Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Att handha meningslösa ting

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D

You're the voice

Det finns ett par rätt ologiska ageranden som har med röstlägen att göra, som jag upplevt gång på gång men inte för den sakens skull ser nån rimlighet och logik i.

Det första handlar om människor som talar lågt, så lågt så man inte hör. När man då nödgas säga förlåt, vad sa du, ursäkta?, så upprepar de sig ÄNNU lägre. What gives? Handlar det om en osäkerhet kring att uttala sig, att man tvivlar så på sig själv och sin förmåga att man inte är helt säker på att det man säger bär någon relevans? Men varför skulle det vara dummare andra gången? Varför skäms man ännu mer för att upprepa det man just sagt? Och varför säger man nånting alls, om man nu är så himla osäker? Att någon säger "ursäkta?" innebär inte nödvändigtvis att denne anser att det du just sa var helt befängt, och helt enkelt inte kan tro att du blurted out någonting sånt. Det kan lika väl betyda att man inte hörde vad du sa. In fact, jag vågar påstå att det är innebörden i de allra flesta av dessa tillfällen.

Det andra beteendet är nästan motsatt; När någon inte förstår språket du talar, så höjer du rösten och talar mer artikulerat. Som att det skulle leda till spontan svenskakompetens hos en icke svensktalande, eller vaddå? Om den man talar med, eller försöker tala med, kan språket delvis så är det absolut rimligt, åtminstonde artikulerandet, men annars är det givetvis helt bortkastat. "Åh nej, jag kan ju inte spanska, men AHA, nu när du pratar så HÖGT och T-Y-D-L-I-G-T så förstår jag plötsligt! Fantastico!" Det här beteendet är förstås extra överdrivet och tydliggjort i filmens värld, där det gärna erbjuds som humoristiskt tilltag då en amerikan (alltid) försöker kommunicera med en icke engelsktalande person. Allra helst en utomjording, eftersom det då är helt omöjligt att anta att varelsen skulle kunna förstå (Även fast alla ju vet att de flesta aliens avlyssnar jorden och därmed kan engelska när de kommer på besök, såklart.), vilket gör hela situationen än mer dråplig. Or so they want us to think, i alla fall.

Så vad är grejen, då? Den första sortens person kanske är osäker eller blyg, men gräver fler och fler gropar åt sig själv genom att undermedvetet tolka folks oförmåga att förstå dem som att de gjort något fel, och skäms därför ännu mer/blir ännu blygare. En ond spiral, to say the least. De överartikulerande människornas problem är förmodligen det klassiska, mänskliga kortsiktiga tänkandet; de utgår från att motparten förstår engelska men är döv/korkad/sparsamt lingvistiskt begåvad. De skulle med fördel tjäna på att förstå att det engelska språket inte är universellt, att deras land och språk inte är navet som resten av världen kretsar kring. Men de försöker åtminstone hjälpa till, alltid nåt.

Självklart finns dock en allt-i-ett-lösning som jag själv egenhändigt fifilurat fram: om de högröstade kunde hålla volymkurser för de blyga så får de passa på att prata HÖGT och TYDLIGT och hjälpa till, medan de tystlåtna får lära sig att vrida upp sin inre volyminställning ordentligt. Under tiden slipper vi andra tampas med bägge gruppernas språkliga tillkortakommanden. Everybody wins! Excellente! :D

Som en blixt från klar himmel

Jag vet inte om jag är helt normal eller alldeles särdeles märklig, men emellanåt dyker det upp insikter och funderingar helt out of the blue, som slår till som en gong-gong i skallen, sånt där som man inte fattar att man inte tänkt på förut. Oftast är det inget särskilt världsomvälvande eller viktigt, utan bara "nämen vaFAN?". Men även om det gör mig onormalast in the bunch så ger jag blanka fan i det, jag är hellre en tänkande kuf än en lallande fåne any day.

Without further ado, här kommer den senaste tidens att-jag-inte-tänkt-på-det-förut-saker:

Insikt #1: När vi människor behöver avyttra skräp bakvägen (eller kort och gott skita), vill vi helst att det ska finnas toalettpapper tillgängligt, eftersom vi gärna vill kunna torka oss om lilla gumpen när vi är klara. Men hur gör djur? Hundar som bajsar där de behagar, de torkar sig ju inte, och deras matte eller husse torkar dem inte heller. Min obehagliga insikt i detta var, att om människan, som ändå får betecknas som sanslöst hårlös i jämförelse med hunden, behöver torka sig, hur stort behov har egentligen inte den håriga hunden av samma sak? Jag menar, fastnar det inte skit (bokstavligt talat) i pälsen på dem? Särskilt långhåriga raser, förstås, men ändå? Uuhh, hemskt otrevlig tanke indeed, men jag får ändå tillstå att jag aldrig sett en bajsig hudrumpa, å andra sidan. Thank god. Är hundars dynga så olik människans, eller hur kommer dessa skillnader sig? Är torkandet bara en modern uppfinning som egentligen inte behövs?

