterar stress och ångest särskilt bra at the moment.) Men eftersom det handlar om pengar så måste jag fortsätta, vare sig jag orkar eller inte. Och det gör jag inte, men jag betalar ju för att kunna ringa, således vill jag ha ett värdigt redskap att ringa med också.

Dagens resultat so far är att jag ringer och vägrar dra min bakgrundshistoria över huvud taget, jag ger killen mitt personnummer och namn och låter honom läsa. I några minuter. Sen ber han mig dröja medan han pratar med AVDELNINGEN och jag får plötsligt pausmusik, that's a first. Jag får veta att AVDELNINGEN ringt mig två gånger under veckan. "Nej", svarar jag, "ingen har ringt mig, min telefon är på dygnet runt och andra människor ringer mig utan problem." Talar också om att jag hört detta förut, att AVDELNINGEN ringt mig men att jag inte svarat. Trippelkollar numret och det stämmer. AVDELNINGEN är uppenbarligen en non-existent bunch of motherfuckers. Men, till slut får jag i alla fall veta att det sitter nån donna och meckar med mitt ärende, och ringer runt till precis alla, ungefär som jag själv har gjort den senaste tiden, antar jag. Hon ska ringa mig idag, före klockan fem. JAMEN VAD FINT, OM NI SKA RINGA MIG DÅ KAN JAG JU KOPPLA AAAAAAAAAAAAV!

Jag säger till killen att jag inte tror ett jota på att det ska ringas och ber om hans namn samt meddelar att om ingen ringt tio i fem så ringer jag och frågar efter honom. Jag passar också på att tala om att de har gjort precis allting fel och att jag är sjukt jävla less på situationen. Han förstår mig. Tacka fan för det. Jag säger också att jag inte tänker betala någon räkning för den här perioden och han instämmer att jag inte ska behöva göra det. Good. Nu har jag ett löfte och ett namn att knyta till det.

You said it, Nick.

Som en festlig parallell till den här historien köpte jag även en DVD-spelare från InWarehouse i november. Den var trasig när jag fick den. De skickade en returfraktsedel och jag skeppade tillbaka den. Så långt allt väl. Men sen hände inget mer och jag glömde mest bort det hela. Så ringde jag för ett par veckor sedan och frågade var de hade gjort av min DVD-spelare. Killen på kundtjänsten sa oj, och så konstigt och att han måste prata med tillverkaren, men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Jag orkade inte traggla med detta samtidigt som jag bråkar med Tele 2, så jag la det på is. Men så igår ringde jag igen. Fick prata med en annan kille som sa oj, och så konstigt och att han skulle ringa tillverkaren men att han skulle återkomma till mig samma dag. Ingen ringde. Gissa vad som hände idag? Visst, det är en del kvar av arbetsdagen, men jag hyser tvivel om att någon kommer ringa mig ändå. Why should they? Jag är ju tydligen nån slags persona non grata när det gäller kundservice och tekniska produkter. Undrar om jag är svartlistad? Undrar varför i så fall?

Jag har fått stressframkallat munsår av allt detta. Och Posten har tappat bort en present som Andrea skickade till mig förra veckan. Men ute skiner solen i alla fall. Ska det inte börja bli bättre nån gång? Jag bävar tills klockan är nästan-fem.

Ännu en anledning att avsky, del IV - To hell and back

Okej. Seriöst. MSN får tala för mig, jag pallar inte mer.

Anna 14:42:13: OMG, comviq har skickat en ny telefooon!
Anna 14:42:38: jag måste gå och hämta den pronto, se om den funkar!
Anna 14:42:51: funkar den inte så tror jag jag hoppar från taket. :D
Emil 14:43:21: zomg
Emil 14:43:23: hahha
Emil 14:43:26: HOPPA INTE!
Anna 14:43:30: :D
Anna 14:46:32: jag går och hämtar ut den nu!
Emil 14:46:46: jag håller tummarna!
Anna 14:47:17: i röven?
Anna 14:47:20: *hoppfull*
Emil 14:47:36: I din? *LER HOPPFULLARE*
Anna 14:47:55: nej, hur skulle jag då kunna bära hem telefonen? :D
Emil 14:48:06: ryckandes i extas? XD
Anna 14:48:21: i munnen kanske, med tummarna i röven? YUM.
Anna 14:48:28: nu går jag, med tummarna utanför röven!

