Om att vara vuxen, eller låta bli

Varje gång jag ser reklam för ett realityprogram som handlar om skönhetstävlingar för barn kväljs jag nästintill av äckelkänslor. Inte inför barnen, de har ju inte ens valt det själva. Men deras föräldrar, christ!

Det är för mig helt oförlåtligt när barn inte tillåts vara barn. Man formas oerhört mycket under barndomen, till att bli den människa man sedan känner igen som sig själv när man blivit nån meter längre och klokare. Barn som måste bete sig som vuxna känns vidrigt, själviskt och rent ut sagt elakt. Mammorna slår på skygglapparna och mantrar att det är det här dottern vill och att det bara är roligt för båda. Ändå ser man den maniska glöden i ögonen, den som kämpar för att vinna, vara bäst och ha det mest perfekta barnet. Men hos döttrarna ser men mest av allt en vilja att vara mamma till lags, att vara duktig och få beröm. De vinnarinstinkter som kan finnas i barnen är garanterat en effekt av monkey see, monkey do-aspekten: man gör likadant som mamma, mamma vet ju alltid bäst. Eller?

Att påstå att ens treåring "valt själv" att ställa upp i skönhetstävling efter skönhetstävling låter vansinnigt i mina öron. Hur mycket vet en treåring om vad hon vill? Ena sekunden vill ungen ha en docka och andra sekunden en boll, så att använda det som argument håller fan inte. Dessutom är det stora åtaganden de gör när de deltar i de här tävlingarna, det blir många långa timmar av övningar, smink och hår och massor av väntan. Vilket litet barn mår bra av det? Vilken unge skulle vilja ställa upp på det, om de förstod exakt hur jobbigt det faktiskt är? Klart det låter roligt att få ha fina kläder och få höra att man är söt, men det är knappast så de här tävlingarna går till.

Flickorna visas upp i badkläder, de svassar över scenen och vickar på de höfter de inte kommer se röken av än på många år. De har bikinis på sig trots att det inte finns en tillstymmelse till bröst att dölja. Och de är formligen dränkta i smink och hårstyling, de ska se ut som vuxna kvinnor, fast med mycket små ansikten. Lösögonfransar, foundation, läppstift. Vad rör sig i föräldrarnas huvud när de ser sin egen lilla lintott, som annars brukar ha glassfläckar på tröjan och skrubbsår på knäna, förvandlas till det här förvrängda, plastiga idealet? Varför skulle någon vuxen människa som inte dras sexuellt till barn, tycka att det på nåt som helst sätt är lämpligt, passande, korrekt, eller för den delen, ens fint att se dem utstyrda på det här viset? Och varför frivilligt kasta sitt eget barn åt vargarna, genom att lära dem att puta med stjärten och använda ögonskugga innan de ens börjat dagis?

Det enda man åstadkommer är att sätta en jävla massa press på sin dotter, ge ungen en mycket skev verklighetsuppfattning, och göra sitt barn till ett sexobjekt. Av egen fri vilja. Jag är av den skolan som tycker att sex inte hör hemma i nåns liv före the tender age of 15. Jag vet om ett flertal som börjat tidigare än så, och som alltid mått och fortfarande mår utmärkt i sin sexualitet ändå, men vi pratar då om en lägsta ålder på 13 år. Tonåren. När man åtminstone kommit in i puberteten och har fysiska möjligheter till ett sexliv. Vilka såna förutsättningar har en unge som inte ens fyllt tio? Varför ens öppna dörrarna till den världen innan det behövs?

Varför inte låta sitt barn vara just ett barn, så länge det går?

Babylycka?

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag skulle vilja ha barn. När jag är stor. Sen. I framtiden. Alltid lite vagt sådär, ungefär som man tänker att man skulle vilja kunna ett till språk eller att spela ett instrument; Det är något man gärna vill ha eller kunna men inte ägnar avsevärd tid och energi åt att faktiskt lära sig eller skaffa. Samtidigt har jag alltid hatat barn, känner ingen samhörighet med dem, ingen modersinstinkt gentemot dem och jag har inget som helst behov av att jobba inom vården eller på dagis.

