Böcker: 2008 och 2009 (sort of)

För länge sen listade jag mina senast lästa böcker och senast köpta böcker, men sen kom jag av mig, eftersom jag började bli sjuk och väldigt trött.

Jag tänkte att nu, när jag har återfått läsförmågan (uhm, som i fokusering och ork, inte som att jag fått en stroke och kämpat mig tillbaka till smäktande violintoner) så tänkte jag göra ett försök att lista vad jag läst sedan dess. Juni 2007, alltså. Det kommer nog inte gå så bra. Det hade varit avsevärt enklare om jag haft alla mina böcker i närheten, men som det är nu så ligger över hälften och sover i bruna pappkartonger, så det blir en ytterst splittrad och förmodligen helt inkorrekt lista, eftersom jag inte för mitt liv kan minnas om det är två, tre eller fler år sedan jag läst vissa titlar, medan vissa andra säkert fallit bort helt istället.

Senast köpta/fådda/funna böcker:
"Kallocain" - Karin Boye
"Den Lille Vännen" - Donna Tartt
"Lord of the Flies" - William Golding
"Kroppens Sällsamma Liv Efter Döden" - Mary Roach*
"Människohamn" - John Ajvide Lindqvist
"Mästaren och Margarita" - Michail Bulgakov
"Slakthus 5" - Kurt Vonnegut
"Räddaren i Nöden" - J.D. Salinger
"In Cold Blood" - Truman Capote*
"El Choco" - Markus Lutteman*
"Flickan Under Gatan" - Roslund & Hellström
"Vingklippt Ängel" - Berny Pålsson
"En Vacker Dag..." - Ira Levin
"Svensk Maffia" - Lasse Wierup, Matti Larsson*
"The Haunter of the Dark" - H.P. Lovecraft
"Hocus Pocus" - Kurt Vonnegut
"Slapstick"- Kurt Vonnegut**
"Burfågel"- Kurt Vonnegut**
"Morgonmål för Mästare"- Kurt Vonnegut**
"Busters Öron" - Maria Ernestam
"Sanningen och Ingenting Annat Än" - Stig Claesson
"Den Fjärde Handen" - John Irving
"Cut! Hollywood Murders, Accident and Other Tragedies" - Dannielle Doggett, red.*
"Drivhuset" - Brian Aldiss**
"Det Allra Heligaste" - William Faulkner**
"Fritt Förfall" - Birgitta Stenberg**
"En Hunds Hjärta/De Ödesdigra Äggen" - Michail Bulgakov**
"Shantaram" - Gregory David Roberts*
"Doktor Fisher, Genève eller Bombpartyt" - Graham Greene**
"De Besatta" - Antonia S Byatt**
"Sjón" - Skugga-Baldur**
"En Halv Gul Sol" - Chimamanda Ngozi Adiche*
"Fallen" - Joyce Carol Oates
"Blonde" - Joyce Carol Oates*
"Paddington Here and Now" - Michael Bond*
"The Princess Bride" - William Goldman*
"The Poe Shadow" - Matthew Pearl
"Fjärilen i Glaskupan" - Jean-Dominique Bauby
"Den Trettonde Historien" - Diane Setterfield
"Den Siste Tempelriddaren" - Raymond Khoury
"En Riktig Våldtäktsman" - Katarina Wennstam
"Världens Största Fiaskon" - Gunnar Wall
"Det Tysta Övertagandet" - Noreena Hertz
"Det Amerikanska Folkets Historia" - Howard Zinn
"Papillon" - Henri Charrière
"Rockabilly" - Josefin Ekman*
"Svärdet i Stenen" - T.H. White
"Allt är Upplyst" - Jonathan Safron Foer
"The Day I Swapped my Dad for Two Goldfish" - Neil Gaiman, Dave McKean*

* = Presenter
** = En boklåda som alla grannar dumpat böcker de inte vill ha längre i, i trapphuset!

Pust! Jag har alldeles säkert glömt massor, för att KÖPA böcker jag har inte direkt haft problem med de senaste åren. Men, som sagt, jag har inte alla böcker här och kan inte minnas särskilt många titlar på en sammanhållen tråd. Men jag tror att det kanske räcker sådär ändå, va?