Insikt #2: Människor med fjällande, flagande, snuskiga och smittsamma hudsjukdomar, går de och provar kläder på till exempel H&M helt casual? Och om de gör det, smittar de vidare via plaggen i så fall? Vilka har egentligen provat samma, exakt samma plagg före mig, och vilka tvivelaktigheter har de lämnat som present där? Jag har redan fotnoja i provrum och andra offentliga utrymmen, som omklädningsrum; Jag försöker i största möjliga mån undvika att vara barfota, eftersom jag inte vet vilka skabbiga fötter som kan ha stått där innan mig, plus att jag inte tycker att de mattor som ibland finns i provrummen ser vidare nytvättade ut. Så nu vet jag inte om jag har lust att prova kläder alls längre, inte utan desinficeringsspray i högsta hugg. Brrr.

Insikt #3: Märket Schwarzkopf, som är välkänt och stort, tillverkar bland annat hårfärger och stylingprodukter och har funnits i över hundra år. Men schwarzkopf betyder ju svartskalle. Ärligt, "schwarz" betyders svart och "kopf" huvud. Svarthuvud, svartskalle. WTF? Tydligen är det döpt efter en av grundarna av vad som numera kallas för Schwarzkopf-Henkel (där den andre tjommen obviously hette Henkel), but still. Oerhört märkligt företagsnamn, och inte så lite konstigt efternamn, at that. "Gudá gudá, herr Svartskalle, trevligt väder vi har idag." Rena rama "Det Våras för Sheriffen"-vibbarna. :D

Barndomsfalsarium

När man var liten fick man höra vissa förmaningar oftare än andra, som "Hoppa inte i sängen!", "Ät upp den mat du tagit, tänk på barnen i Afrika!", "Spring inte runt poolen i badhuset!", och så vidare. Andra kom mer sällan, t.ex. "Du får aldrig mer gå hem helt själv från dagis!", vilken, turligt nog för min arma moder, bara behövts sägas en enda gång. Och en del verkar ha varit inkluderade i barnuppfostrans basics, eftersom nästan alla fått höra dem, gång efter annan. Flertalet förmaningar har förstås sagts av en anledning, och har säkerligen varit berättigade i de flesta fall, men gällande de där floskel-artade, standardiserade klichéorden, hur logiska och meningsfulla var de, egentligen?

Prime example one på dessa barndomsklassiker, är "Spring inte med saxen", gärna sagt med antingen lätt panikartad röst, eller åt rakt motsatt håll: fullständigt blasé. Det sistnämnda uttryckssättet känns mer bekant, och är nog den variant som så gott som alla ungar blivit matade med av mammor, dagisfröknar, granntanter, lekskolepersonal, och så vidare - även om panikfalsetten säkerligen är relativt vanlig den med, det finns ju alltid osedvanlig nervsvaga vårdgivare, som inte kan låta bli att se döden runt varje hörn, trots allt. Men varför säger man en sån här sak, då? Okej, givetvis förstår jag att det inte är optimalt att ha kids som knallar omkring med saxar helt oregerligt, men hur ofta har någon befunnit sig en dylik situation, egentligen? Framför allt, varför skulle man ge sig på att kuta när man håller på med något som kräver en sax?

Logiskt sett är det förstås så att barn, vilka är ökända för sin brist på motorik, parat med deras oerhört dåliga förståelse för risker och tillika sällsynt usla logik, inte bör ges vilka friheter som helst när vassa föremål är inblandade. Barn är, enkelt uttryckt, tämligen värdelösa most of the time. Men det är ändå en märklig, lösryckt sak att kasta ur sig, det där om att inte lubba medan man bär på saxar, förutsatt att ingen liten krabat redan är uppe och ränner, när han egentligen skulle klippa julstjärnor, förstås. Då kan man med fördel yppa de magiska orden, givetvis. Men det kan jag inte påminna mig om att det skett sådär vådligt ofta. Eller, nånsin, faktiskt. As I recall, så har faktiskt ingen knodd någonsin tagit till apostlahästarna, samtidigt som han eller hon hållit ett dödligt men fast grepp om en sax. Ingen. Varken under min egen barndom eller hos de yngre förmågor, vars tillväxt jag beskådat i mitt liv. I mitt tycke är det här uttalandet ungefär lika orelaterat till verkligheten som att säga att man inte ska simma nära hajar, när det ska badas i en sjö. Hajar ska man mycket riktigt låta bli, men oddsen för att de dyker upp (haha! vattenskämt!) i en svensk insjö är försvinnande små. Något mindre än chansen att ett barn sprätter iväg med en sax i näven hux flux, but still. Dumt.


En annan vanlig barndomsklyscha är såklart: "Inte bada inom en timme efter du ätit, för då får du kramp." Men kramp, vardå? I magen, antar jag, men det har ingen nånsin specifikt talat om. Eller är det i benen, armarna, hjärnan man får kramp - var får man kramp? Och vad, baserat på skrovmålet, orsakar kroppen att börja krampa just like that? Har någon någonsin fått kramp efter att ha kastat sig i plurret en kvart efter att ha ätit en räkmacka? Eller Biff á la Lindström? Eller nåt ätbart alls? Jag har aldrig hört talas om att det faktiskt skett, men däremot har jag tålmodigt och dygdigt undvikit den sommarvarma sjön i prick en timme efter middagarna under min barndoms sommarlovsvistelser på landet. En timme var den magiska gränsen, efter det var man safe (SAFE, he was SAFE!) och inget ont kunde hända en - ungefär som med de egenfabricerade regler man skyddade sig mot monstrena under sängen med. Så länge armar och ben är under täcket, är jag SAFE (Och det fungerade! Jag lever ju än! Fuck you, monsters!).

