Barndomsfalsarium
När man var liten fick man höra vissa förmaningar oftare än andra, som "Hoppa inte i sängen!", "Ät upp den mat du tagit, tänk på barnen i Afrika!", "Spring inte runt poolen i badhuset!", och så vidare. Andra kom mer sällan, t.ex. "Du får aldrig mer gå hem helt själv från dagis!", vilken, turligt nog för min arma moder, bara behövts sägas en enda gång. Och en del verkar ha varit inkluderade i barnuppfostrans basics, eftersom nästan alla fått höra dem, gång efter annan. Flertalet förmaningar har förstås sagts av en anledning, och har säkerligen varit berättigade i de flesta fall, men gällande de där floskel-artade, standardiserade klichéorden, hur logiska och meningsfulla var de, egentligen?
Prime example one på dessa barndomsklassiker, är "Spring inte med saxen", gärna sagt med antingen lätt panikartad röst, eller åt rakt motsatt håll: fullständigt blasé. Det sistnämnda uttryckssättet känns mer bekant, och är nog den variant som så gott som alla ungar blivit matade med av mammor, dagisfröknar, granntanter, lekskolepersonal, och så vidare - även om panikfalsetten säkerligen är relativt vanlig den med, det finns ju alltid osedvanlig nervsvaga vårdgivare, som inte kan låta bli att se döden runt varje hörn, trots allt. Men varför säger man en sån här sak, då? Okej, givetvis förstår jag att det inte är optimalt att ha kids som knallar omkring med saxar helt oregerligt, men hur ofta har någon befunnit sig en dylik situation, egentligen? Framför allt, varför skulle man ge sig på att kuta när man håller på med något som kräver en sax?
Logiskt sett är det förstås så att barn, vilka är ökända för sin brist på motorik, parat med deras oerhört dåliga förståelse för risker och tillika sällsynt usla logik, inte bör ges vilka friheter som helst när vassa föremål är inblandade. Barn är, enkelt uttryckt, tämligen värdelösa most of the time. Men det är ändå en märklig, lösryckt sak att kasta ur sig, det där om att inte lubba medan man bär på saxar, förutsatt att ingen liten krabat redan är uppe och ränner, när han egentligen skulle klippa julstjärnor, förstås. Då kan man med fördel yppa de magiska orden, givetvis. Men det kan jag inte påminna mig om att det skett sådär vådligt ofta. Eller, nånsin, faktiskt. As I recall, så har faktiskt ingen knodd någonsin tagit till apostlahästarna, samtidigt som han eller hon hållit ett dödligt men fast grepp om en sax. Ingen. Varken under min egen barndom eller hos de yngre förmågor, vars tillväxt jag beskådat i mitt liv. I mitt tycke är det här uttalandet ungefär lika orelaterat till verkligheten som att säga att man inte ska simma nära hajar, när det ska badas i en sjö. Hajar ska man mycket riktigt låta bli, men oddsen för att de dyker upp (haha! vattenskämt!) i en svensk insjö är försvinnande små. Något mindre än chansen att ett barn sprätter iväg med en sax i näven hux flux, but still. Dumt.
En annan vanlig barndomsklyscha är såklart: "Inte bada inom en timme efter du ätit, för då får du kramp." Men kramp, vardå? I magen, antar jag, men det har ingen nånsin specifikt talat om. Eller är det i benen, armarna, hjärnan man får kramp - var får man kramp? Och vad, baserat på skrovmålet, orsakar kroppen att börja krampa just like that? Har någon någonsin fått kramp efter att ha kastat sig i plurret en kvart efter att ha ätit en räkmacka? Eller Biff á la Lindström? Eller nåt ätbart alls? Jag har aldrig hört talas om att det faktiskt skett, men däremot har jag tålmodigt och dygdigt undvikit den sommarvarma sjön i prick en timme efter middagarna under min barndoms sommarlovsvistelser på landet. En timme var den magiska gränsen, efter det var man safe (SAFE, he was SAFE!) och inget ont kunde hända en - ungefär som med de egenfabricerade regler man skyddade sig mot monstrena under sängen med. Så länge armar och ben är under täcket, är jag SAFE (Och det fungerade! Jag lever ju än! Fuck you, monsters!).