Senast lästa böcker:
"Kallocain" - Karin Boye 2/5
"Den Lille Vännen" - Donna Tartt 4/5
"Lord of the Flies" - William Golding 4/5
"Kroppens Sällsamma Liv Efter Döden" - Mary Roach 3/5
"Människohamn" - John Ajvide Lindqvist 4/5
"Mästaren och Margarita" - Michail Bulgakov 5/5
"Slakthus 5" - Kurt Vonengut 3/5
"Räddaren i Nöden" - J.D. Salinger 2/5
"In Cold Blood" - Truman Capote 5/5
"El Choco" - Markus Lutteman 4/5
"Flickan Under Gatan" - Roslund & Hellström 3/5
"Vingklippt Ängel" - Berny Pålsson 2/5
"En Vacker Dag..." - Ira Levin 4/5

Läst, med luddigt tidsperspektiv:
"Hjärtat är Bedrägligast av Allt" - JT LeRoy 4/5
"Vindens Skugga" - Carlos Ruiz Zafón 5/5
"Danteklubben" - Matthew Pearl 4/5
"Du Sköna Nya Värld" - Aldous Huxley 4/5
"Interpretation of Murder" - Jed Rubenfeld 4/5
"Jakten på en Pappa" - Bosse Schön 2/5
"Pappersväggar" - John Ajvide Lindqvist 4/5
"Pojken som Kallades Det" - Dave Pelzer 2/5
"Bridget Jones's Diary" - Helen Fielding 2/5
"En Hon-djävuls Liv och Lustar" - Fay Weldon 3/5
"Packad - en Tonårsalkis Memoarer" - Koren Zailckas 1/5
"Vi Måste Prata om Kevin" - Lionel Shriver 5/5
"Coraline" - Neil Gaiman 4/5
"Ut ur Skuggan" - Anne Marie West ("Out of the Shadows") 1/5
"The Complete Sherlock Holmes" - Arthur Conan Doyle 4/5
"Cash: The Autobiography" - Johnny Cash 4/5
"About a Boy" - Nick Hornby 4/5
"Låt den Rätte Komma In" - John Ajvide Lindqvist 4/5
"Hanteringen av Odöda" - John Ajvide Lindqvist 5/5
"Nattens Barn" - Traci Lords 1/5
"Dr Jekyll and Mr Hyde" - Robert Louis Stevenson 3/5
"The Day I Swapped my Dad for Two Goldfish" - Neil Gaiman, Dave McKean 4/5

Jaha, jag kan knappast ge mig i kast med recensioner på samtliga dessa titlar, så jag nöjer mig med att kommentera de bästa och sämsta titlarna. Vi börjar med det göttigaste!

Varma rekommendationer:
"Mästaren och Margarita" - Michail Bulgakov och "In Cold Blood" - Truman Capote får bägge toppbetyg. Helt enkelt mästerliga böcker, där den förstnämnda får en att försvinna helt i ett magiskt Moskva, medan den andra är så skönlitterär en faktabok kan bli, utan att vara osann, och Capote behärskar sannerligen den engelska språket till fulländning. Annat värt att nämna från de senaste titlarna är "Den Lille Vännen" - Donna Tartt, som frustrerar mig fortfarande med att inte i egentlig mening ha ett slut. Hade säcken knutits åt hade den kunnat vara klockren, men tyvärr inte. Grus i maskineriet. Även "En Vacker Dag..." av Ira Levin förtjänar att nämnas lite extra, dels eftersom Levin är en favorit hos mig, och även här inte gjorde mig besviken, och dels för att den här titeln, märkligt nog, inte verkar finnas i tryck längre. Skandal!

Äldre titlar värda att nämnas:
"Vindens Skugga" - Carlos Ruiz Zafón är en av de bästa böcker jag nånsin läst, tillika "Vi Måste Prata om Kevin" - Lionel Shriver. Läs bägge. Nu. Nuff said. Allt som John Ajvide Lindqvist publicerat (undantaget "Ansiktsburk av Erik Pettersson", som jag inte läst) slukar jag också girigt och lyckligt, det borde du också göra.

Mindre bra:
Både klassikerna "Kallocain" - Karin Boye och "Räddaren i Nöden" ("The Catcher in the Rye") - J.D. Salinger nådde inte alls upp till mina förhoppningar om dem. "Kallocain" är förvisso ingalunda en dålig historia, men det är bara något som gör att jag inte fäster mig särskilt vid den. Salinger, som dog alldeles precis nyss, gjorde mig faktiskt ännu mer besviken, då jag inte direkt fann någon glädje, eller mening, i hans så välkända historia. Synd. Sen att "Vingklippt Ängel" av Berny Pålsson inte var så bra, det hade jag nästan väntat mig, men jag var ändå nyfiken. Tyvärr hade jag rätt i min tveksamhet, och jag blir mest bara arg på Pålsson för att hon skriver så naivt och beter sig så korkat mellan varven då hon inte slits sönder av sin sjukdom.