---

Anna 15:39:54: alltså
Anna 15:39:57: jag måste hoppa från taket
Anna 15:40:03: det här är ju FAN INTE SANT!
Emil 15:40:07: hahah va?!
Anna 15:40:24: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:29: du måste skoja
Anna 15:40:30: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:32: hahah
Anna 15:40:32: DEN FUNKAR INTE
Emil 15:40:37: men hur är det möjligt?
Anna 15:40:38: DEN FUNKAR IIIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE

Ännu en anledning att avsky, del III - Bloodline

Okej. So the story continues, boys and girls.

Jag tog tjuren vid anus och ringde angående mobilen from hell i fredags. Därigenom började en lustiger dans: Jag ringer SonyEricsson och förklarar hur telefonen betett sig, de konstaterar på fem sekunder att det är en reklamation, och hänvisar mig till Tele 2. Jag ringer Tele 2, säger att jag vill göra en reklamation, och de säger att jag ska ringa till deras underleverantör Anovo. Anovo tar 20 spänn per samtal, men tjejen på Tele 2 säger att man kan anmäla sin reklamation på nätet direkt. Visst, om man har inloggningsuppgifter, that is. Så jag ringer, trots kostnaden. Någon lyfter på luren men svarar inte, jag antar att det är en receptionist som tar andra samtal först. Strax därefter börjar någon slå ett telefonnummer i mitt öra, varpå jag säger "Hallå?". Kvinnan i andra ändan säger "Oj, vad gjorde jag nu?" och LÄGGER PÅ LUREN. Jag tänker i mitt stilla (långsamt kokande) sinne "Betalade jag just tjugo spänn för att nån idiot skulle lägga på i örat på mig?".

Jag letar upp ett normalt telefonnummer till företaget, ringer igen, förklarar vad som just hände men får ändå höra av en mycket hård och omedkännande kvinna att de har ett annat nummer till supporten. Eftersom jag inte vill sitta med en icke-fungerande produkt som jag ändå måste betala för, så ringer jag suporten igen. Och går med på att betala tjugo bagis till. Kvinnan där förklarar att jag ska ringa till Tele 2 om jag vill reklamera. Jag börjar gissa att det kanske är MTV's Boiling Points jag är med i, det skulle förklara ett och annat. Jag förklarar att jag redan pratat med Tele 2 och att de hänvisat till Anovo. Hon envisas ändå, och vi lägger på.

Jag börjar om, med att ringa tillbaka till Tele 2. Tjejen jag nu får prata med är den första och hittills enda som är ursäktande och verkar inse att de behandlat mig som skit so far. Hon erkänner dessutom (TACK, fler människor inom servicejobb borde erkänna att de inte vet vad som är fel när de inte vet det, istället för att bara skicka vidare folk!) att hon inte kan lösa detta utan att hon ska skicka vidare ärendet till någon inom Tele 2 som kan hjälpa mig. Jag ska bli uppringd, förhoppningsvis dagen efter men annars på måndag.

Helgen går och ingen ringer. Idag ringer jag igen till Tele 2, får veta att johooo, de ringde dig igår men ingen svarade, du ska ringa till BrightPoint, vår underleverantör (hur många underleverantörer har de egentligen? Do they just make this up as they go along?). Hur, undrar jag för mig själv, skulle jag vet att jag skulle ringa denna underleverantör, när ingen ens klarat av att lämna ett meddelande om detta till mig? "Nähä, hon svarar inte, men då skriver vi här i vårt interna system att hon ska ringa det här numret så löser det sig. GU VA BRAG!"

Okej. So. Jag ringer till BrightPoint, kommer så pass långt att jag ska ange ett ordernummer som står på följesedeln som kom med skitmobilen som inte funkar. Fast det numret ska börja på ett. Mitt nummer börjar på fem. Då är det en annan underleverantör jag ska ringa. Jag börjar bli sugen på lithium. Jag ringer nästa företag, Chacom, där jag får förklarat att jag ska vända mig till, ta-daaa, TELE 2! Men kom igen, KOM MED NÅT NYTT, VETJA! Varför inte "Nej, du ska ringa Volvo"? Eller din syo-konsulent från högstadiet? Uday Hussein? Tjejen på Chacom har i alla fall guts nog att säga att "om de krånglar så kan de prata med mig, jag heter XXX." Så jag ringer tillbaka till Tele 2 och rabblar hela skiten igen. Kvinnan där är borta en lång stund, jag får lyssna på upbeat-versioner av kärlekslåtar under tiden. Till slut kommer hon tillbaka och säger att de som kan det här ska ringa mig, förhoppningsvis idag. Hmm, vänta lite, var har jag hört detta förut? Just ja, i fredags var det exakt samma visa, intressant!