Men det är inte förrän i vuxnare ålder som jag började fundera kring de uppenbart saknade specifikationerna kring mat-bad-kramp-situationen. Att sätta igång och springa (utan saxar) snart inpå att ha konsumerat middag är inte vidare skönt, men det orsakar i alla fall inte några kramper, bara obehag av den tunga magen, full av krubb. Så varför skulle simning vara annorlunda? Efter lite faktasökande på the internets lär jag mig att när kroppen smälter maten koncentrerar sig blodet till magsäcken, vilket alltså kan, observera, kan leda till kramp i andra muskler. Men bara om man ska simma över Engelska Kanalen eller nåt annat exceptionellt översportigt (Sparta-igt, rent av). Dessutom kan man tydligen få kramp i magen om man gör tvärtemot barndomens uppmaning, och badar på fastande mage i tron att man då borde vara dubbel-säker mot kramp-hotet, men där bedrar man sig, alltså. Även om bägge dessa situationer är oerhört unlikely gällande helt normalt sommarbadande. Alltså den sorten som barn sysslar med, vilket därmed gör denna uppmaning helt irrelevant att delge småttingar. Förutom tävlingssimmande dvärgar, förstås.
Men den allra dummaste och märkligaste av alla barndomssanningarna, måste vara den om att "Man inte ska slicka på lyktstolpar när det är frost ute." Inte för att man inte ska det, för tro mig, då fastnar tungan och det gör förbannat ont. Been there, done that. Man ska helt klart inte slicka på frostiga stolpar, det intygar jag personligen. Nej, förmaningen är idiotisk eftersom det är en galet onödig sak att påtala, som enbart sätter griller i unga och dumma huvuden. Hur många skulle ens få för sig att slicka på en lyktstolpe i minusgrader, om inte alla förnumstiga föräldrar talat om för en, att man just specifikt inte fick det? Och återigen, utan att berätta varför man inte fick det. Rör det sig om någon slags utpräglad, kollektiv sadism de vuxna sinsemellan? "Hi hi hi, vi säger till dem att de inte får göra det, så ser vi hur många som bara måste testa ändå, he he he." Eller kan man skylla på ren och skär dumhet? Att föräldrana inte fattar att de genom nej-sägandet sår ett spirande nyfikenhetsfrö hos de vetgiriga små liven? Det är allmänt känt att förbud skapar ökat intresse, vilket man tycker att den äldre generationen borde ha kläm på vid det här laget, men just i det här fallet hyser jag bardvals-stora tvivel rörande det egentliga intresset; Om ingen sa till kidsen att ge fan i att släbba på offentlig egendom i vintertid, så skulle kidsen inte vilja göra just det alls, eller åtminstone i extremt liten mån, reserverat endast för de allra dummaste och kaxigaste. Alltså borde man sluta säga till dem. Simplicity at its best.
Så, där har vi alltså tre fasansfulla saker man fick inhamrade i skallen som barn, tillbakavisade till onödighetsskåpet i all sin dumhet. Och avslutningsvis kan jag också understryka att några klassiska utskällningar förstås kommer ur ren och skär lögn med.
Jag tänker på saker som "Inte göra grimaser, då kan ansiktet fasta så!", vilket givetvis sägs för att man skäms över sin unges kreativa och offentliga minspel, för att lura denne till att lägga av, och istället sitta still med vattenkammad frilla, putsade lackskor och tala (only when spoken to) med späd men respektfull stämma. De föräldrar som ägnat sig åt detta, eller fortfarande idag slänger ur sig uttalandet - who the fuck are they trying to fool, alltså? So what om ditt barn gör grimaser, det hör väl för fan till uppväxten och utforskandet av kroppen, socialiserandet, de sociala reglerna, så låt dem hållas. Klart man kan säga till, om det är en jävla massa apande på lillen, i en situation som kanske inte är helt lämplig (moster Agdas begravning eller så), men då kan man väl ge fan i att ljuga ihop sån där smörja, skrämmer ju livet ur småttingarna.