Nadya Suleman, the octamom

Furthermore så verkar det som att åtminstonde 95% av den kvinnliga befolkningen förändras totalt efter barnafödsel. Deras hjärnor förvandlas till gröt, de kan bara prata om sina barn, tävla om vem som hade svårast förlossning, och hur mycket skit de köpt åt sin unge. Dessa brudar förlorar hela sin identitet och uppgår till att vara endast och för evigt en Mamma. Jag värdesätter min personlighet, mina intressen och min intelligens alltför mycket för att vilja ge upp det till förmån för att nästan bara få säga saker som "Jaaaa, duttia mammas hjärtegull som kackat i byssan!" samt att i stort sett uteslutande hänga med andra föräldrar (för hur många barn-ointresserade/barnlösa orkar umgås särskilt mycket med morsor som inte kan sluta tjata om utslag och tandsprickning?) och enbart ägna all min vakna tid åt Mitt Barn. Jag säger inte att alla blir såna (jag känner ett flertal som vägrat), men en oroväckande stor del blir det. Och som sagt, om jag inte blir en av dem, så lär jag tvingas umgås med dem. Pest eller kolera.

Men ändå, för några år sedan så började det slå mig likt en alltjämt ökande ansamling av tegelstenar, att det där "senare" och "framtiden" och "när jag är stor" faktiskt redan var här, och nu. Jag insåg att man inte kan gå och vänta i evighet på rätt tillfälle, så plötsligt började mitt liv fyllas av bebistankar, barnprat, funderingar, rationalitet, föräldrapenningsräknande och gud vet allt. Jag var så redo och så sugen på att sätta bo att det skrek inom mig. Sen gick jag rakt in i en tio tons lastbil och blev sjukskriven, vilket jag är fortfarande än idag.

Och alla de där barntankarna, som upptog så stor del av min vakna tid, de flög sin kos. Helt borta. Först antog jag att det var en kombination av att ett gammalt förhållande (med en mycket barnintresserad partner) tog slut och ett nytt började, samt att jag inte mådde bra, som utgjorde den förändrade inställningen. Nu, två år efter det första insjuknandet inser jag att jag inte förändrats nämnvärt från hur jag kände det i yngre år. Jag har verkligen aldrig gillat barn, jag har fortfarande väldigt svårt att tänka mig mig själv som självuppoffrande och tålmodig förälder; Tanken på bajs, kiss och spya överallt gör att jag vill ritualtvaga mig, jag blir inte varm inombords av barnskratt, existensen av tonåringar gör att jag vill nukleärbomba dem allesammans och jag är inte beredd att offra min kropp, min bräckliga hälsa och min fritid för någon annans skull.

Men det är fortfarande cold hard facts att man som tjej har en begränsad tid på sig för detta barnalstrande. Enligt min ringa mening är det högst olämpligt att vara över 40 bast innan man blir på tjocken, eftersom ett äldre värddjur ökar hälsoriskerna för både mor och barn avsevärt, samt den avskräckande tanken på att när min unge är 18 så är jag 58. Allt annat än upplyftande. Dock känner jag att jag knappast är redo för några såna stora livsomvälvande förändring som en knodd innebär - än, och på minst tio år - vilket skulle göra att jag som bäst tangerar min egen gräns.

Skilladen jag upplever nu är att det inte känns som om hela världen går under om jag inte skaffar några barn nånsin. Kanske jag gör det, kanske inte, men det är inget jag tänker låta hänga över mig som ett Damoklessvärd längre.

Min kropp, mitt val.
Era kroppar, ert val.
Det känns skönt att veta.

Löjets skimmer

Det är skrämmande ofta som jag förstärks i min tro om att vi borde införa föräldralicens i det här landet. Alltså, om man måste genomgå rigorösa utredningar för att få adoptera, varför görs inte detsamma när det gäller att yngla av sig på det naturliga sättet?

Jag blir så trött. Folk är idioter.

Dubbla födelsedagar

Idag fyller min fina bror Erik 30 bast!

Tut i luren! Han är i Dublin och gömmer sig, men jag grattar honom varthän jag än kan, så han kommer inte komma undan ändå. :D Yes, may you live, and so on and so forth. :D

Dessutom har Sanna lyckats locka ut guldgrisen ur magen på denna dag, så klimpen och brorsan kommer dela födelsedag from now on. Grattis till alla inblandade! Hej Palmer!