Äldre titlar man gör bäst i att undvika:
"Jakten på en Pappa" av Bosse Schön, är så genomuselt skriven att jag har lust att posta hotfulla, men korrekt skrivna, brev till Schön, usch! "Pojken som Kallades Det" - Dave Pelzer, sägs vara så hemsk och svår, men lämnade mig ganska oberörd - var det inte mer än så? "Bridget Jones's Diary" - Helen Fielding: ja, jag vet, inte direkt min typ av bok, men jag ville ändå läsa själv för att bilda mig en egen uppfattning. Jag säger sällan det här, men filmen är bättre än boken. Och då är inte filmen sådär jättebra heller.

Tre av de sämsta böcker jag läst på länge (still, to this day!) var "Packad - en Tonårsalkis Memoarer" - Koren Zailckas, "Ut ur Skuggan" - Anne Marie West (är osäker på den svenska titeln, men i original heter den "Out of the Shadows"), och "Nattens Barn" - Traci Lords, och skälen till uselheten är i stort sett densamma för samtliga: vansinnigt intressanta historier lurar under ytan, men författarna/huvudrollerna väjer hela tiden undan för det jag som läsare vill veta, och väljer att framställa sig själv som ett aningslöst offer som det är så himla jättesynd om istället. Och här handlar det om (påstådd) tonårsalkoholism (men vad boken ger sken av är snarare en tjej som super till lite väl hårt, men knappast skulle klassas som värsta gradens alkis, vilket titeln ändå anspelar på. Dessutom är den gräsligt illa översatt. Det står "Canada" hela tiden t.ex.!), enda överlevaren och dottern till ett par legendariska sadistiska sexförövare och seriemördare, samt en underårig porrstjärna. Hur fan kan man klanta bort såna historier? Dessutom är de illa skrivna, allihop. Anlita hjälp om ni inte kan författa, gawdemmit!

Senast påbörjade bok:
"Alice in Wonderland and Through the Looking-glass" - Lewis Carroll

So far, helt psykedelisk och märklig, återstår att se vad som händer i "Through the Looking-glass" härnäst!

Unreal

Jag tänkte på stress och varför man släpper in den i sitt liv, och insåg att det mesta som vi stressar över egentligen inte är på riktigt.

Såhär: solens gång, vattnets porlande, regnets fall, gräsets tillväxt och luftens bris - det är på riktigt, det finns, därför att det biologiskt existerar på eller kring den här planeten (ett tag till i alla fall, vi får väl se vad som händer när ozonlagret försvunnit). Men tideräkningen, lagarna, reglerna, kutymen, pengar, och till och med själva tiden på dygnet är bara saker som vi har uppfunnit, bestämt oss för. De finns ju egentligen inte. Om jag skulle flytta till en öde ö och bo där själv, inte fan skulle jag veta vad klockan var då. Eller bry mig om pengar. Eller lagar. Men jag skulle värdesätta solen, jorden, växterna och vattnet.

Det är så svindlande att tänka, att den mesta stressen kommer från sånt som vi själva konstruerat. Vi har satt oss i den här rävsaxen själva, och nu gnölar vi vilt för att komma loss. Men ändra på reglerna då? Det är som "Kejsarens nya kläder": alla ser det men ingen törs göra nåt åt det.

När jag var liten kunde jag inte förstå hur man kunde ha budgetunderskott (även om jag inte för mitt liv kunde kallat det för just budgetunderskott då), det var väl bara att trycka mer pengar? Senare har folk försökt förklara devalvering och sånt för mig, men jag kan fortfarande inte förstå, hur man hellre svälter och knotar och har ett icke-fungerande land, än att man bara trycker nya pengar. Eller gör saker gratis, mot gentjänster kanske. Hur kan pengarna bli mindre värda ifall man trycker tillräckligt för att fylla hålen bara? Även om de blir mindre värda gentemot andra valutor, är inte det bättre än att som sagt krypa på knäna ekonomiskt och ha en svältande befolkning? Jag har aldrig förstått mig på siffror och ekonomi, men om nån kan förklara det där på ett enkelt sätt så får ni gärna försöka.

Men tänk ändå, att det är så mycket som egentligen inte spelar nån roll om du stressar för det. Tänk på det, och lossa på tvångets band.