Och bara för att de slutar göra fula miner kommer de inte bli några mönsterbarn ändå. En fluga gör ingen sommar och allt det där, ni vet. En vacker dag står de där med tungan fastfrusen på en kall lyktstolpe ändå, bara för att du nödvändigtvis skulle berätta för dem att de inte fick det.
Prime example one på dessa barndomsklassiker, är "Spring inte med saxen", gärna sagt med antingen lätt panikartad röst, eller åt rakt motsatt håll: fullständigt blasé. Det sistnämnda uttryckssättet känns mer bekant, och är nog den variant som så gott som alla ungar blivit matade med av mammor, dagisfröknar, granntanter, lekskolepersonal, och så vidare - även om panikfalsetten säkerligen är relativt vanlig den med, det finns ju alltid osedvanlig nervsvaga vårdgivare, som inte kan låta bli att se döden runt varje hörn, trots allt. Men varför säger man en sån här sak, då? Okej, givetvis förstår jag att det inte är optimalt att ha kids som knallar omkring med saxar helt oregerligt, men hur ofta har någon befunnit sig en dylik situation, egentligen? Framför allt, varför skulle man ge sig på att kuta när man håller på med något som kräver en sax?Logiskt sett är det förstås så att barn, vilka är ökända för sin brist på motorik, parat med deras oerhört dåliga förståelse för risker och tillika sällsynt usla logik, inte bör ges vilka friheter som helst när vassa föremål är inblandade. Barn är, enkelt uttryckt, tämligen värdelösa most of the time. Men det är ändå en märklig, lösryckt sak att kasta ur sig, det där om att inte lubba medan man bär på saxar, förutsatt att ingen liten krabat redan är uppe och ränner, när han egentligen skulle klippa julstjärnor, förstås. Då kan man med fördel yppa de magiska orden, givetvis. Men det kan jag inte påminna mig om att det skett sådär vådligt ofta. Eller, nånsin, faktiskt. As I recall, så har faktiskt ingen knodd någonsin tagit till apostlahästarna, samtidigt som han eller hon hållit ett dödligt men fast grepp om en sax. Ingen. Varken under min egen barndom eller hos de yngre förmågor, vars tillväxt jag beskådat i mitt liv. I mitt tycke är det här uttalandet ungefär lika orelaterat till verkligheten som att säga att man inte ska simma nära hajar, när det ska badas i en sjö. Hajar ska man mycket riktigt låta bli, men oddsen för att de dyker upp (haha! vattenskämt!) i en svensk insjö är försvinnande små. Något mindre än chansen att ett barn sprätter iväg med en sax i näven hux flux, but still. Dumt.
En annan vanlig barndomsklyscha är såklart: "Inte bada inom en timme efter du ätit, för då får du kramp." Men kramp, vardå? I magen, antar jag, men det har ingen nånsin specifikt talat om. Eller är det i benen, armarna, hjärnan man får kramp - var får man kramp? Och vad, baserat på skrovmålet, orsakar kroppen att börja krampa just like that? Har någon någonsin fått kramp efter att ha kastat sig i plurret en kvart efter att ha ätit en räkmacka? Eller Biff á la Lindström? Eller nåt ätbart alls? Jag har aldrig hört talas om att det faktiskt skett, men däremot har jag tålmodigt och dygdigt undvikit den sommarvarma sjön i prick en timme efter middagarna under min barndoms sommarlovsvistelser på landet. En timme var den magiska gränsen, efter det var man safe (SAFE, he was SAFE!) och inget ont kunde hända en - ungefär som med de egenfabricerade regler man skyddade sig mot monstrena under sängen med. Så länge armar och ben är under täcket, är jag SAFE (Och det fungerade! Jag lever ju än! Fuck you, monsters!).Men det är inte förrän i vuxnare ålder som jag började fundera kring de uppenbart saknade specifikationerna kring mat-bad-kramp-situationen. Att sätta igång och springa (utan saxar) snart inpå att ha konsumerat middag är inte vidare skönt, men det orsakar i alla fall inte några kramper, bara obehag av den tunga magen, full av krubb. Så varför skulle simning vara annorlunda? Efter lite faktasökande på the internets lär jag mig att när kroppen smälter maten koncentrerar sig blodet till magsäcken, vilket alltså kan, observera, kan leda till kramp i andra muskler. Men bara om man ska simma över Engelska Kanalen eller nåt annat exceptionellt översportigt (Sparta-igt, rent av). Dessutom kan man tydligen få kramp i magen om man gör tvärtemot barndomens uppmaning, och badar på fastande mage i tron att man då borde vara dubbel-säker mot kramp-hotet, men där bedrar man sig, alltså. Även om bägge dessa situationer är oerhört unlikely gällande helt normalt sommarbadande. Alltså den sorten som barn sysslar med, vilket därmed gör denna uppmaning helt irrelevant att delge småttingar. Förutom tävlingssimmande dvärgar, förstås.