Men det är inte förrän i vuxnare ålder som jag började fundera kring de uppenbart saknade specifikationerna kring mat-bad-kramp-situationen. Att sätta igång och springa (utan saxar) snart inpå att ha konsumerat middag är inte vidare skönt, men det orsakar i alla fall inte några kramper, bara obehag av den tunga magen, full av krubb. Så varför skulle simning vara annorlunda? Efter lite faktasökande på the internets lär jag mig att när kroppen smälter maten koncentrerar sig blodet till magsäcken, vilket alltså kan, observera, kan leda till kramp i andra muskler. Men bara om man ska simma över Engelska Kanalen eller nåt annat exceptionellt översportigt (Sparta-igt, rent av). Dessutom kan man tydligen få kramp i magen om man gör tvärtemot barndomens uppmaning, och badar på fastande mage i tron att man då borde vara dubbel-säker mot kramp-hotet, men där bedrar man sig, alltså. Även om bägge dessa situationer är oerhört unlikely gällande helt normalt sommarbadande. Alltså den sorten som barn sysslar med, vilket därmed gör denna uppmaning helt irrelevant att delge småttingar. Förutom tävlingssimmande dvärgar, förstås.


Men den allra dummaste och märkligaste av alla barndomssanningarna, måste vara den om att "Man inte ska slicka på lyktstolpar när det är frost ute." Inte för att man inte ska det, för tro mig, då fastnar tungan och det gör förbannat ont. Been there, done that. Man ska helt klart inte slicka på frostiga stolpar, det intygar jag personligen. Nej, förmaningen är idiotisk eftersom det är en galet onödig sak att påtala, som enbart sätter griller i unga och dumma huvuden. Hur många skulle ens få för sig att slicka på en lyktstolpe i minusgrader, om inte alla förnumstiga föräldrar talat om för en, att man just specifikt inte fick det? Och återigen, utan att berätta varför man inte fick det. Rör det sig om någon slags utpräglad, kollektiv sadism de vuxna sinsemellan? "Hi hi hi, vi säger till dem att de inte får göra det, så ser vi hur många som bara måste testa ändå, he he he." Eller kan man skylla på ren och skär dumhet? Att föräldrana inte fattar att de genom nej-sägandet sår ett spirande nyfikenhetsfrö hos de vetgiriga små liven? Det är allmänt känt att förbud skapar ökat intresse, vilket man tycker att den äldre generationen borde ha kläm på vid det här laget, men just i det här fallet hyser jag bardvals-stora tvivel rörande det egentliga intresset; Om ingen sa till kidsen att ge fan i att släbba på offentlig egendom i vintertid, så skulle kidsen inte vilja göra just det alls, eller åtminstone i extremt liten mån, reserverat endast för de allra dummaste och kaxigaste. Alltså borde man sluta säga till dem. Simplicity at its best.


Så, där har vi alltså tre fasansfulla saker man fick inhamrade i skallen som barn, tillbakavisade till onödighetsskåpet i all sin dumhet. Och avslutningsvis kan jag också understryka att några klassiska utskällningar förstås kommer ur ren och skär lögn med. Jag tänker på saker som "Inte göra grimaser, då kan ansiktet fasta så!", vilket givetvis sägs för att man skäms över sin unges kreativa och offentliga minspel, för att lura denne till att lägga av, och istället sitta still med vattenkammad frilla, putsade lackskor och tala (only when spoken to) med späd men respektfull stämma. De föräldrar som ägnat sig åt detta, eller fortfarande idag slänger ur sig uttalandet - who the fuck are they trying to fool, alltså? So what om ditt barn gör grimaser, det hör väl för fan till uppväxten och utforskandet av kroppen, socialiserandet, de sociala reglerna, så låt dem hållas. Klart man kan säga till, om det är en jävla massa apande på lillen, i en situation som kanske inte är helt lämplig (moster Agdas begravning eller så), men då kan man väl ge fan i att ljuga ihop sån där smörja, skrämmer ju livet ur småttingarna.

Och bara för att de slutar göra fula miner kommer de inte bli några mönsterbarn ändå. En fluga gör ingen sommar och allt det där, ni vet. En vacker dag står de där med tungan fastfrusen på en kall lyktstolpe ändå, bara för att du nödvändigtvis skulle berätta för dem att de inte fick det.

Rädslan för det okända

Man brukar ofta tala om den klassiska rädslan för det okända, att det man inte förstår, det fruktar man. Men kan man verkligen applicera det på alla typer av rädslor?

Jag förstår till exempel inte matematik. Jag undviker det helst och mest och gruvar mig förfärligt när jag ändå måste försöka klara av att bemästra skiten. Men om jag fruktar det vet jag inte om jag kan ställa upp på. Det är ju inte så att jag börjar gråta av skräck inför en ekvation, eller så att jag av rädsla undviker att ägna mig åt mer komplicerade kalkyleringar än plus och minus. Jag undviker det eftersom jag vet att jag inte kan det. Liksom brännboll; Jag spelar helst inte bränboll eftersom jag vet att jag är sketakass på att slå och fånga lyror och kasta bollar. Visst skulle jag kunna öva på brännboll, så att jag blir duktigare på det, och därmed finner större nöje i det. Men sanningen att säga så är jag usel på allt som innebär boll-handkoordination. Jag ogillar också sport i så gott som alla former, både att delta i och att titta på. Så varför skulle jag plågsamt och glädjelöst kämpa mig till att bli marginellt bättre på brännboll för, när jag ändå inte kommer uppskatta det särksilt mycket mer efteråt? Plus att jag som sagt, inte skulle ha kul i processen heller. För att bemästra min rädsla? Men jag är ju inte rädd, jag är bara ointresserad. Och intelligent nog att veta att vissa saker inte ligger för mig, helt enkelt.