Bad habits die hard (with a vengeance)

Jag tror att alla människor har minst en dålig vana, och de flesta av oss har nog en handfull per skalle.

De flesta dåliga vanor kallar vi för just dåliga vanor, eftersom vi inte tycker om att vi gör dem, på något plan. Det uppstår en inre konflikt, helt enkelt. Medan en del av ens personlighet tydligt kan uppskatta en syssla, som att sola solarium eller bita på naglarna, gillar en annan del av en det inte alls. Oftast är det väl samvetet som skriker i panik över allt dåligt vi gör mot våra kroppar, men ibland kan det även vara fysiska påföljder som sjunger varningens lov. Rökning till exempel, tar ju död på lungorna, ger en äcklig läderartad hud och så luktar man seriöst som en blöt fimp mest hela tiden, man märker det bara inte själv, tragiskt nog. Fast man måste ha nikotinet och man behöver sysselsätta fingrarna med något. Eller så tror man att man ser kool ut, kanske. Och nedbitna naglar ser inget vidare ut, men det gör inte en krokodilväskehud i bajsbrun nyans heller, fast biter man på naglarna har man nåt att göra när man är nervös och solar man solarium inbillar man sig uppenbarligen att man ser "fräsch" ut. Förutom samvetet kan man på grund av dessa företeelser då dessutom dras med hosta, lungemfysem, blödande nagelband eller hudcancer, men även så tydliga tecken behöver inte innebära att man slutar med sin dåliga vana, hur ofantligt korkat det såhär svart på vitt än kan låta.

Som sagt, det kallas dåliga vanor av en anledning, och bortförklaringarna till att ägna sig åt dem är många och komplicerade, men alla är de lika dåliga. Rök och var glad eller rök inte och var glad, men inget mitt emellan, det verkar mer slitsamt för psyket än själva den dåliga vanan nånsin kan bli. Själv har jag framgångsrikt slutat med 1) rökning, 2) knäcka med knogarna, och 3) pilla mig i ansiktet på varje torr flaga eller blemma som kan dyka upp. Rökningen var nog enklast av dessa tre, men allt handlar om att slutgiltigt bestämma sig för vad man vill - eller inte vill - göra. Ville jag vara rökare? Ville jag med en axelryckning kunna säga att jag hade rökt i tio år? Ville jag förgifta mina lungor och lukta skunk? Nä, det ville jag faktiskt inte. Så jag slutade, efter fyra års karriär på rökarnas sida. Gällande knogarna så knäckte jag så hejvilt att jag fick stelare fingrar, och de knastrade och kändes svåra att böja. Jag gick i lågstadiet. Den kombinationen kunde aldrig vara bra, tänkte jag, och fokuserade all min viljestyrka på att lägga ned knäckandet. Och se, idag behöver jag inte knäcka ett enda finger nånsin, och inte är de likstela längre heller. Ansiktspetandets avslutande är väldigt nypåkommet, men resulterade så gott som omgående i en oerhörd förbättring av huden och en drastisk minskning av irriterande små finnar, som tidigare dök upp oanmält ensamma eller med ett par polare, kontinuerligt, så att jag aldrig fick ha mitt nylle ifred.

Betyder det här att jag inte har några dåliga vanor kvar? Alls icke, käre läsare, förtrösten ej! Jag kliar mig överdrivet mycket i hårbotten (till mitt försvar ska sägas att den är väldigt torr) och kan inte förmå mig att sluta. Så snart jag har en sårskorpa pillar jag bort den - jag kan bara låta bli om den sitter i ansiktet eftersom jag då är alltför rädd att få ett ärr, och jag har ett enormt sötsug som aldrig låter sig klinga av. Sen tenderar jag att jämt bli sen för att jag inte kan förfoga över tid på ett vettigt vis, men jag kan inte med gott samvete alla det för en dålig vana. Snarare ett besvärligt personlighetsdrag, om något.

Jag tror att vissa dåliga vanor får leva kvar, kanske inte för evigt, men på obestämd framtid i alla fall. Utan dåliga vanor skulle jag känna mig som en falsk människa, ty jag anser att alla som är ohejdat goda och duktiga har nånting att dölja. Jag är hellre lite för förtjust i godis än att jag utvecklar ett skriande behov av att offra getter eller nåt annat tokigt.

Faktiskt.