Att ta från de rika

Men herregud, jag fattar inte vad folk gnäller på i följande artiklar! "Åååh, jag har BARA femtusen kronor kvar efter att räkningarna är betalda, det är så LITE, jag har inte RÅD att skaffa barn!" Vad? Hur tänker de? Okej, jag har ingen exakt siffra på vad det kostar att ha barn, men inte fan tror jag att det kostar 5000 dållars i månaden. Vi har mellan 0 och 2000 kronor tillsammans efter räkningar ungefär. En fantastisk månad kan det kanske skjuta upp till 3000-4000 spänn, fortfarande tillsammans, men detta är sällsynt. Det framgår inte alltför tydligt om den första kvinnan har alla sina pengar själv eller om det är delat som gäller där, men är det INTE delat så ska hon bara hålla käften. STFU n00b, I pity the fool! Fem lax för sig själv VARJE MÅNAD låter ju som rena himmelriket i mina guldfattiga öron.

Det känns lite mer hoppingivande för mänskligheten såväl som de framtida utgifterna för oss om vi nånsin blir parents själva, när man läser i forumet angående artiklarna:

"/.../Vi får ut runt 27000 tillsammans och har utgifter (bil dagis, hyra, lån, mat mm) på runt 23000. Vi har alltså 5000 kr över som ska räcka till en familj på två blöjbarn, två vuxna och kommande liten till. Det klarar vi utmärkt! Vill man verkligen ha ett barn så sätter ekonomin inga större hinder. Man behöver inte ha en barnvagn för 10000 eller de allra senaste modet på sin lilla. Vi har prioriterat bort dyra resor, nya skidor/cyklar/bilar och vi får ihop vår ekonomi utan problem varje månad."

Det talas även mycket om rättighet kontra skyldighet, och att "vill man så går det". Och inget ont om dessa argument, men bara för att man vill något så betyder INTE det att man kan. Jag vill kunna flyga, till exempel, men det kan jag inte, och inte heller kan jag lära mig det. Och jag förstår absolut att den här typen av argument syftar till att man ska dra ned på sin onödiga "lyx"-konsumtion. Men de som inte har någon sån att tala om då? Vi som lägger kanske 300 kronor på nöjen på en månad, som inte har en bil, som aldrig reser utomlands, som inte har dyra hobbies och som extremt sällan äter ute - var ska vi spara in är det tänkt? Nåväl. Vår ekonomi är liten, skral och ängslig, men trots det är det inte den som gör att barnen inte blir gjorda i det här huset. Basta.

Har man inte råd med barna så kan det hända att de blir
rödhåriga uppviglare som håller sig med byrackor. Pass på!

The pressure of a name

Läste på Aftonbladet att barn får allt fantasifullare namn numera, och att Skatteverket blir mer och mer tillåtande. Visst, det är ju kul att inte alla heter Anna, Erik och Lars, men jag jämför listan med namn som godkänts, med dem som inte godkänts - är det någon större skillnad egentligen? Nu är det här förstås de allra extremaste namnen och långt ifrån alla, men jag kan ändå inte smälta att vissa föräldrar verkligen vill att deras barn ska heta såhär sjukt fula saker.

"'Vi får inte godkänna namn som väcker anstöt, som fula ord. Inte heller namn som kan leda till obehag för bäraren, exempelvis om vi bedömer att barnet kan bli mobbat på grund av sitt namn. /.../ Flick- och pojknamn får inte heller ges till fel kön', säger Lars Tegenfeldt, rättslig expert på Skatteverket. Kammarrätten har i två mål fastställt att namnen Malin och Kristina inte får bäras av män. /.../ Och trots att din son inte får döpas till Kristina finns det 26 män som heter Annika, eftersom det i just de fallen räknas som gårdsnamn, inte flicknamn."

...Och vad är ett gårdsnamn för något? :O Men det är lite konstigt att det åtminstonde i engelskspråkiga länder egentligen är okej att döpa tjejer till Charlie eller Bobbie, fast man kan inte döpa män till Susan eller Marlene direkt. Undrar varför? Man ser det som "lite gulligt" med en tjej som heter ett mansnamn, fast något feminisierat med till exempel -ie istället för -y på slutet. Att göra tvärtom funkar inte riktigt lika bra, eftersom tjejnamn som slutar på -ie redan är vitt utbredda även med -y ändelse hos damerna. Men att man inte får döpa flickor till pojknamn i Sverige (eller vice versa), det visste jag inte. Undrar var gränsen går egentligen? Och hur kommer det sig att det finns samkönade namn som Kim egentligen?

