I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Frankie says: relax

Jag har väldigt svårt att koppla av, varva ned, ta det lugnt. Ni vet, chilla.

På ett eller annat sätt är jag så gott som alltid uppe i varv, även om det kanske inte alltid märks. Förvisso totalkraschar jag emellanåt, när jag alltför sent inser att mina energireserver tagit slut. Det är då jag blir ett tråkigt sällskap, som plötsligt inte har mycket spännande att säga och som svarar ganska enfaldigt på vad du än försöker konversera med mig om. Det här vet jag inte heller hur väl det faktiskt märks, i synnerhet om det handlar om någon som inte känner mig vidare väl som råkar ut för det, men för min egen del märker jag av det kopiöst. Det är som att gå från hundra till noll, in a matter of minutes, som en maskin vars strömförsörjning tar slut. Det är i såna lägen som jag mest av allt bara vill lägga mig ned och vila. Pang, bom, then and there. Tyvärr är läget allt som oftast så, att det inte riktigt passar sig att bara skjuta ned hatten över ansiktet och ta en gubblur intill lägerelden, medan en ensam cowboy spelar munspel i moll.

Eftersom de här anfallen av tröttma är ytterst oavsiktliga och ofrivilliga, och olämpliga, at that, så kan jag inte direkt säga att jag tycker att det beteendet kvalar in under förmågan att Ta Det Lugnt. En förmåga jag i princip saknar. Men det finns några få situationer som skänker mig omedelbar harmoni. Situationer som är ytterst specifika och som oftast inte går att skapa helt själv, när man vill, hur ofta man vill, såsom att tappa upp ett varmt bad och ligga och gona i, som är rogivande för många. Själv har jag tröttnat på badandet redan innan badkaret är fyllt till en tredjedel. När jag väl klivit i tycker jag det är skönt att ligga i det varma vattnet, men efter bara några minuter vet jag inte vad det är meningen att jag ska göra där, egentligen. Varmt vatten, jaha? Och nu då? Safe to say, att alla avslappningstekniker eller vardagslyxer med samma mål, inte riktigt funkar för min del.

Men en solig sommardag, när det är alldeles lagom varmt, intet moln på himmelen synes, och det blåser en smeksam, ljum vind - om jag då råkar befinna mig i stillasittande eller förstås, idealiskt, -liggande läge, då är risken överhängande att jag slumrar till. För gubevars vad skönt det är att sova under just de förutsättningarna. Gärna i närheten av vatten, så man hör skvalp och kluckande, samt måsar på avstånd. Nackdelen med detta är förstås att det inte är särskilt bra att sova i solen, då man lätt bränner sig (och jag, som är blek skandinav med rödblond hårman, bränner mig kolossalt lätt). Dessutom har jag för mig att man lätt kan få huvudvärk också, eftersom det är för varmt för hjärnan, kroppen blir uttorkad, och hela den biten. Men rogivande as fuck, det är det tveklöst för min del.

En annan sömngivare är tåget. Åh, vad jag älskar att åka tåg, just för möjligheten att rytmiskt och milt skakas behagligt till sömns av ståljättens framfart över rälsbeklädda landskap. Så länge jag får sitta intill fönstret, har en tröja eller annat tillhygge att knöla ihop som kuddsubstitut och kila in intill kinden, samt musik och stora hörlurar på mig, så kurar jag lätt och ledigt ihop mig i min stora tågfåtölj, och somnar så sött, så. Slår aldrig fel. Det svåra med detta är förstås att tåget envisas med att stanna titt som tätt, på gudsförgätna skitorter som Hallsberg (har någon, någonsin faktiskt VARIT i Hallsberg, annat än för att de tvingats byta tåg där?), vilket kan störa min myspysiga tåg-lur. Och andra resenärer ska vi inte ens tala om i fråga om störningsmoment. Alla har väl åkt tåg nån gång, så ni vet precis vad jag menar, right? Dessutom kan man ju inte hålla på att åka tåg all over the place, bara för att så sova en skvätt; det blir dyrt i längden. Utöver detta så blir mina train naps oftast inte mer än en timme långa, för hur skönt det än är, så lämnar stolsovande noll och intet utrymme för att röra på sig i sömnen, byta sovställning, eller dylika tilltag. Rör man på sig så vaknar man. Eller trillar ur stolen, typ.