Författare i mitt hjärta

Hittade via Bokhora (ett sånt oerhört dumt namn på en massa samlade, bra boktips) en så kallad utmaning (en sån oerhört dum formulering, som att man känner sig provocerad till att göra samma sak som andra människor, när man egentligen gör det för att det verkar kul och man önskar att man kommit på idén själv) gällande de författare som definerat ens läsning genom åren. Formuleringen för listan är som följer:

"Med åren snöar man in på vissa författarskap som mer eller mindre kommer att definiera ens läsande. Min lista på författare som jag läst allt eller i alla fall nästan allt av finns nedan. Vilka är dina?"

Till att börja med tycker jag inte nödvändigtvis att man måste ha läst allt eller väldigt mycket för att uppskatta en författare, och känna att han eller hon definerar något inom en med sina ord, så jag tar mig friheten att helt enkelt lista de författare jag känner att de betyder eller har betytt något viktigt, för mig och mitt läsande.

Carolyn Keene
Åh, som jag älskade Kitty-böckerna när jag var yngre. Jag hade långt över hundratalet i min ägo och hade läst ännu fler. Brukade åka på bokexkursioner till Skärholmens loppmarknad många helger med mamma, för att snappa åt mig de böcker jag ännu inte hade, eller hade läst. Underbart att älska något som kostar tio kronor stycket! Sen att Carolyn Keene bara är en pseudonym för en hel radda författare hör inte hit egentligen, det var alltid rätt känsla i Kitty-böckerna, och Kitty fortsatte alltid vara Kitty (eller ja, Nancy egentligen), oavsett vilket årtionde boken var skriven.

Åke Holmberg
Jag föll som en fura för Ture Sventon redan som barn, och den kärleken har ingalunda avmattats, snarare tvärtom. Med åldern träder en pikant humor fram mellan raderna på den ytligt sett raka berättelsen, som riktas till barn och ungdomar, och som vuxen får man ett betydligt djupare intryck av böckerna. Sven Hemmels illustrationer lyfter berättelserna till ytterligare höjder, och jag skulle inte kunna tänka mig böckerna utan dem. Men Holmberg skrev inte bara om Sventon, utan ägnade din tid åt annan barn- och ungdomslitteratur, med lika god kvalitet på berättelserna, om än inte likafullt underfundigt humoristiska.

Stephen King
Ännu en författare som debuterat i min litterära värld relativt tidigt. Skillnaden mellan King och Keene är att jag fortfarande, with great pleasure, läser hans böcker. King är en sån där författare som många fnyser åt, anser sig för fina för, och jag kan verkligen inte begripa varför. Han skriver skräckböcker, är det där skon kniper? Eller är det för att filmer baserade på dessa böcker tenderar att bli, well, snällt uttryckt: sjukt dåliga, allt som oftast? Låtom oss då för all del påminna oss om att karln även skrivit "Stand by Me" och "Den Gröna Milen", liksom förlagan till "The Shawshank Redemption", vilken under lång tid legat (and still does) etta på iMDB's topp #250-lista. Och vad är det för fel på att skriva om skräck, denna högst lättrelaterade känsla, som är lika outsinlig på historier som kärlek? Personligen tycker jag att deckare eller chicklit i så fall förtjänar fan så mycket mer verbalt abuse, huga.

Stig "Slas" Claesson
I mina yngre dagar som hemmavarande tonåring botaniserade jag i päronens bokhylla ibland, när jag behövde nåt nytt att läsa, och fann till min förtjusning "Samtal på ett Fjärrtåg", vilken var en kort men ljuvlig upplevelse, och den följdes av många andra under åren, och so far kröns med favoriten "På Palmblad och Rosor". Slas var en seg gubbe som skrev en ofantlig massa böcker under sin livstid, vilken, sorgligt nog, tog slut för bara några år sedan. Jag har läst långt ifrån alla, men jag har ju hela livet på mig att komma ikapp, no worries alltså.

Neil Gaiman
Jag lyckades inte övertygas om att börja läsa Gaiman genom egen kraft, utan det krävdes en tvångsmässigt given julklapp för att jag skulle upptäcka den bästa författare jag nånsin läst. Julklappen i fråga var "Neverwhere" och efter det var jag fullständigt förälskad, och it remains to this day på delad förstaplats. "American Gods", av samme, underbare man är den andra titel som trängs på prispallen, och det är inte illa pinkat, minsann. Skam att säga har jag dock fortfarande inte läst "Sandman", mer än sporadiskt något avsnitt här och där. Inte för att jag inte vill, utan för att det finns så många delar, och jag alltid är så erbarmligt fattig (låna dem är ju inte på tal, givetvis måste jag ÄGA dem, eftersom det inte finns någon chans att jag inte kommer älska dem som livet självt).