Namn som godkänts:
Tid
Solen
Axl
Summercloud
Höst
Måne
Sunshine
Myran
Decibel
Bajen
Jazz-Ture
Bebben
Coxe
Twilight
Skjellerup
Cson
Törnrosa
Leopard

Höst och Måne kan jag med viss svårighet köpa, och Solen om det inte varit i bestämd form. Jag skulle inte vilja döpa mina småttingar till det, men jag kan ändå acceptera att någon 1) velat döpa ett barn till det och 2) namnen blivit godkända. Axl är ju i princip samma sak som Axel så det går väl ned det med. Men resten? Cheezuz, stackars den som heter Skjellerup eller Jazz-Ture! :O

Namn som inte godkänts:
Rackartuss
Silfverstråhle
Malin – som man
Kaninen
Simon-Klippan
Gudh
Åskvigg
Ohio
Blomsterblomma
Lakrits
Frame
X
Lillprins
Stålman
Ikea

Simon-Klippan är förmodligen synnerligen tacksam när han växer upp, över att slippa heta just detta vedervärdiga namn. I know I would be. :D

Fniss

Mamma hade skickat bilden på mig och Irma i ett mejl till pappa och skrivit "Ditt framtida barnbarn - nej, jag bara skojade" eller något liknande. Tokiga mamma. :D

Men igår natt drömde jag att jag var pregno, och att jag inte kunde komma ihåg om jag hade berättat det för mamma och Ella eller Addi (minns inte vem det var). :D
Så under ett besök hos min mor droppade jag insinationer om vikt och barn hela tiden för att se ifall mamma fattade men hon tog aldrig upp mina trådar. Jag sa "Ja, jag har ju en tydlig mage nu", och hon svarade "Jamen det är bara bra det!", och verkade bara glad åt att jag hade gått upp i vikt och inte var smal som en sticka längre. :D Antagligen hade jag inte berättat då.

Det roliga var, att jag själv i drömmen också verkade lite förvånad, som att jag glömt bort det tillfälligtvis. Jag var i gissningsvis tredje-fjärde månaden, så det syntes men man skulle kunnat tro att jag var lite tjock också. Jag hade vanliga byxor på mig som såklart inte gick att stänga alls, så jag gick med gylfen öppen och ett skärp under magen, och en tröja som jag drog ned hela tiden. :D

En annan skum men underhållande faktor var att mamma bodde med nån annan karl, inte min far alltså, och han sjöng helt fruktansvärt skrikigt och falskt i badrummet. De bodde i en gammaldags lägenhet, sekelskiftesliknande, och jag såg aldrig mannen. Men han fanns där. I badrummet. :D

Adorable

Man kan nästan tro att det är mitt eget barn, se så stolt jag ser ut. :D Bebisen är Irma, som vi hälsade på för några veckor sedan. Så söt så, med bara en strumpa och allt. :D

Sötnos

I lördags hälsade vi på en vansinnigt söt bebis, Irma. Irma är ungefär två månader gammal och tillhör lyllo Monika och Lyllo Klas.

Hon var pytteliten men ändå oväntat tung, alldeles varm och jollrig, och kunde gripa tag i mitt finger. Dessutom log hon och fäktade av sig ena strumpan. Den andra strumpan var avfäktad redan innan vi kom. Efter ett tag somnade Irma liten i mitt knä och verkade trivas rätt bra där. Vid ett tillfälle kräktes hon lite på min hand men det gjorde inget. Då vet man att man är såld.

Tyvärr har jag ingen bild att lägga upp från tillfället i fråga, men det kanske kommer längre fram. Jag lägger in en bild där hon är lite mindre istället, men ack så söt (och med Tummen!). Jag önskade nästan att jag hade en mer tvivelaktig moral så att jag hade kunnat stjäla med henne hem för att hon var så söt, men det hade inte riktigt passat sig. Dessutom tror jag att föräldrarna hade blivit ledsna. :D