Tredje gången gillt
Det finns exakt tre populärkulturella karaktärer som jag på riktigt är rädd för. Vansinnigt rädd för, rent av, så pass att jag inte kan titta om jag ser dem på tv eller på bild. Eller i verkligheten. För bara för att de är fiktiva figurer betyder ju inte det att folk inte kan få för sig att svida om till dessa fasor när det vankas maskerad. Och being a maskerad-älskare av rang, så har jag givetvis löpt en avgjort förhöjd risk att konfronteras med mina rädslor genom åren.
Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.
This is my tale.
Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!
Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.
År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.
Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?
Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :D
Killer Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.
Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!
Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!
"She's dead, wrapped in plastic!"
*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.
Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.
Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.
Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!
Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.
Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.
Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.
Foto av Tommy Kent Södergren.
Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.
This is my tale.
Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!
Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.
År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.
Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?
Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :DKiller Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.
Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!
Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!
"She's dead, wrapped in plastic!"*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.
Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.
Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.
Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!
Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.
Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.
Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.Foto av Tommy Kent Södergren.
Etiketter: Maskerad, Personligt, Skräck, Win
// Anna Nio kl 16.12.10
6 Åsikter
Sj
Lv har jag alltid varit barnsligt rädd för vampyren (eller vad fan han nu var) i bröderna dal (barnserien ja). Han dyker upp från ingenstans i en mörk håla och kan fortfarande förvandla mig till sängvätare.
Sadako är ju bara en uttjatad figur.. Sedan The Ring har "blek tjej med långt svart hår" dykt upp i runt sjutton tusen filmer och det är bara tröttsamt. Kanske mest effektivt i thailändska Shutter då. Och tycker du Ring är komplicerat, så citerar jag mig själv här om Ju-On (The Grudge):
Först gjordes två tv-filmer (Ju-On och Ju-On 2, båda år 2000) som släpptes i övriga världen som Ju-On: The Curse 1 & 2. De var baserade på ett par kortfilmer, och nyinspelades som biofilmer (Ju-On år 2002 och Ju-On 2 år 2003) och släpptes i övriga världen som Ju-On: The Grudge 1 & 2. Sedan gjordes den amerikanska remaken som fick heta The Grudge, som följdes av The Grudge 2 som inte är en remake av Ju-On 2. Alla dessa regisserades av samma kille. Sen gjorde amerikanen Toby Wilkins kortfilmen Tales from the Grudge och långfilmen The Grudge 3. Efter det så har japaner gjort The Grudge: Old Lady in White och The Grudge: Girl in Black (som internationellt fick heta Ju-On: White Ghost och Ju-On: Black Ghost).
Lätt som en heliumfylld plätt.
(ordverifiering: snomera)
Great minds think alike. Bevis 1. Jag ogillar starkt samtliga av dessa tre karaktärer. Har bara sett amerikanske Ring som enligt alla utsagor är som en promenad i en välupplyst park en varm och behaglig sommardag jämfört med originalet vilken jag därmed skytt som pesten. Bob sket jag på mig av när jag var liten och såg serien på teve och fortfarande kan det vara svårt att titta i speglar. Och Pennywise är den mest ondskefulla jävla karaktär King spottat ur sig. Han själv vet ju att alla hatar clowner och därför gjorde han honom till clown. Bastard!
Bevis 2. Jag har också varit utklädd till Laura Palmer på en TP-maskerad. En död Laura Palmer liksminkad och med plast runt mig. Vrångmannen var min "date". Självklart utklädd till Bob. Vi gick in på en av toaletterna. Jag la mig död på golvet och Bob satt bakom toalettstolen och såg galen ut. Sen släckte vi lampan och lämnade dörren olåst. Tjejen som öppnade skrek säkert en kvart men hade hjärta nog att förlåta oss.
Bevis 3. Har även varit på maskerad med Sadako. Det var inte så läskigt som för dig. Men ändå. Jag har ju inte sett originalet som sagt.