Grab your partner by the throat! And back to the Madison!

Antal (en sammanställning gällande perioden 080201-080204 hittills):
Samtal: 10
Betalsamtal: 2
Företag: 5
Korrekta delar information som utlämnats angående mitt ärende: 0
Gånger jag velat koka allas huvuden och spetsa dem på pålar som avskräckande exempel: 76636
Gånger jag köpt teknik via nätet och den visat sig vara kass: 3
Gånger jag köpt teknik via nätet: 4
Gånger jag ska köpa teknik via nätet igen: 0

Ännu en anledning att avsky, del II - Die harder

Jag formligen spyr galla på mobiler, operatörer, simkort och kundtjänster. Igen. Even more so än sist, trots att jag inte trodde det var möjligt at the time.

Nu har jag fyra mobiler hemma. En av dem funkar, och det är den allra äldsta. Sitter med en splitt ny mobil som inte ens går att slå på. Den kom med posten idag, jag trodde lite vagt att äntligen, äntligen skulle jag slippa bära omkring på två tegelstenar med två olika funktioner (telefon versus allt annat viktigt: påminnelser, kalender, telefonnummer, etc). Den funkade i typ en halvtimme, lagom för att jag skulle hinna slappna av lite, hinna bli glad och nöjd åt att ha en fungerande telefon igen, och hinna ställa in grejer, lägga in massa telefonnummer, etc. Sen, helt plötsligt, går den som sagt inte att slå på.

Provade att sätta in mitt gamla simkort i min nya mobil, och det fungerade fint. Fast det simkortet kan jag ju inte ringa med. Såklart. Satte tillbaka det nya simkortet i den äldsta lånemobilen och det fungerar fortfarande utmärkt. Provar att sätta in det gamla kortet i den nya telefonen igen, och guess what? Det funkar inte. JAG BLIR HELT GALEN. Det här är som en spring-i-dörrar-fars med Nils Poppe, och jag hatar spring-i-dörrar-farser, med eller utan Poppe. Men det är alltså fel på den nya telefonen, inte simkortet, säger mina deductive skills mig. Och jesus amalia, jag orkar inte - jag måste ju i så fall skicka tillbaka den (för Tele2 är för fina för att ha butiker, of course), för att sedan vänta vänta vänta vääääntaaa i allt mellan två veckor och en månad TILL, på att de ska LAGA den (och jag garanterar att den inte kommer funka då heller). I synnerhet inte när det är en ny vara, då vill man ju bara ha en annan istället, ingen vill väl börja sitt nyförvärv med en lagad vara? Nej, precis.

En, två, tre, fyra, alla mobiler äro dyra. Den äldsta funkar, resten är skit.

Jag är verkligen en millimeter från att störtlipa, och ytterligare en millimeter (åt andra hållet) från att kasta alla telefonerna rakt in i väggen och lyssna på hur de splittras och krasar, och känna hur mitt fradgande hat närs av denna elektroniska blodspillan. Tillbringade femton minuters bussresa med att slå av och på, av och på mobilen, samt visualisera hur den slungades mot golv, väggar, andra människor, you name it. Sedan fortsatte jag i femton minuter till i en biosalong med detta fruktlösa harvande. Under de första 20 minuterna av filmen fick jag dessutom dessa lurkrossarbilder flimrande i min hjärna var tjugonde sekund. Enerverande, to say the least.

Jag orkar inte med det här, jag vill inte ha nån mobil, jag skiter i det. Ni kan nå mig via posten från och med nu. Eller ropa riktigt jävla högt.

Ännu en anledning att avsky - First blood

Jag hatar mobiloperatörer, eller operatörer i allmänhet rent av (lika bra att bre på tjockt med hatet). Let me explain to you:

Jag hade Telia, men ville byta till Tele2, samt få en ny mobil från de sistnämnda. Jag ringde Tele2 för att beställa nummerportering, talade tydligt om när det gamla abonnemanget löpte ut. Ändå får jag ett sms runt två veckor före det gamla abonnemanget gått ut, där det står att min portering ej godkänts. NÄHÄ?

