Småläskigt

Oj, ibland lyssnar man på slumpmässigt vald låt och inser att; just precis nu, så stämmer den här texten helt sjukt bra. Sist jag lyssnade på låten tänkte jag inte ett smack på texten, eftersom den inte direkt hade något med mig och mitt liv att göra då.
Okej, allt stämmer förstås inte, men hade det gjort det så hade jag å andra sidan blivit jävligt rädd :D

Kamera - "Fragile"

Afternoon, early september
We're on our way
Looking back, what was it you said?
We can never go back

Tumbling by, early september
We're on our way, we're well under way
You're by my side, you're asleep
I'm alone

We gotta be careful
We gotta be sure
This city is not what it once was
It's something different now,
This love is fragile
This love is fragile

Looking out, it still looks like summer
We're on our way
This is no worse, it's just something else
We can never go back

It's been a year and a half,
How does it find you?
We're on our way, we're still on our way
Are you scared? I'm not scared
We're not alone

We gotta be careful
We gotta be sure
This city is not what it once was
It's something different now,
This love is fragile

We're not getting any younger than this
We're not getting any younger than this
No one's getting any younger

We gotta be careful
We gotta be sure
This city is not what it once was
It's something different now,
This love is fragile

We gotta be careful
We gotta be sure
This city is not what it once was
Things are different now,
This love is fragile
This love is fragile

Det är mest "This city's not what it once was" som verkligen inte har något med mig och Johan att göra över huvud taget :D Och jag menar inte att det är skakigt mellan oss heller, för det är det inte. Men kärleken i sig är ju ganska bräcklig egentligen. Det finns så mycket som kan trasa sönder den, att man måste passa sig. Vi blir inte yngre, och det är ganska läskigt att vara på väg mot vuxenliv och framtid, att planera vårt liv tillsammans. Dessutom har vi varit tillsammans i 1,5 år i början av september. Inget har blivit sämre, men livet känns långsamt annorlunda.

Well, bra låt, bra text, bra känsla.

Over and out.

Lyteskomik

Xtian skulle skicka en länk till denna rolig bild där allas vår J_Strauss hade byxorna högt uppe och såg "cool" ut (alltid en treat for sore eyes), vilket föranledde följande mailkonversation:


------------------------------------------
Nio: vänta nu, är bruden med i bandet? :D det här har potential att bli hur kul som helst isf :D
------------------------------------------
z: ser så ut i hans galleri. vadådå?
------------------------------------------
Nio: HAHAHAH, hon jobbar på samma jobb som mig :D hon blev kallad för jävla fitta i telefon av en intervjuperson första dagen :D

okej, hur kul som helst med mina mått är det iaf :D
------------------------------------------
z: HAHAAAAAAAAAAA :D om jag träffar henne ska jag säga att hon låter som en fitta som ringde och störde mig :D :D:D
------------------------------------------
Nio: hahahahahha, mkt lyckat! :D
------------------------------------------

Ibland är livet bra roligt :]

Rollin', rollin', rollin'

Som den goda hustru jag är så tänkte jag baka något gott till min man på hans födelsedag igår. Problemet är att han inte tål mjölk över huvud taget, vilket begänsar bakandet ganska krafigt. Eventuellt kan man få det okej med sojamjölk, men det finns inga garantier, tydligen.
Alltså letade jag upp ett recept som inte kräde trettiotusen specialingredienser, och som inte innehöll mjölk, vilket resulterade i drömrulltårta.

Det första försöket blev en bränd chokladsmet som rann ut i formen och såg äckligt ut, samt satte igång brandvarnaren. Sen räckte inte äggen till en ny omgång, så jag gick ut till turken. Enligt lagen om alltings jävlighet var turkens ägg förstås slut, och jag tänkte att hela min goda avsikt skulle gå om intet, men tydligen finns det en till liten butik två gårdar bort.
Gud, nu låter det som att jag bor på landet och handlar på bondgårdar :D

Turken i butik nummer två var reko och efterskänkte 50 öre, när det självfallet visade sig att jag inte hade tillräckligt med pengar på mig.
Så försök nummer två blev inte bränt, men brandvarnaren satte ändå igång, just for the fun of it. Mina slutsatser av bakandet är som föjer:

• Man ska inte glömma att lätta på kakan efter att man stjälpt upp den, annars fastnar hela den sockrade ytan på plåten (yuck).
• Jag fattar inte hur man ska få volym på kakan. Den blev platt som en utkavlad bulldeg.
• En sats smörkräm enligt receptet räcker inte, om man inte vill ha både en platt och torr rulltårta. Vilket man nog inte vill.
• Hemmagjord smörkräm är helt sjukt gott. Och sött. Och smakar ingenting som krämen i köperulltårtor.