Oli: Åh, Bröderna Dal! Det såg jag med som liten parvel, men minns ingenting annat än att i sista avsnittet (antar det var "Professor Drövels Hemlighet") paddlade de bara iväg i en kanot, i djungeln, och försvann, och sen fick man inte veta vad som hände med dem! :O
Henrik: Ja, givetvis har andra senare lånat friskt av karaktären, men det om något är ju bevis på hur skrämmande hon i sin enkelhet är! Och jag blir fortfarande pissrädd av henne, men kanske inte av kopiorna.
Haha, jag känner till hela rännsketan med "The Grudge", det är som en mardröm i sig att försöka reda upp. Men de filmerna jag sett har dock varit ganska bra - om jag bara kunde minnas vilken som var vilken... :)
Skäggis: HAHAHAHAHAHA, jag skrattade högt åt Twimpan-episoden! Fast hade jag varit där hade jag ju förstås skitit på mig istället (särskilt om jag varit på väg till toaletten at the time)!
Hohoho, ja, skillnaden mellan originalet och remaken är verkligen som natt och dag. Demonisk, farofylld, kolsvart natt och lite smådisig men skön höstdag, rent av. Framför allt så funkar inte skräcken i den amerikanska versionen eftersom amerikanerna inte har nån historia att hämta från, de har inga myter och demoner att förhålla sig till. Japanerna har gott om både historia och djävlar, och dessutom en hälsosam respekt för andar och vidskepelse även idag, så man köper hela konceptet med hull och hår där. Och HADE du sett originalet (även om tv-filmen egentligen kom först...) OCH uppföljarna hade du inte kunnat andas på den där maskeraden, my friend!
Clowner är ett otyg, det borde införas skottpengar på skiten!
Jag håller inte alls med när det gäller The Ring. Jag såg den amerikanska på bio först och tyckte att den var hyfsat bra och hyfsat skrämmande och att Sadako var hyfsat obehaglig utan att vara direkt sängvätarskrämmande på något sätt. Sedan såg jag den japanska och förstod inte alls varför den ansågs vara bättre: segt tempo, dåligt gjord och allmänt tråkig tyckte jag att den var i jämförelse med den amerikanska. Och jag vet att jag inte är ensam att tycka det, så det så...:)
Angående Twin Peaks, så såg jag och damen min nyligen hela serien, och eftersom ingen av oss hade sett den förut, så såg vi den utan något slags nostalgiskt bagage. Och vår slutsats är att fram till att de hittar Laura Palmers mördare i början av säsong två, så är det en helt fantastisk serie, men därefter är det som om serieskaparna inte har något tydligt mål med vad de vill göra med sin skapelse eftersom själva huvudstoryn ju är avklarad, och även om vissa av de sekundära historierna är smått underhållande, så funkar de inte som enda bärande element i den typen av serie som TP dittills hade varit. Däremot, så är det allra sista avsnittet återigen vrickat och otäckt och briljant eftersom David Lynch då gjort comeback som regissör och manusförfattare(har jag för mig iaf).
...och Fire walk with me skall vi inte ens gå in på; maken till pinsam rulle får man leta efter...:(
Erik: Tssss, det var det dummaste jag hört, att den amerikanska skulle vara bättre! Men, du säger också själv att den på inget vis var verkligt skrämmande heller, vilket ju är hela poängen med just en skräckfilm; hur bra är den om man inte blir rädd? I'm just sayin'! :D Och blir du inte rädd för "Ringu" så är inte asiatskräck din kopp té, helt enkelt.
Ja, avgjort så är den som bäst up until that point, till stor del på grund av att hela huvudploten är över i och med uppdagandet. Det är skönt att de inte harvade på i säsong efter säsong (som så gott som alla andra serier gör och till slut hatar man skiten och gråter för att de förstört nåt som var så bra), att det bara blev två säsonger totalt. Mer hade varit redunant.
Jag väntar med att se "Fire Walk With Me" tills jag sett klart Twimpan, helt enkelt. Men jag är sedan länge förberedd på att den inte kommer vara på samma nivå som serien. I don't care, jag vill se den ändå! ;)
Skicka en kommentar
<< Home