Gällande matten så försöker jag jämt och ständigt klara av den, med ganska varierande resultat, helt enkelt för att det är svårt att leva ett någorlunda normalt liv utan att nånsin behöva räkna. Så jag räknar, och räknar om och räknar fel och räknar rätt. Men jag fortsätter, jag räknar på trots att jag hatar det och trots att jag inte förstår mig på det. Alltså möter jag den så kallade rädslan, men hittar ändå ingen förståelse. Så vad hände med talesättet, där? Det är mig fortfarande mestadels okänt, men you can't blame for not trying. Det är samma sak som med bollsporter: det ligger inte för mig. Bollsporterna låter jag bli, eftersom de inte utgör en väsentlig eller värdefull del av mitt liv och min vardag. Matematiken kommer jag inte undan, så den jobbar jag vidare med, fastän jag inte kommer någonstans.

Vad gäller så kallad irrationell rädsla, såsom den för mörkret ofta benämns som, så är just darkness i allra högsta grad en skräck med capital c för mig, alltså egentligen något jag borde försöka förstå mig på för att sluta frukta. Fast hur fan förstår man sig på mörkret? Mörkerrädslan är väldigt olika beroende på var man är, när man är där, vem som är med eller inte, och så vidare. Så bara för att man kanske lär sig möta mörkret på sin farmors vind betyder det inte att man klarar av mörkret på vägen hem från tuben en sen lördagsnatt, eller så. Den sistnämnda sortens mörker finns det dessutom gott om fog för att frukta, då det kan dväljas allehanda ondskefulla ting däruti: mördare, våldtäktsmän, förrymda psykfall, stråtrövare och mimare. To name a few. Mörkerrädsla är helt enkelt befogad, eftersom mörkret i sig fördunklar andra potentiella faror. En så kallad dubbel-luring. Mörkret är för stort och allsmäktigt, det livnär sig på rädsla och på att äta själar. Det är alltså rimligt och sunt att hysa en viss rädsla för mörkret, och att inte förlita sig på att det är själva mörkret som utgör den faktiska faran.

En del saker som man inte förstår, undviker man för att man inte har nån lust med dem, inte för att de ingjuter någon form av skräck i en. Och det finns viktigare saker än brännboll och matematik att kunna bemästra här i livet, så varför ens försöka mer än nödvändigt? Mörker, däremot, är en backstabbing, slut-faced hoe-bag som inte kan visas tillit åt. Den enda boten mot mörker, that which kills its very essence och förgör dess ondska, är ljus. Varde ljus!

Unreal

Jag tänkte på stress och varför man släpper in den i sitt liv, och insåg att det mesta som vi stressar över egentligen inte är på riktigt.

Såhär: solens gång, vattnets porlande, regnets fall, gräsets tillväxt och luftens bris - det är på riktigt, det finns, därför att det biologiskt existerar på eller kring den här planeten (ett tag till i alla fall, vi får väl se vad som händer när ozonlagret försvunnit). Men tideräkningen, lagarna, reglerna, kutymen, pengar, och till och med själva tiden på dygnet är bara saker som vi har uppfunnit, bestämt oss för. De finns ju egentligen inte. Om jag skulle flytta till en öde ö och bo där själv, inte fan skulle jag veta vad klockan var då. Eller bry mig om pengar. Eller lagar. Men jag skulle värdesätta solen, jorden, växterna och vattnet.

Det är så svindlande att tänka, att den mesta stressen kommer från sånt som vi själva konstruerat. Vi har satt oss i den här rävsaxen själva, och nu gnölar vi vilt för att komma loss. Men ändra på reglerna då? Det är som "Kejsarens nya kläder": alla ser det men ingen törs göra nåt åt det.

När jag var liten kunde jag inte förstå hur man kunde ha budgetunderskott (även om jag inte för mitt liv kunde kallat det för just budgetunderskott då), det var väl bara att trycka mer pengar? Senare har folk försökt förklara devalvering och sånt för mig, men jag kan fortfarande inte förstå, hur man hellre svälter och knotar och har ett icke-fungerande land, än att man bara trycker nya pengar. Eller gör saker gratis, mot gentjänster kanske. Hur kan pengarna bli mindre värda ifall man trycker tillräckligt för att fylla hålen bara? Även om de blir mindre värda gentemot andra valutor, är inte det bättre än att som sagt krypa på knäna ekonomiskt och ha en svältande befolkning? Jag har aldrig förstått mig på siffror och ekonomi, men om nån kan förklara det där på ett enkelt sätt så får ni gärna försöka.

Men tänk ändå, att det är så mycket som egentligen inte spelar nån roll om du stressar för det. Tänk på det, och lossa på tvångets band.

Nattvard

Jag måste fråga en sak: alla dessa filmer som visas på alla dessa kanaler, mitt i nätterna, natt efter natt - vem är det som ska se dem?