Min sista rogivare handlar inte om sömn, utan bara om stillhet och nåt slags inre frid, hur självhjälpsbokaktigt det än må låta. Något av det bästa jag vet, är när det regnar mot en fönsterruta. Sådär så det smattrar, ni vet. Men ytterligare ett snäpp upp är ändå när det regnar mot ett plasttak. Där snackar vi regnsmatter av högsta kvalitet. Och allra, allra bäst är det förstås med plasttaksregnande på sommaren. Sommarregn i sig är något jag älskar vare sig jag råkar ha ett tak eller ett fönster att höra det genom. De där ljumma, milda regnen som plötsligt dyker upp på en varm och solig dag gör mig alldeles lycklig. Så om vi tar ett sånt regn, parat med att få sitta på en balkong eller veranda med tjockt plasttak, så har vi skapat en liten, lugn oas åt mig, där jag kan sitta insvept i en filt och bara njuta av ljudet. Och lukta på blommorna. Eller snarare gräset, för regnvått gräs är faktiskt en av världens mest delikata dofter - det är allmänt vedertaget. Då är jag så rofylld jag kan bli, och jag är så lycklig.

Som en blyg tjur i Spanien, allra minst.

Summer loving

Jag lovar och svär att jag inte gått i graven, vare sig i verkligheten eller på the internetz. Däremot har jag gått och blivit knegare, minsann. Sedan mitten av april får jag betalt för att hjälpa folk att klä sig snyggt, och för att hålla ordning på en massa paltor, i princip. Eller så kan man säga att jag jobbar i en klädbutik, det är kanske lite mer lättförståeligt.

Vi kör en fin liten lista för att summera läget, shall we? Ja, vad bra, here goes:

• Jag har då, som sagt, fått jobb. Ett jobb jag ville ha, dessutom. Och att det är första jobbet på fyra år känns helt freakin' awesome.
• Eftersom jag jobbar får jag lön, vilket betyder att jag inte längre är konstant dirt poor, utan har råd att göra saker som jag vill och köpa saker jag vill ha - samt betala av skulder som tryckt på mitt samvete much too long.
• Jag har flyttat. Igen. Nu bor jag på bekvämt och sensibelt avstånd till jobbet, till alla mina vänner, till allt jag behöver och till civilisationen. Förut bodde jag i Uzbekistan, more or less. Det tog i alla fall nästan tre timmar att pendla fram och åter till jobbet, fem dagar i veckan. Det var inget bra alls.
• I och med att min senaste flytt var från en stor, vid inflytt omöblerad trea, till en fullt möblerad trea har jag rensat ut prylar för glatta livet, vilket renderat mitt bohag till en mycket mer hanterbar storlek. Den mentala frihet det skänker att slippa bekymra sig för tvåtusenfemhundra småsaker och ett nödtvunget ägt skrotigt, otympligt möblemang är omätbar. Omätbar, I tell ya.
• En av mina bästa vänner blev ägare till ett stycke sprillans ny bebis igår, ett barn som hon skapat nästan helt själv, endast med marginell med hjälp av sin pojkvän. Fan-fucking-tastic!
• Jag har bokat en tatueringstid, så om en månad är det äntligen dags för mer bläck i huden, samt för att påbörja min efterlängtade 80-talssleeve. :D
• Min bror och hans sambo har köpt en sommarstuga i Östergötland, ett gammalt 1800-talshus med tillhörande konstnärsgrannar, där de ska odla grönsaker och kramas med sina katter och läsa böcker i trädgården. Fint som snus.
• Min mamma har gått i pension. Hon fick en guldklocka och en fest, inte klokt vad fint det ska vara, minsann. Det är fortfarande alldeles barockt, jag har liksom inte förstått att min kära moder ens passerat 50-strecket, inte egentligen. Jag menar, jag förstår ju inte fullt ut att jag själv fyller 32 i höst, så hur skulle min mammas ålder kunna ändras, när inte min egen verkar göra det? Men panchis är hon likafullt nu. :D
• I helgen kommer en internetbekant, som är kompis på riktigt med vänner till mig, hit från Florida och hälsar på. Ska bli fantastiskt trevligt att träffa henne, och visa upp sommar-Stockholm lite grann.
• Förhoppningsvis kan jag åka på ett mini-break till Götet och Ålen om några veckor, men det är inte säkert att det blir av än, så var bussiga och håll tummarna för att alla tider och kostnader kan klaffa, will ya?
• Jag hoppas på att kunna ditcha vintern och mörkret för två veckor i Cali i vinter, åh, låt det ske, låt det ske!
• Det är sommar, sommar och sol, vilket inte bara värmer min hud utan även min själ. Allt känns lättare på sommaren, helt enkelt.

