You're the voice

Det finns ett par rätt ologiska ageranden som har med röstlägen att göra, som jag upplevt gång på gång men inte för den sakens skull ser nån rimlighet och logik i.

Det första handlar om människor som talar lågt, så lågt så man inte hör. När man då nödgas säga förlåt, vad sa du, ursäkta?, så upprepar de sig ÄNNU lägre. What gives? Handlar det om en osäkerhet kring att uttala sig, att man tvivlar så på sig själv och sin förmåga att man inte är helt säker på att det man säger bär någon relevans? Men varför skulle det vara dummare andra gången? Varför skäms man ännu mer för att upprepa det man just sagt? Och varför säger man nånting alls, om man nu är så himla osäker? Att någon säger "ursäkta?" innebär inte nödvändigtvis att denne anser att det du just sa var helt befängt, och helt enkelt inte kan tro att du blurted out någonting sånt. Det kan lika väl betyda att man inte hörde vad du sa. In fact, jag vågar påstå att det är innebörden i de allra flesta av dessa tillfällen.

Det andra beteendet är nästan motsatt; När någon inte förstår språket du talar, så höjer du rösten och talar mer artikulerat. Som att det skulle leda till spontan svenskakompetens hos en icke svensktalande, eller vaddå? Om den man talar med, eller försöker tala med, kan språket delvis så är det absolut rimligt, åtminstonde artikulerandet, men annars är det givetvis helt bortkastat. "Åh nej, jag kan ju inte spanska, men AHA, nu när du pratar så HÖGT och T-Y-D-L-I-G-T så förstår jag plötsligt! Fantastico!" Det här beteendet är förstås extra överdrivet och tydliggjort i filmens värld, där det gärna erbjuds som humoristiskt tilltag då en amerikan (alltid) försöker kommunicera med en icke engelsktalande person. Allra helst en utomjording, eftersom det då är helt omöjligt att anta att varelsen skulle kunna förstå (Även fast alla ju vet att de flesta aliens avlyssnar jorden och därmed kan engelska när de kommer på besök, såklart.), vilket gör hela situationen än mer dråplig. Or so they want us to think, i alla fall.

Så vad är grejen, då? Den första sortens person kanske är osäker eller blyg, men gräver fler och fler gropar åt sig själv genom att undermedvetet tolka folks oförmåga att förstå dem som att de gjort något fel, och skäms därför ännu mer/blir ännu blygare. En ond spiral, to say the least. De överartikulerande människornas problem är förmodligen det klassiska, mänskliga kortsiktiga tänkandet; de utgår från att motparten förstår engelska men är döv/korkad/sparsamt lingvistiskt begåvad. De skulle med fördel tjäna på att förstå att det engelska språket inte är universellt, att deras land och språk inte är navet som resten av världen kretsar kring. Men de försöker åtminstone hjälpa till, alltid nåt.

Självklart finns dock en allt-i-ett-lösning som jag själv egenhändigt fifilurat fram: om de högröstade kunde hålla volymkurser för de blyga så får de passa på att prata HÖGT och TYDLIGT och hjälpa till, medan de tystlåtna får lära sig att vrida upp sin inre volyminställning ordentligt. Under tiden slipper vi andra tampas med bägge gruppernas språkliga tillkortakommanden. Everybody wins! Excellente! :D