Jag vet inte hur många gånger jag har svurit över att något jag vill se visas på någon okristlig tid som 03.35 en tisdagsnatt. Va? Vad är det för sätt? Att de visar serier på sena kvällskvisten ända fram i svinottan har jag inga direkta problem med, serierna visas allt som oftast i repris på någon aningen mer dagtidslevande tid. Men filmerna visas inte i repris (utom vissa som de kör och kör med jämna mellanrum tills jag är helt säker på att filmen går av, oavsett vilket format de har den i).

Jag har funderat kring saken och kommit fram till att det är ett av följande möjliga scenarios som är lösningen på gåtan (Cluedo mode: on):

• TV-bossarna är sömnlösa själva, och mycket, mycket själviska. Alltså främjar de andra insomniacs genom att sända massa prakt när ingen sund människa står på benen längre. Elakt.
• Ledningen på varje TV-station är samtliga vampyrer, och kan givetvis alltså inte vara uppe annat än mitt i natta. Logiskt, om än en aning otroligt. Hur stort filmintresse har vampyrer, egentligen?
  
• De bryr sig inte om vad de visar mitt i natten, och den som sätter tablåerna är en komplett kretin som väljer att visa "Skruva den som Beckham" och "Se Upp för Dårarna" på sebara tider, men förlägger potentiella guldkorn som "Hawaii, Oslo" och små oslipade nostalgiska pärlor som "Shout", samt klassiker som "Notorious" på ohemula tider.

Nu ska jag bara sätta mig med armarna i kors och invänta ett svar, and it better be damn good. Tills dess gissar jag på det sista alternativet. Det stämmer tyvärr väldigt väl in med det välkända faktumet att folk är idioter. Jävla folk.

I, human

Tänk vad bra om varje människa kom med en manual. När nånting krånglar så slår man upp sidan tolv och förstår att man ska ge människan uppmärksamhet så blir hon glad igen, eller så läser man på sidan 45 att hon är hemskt trött och behöver vila. Och så gör man som det står i manualen, för andra och för sig själv.

För som det är nu är det rena rama tjugo frågor, fast utan att nånsin få helt klart för sig om man gissat rätt eller inte. Om jag går runt och gäspar, känner hur det dunkar och susar i huvudet och är allmänt trött och matt så kan man tycka att jag behöver sova så är det bra. Men så enkelt är det inte. Det kanske är sömnen, kanske är stress, kanske ångest, kanske ADD/ADHD, kanske en underfunktion av sköldkörteln, kanske Sjögrens syndrom, kanske... kanske inget av det. Man vet ju inte. Det finns ingen knapp man kan trycka på och säga "hallå kroppen, hur är läget egentligen?" Men gud så bra om man kunde det, åh, en sån knapp vill jag ha, den skulle underlätta för alla sorters åkommor.

Tänk på forna tiders läkare, som exempelvis kallat alla sorters psykiska besvär för hysteri och låst in folk på sanatorier för minsta tecken på detta, använt blodiglar mot gud vet allt, trepanerat folk rätt in i hjärnan och klassat homosexualitet som en sjukdom som ska kunna botas. Rena galenskaperna och barbariet, anser den moderna människan, men hur skulle de kunnat veta allt som vi vet idag? Dock är det fortfarande så mycket man inte vet, och så mycket som bara är vilda chansningar, även från legitimerad vårdpersonal.

Med en manual skulle man slippa trixa och gissa så förbannat, för väldigt mycket handlar bara om rena lyckträffar, när man läser om folk som ändrat nånting i sin kosthållning eller livsstil, och vips så är deras besvär borta. Rosenrot eller omega 3? Motion eller astmainhalator? Mer sömn eller mindre sömn? Elallergi? Komjölksproteinallergi? Överkänslighet mot ett visst tvättmedel? Allt som besvärar en har en hel uppsjö av faktorer att välja mellan för att hitta den skyldiga, så att någon över huvud taget nånsin lyckas är i det närmaste förbluffande, särskilt med tanke på att det mesta kräver lite tid innan man märker av några skillnader.

Och många gånger kan något som är bra för en, ge motsatt effekt i början, innan det vänder - som många mediciner mot acne, och många antidepressiva. Nu är dessa exempel förvisso förknippade med en läkares ordination och därmed en annan typ av tilltro till preparatet. Men låt säga att det är så att man egentligen skulle må jättebra av att till exempel dricka grönt te varje morgon, men man bara inte vet om det. Av en slump provar man ett tag, och får kanske ont i magen, varpå man såklart slutar. Men egentligen var det så, att om man fortsatt så hade magontet gett sig och man hade blivit jättepigg och mått jättebra. Hypotetiskt sett, alltså. Sånt kan nästan göra mig galen av att tänka på, att det kanske, nånstans, finns nånting jag kan äta eller dricka som gör att jag mår så otroligt mycket bättre, men att jag kanske inte vet om det, eller så kanske det varit verkningslöst eller rent av kontraproduktivt och därför har jag slopat det.

Mindboggling!

Bloggis

En del ord låter harmlösare och sötare än andra. Eller, det är ju en definitionsfråga vad man tycker är gulligt, men jag menar ord som liksom dummas ned eller förgullas, det är inte alltid originalorden ens. Det jag tänker på nu är de ord som slutar på -is. Det här känns som en ändelse som sätts efter oskuldsfulla saker, eller för att snutta till ett redan vänligt ord; Dagis, bebis, sötis, ni fattar?