Men allt är ju inte bara molnfria skyar, så lite skit måste jag allt yppa också:

• Min högt älskade soffa har jag tvingats sälja. Kanske den enda möbel som jag inte ville eller inte skulle brytt mig om att bli av med, buhu. Materiell separationsångest at its worst.
• Min digitalkamera har gått hädan, på grund av mina likstela, Valborgskalla fingrar som fumlade och förlorade den till asfaltsguden. Vila i frid.
• Jag står fortfarande och stampar på en alldeles för låg vikt, det vill sig bara inte med nån viktuppgång här, och det är så frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag är smal, så är det bara, och det har jag lärt mig att leva med sedan långt tillbaka. Men att on top of that bli smalare ändå, det har jag inte alls signed up for. Seriösa tips på stabil och nyttig påfläskning mottages tacksamt, alltså inte av typen "ät en burk majonäs om dagen" eller "ät mer". Det är inte fullt så enkelt.
• Jag har banne mig inte ens kysst en karl på säkert ett år nu. Det börjar bli tråkigt, men jag kan inte ragga, vill inte heller. Moment 22 is here to stay, antar jag.
• Jag måste verkligen börja träna, my ass is saying goodbye och det tycker jag inte alls om.

Sådant är mitt liv för stunden, om det mot förmodan finns någon läsare kvar som faktiskt kikar in här och var nyfiken, that is. Nu när jag inte behöver lägga all min icke-jobbande vakna tid på att pendla så kanske jag kan lyckas få ur mig de där blogginläggen som legat och puttrat runt i skallen ett tag snart också. Let's hope so! :D

Arbetslös by lathet?

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

In other news

Hej hörni, jag lovar dyrt och heligt att jag inte är död och inte har gått under jorden eller antagit ny identitet (även om det sistnämnda onekligen låter lattjo); jag har bara flyttat. Igen. Därför har jag knappt orkat göra annat än, ja, flytta, egentligen.

Vi kör en snippety-snappety lista på senaste nytt, vetja. Braskande rubriker och nakenchockar uteblir denna gång (reds. anm.):

• Jag sover dåligt och orkar nästan inget, känns det som.
• Jag harvar runt med myndighetskontakter för att flytta mig själv och alla mina papper och jävelskap, vilket tar tid och är tröttsamt. För att inte tala om hur tråkigt det är!
• Jag försöker fortfarande packa på mig lite vikt igen efter min svängom med Crohns under 2010. Det går inte alls bra.
• Jag har fortfarande inget jobb och ingen praktikplats.
• CSN har, efter bra mycket tid och flera telefonsamtal, haft godheten att meddela att de inte ger preliminära besked alls. Öh, så, jag har väntat på nåt som inte finns. I onödan. Åh, min favoritsysselsättning, how did you know?
• Jag hatarhatarhatar vintern och att den aldrig vill gå och dö.
• Det drar förskräckligt i mitt nya rum, vilket förtar lite av glädjen över att ha ett eget, stort rum, förstås.
• Jag har sju kronor att leva på.
• Min nya soctant har vinterkräksjukan, vilket betyder att de inte vet när jag kan få en tid att träffa henne, så hon kan fräsa igång mitt ärende, så jag kan få pengar. Alltid lika spännande att leva mitt liv, vettu!

Jaha, det där var ju inget vidare kul, tänker ni. Nej, det är det inte heller, men några bra saker har jag ändå upplevt sen sist, så jag tar och listar dem med, så känns det lite bättre för mig i alla fall:

• Jag har klippt mig, chop chop till axlarna ungefär, med ett par långa flätor med silverpärlor i. Tjusigt värre.
• Jag har alltså flyttat, och bor numera i en cp-stor lya norr om stan, tillsammans med en ny, men finfin vän.
• Fastighetsskötaren var just här och tätade draget, i alla fall tillfälligt, eftersom det tydligen är bäst att täta sånt i plusgrader. Men det är redan varmare i alla fall, hurra!
• Jag såg "The King's Speech" på förhandsvisning för ett par veckor sen, med min nya roomie, och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. :)
• Jag fick biopresentkort i julklapp av mamsen, vilket gör att jag kan gå och se både "True Grit" och "Black Swan" rätt snart, hurra igen!
• Snart är det Oscarsgalan!
• Vi ska hysa ett smärre temmelparty här hemma, där vi ska försöka oss på att baka temlor. Och att äta dem sen.
• Jag har 145 olästa böcker i mina hyllor, mums.
• Jag har börjat skriva så smått för min kamrat Brekis nystartade fanzine CSICON.org
• Jag har skaffat en tumblr, och glömt berätta här om den. (Jag vet att jag sa att jag inte fattade meningen med tumblr för inte så länge sen, och egentligen finns det ju ingen direkt mening heller, det är bara ett ställe där man kan klicka att man gillar en massa bilder och citat och texter, ungefär. Märkligt, men smått beroendeframkallande.)
• Mitt nya hem är på god väg att bli förträffligt fint.
• Jag har två födelsedagsfester att se fram emot de kommande helgerna.
• Snart är det mars, och efter det: april och maj, och sen är det jävlar i mig sommar!
  
• Ålen kommer hit om ett par veckor, åh, lyckan vet inga gränser!

Ja, det var nog det hela, skulle jag påstå. Nu ska jag försöka mig på att öva upp ett sätt att presentera mig själv på ett fantastiskt vis så jag kan ringa och tracka företag om praktikplatser imorrn. Wish me luck!

Men varför?

En del av mina val här i livet föranleder en aldrig sinande frågestund, en som jag inte har nån lust att besvara varenda jävla gång någon av sakerna i fråga kommer på tal. Eller besvara alls, för den delen. För nu är jag less.

Jag säger att jag är vegetarian. Men varför? Jag säger att jag är ateist. Men varför? Jag säger att jag inte dricker kaffe. Men varför? Att jag inte har och inte vill läsa Harry Potter eller Twilight-böckerna. Men varför? Att jag inte vill se "True Blood". Men varför? Att jag inte vill ha en iPhone. Men varför? Att jag aldrig provat knark. Men varför? Varför, varför, varför? Ständigt och jämt avkrävs jag på svar på detta och förmodligen otalt mer av en strid ström ovetande och tröttsamma människor. Människor som i min värld slutligen lyckats betitla sig själva som idioter.

Ja, kära medmänniskor, jag kallar er idioter eftersom ni, er vana trogen, inte tänkte längre än ett varv i guldfiskskålen innan ni vräkte ur er "Varför?". För det första: du kan inte tänka dig att jag fått detta mothugg förut? Kanske, åh jag vet inte, hundratals gånger? Och är yttepytte (läs: helt vansinnigt) utled på att behöva stå till svars för saker jag gör eller inte gör som inte har med dig eller någon annan människas välfärd eller liv att göra, annat än mitt eget. Mitt och bara mitt. För det andra: what's it to you? Du är själv helt såld på din iPhone och har praktiskt taget en droppställning med kaffe som pumpar in klägget i dina vener. Är det jobbigt för dig att jag inte gör detsamma? Är det oerhört viktigt att få veta varför vilt främmande människor inte är direkta kloner av dig? Varför saker och ting här i världen inte sker utefter din egen struktur och funkar precis som de gör i din vardag, oh du universums nav? Gimme a break, och knip igen.

Men eftersom jag nu väljer att skriva om ämnet och slipper stå och fejk-le bredvid en storögd, oförstående tönt medan jag inom mig önskar mig såväl skarpa som hårda tillhyggen så ska jag berätta. En gång för alla. Alltså, varför väljer jag dessa uppenbart felaktiga och ibland oproportionerligt provokativa vägar i livet? För att jag valt detta för mig själv. För att det jag valt passar mig bättre än alternativet. För att man inte måste testa allt som erbjuds eller göra allt som alla andra gör. För att jag fucking kan och fucking vill. Jag sitter inte och häcklar köttätare över deras kostvanor, inte heller ifrågasätter jag kaffedrickare, iPhoneanvändare, religiösa eller folk som vurmar för tonårstrollkarlar och mormonska vampyrer, bland mycket annat. Även om jag sannerligen öser galla över telefåntrattar och blodsugarkåta för deras fanatiska beteende över sanslöst oväsentliga och spåniga ting - men hur kan man inte, I ask you?