Min man blev mycket glad, och det är huvudsaken :)

Idag kom jag dessutom ihåg att gratulera min far, som blir exakt 30 år äldre än min man, en dag efter honom. Lite spooky är det allt. Pappa blev glad. Han åt kantarellmacka och drack pilsner. Det låter som min far, det.

On a different note, så var det här dagens bästa sida! :D

Stampa fötter

Meeeen, nu tycker jag att de ska höra av sig och säga "Hej, du är första reserv på engelskakursen, vill du ha en plats där?". Hur kan man inte komma in om man är första reserv? Like, totally, I am sure!

Och så har jag hittat en sak att vara nervös för, om än bara lite grann; Jag vet inte vad jag ska ha på mig första skoldagen!
Det är visserligen ingenting mot första dagen i gymnasiet, haha. Jag upptäckte någon gång i högstadiet att jag gillade kläder som inte direkt var senaste mode, utan snarare tvärtom, viket självklart var en total katastrof i en liten stad där det tittades snett på den som hade andra brallor än jeans. Minsta tillåtna märke var Crocker, men helst skulle man ha Levi's. Detta var innan Diesels intåg, mind you *knarrar ålderdomligt*.
Hur som helst så bidade jag min tid, och köpte lite udda grejer second hand och när jag var i Stockholm med mamma. Jag lade in allt i min garderob och längtade efter att få börja gymnasiet, där jag skulle kunna vara mig själv.

Så, första skoldagen, och jag var nervösare än om jag skulle ha stått inför ett möte med både Brandon och Dylan (alltså, hallå!).
Jag pushade mig själv upprepade gånger på morgonen, så att jag inte skulle fega ur i mitt klädval, som bestod av en knallgul Blommor & Bin-skjorta, ett par pösiga snickarbyxor, komönstrade skor med lite klack (som jag älskade dem, men de gav mig omänsklig skoskav), röd fluga, samt mitt då långa, lockiga, guldblonda hår uppsatt i två tofsar.
Helt sjukt jävla freaky, med andra ord, right? :D Nåja, jag överlevde, och fann mig tillrätta i min teaterklass. Alla andra Filippa K-människor stirrade hysteriskt hela året, och talade tydligen om mina kläder flera år efter att jag bytt skola. That's Danderyd for you :P

Leave them kids alone

På torsdag börjar skolan, och alla är nervösa utom jag.
Vad ska jag vara nervös för egentligen? Jag vet ju inte vad jag har att förvänta mig, alltså finns det inget att vara nervös för. Eller? Am I missing something here? :D

Det jag är nervös inför, är att hitta rätt. Jag har redan världens sämsta lokalsinne, förstår inte vägbeskrivningar, samt kan inte läsa kartor. På torsdag ska jag bara till Vasakyrkan på introduktion, och dit hittar jag i varje fall utan problem, men sen, när lektionerna börjar, då kan vad som helst hända, ungefär som i Fångarna på Fortet!

Undrar om man kan köpa en sån däringa GPS-grej till sig själv, eller om de bara funkar i bilar? Det vore helt grymt att ha annars. En sån önskar jag mig när jag fyller år.

Speaking of which, så fyller min älskade man 29 idag. Hurra, hurra, hurra, hurra!

När jag väl är lärare, så ska jag lätt ha pecil skirts och hornbågade glasögon jämt! *LER HET* ;D

Blondes have more fun

Åh, jag dör, jag vill ta tillväxthormon så att håret växer fortare! Är utled på den här mittemellan-längden och är så sjukt sugen på att köpa en locktång så att jag kan experimentera fram "De Perfekta 40/50-talslockarna". Inte för att jag har en aning om hur jag ska gå tillväga exakt, men på nåt sätt ska det väl gå.

Jag menar, hur gjorde kvinnsen förr? Hur tidigt ska man måste gå upp för att fixa de här ljuvliga frisyrerna? Tell me!

Häx, väx! Måste kasta in en bild på Jayne Mansfield också. Frippen är klockren, precis som blekningen. Ibland blir jag bara så avundsjuk. Tur att hon är död, så har jag nåt att gotta mig åt.

Elin säger att om man kollar noga på bilder på Marilyn Monroe så ser man att håret ser jävligt risigt ut, så om jag tänker efter lite så har jag det nog ganska bra, som slipper industristarka blekningar.

Amen.

Jag ger mig

Ja, jag bloggar väl, så får vi se vad som kommer ut av det. Fast jag tycker fortfarande det är ett gräsligt fult namn - blog - låter mer som ett monster från 80-talet än något man fullt respekterad kan göra i dagsljus.

Stilig karl jag fann för att illustrera min åsikt, eh?