Men, då undrar jag över paradoxen i det faktum att vi också har ord som lodis, alkis eller mongis, hur hänger det ihop? Vad är det för en märklig suffixkoppling mellan socker och smuts? Jag antar att det helt enkelt är så att vissa av de obehagligare orden fått en släng av sötma för att deras innebörd ska kännas mer uthärdliga. Som att viska ord man inte tycker om, då är det inte lika hemskt och inte lika påtagligt. Alltså är en alkis lättare att tänka på än en alkoholist, hjärnan tar till alla trick den kan.

En bekant hade en bra teori en gång, om att man skulle officiellt ändra ordet 'homosexuell' till 'bögis', vilket slutligen, då ordet fått fäste, skulle minska hatbrotten drastiskt. Hans tanke bakom detta var att ingen skulle klara av att säga saker som: "Jag ska spöa skiten ur dig, din jävla bögis."

Alltså, det går ju bara inte, han har rätt. Vem fan kan stå och vara macho och bögknackare och jävlig, men vara tvungen att säga nåt så nuttigt som 'bögis'? :D

Före och efter

Jag kom just att tänka på en sak gällande såna här infomercials, ni vet, de evighetslånga reklamerna för någon lame ass product som sägs göra det ena underverket efter det andra, för endast en bråkdel av det rekommenderade priset, och vänta lite, ni får ÄNNU mera om ni ringer nu! Ni vet, såna.

När dessa infomercials handlar om träningsredskap, vilket de ju väldigt ofta gör, så har de alltid med människor som uttalar sig om hur bra produkten är, och så får man ofta se före- och efter-bilder. Men vi som besitter kritiskt tänkande och är fullt medvetna om att det inte finns några genvägar till en vältränad kropp vet ju alla att 90% av TV-shopliknande produkter antingen inte funkar som det är sagt alls, eller i varje fall inte gör en bråkdel av vad de utlovar.


Så, min tanke är denna: Vad är det dessa före- och efter-människor har tränat, egentligen? För bevisligen är de ju större och dallrigare på före-bilden, och ofta får man se dem live, när de rör på sig, vilket skulle göra photoshop-fusk ganska svårt - särskilt med den budget jag gissar att den här sortens filmsnuttar har. Skulle de inte göra mänskligheten större tjänster genom att berätta vad de har gjort för att tona sina kroppar eller gå ned i vikt, istället för att mot betalning stå och blåljuga?

Värt att notera är också att de verkligt snygga människorna med de verkligt vältränade kropparna, de som står och tränar med krampaktiga stomaltolsmajl i bakgrunden under hela den 20-30 minuter långa filmen, de säger aldrig nånting. Är det någon av de suckers som faktiskt handlar den här typen av produkter som tror att även de reklampersonerna fått sina kick ass-kroppar genom det plastiga och löjliga träningsredskap de poserar på?

Jag antar det. Och det är ju allmänt känt att money makes the world go round, så förmodligen får vi dras med lögner och oärliga "vanliga konsumenter" blandade med tysta, men lika oärliga, proffs i TV-rutan ett bra tag till.

Ännu mer dubbelgångare

Oh, Jocke påminde mig om att jag måste ta upp de läskiga likheterna mellan den otroligt vackra, men sedan länge mördade, Sharon Tate, och återigen Keira Knightley. I rättvisans namn är alltså Sharon också lik Natalie Portman, men ser man en film med miss Tate (till exempel alldeles fantastiska "Vampyrernas Natt" av hennes efterlevande make Roman Polanski) så är det nästan lite otäckt hur likt minspel och leende hon och Keira har. Således får de två stå som extrainsatta doppelgangers.

Same, same, but different

Vad är det för skillnad mellan Amy Adams och Isla Fisher? Allvarligt? Jag ser i princip inte vem som är vem av de två. Efter en bildgoogling kan jag konstatera att det inte är konstigt att jag blir förvirrad. Spöklikt lika! Liket leker! Jag blir på riktigt förvirrad över vem det är som är en shopaholic och vem som är lillayrran i "The Wedding Date". Jag tror inte det är samma, men det kan ju vara en konspiration också. Sånt där är svårt att bevisa.

Isla? Amy?

Samma sak med Ashton Kutcher och Josh Hartnett, jag har aldrig kunnat förstå mig på vem som är vem. De är väl inte lika lika (hehu) som fröknarna ovan, men inte fan märker jag nån skillnad på dem för det. De har konstiga namn med äckliga sche-ljud i, och de är ganska fula (så alla tycker att de är skitsnygga. Logiskt.), samt är bägge dåliga skådisar. En av dem är gift med Demi Moore. Ingen av dem gör nåt särskilt bra, så varför finns det två av dem?

Josh? Ashton?

En modern klassiker i lokalike-sammanhang är ju förstås Natalie Portman och Keira Knightley. De är nästan äckligt lika. Skillnaden är att Keira har underbett och Natalie har mer hull, plus att Natalie är Matilda och Keira är Elizabeth, det har jag koll på. Den ena är amerikan och den andra är britt. Sen är det ingen skillnad, ingen som syns i alla fall! När ska de spela systrar i en film egentligen? Undrar om Disney grämer sig att de inte gjorde en spexig "tvillingar som skilts åt vid födseln"-film med dem medan de var unga nog att godta en sån skitkass idé? Det verkar bara vara George Lucas som uppmärksammat saken när han svängde ihop en roll var åt dem i sina ohyggliga bastarder till prequels (Fy, George, fy).