Men den allra dummaste och märkligaste av alla barndomssanningarna, måste vara den om att "Man inte ska slicka på lyktstolpar när det är frost ute." Inte för att man inte ska det, för tro mig, då fastnar tungan och det gör förbannat ont. Been there, done that. Man ska helt klart inte slicka på frostiga stolpar, det intygar jag personligen. Nej, förmaningen är idiotisk eftersom det är en galet onödig sak att påtala, som enbart sätter griller i unga och dumma huvuden. Hur många skulle ens få för sig att slicka på en lyktstolpe i minusgrader, om inte alla förnumstiga föräldrar talat om för en, att man just specifikt inte fick det? Och återigen, utan att berätta varför man inte fick det. Rör det sig om någon slags utpräglad, kollektiv sadism de vuxna sinsemellan? "Hi hi hi, vi säger till dem att de inte får göra det, så ser vi hur många som bara måste testa ändå, he he he." Eller kan man skylla på ren och skär dumhet? Att föräldrana inte fattar att de genom nej-sägandet sår ett spirande nyfikenhetsfrö hos de vetgiriga små liven? Det är allmänt känt att förbud skapar ökat intresse, vilket man tycker att den äldre generationen borde ha kläm på vid det här laget, men just i det här fallet hyser jag bardvals-stora tvivel rörande det egentliga intresset; Om ingen sa till kidsen att ge fan i att släbba på offentlig egendom i vintertid, så skulle kidsen inte vilja göra just det alls, eller åtminstone i extremt liten mån, reserverat endast för de allra dummaste och kaxigaste. Alltså borde man sluta säga till dem. Simplicity at its best.Så, där har vi alltså tre fasansfulla saker man fick inhamrade i skallen som barn, tillbakavisade till onödighetsskåpet i all sin dumhet. Och avslutningsvis kan jag också understryka att några klassiska utskällningar förstås kommer ur ren och skär lögn med.
Jag tänker på saker som "Inte göra grimaser, då kan ansiktet fasta så!", vilket givetvis sägs för att man skäms över sin unges kreativa och offentliga minspel, för att lura denne till att lägga av, och istället sitta still med vattenkammad frilla, putsade lackskor och tala (only when spoken to) med späd men respektfull stämma. De föräldrar som ägnat sig åt detta, eller fortfarande idag slänger ur sig uttalandet - who the fuck are they trying to fool, alltså? So what om ditt barn gör grimaser, det hör väl för fan till uppväxten och utforskandet av kroppen, socialiserandet, de sociala reglerna, så låt dem hållas. Klart man kan säga till, om det är en jävla massa apande på lillen, i en situation som kanske inte är helt lämplig (moster Agdas begravning eller så), men då kan man väl ge fan i att ljuga ihop sån där smörja, skrämmer ju livet ur småttingarna.Och bara för att de slutar göra fula miner kommer de inte bli några mönsterbarn ändå. En fluga gör ingen sommar och allt det där, ni vet. En vacker dag står de där med tungan fastfrusen på en kall lyktstolpe ändå, bara för att du nödvändigtvis skulle berätta för dem att de inte fick det.
Etiketter: Funderingar, Nostalgi, Personligt, Sanningar