John Ajvide Lindqvist
Att skriva om skräck på ett bra sätt, är inte så lätt. Att skriva om skräck på ett bra sätt, på svenska, är hart när omöjligt. Men Ajvide Lindqvist lyckas, gång på gång. Jag började med "Hanteringen av Odöda", som jag köpte på impuls medan jag stod i kassakön på Hemköp en dag - jag kände igen titeln och mindes att jag var lite nyfiken på karln. Jag sträckläste den, med uppspärrade brinnande ögon, och gick sedan direkt ut i ett ärende, vimmelkantig och smått panikslagen inför det potentiella mötet med en odöd. Så verkligt kändes det, och det är ovanligt.

Chuck Palahniuk
Den gode Chucken har en imponerande repertoar att bjuda på i sitt förflutna, och är långt ifrån färdigskriven för sitt liv (hoppas jag). Dock måste jag tillstå, att jag blev mycket besviken på "Haunted", vilket också är den enda av hans böcker jag läst och inte gillat, eller rent av dyrkat. Efter "Haunted" har jag inte lyckats hänga med i utgivningen, så jag har en del att ta igen, men förutom denna brist, samt att jag skam att säga inte läst "Fight Club" än, har jag plöjt samtliga andra titlar, och älskar "Survivor" allra, allra mest av dem. Hittills.

Sir Arthur Conan Doyle
De många intrikata berättelserna om Sherlock Holmes ligger mig varmt om hjärtat, och jag formligen älskar att de fortfarande är lika knivskarpa, trots mer än hundra år på nacken. Jag kan fortfarande inte räkna ut hur det ska sluta, om jag inte oturligt nog skulle råka minnas det från förra läsningen, förstås. Och jag är helt enkelt väldigt svag för historiska miljöer, ett sprakande, broderande språk och någon typ av mysterium eller lätt övernaturlighet inblandad i gröten - all of which det bjuds frikostigt på hos Doyle.

Andra författare som jag tar till mitt hjärta, trots att jag antingen inte läst tillnärmelsevis allt de producerat, eller trots att de bara spottat ur sig en eller två titlar (än), är:

James Clavell - åh, "Shogun", åh "Tai-Pan", som jag älskar dem! Varje bok är en tegelsten, och än har jag många stenar kvar att plöja, mmm.
Susanna Clarke - "Jonathan Strange & Mr Norrell" är och förblir en av de underbaraste böcker jag läst, och jag är mer än lovligt nyfiken på "Ladies of Grace Adieu and Other Stories".
Elizabeth Kostova - "Historikern" fångade mig fullständigt och släppte aldrig taget, och nu finns det även här ytterligare bara en titel att roffa åt sig so far, men hellre det än inget!
John Irving och John Steinbeck - två produktiva herrar som delar förnamn, vars böcker skänker mig mycken glädje, men än finns det gott om olästa pärlor att hämta från bägges skattgömmor.
Carlos Ruiz Zafón - likt "Historikern" kunde jag nästan inte lägga ifrån mig "Vindens Skugga", som har precis allt jag önskar mig av en bok: historisk miljö, ornamenterat språk, mysterium, övernaturlighetsfeeling - remember?
Donna Tartt - trots det snöpliga icke-slutet på "Den Lille Vännen" älskade jag hennes språk och karaktärstecknande väldigt mycket, och jag har förstått att "Den Hemliga Historien" är den bättre av hennes två utkomna alster (varför hittar jag kvinnliga författare som precis börjat hela tiden?).
Lionel Shriver - "Vi Måste Prata om Kevin" är en sinnessjukt stark och välskriven historia, från första till sista sidan, och Shriver är en skribent jag definitivt måste utforska vidare.
Michail Bulgakov - efter "Mästaren och Margarita" kände jag mig nästan som en stor, pistolskjutande katt, eller en häxa, eller möjligen en gänglig karl i rutig kostym - men helt klart rysk som bara den. "En Hunds Hjärta" awaits me!
Ira Levin - jag har bara ett par titlar under bältet än så länge, men jag vill absolut ha fler och fler och fler...

Nattvard

Jag måste fråga en sak: alla dessa filmer som visas på alla dessa kanaler, mitt i nätterna, natt efter natt - vem är det som ska se dem?

Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att något jag vill se visas på någon okristlig tid som 03.35 en tisdagsnatt. Va? Vad är det för sätt? Att de visar serier på sena kvällskvisten ända fram i svinottan har jag inga direkta problem med, serierna visas allt som oftast i repris på någon aningen mer dagtidslevande tid. Men filmerna visas inte i repris (utom vissa som de kör och kör med jämna mellanrum tills jag är helt säker på att filmen går av, oavsett vilket format de har den i).

Jag har funderat kring saken och kommit fram till att det är ett av följande möjliga scenarios som är lösningen på gåtan (Cluedo mode: on):

• TV-bossarna är sömnlösa själva, och mycket, mycket själviska. Alltså främjar de andra insomniacs genom att sända massa prakt när ingen sund människa står på benen längre. Elakt.
• Ledningen på varje TV-station är samtliga vampyrer, och kan givetvis alltså inte vara uppe annat än mitt i natta. Logiskt, om än en aning otroligt. Hur stort filmintresse har vampyrer, egentligen?
  
• De bryr sig inte om vad de visar mitt i natten, och den som sätter tablåerna är en komplett kretin som väljer att visa "Skruva den som Beckham" och "Se Upp för Dårarna" på sebara tider, men förlägger potentiella guldkorn som "Hawaii, Oslo" och små oslipade nostalgiska pärlor som "Shout", samt klassiker som "Notorious" på ohemula tider.

Nu ska jag bara sätta mig med armarna i kors och invänta ett svar, and it better be damn good. Tills dess gissar jag på det sista alternativet. Det stämmer tyvärr väldigt väl in med det välkända faktumet att folk är idioter. Jävla folk.

Du sköna nya värld

Jag har tänkt på en sak, som är en märklig paradox. Nu för tiden blir det mesta allt mer personalized och nischat men samtidigt rör vi oss mot ett alltmer opersonligt och automatiserat samhälle, med knappval och automatiserade tjänster och gör-det-själv hit och dit. Hur kan det här komma sig?

Man kan välja bland så mycket numera, så mycket att många blir helt villrådiga och står som åsnor i mitten för de enklaste valbara situationer. Jag menar, man kan anpassa något så trivialt som sin mail till att vara i en viss färg, med egen bakgrund, bestämma typsnitt, vilka mail som får eller inte får komma fram och så vidare. Men hur mycket man än pillar med inställningarna får man ändå massutskick från spamrobotar som slinker igenom, reklammail från företag man handlat av, brevmallar med automatiserade svar från olika nätbutiker eller liknande, och kanske, om man har tur, ett "hand"skrivet, heartfelt mail från nån man faktiskt känner på riktigt. Eller kanske bara från en nätbekant, men även det är ju betydligt bättre än resten. Är detta do it yourself-sätt bara lurendrejeri från företagen för att få oss att tro att vi får som vi vill? Men egentligen ger de oss bara helt onödiga valmöjligheter som skapar stress, medan de dessutom lurar oss att faktiskt sköta en del av det jobb som borde åligga dem, själva?

Det sistnämnda tänker jag ofta på när jag är på större matbutiker, som har självscanning. Vad de erbjuder oss är alltså ett stort rum fullt av mat, som vi själva ser till att registrera och stoppa ned i påsar, och vid utgången betalar vi sedan för oss. Behövs det ens personal om detta är framtidens melodi? Man kan förvisso fortfarande behöver fråga om nånting, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det snart dyker upp små infodiskar med touch screens eller röststyrning, där man kan fråga var saltgurkan står. Det vi åstadkommer med detta är alltså att skära ned på personalen. Helt. Skära bort personalen, skulle man rent av kunna säga. Jamen då kan priserna på varorna bli lägre, billigare mat är skitbra. Förvisso, men å andra sidan så står tusentals människor utan jobb och inkomst, om de inte längre kan jobba kvar i butikerna. De kommer inte ha råd med maten hur billig den än blir.

Och att eftersträva det billigaste hela tiden ger också en annan stor baksmälla; När kunderna vill ha den billigaste potatisen, så köper butiken in till lägsta möjliga pris, för att kunna göra nån vinst. Bonden som odlar potatisen måste alltså sälja sin skörd till ett lågt pris, men helst ändå högt nog för att han i sin tur ska kunna tjäna nånting på sitt arbete. För att maximera skörd och vinst men minimera kostnader och tid så börjar han använda bekämpningsmedel och driver fram sina grödor snabbare än naturen avsett. Vilket leder till undermåliga produkter, som vi som kunder såklart inte vill betala mycket för, och så snurrar det bara vidare. Jag vill ha bra potatis, som fått gro och växa i den tid den tar, som smakar bra och är näringsrik och inte innehåller några gifter. Snart kanske jag inte kan få det, om jag inte väljer att odla själv. Och så har vi kommit runt till det här med att göra saker själv för att få det som man vill ha det igen, för att det större maskineriet är helt upptaget av snabbhet, vinst, och effektivitet.