Keira? Natalie? AMIDALA?

På äldre dar har jag också hemskt svårt att se skillnad på Liam Neeson och Ralph Fiennes, vilket bekymrar mig avsevärt - Liam Neeson är både bra och stilig, har aldrig haft några problem att känna igen honom förut. Det är Rob Roy och Oscar Shindler, jojomensan, känner honom väldigt väl, trevlig kille. Ralph Fiennes talang kan jag inte säga mycket om - Voldemort berör mig inte särskilt mycket - men han är för all del inte en ful karl heller. Men varför har jag börjat röra ihop dem? Är jag på väg att bli senil? Det blir verkligen inte bättre av att mr FAJN minsann också var med i "Shindler's List"! WTF? Stop messing with my head!

Ralph? Liam? SCHINDLER?

Och while I'm on the subject så måste jag tillägga att jag inte accepterar att hans namn uttalas Ray Fine. Ursäkta, Ralph = REJ? Precis som Arkansas = ARKINSAW, men ändå Kansas = KÄNSIS. Um, ok? Nänä, Rälf Fajn går jag med på, inget annat. Arkinsaw but still Känsis får jag nog leva med, ingen kommer fatta om jag säger Arckänsäs antar jag.
Halle Berry, nån som vet hur hennes namn ska uttalas? Kyle MacLachlan, är det MäckLachhhlen, MäckLåfflen eller nåt helt annat? Jag stör mig också oerhört på att det alltid sägs Henning Mank-ell, inte ManKELL. Det verkar ologiskt att säga Mank-ell, varför skulle man göra det? Finns det några bevis på att han faktiskt heter Mank-ell? Åh, dessa SVÅRIGHETER! THEY KILL ME! :D

They said that it was art, but it was only garfunkel

Jag är en sån där som formligen avskyr remakes på filmer.

Jag har viss förståelse för om det är en bra idé men ett inte allt för väl genomfört resultat. Eller, jag skulle ha förståelse, om detta nånsin hände. I de ytterst få fall där jag har gillat remaken bättre har det berott på att den nästan inte har nånting med originalet att göra. Vi kan ju ta exempelvis "Ocean's Eleven", som gjordes redan på 60-talet med samma titel men med den betydligt fräsigare svenska titeln "Storslam i Las Vegas". I originalet finns Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin. Dessutom är den regisserad av samme man som basat för "Les Misérables", "På Västfronten Intet Nytt" och "Möss och Människor". Plus att, hey, det är koolare med the Rat Pack, 60-tal och sprakande technicolor any day, right? Vanligtvis, ja. Men inte i det här fallet, den lämnade mig ganska uttråkad.

Men, i stort sett det enda som är sig likt i remaken är:
1) huvudkaraktärens namn
2) filmens titel
3) antal hejdukar
4) att de ska råna kasinon
5) de är i Las Vegas
Det är i alla fall vad jag drar mig till minnes. I övrigt, nada. Jag kan inte låta bli att tycka att det egentligen bara är onödigt att de ens använde samma titel. Filmen i sig är helt okej, de gör lite tuffa tricks, de är skillade fifflare, intrigen håller, tempot flyter på bra. Blabla. Allt som allt funkar den bättre än originalet, tyvärr. Men! Detta är som sagt ett av de få undantag jag vet om, och de bägge filmerna uppvisar försvinnande få likheter. I ärlighetens namn kan jag bara komma på en till film där jag känner likadant, såhär på rak arm ("Het Sol" vilket blev "The Talented mr Ripley" på 90-talet. P.S. Läs böckerna om Ripley! Härliga!). Annars är det mest ett jävla oskick att stoppa fingrarna i syltburken på någon annans redan väl genomförda arbete.

Ta t.ex. relativt nyligen utkomna "The Day the Earth Stood Still" med Shitforbrains Keanu. Redan 1951 kom det en film med denna titel, som behandlar en man från en annan planet som kommer till jorden för att framföra ett viktigt budskap, och hur han misstänkliggörs, blir beskjuten och illa behandlad, och lär sig om människornas värld innan han får delge sitt budskap. Eftersom jag tycker väldigt mycket om originalet och tycker väldigt (VÄLDIGT) illa om Keanu så har jag inte sett remaken, men som jag förstått det så är det inte mycket att hänga i julgranen, och intrigen har givetvis luckrats upp och stöpts om. Givetvis. I urpsprungshandlingen vill Klaatu (Michael Rennie) hytta med fingret åt oss människor och säga åt oss att sluta kriga och förstöra, annars måste vår planet förstöras. Är det någon som tycker att det budskapet känns mindre aktuellt idag, 58 år senare?

Ibland blir resultatet helt okej, men det känns ändå som att filmskaparna är ute och rotar i en egyptisk gravkammare och nöjt utbrister "ÅH, en guldinpackad mumie, den tar vi, gubbar!", utan att skämmas. Jag menar, "Världarnas Krig" var en sensation när den sändes i radio för 50 år sedan (folk trodde att det hände på riktigt!), filmatiseringen var likaså den en milstolpe. Remaken har en del likheter, men överlag pratar vi om två helt olika filmer. But then again, varför spela in en film igen om den ska vara identisk? My answer to you is both profound and meaningful: KOM PÅ NÅT EGET ISTÄLLET, FÖR FAN!