I min värld är det sjukt konstigt att vara religiös. Jag kan inte för mitt liv krysta fram ens en gnutta tilltro till nåt mytiskt, allsmäktigt väsen som styr allas liv och hör allt ont man gör, men ändå aldrig lyssnar eller hjälper till när nån far illa. Det låter mer som en ondskefull, abusive styvfar i en musikvideo till bitter men kommersiell tjejrock än en gudom, quite frankly. Men jag kan ändå acceptera att andra tror, jag kan se poänger i de flesta trosläror och jag kan ge fan i (hehu) att ifrågasätta andras tro. Jag kan också leva med att folk låter sina liv styras av en liten plastmojäng eller slaviskt följer och dyrkar en bok- och filmserie för ungdomar. Jag kan till och med tolerera att folk festknarkar i någon mån. Allt detta vänder jag andra kinden till för, så länge jag slipper höra om det, slipper delta i diskussioner eller utövande, så länge min åsikt att INTE älska respekteras - då får ni ha era appar och trollformler och rus bäst ni vill.

Men den här respekten får jag ofta inte. Det ska ifrågasättas. Det ska tjatas. Det ska rekryteras för ert lag, vad månde det än vara. "Vaddå, varför är inte du med på det här? Ska du tycka nåt annat? Ska du slippa prova? ALLA SKA MED!" Men snälla nån, VARFÖR? (Och här är det, i kontrast mot tidigare scenarion, högst tillämpligt att börja tjuta VARFÖRVARFÖR?) Jag ser det såhär: jag gillar rött och du gillar blått. Vad bra. Fint. Blått är också bra, tänker jag. Jag känner verkligen inget behov att att konvertera dig till det röda, att pressa dig tills du testar att ha en röd tröja, att inte slappna av och vara lugn förrän du tycker som jag. Vafan skulle jag bry mig om det för? Det är ju bara en färg. Och det är bara en massa popkulturell dynga, en telefon, ett livsstilsval. Personliga val som görs från individ till individ.

Faktum är att en stor del i varför jag tenderar att undvika stora fenomen som Harry Potter eller "True Blood", är för att dess anhängare är fanatiska, hysteriska, helt jävla galna; intet ont ord om deras älskade böcker/filmer/tv-serie får yttras! Jaha? För att...? Dör någon då, om Twilight får en dålig recension (rätt många döda vid det här laget i så fall)? Försämras din egen upplevelse av att veta att andra inte delar den? Jag förstår verkligen inte. Om jag älskar en film, en bok eller något liknande, då kan jag för all del argumentera för de goda sidorna hos denna, om det handlar om något mindre utnött än vampyrer till exempel, och om jag möter någon som tycker raka motsatsen, men jag blir inte arg eller ledsen för att hela världen inte tycker som jag. Varför skulle jag bli det? Vi har olika smak, olika åsikter. Det är sånt som händer.


Och det är ju så enkelt i alla fall av oliktänkande: vi har olika åsikter och olika smak. Deal with it.

Och ge fan i att fråga mig VARFÖR jag inte är som du nästa gång. Cause I will slap you in your damn face.

Some girls wander by mistake

Tjejer är ett jobbigt och konstigt folkslag.

Ja, för all del, jag är tjej själv och känner många helt underbara brudar, så givetvis är inte alla tjejer dumma i huvudet. Och dessutom finns det så många sätt att vara störande och idiotisk på, varav en hel del såklart är allmängiltigt, det vill säga att könet på idioten i fråga är irrelevant. Men en del saker som stör mig med vissa sorters människor är så gott som enbart tjejigt. Och stereotypt. Jag, som tillhör samma kön, förstår det inte alls och ser heller ingen som helst tjusning eller något värdefullt i det. Så givetvis måste jag avreagera mig i en lista, en lista över tjejigt beteende som jag avskyr. Varsågod!

Jag hatar tjejer som:

• klappar händerna med bara handflatorna, WTF is up with that? Blir ju för fan inget klapp av det, mest lite handtryckningsljud som bäst. Och fingrarna som spretar åt alla håll ser efterblivna ut.
• ler och pussar kind när de ses men sedan öser dynga över varandra närhelst de inte är i samma rum. Men ändå anser de sig vara de såtaste av vänner. Obegripligt.
• pussar kind överhuvudtaget, i tid och otid. Fucking lägg av, skaka hand eller krama, vi ska bara hälsa, inte leka Ryska Posten.
• tycker det är äckligt med rapar.
• tycker det är otäckt med våld i filmer, allt våld.
• överdoserar smink. Varför vill man se ut som en dödsmask i plytet?
• överdoserar parfym. Pruttar de väldigt mycket och försöker kompensera, eller kör de på aristokratins gamla beprövade fräschhetstrick att inte tvätta sig utan enbart ösa på mer parfym?
• på allvar älskar och gråter till romcoms, och tycker att de känns trovärdiga. Men INGEN kommer springa efter dig på flygplatsen, INGEN kommer bara plötsligt att förstå allt de tidigare inte förstått och bli din inbillade dröm-man. INGEN.
• läser chicklit, enbart. And loves it. Variation, FFS!
• läser glossiga brudmagasin och tar åt sig av all rotvälska som trycks där. Det är toxic waste för hjärnan, och jag menar inte på det bra sättet som ger en balla superkrafter.
• hittar på intrikata och inte särskilt trovärdiga anledningar till varför Killen inte ringt/är konstig/inte verkar gilla dem. Men gå och fucking fråga karln vad han sysslar med istället för att sitta där och älta!
• dummar ner sig själva för att de tror att killar måste få känna sig smartast och bäst. Sure, vissa killar måste det, men vad fan ska man med dem till?
• hatar sin fullt friska, normala och fina kropp för att den inte är airbrushad och skitsmal.
• pratar kalorier och metoder och helt seriöst tror på att nåt sånt ska hjälpa dem att gå ned i vikt (vilket de oftast inte ens behöver), men som ser skitsura ut när man talar om för dem att de måste äta rätt och träna, hela livet, eller hålla käften och vara lite mjuka, äta kaka, och vara glada.
• har sex fast de inte vill, eller har typer av sex som de inte vill ha. Ladies, sex är inte längre något som sker bakom äkenskapets lyckta dörrar, och enbart ett nödvändigt ont för artens fortlevnad; det ska vara kul, skönt, bra, frivilligt - ok?
• fejkar orgasm. For the love of god, VARFÖR?
• ser andra, attraktiva tjejer som hot, som rivaler och gör allt de kan för att vara så otrevliga som möjligt mot sina inbillade hotbilder.
• kallar andra tjejer för horor, slampor och luder. So what om nån ligger med många, eller "många" ens? Prata med henne istället och fråga om allt är okej. En del vill ligga med halva stan, en del vill det inte men gör det for all the wrong reasons ändå. Either way så är det fan inte ditt problem.
• tycker att alla tjejer som inte har barn eller inte vill ha barn bara "inte träffat rätt kille än" och är minde värda än mammorna här i världen. Moderskap gör dig inte till nåt förbannat helgon, alla väljer inte samma vägar i livet. Zip it och drick din jävla latte istället.
• är trendslavar och ser sig själva som vöööörsta viktigpettrarna som vet aaaaallt som behöver vetas. Och sen byter de stil var tredje månad, för att visa att de hänger med. Jävligt fritt val, där, jävligt vettig kunskap att absorbera in i minsta detalj. Not.
• köper väskor eller skor som kostar mer än en hel månadslön. Alltså. Handväskor och klackskor. Inte ens världens bästa, tåligaste resväska eller sjukt hållbara kängor, eller nåt man kan ha och verkligen använda i tjugo år.
• köper kläder/skor/väskor av ett visst märke, just för att det är det märket, och för att visa upp det märket - inte för att det är så sjukt snyggt eller bra.
• fryser ut en tjej ur gemenskapen. What are you, twelve?
• skvallrar, hela tiden, i synnerhet om saker som absolut inte är sanna för fem jävla öre.
• har svanktatuering. Nej, sluta, SLUTA SA JAG!

Sådär, nu känns det redan bättre! Kanske skulle fira med en LCHF-middag eller Luis Vuitton-väska? Nej? :D

Tredje gången gillt

Det finns exakt tre populärkulturella karaktärer som jag på riktigt är rädd för. Vansinnigt rädd för, rent av, så pass att jag inte kan titta om jag ser dem på tv eller på bild. Eller i verkligheten. För bara för att de är fiktiva figurer betyder ju inte det att folk inte kan få för sig att svida om till dessa fasor när det vankas maskerad. Och being a maskerad-älskare av rang, så har jag givetvis löpt en avgjort förhöjd risk att konfronteras med mina rädslor genom åren.

Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.

This is my tale.

Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!

Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.

År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.

Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?

Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :D

Killer Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.

Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!

Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!

"She's dead, wrapped in plastic!"

*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.

Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.

Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.

Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!

Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.

Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.
Foto av Tommy Kent Södergren.