Funderar på om de självmant kommer förstå att de ska försöka igen, efter det datum jag angett minst tre gånger, men bestämmer mig för att inte ta något för givet, då jag av erfarenhet vet att det är totalt fruktlöst att räkna med att företagen (i synnerhet de mobila) har personal med en gemensam IQ över 87, samt att dessa känner något som helst ansvar för att kunderna får det de vill ha. Så jag ringer till Tele2 igen för att påtala the error of their ways, efter att den gamla bindningstiden löpt ut. De hade såklart inte tänkt sig att försöka igen. Förrän jag ringde och sa åt dem att göra det.


Anyway, Telias terrorregim tar slut, och numret porteras. Jag får ett nytt simkort från Tele2 med posten och sitter således bara och väntar på den nya telefonen. Funderar på att ringa direkt men bestämmer mig för att det nog tar lite mer tid att skicka den, eller nåt. Jag försöker vara en tålmodig kund, när jag egentligen bara är en idiot. Telefonen kommer inte. Ett par dagar till går, och den kommer fortfarande inte. Jag har nu en styck gammal mobil som är låst till Telia och därigenom obrukbar för samtal eller sms, ett styck nytt simkort som går utmärkt att ringa med om jag bara hade en telefon att sätta det i. Moment 22 skrattar mig i ansiktet, "we meet again, you fool, you will never escape me", bullrar momentet hånfullt.

Jag lånar Ellas mobil en eftermiddag då hon är här, för att ringa till Tele2. Killen i kundtjänsten förstår inte alls vad som hänt. Han säger att han måste prata med underleverantören, som har hand om att skicka ut mobilerna till offren/kunderna. "Tyvärr stänger de klockan sex", säger han. Jag tittar på klockan, den är 18.03. Jag har under samtalets gång påtalat att jag på grund av deras inkompetens inte har någon telefon att ringa med, ändå säger kundtjänstapan att jag får ringa igen på måndag (han har mage att låta lite hurtig också). Jag undrar förstås om han inte bara kan skriva upp ärendet så kan någon titta på det på måndag, utan att jag måste ringa igen, men det klarar de förstås inte av, det vore ju faktiskt att HJÄLPA TILL (unheard of). Sedan frågar om vi inte kan sköta detta via mail, och får svaret att de bara kan maila INTERNT. Det är nu jag återigen börjar tro att jag är med i Dolda Kameran - som en fast programpunkt i återkommande sketcher, till glädje för tusentals japaner eller nåt - som jag så många gånger i mitt liv misstänkt.

På måndagen får jag låna en mobil av min ena inneboende, står i kö i tio minuter och får sedan börja om med hela ärendet. Tjejen jag pratar med är borta länge och väl, och förklarar sedan att det muntliga avtal jag gjort med dem, som spelades in då jag ringde första gången och beställde hela klabbet, hade gått sönder nånstans i mitten av ljudfilen. Således har ingen orkat lyssna klart för att höra att jag skulle ha en bindningstid på 18 månader och en TELEFON också. Oh, the humanity. Hon förklarar också att det är två veckors leveranstid på telefonerna. Jag känner hur mycket jag önskar mig en atombomb. Jag tvingar henne att erbjuda mig hundra bagis i samtalspott som plåtser på såren och sedan lägger vi på.


Det börjar bli dags att ringa och kolla vad de kan ha hittat på för djävulskap igen, misstänker jag, för jag verkar få se mig om i månen efter en ny telefon i alla fall. Garanterat är ju att de där hundra kronorna kommer vara bortglömda åtminstonde. Mitt förhållande med Tele2 börjar synnerligen illa, om jag kunde skulle jag göra slut med en gång för att slippa smärtan som kommer komma senare, då jag måste traggla med mobiler och simkort och kundtjänst igen, no doubt.

Men tack gode gud att folk inte kastar sina gamla mobiler, så nu har jag en lånelur från Far tills vidare, en lastgammal Siemens, men den går att ringa från, till och att smsa med. Halleluja. Värt att tillägga är att då jag bytte från TeleSnor till Felia gången innan detta byte, så gick precis allt som kunde, fel. Då också. TeleHor skickade saldobesked till mig i sex månader efter att jag avslutat mitt görande med dem. Det var över hundra (!) personer i kö då man försökte ringa, och jag skrev arga mail med caps lock där jag bad dem äta bajs till slut. Ska det behöva vara så?