I allmänhet tycker jag att det verkar saknas respekt för tidigare produktioner, och jag ser inga tecken på att trenden med att ta nåt som redan är bra, stoppa i påse och skaka om, trolla in några av nutidens stjärnor och voliá! ett stycke smaklös nyinspelning!, kommer mattas av heller. Det är illa nog att det görs, men när man kladdar på allt kändare och kändare filmer ("Världarnas Krig" for gods sake!) blir jag orolig: kommer vi få se "Casablanca" med Lindsay Lohan och Zac Efron snart, eller vad är det frågan om?

What's in a name?

Jag funderar ganska mycket på saker omkring mig, saker jag inte vet om det hör till normen att gå och tänka på, saker som t.ex. hur kom man egentligen på att baka bröd; Vem råkade hälla ihop mjöl, jäst och vatten och hålla klumpen över en eld? Eller popcorn? Ingenious! Det är ju helt mind boggling egentligen.

Igår kom jag att tänka på efternamn: var kom de ifrån? Jag förstår logiken i att heta någon yrkestitel, det lär ju ha uppstått ur behovet av att särskilja två personer med samma förnamn:
"-Känner du Klemens?
-Klemens vem?
-Jamen, stenhuggaren, du vet?
-Jahaaa!"
Och så fick den släkten heta Stenhuggare, lätt som en plätt. Det här verkar dock vanligare i engelsktalande länder: Shoesmith, Blacksmith, Friar, Merchant, Baker, Butcher, och så vidare. I Sverige har vi valt att kalla oss för våra fäders namn, fast i efternamn. Karl, Anders son, blev enkelt Karl Andersson, och nånstans along the way antar jag att ett av dessa fäders namn bara fastnade och man slutade byta för varje ny generation. Men man kan ju fråga sig var vi svenskar fått vår "natur"-tradition i efternamnen ifrån - hur kommer det sig att vi heter Berg, Kvist, Fors, Flod, Sten och så vidare, och dessutom i kombination med varandra, på ofta ganska ologiska sätt? Tog man bara det som låg close at hand, månntro? Eller kombinerade man det man såg utanför sitt fönster kanske?

Sen kan man ju klura på förnamnen också, I know I do i alla fall. Hur kommer det sig att amerikaner och engelsmän kan heta Joy, Liberty, Angel och dylikt, samt även Summer, River, Rock, Ebony, etc, eller för all del April, May eller June, medan om man i Sverige skulle få för sig att döpa sitt förstfödda knyte till Solsken eller Mars skulle få så mycket ovett att man inte skulle kunna se rakt innan ungen ens fyllt två (för att inte tala om hur tråkad barnet självt skulle bli av sin omgivning)? Funkar bara inte, se på Lena Ph:s barn Noa Månfare, en kändisunge som knappast haft det lätt med sitt omöjliga namn - jag vet inte ens vilket kön man har om man heter så! Och hur kommer det sig att det mestadels handlar om kvinnonamn i den anglosaxiska sfären förresten, förtjänar inte gossebarnen att kallas för Hero, Pride, eller kanske Pirate? :D

All I know är att när jag skaffar egna småttingar så kommer de inte att få heta varken Mercy eller Lasse, utan nånting helt annat, plus ett annat efternamn än mitt eget ointernationella, omöjliga-att-uttala-och-bokstavera-på-engelska-namn. Jag tror det blir bäst så för alla inblandade. Och jag tvivlar på att jag nånsin kommer sluta fundera på livets små mysterium heller, det är alldeles för roligt för att sluta.

Sincerely,
//Bubbla Jansdotter

Movin' on up

Det brukar alltid gå förhållande-vågor och göra-slut-vågor genom grupper av människor, det är en allmän sanning som jag sett bevisas gång på gång, år efter år.

Folk blir ihop i relativt tät följd under några månaders tid, och folk gör slut i lika tät följd under ungefär samma tidslängder. Jag vet inte vad det här beror på, ofta är i alla fall uppbrotten inte direktrelaterade till varandra heller, d.v.s att, låt oss kalla dem Olle och Lisa, gör slut två dagar innan hitte-på-Anders och Petra gör slut, och de är alla vänner till mig, men de känner inte varandra. Så de kan med andra ord inte ha påverkat det andra paret att bryta upp. Men vad är det då som gör det?

En del hävdar att det är årstiden, men vilken årstid då i så fall? Jag tycker mig ha observerat ihop-vågor under såväl sommar som vinter, och folk gör slut lika mycket på våren som på hösten; Dock i följd, alltid i följd. Det finns helt enkelt ingen logisk förklaring, inte i min bok åtminstonde. Det bara är såhär.

Nu har det dock kommit en stor flyttvåg också, i synnerhet mellan städer, och jag kan inte hjälpa att undra om det här kommer vara ett återkommande tema det med? I så fall, vad beror DET på? Är det det vanliga tramset om att hösten är en nystart som gör det? Det känns som en alltför enkel förklaring för min del.

Men det är helt enkelt helt galet vad folk flyttar just nu: Jag flyttar Gbg>Sthlm, Saskia Sthlm>Malmö, Tobbe Malmö>Gbg, Linnéa Gbg>Malmö, Alexzandra Gbg>Sthlm, Lisa Sthlm>Gbg, och säkerligen många fler, sedan flyttas det inom städerna också: Ella, Helena, Mia, Crinkan, Marre, Erik, min bror, Rulle, Sofia, Sara... *andningspaus* Är det nån som inte flyttar? :O