Allt ska gå så jävla snabbt nu, jag blir åksjuk. Jag minns när jag var liten, och en film hade biopremiär; Efter det tog det säkert ett år minst innan den kom på video (ja, video), och ytterligare ett år innan den dök upp på filmkanaler som FilmNet (ja, FilmNet), och först ytterligare ett eller två år efter detta kunde filmen visas på vanlig, dödlig tv. Idag har filmen premiär, och släpps på DVD medan den fortfarande visas i biograferna, filmkanalerna kör den i stort sett i samma andetag och den vanliga tv:n får tillgång högst ett halvår efter detta. Vid den tidpunkten har man ju nätt och jämt insett att filmen finns och har än mindre bestämt om man vill se den, typ. Och de första mobiltelefoner jag ägde, de höll i åratal utan större problem, medan dagens superflashiga varianter, som man givetvis kan anpassa till besinningslösa mått, ger upp efter ungefär ett år. Ett års hållbarhet alltså, sen måste man oftast köpa en ny ifall man vill ha en fullt fungerande telelur. Även här spottas det fram nya modeller och funktioner i rasande takt, men kvaliteten blir djupt lidande, precis som med det mesta numera, överallt.

Hur fort kan det snurra innan folk börjar trilla av karusellen och skrubba knän och armbågar? Tills nån säger till maskinskötaren att sänka hastigheten för att man över huvud taget ska kunna njuta av sin åktur? Tills karusellen faller i bitar, eftersom den är sammansatt av de billigaste råvarorna och i all hast? Jag vill byta karusell, till en hållbarare, och jag vill säga till dem att sakta ned, men kommer nån att lyssna?

Oppfinnar-Jocke

Här följer en radda av mer eller mindre moderna, och verkligen totalt onödiga, uppfinningar som jag helt failar att se nån mening med:


Stiftpennor. Stiftet går av precis hela tiden, och gör det inte det, så är det av inne i själva pennan, så att det bara trillar ut en liten bit när man försöker skriva. Det är betydligt enklare att använda en vanlig blyertspenna, för fan. So what att man får vässa den emellanåt, man slipper ju sitta och klicka fram nya, trasiga skitstift tills tummen blöder åtminstone.

Riskokare. Det går utmärkt att koka ris i kastrull, som man gör med pasta, potatis, bulgur, couscous, nudlar och allt annat som behöver kokas. Varför ska man ha en separat, dessutom strykful, plastkontraption som är åbäkig att ta fram och stuva undan hela tiden?

Personsökare. Ja, okej, den här är inte så aktuell längre, men jag begrep den inte för tio år sen heller. Det piper till och du ser att nån vill nå dig. Antingen är det inte så viktigt, så du kan skita i det, eller vänta till senare, eller så är det viktigt, och då måste du lubba benen av dig för att få fatt i en telefon och ringa upp. Men va? Med en mobiltelefon kan man välja att inte svara om det är det första alternativet, eller att svara om det (förmodligen) är alternativ två. Mycken möda och skoläder sparade direkt. Personsökare känns enbart vettiga inom sjukvården eller potentiellt liknande lägen, där det knappast är läge att hala fram sin blinkande telefon med ball Jamba-köpt signal på, när du delger en patient att denna kommer mista sitt ben eller något annat synnerligen o-Jamba-mässigt.


Bakmaskin. Behöver jag ens utveckla detta? Årets julklapp 1988, oh yeeaaah.

I stort sett allt från TV-shop förtjänar också utrymme här, men jag kan dels inte komma ihåg alla produkter de salufört, och dels orkar jag inte vara fullt så ingående. Men step up-pallen för 800 pix (Vad sägs om en helt vanlig pall? Eller ett trappsteg? Eller vad som helst?), och The Flo (tror jag den hette, plastslangen fylld med blått vatten som man skulle svinga runt över huvudet med för att bli fit) är två produkter som sitter som vaglar i ögat än idag.

Det är inte klokt vilken skit som finns, och vad värre är: det finns de som köper det.