Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

History rejects itself

Vad är meningen med termen förhistoriskt egentligen? Tar historia verkligen slut nånstans? Is there such a thing som förhistorisk tid? Är inte historia just precis det: historia, alltså all förfluten tid, allt som hänt tillhör historien (greedy fucker)?

Vikingatiden (ca 790-1100 efter dagens tideräkning) brukar benämnas som förhistorisk tid, men jag kan verkligen inte förstå varför. Är det någon i hela Norden som inte har åtminstone ett hum om vad vikingatiden innebar? Finns det inte oräkneliga källor och bevis på att vikingarna funnits? Vi vet att de fanns, var de fanns, ungefär när, och vi vet hur de klädde sig (inte hjälmar med horn, INTE), vad de åt, vilka gudar de tillbad och vi har deras skriftspråk hjälpligt bevarat. Et cetera, et cetera. So what's the problem?

Wikipedia säger (bland annat) såhär angående förhistorisk tid:

"Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid."

Kristendomen strikes again, inte helt oväntat. Åh, denna påfrestande skräniga översittar-religion! Kristendomen är som en sur gubbgranne med pulserande ådror på halsen, som vägrar godta förändringar eller att någon säger emot. Bara står och viftar med näven och ringer störningsjouren så fort nånting inte passar. Jävla surkart, jävla envåldshärskarfasoner! Ogint! I en annan Wikipedia-artikel kan man även läsa sig till detta:

"Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Sveriges del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Sverige även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Sverige anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början cirka 1050 e.Kr.."

Alltså: det har funnits historia här förut, men den spolades bort av isjäveln, så vi börjar om, tabula rasa, rent och fint. Skit i vad som hände innan, ingen kommer ihåg det ändå! Och vidare, mer från den första citerade artikeln på Wikipedia lyder som följer:

"Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien."

Bristfälliga källor? Är det nån här i Norden som inte har ett hum om vikingatiden? How is that bristfälligt, I ask you? Förvisso, är det så att man funnit enstaka målningar och texter, samt dödsgamla benrester, men inget mer, då kan det vara svårt att måla en komplett bild, absolut, absolut. Men jag anser att om det FINNS skriftliga bevis, eller målningar, eller krukrester eller pilspetsar eller Lamborghinis eller äggmålnings-kit eller lypsyl från en svunnen civilisation, då ÄR den en del av historien: De arkeologiska fynden är handfasta bevis för att någon använt den kniven, drejat den skålen, plitat ned det där snuskiga skämtet med kil och sten och tålamod. Att människorna kopplade till fynden faktiskt har funnits, levt och andats, kanske sjugnit en stump och tagit en sup emellanåt, rent av (obs, bristfälliga bevisunderlag för detta). Ska man verkligen frysa ut dem från att vara delar av historien då?

I tell you vad som borde klassas som förhistoriskt, eller icke-historiskt rent av: religion. Jaså, en allsmäktig gud skapade hela jordklotet och allt på det på sju dagar? Bevis på detta? Nähä, då skriver vi in det under ICKE-historiskt, tackarsåmöe så tar vi nästa. En fyrarmad gud med elefantsnabel? Blå? Var sågs han senast? Det gjorde han inte? ICKE-historiskt, tack och adjö! See what I mean här? Samtliga av de stora religionerna härstammar från väldigt långt bakåt i tiden, men ändå saknas alla former av handfasta bevis för att de ska få vara delar av historien. Det finns massor av skriven text som stödjer deras existens, men inga benrester, bostadslämningar, eldstäder eller nånting som påskiner att någon del av det som beskrivs i the various religösa skrifter faktiskt har hänt. Jovisstja, några nötter tror att de hittat rester av Noaks Ark, förresten. Och den omdebatterade svepningen i Turin finns ju, den med.

Där har vi det, där fick jag allt.

Eller inte.

Fysiska bevis = del av historien. Påhitt och önsketänkande = inte del av historien. Enkelt och bra! Men visst, träbitarna på Ararat är fysiska, de har tydligen legat där och skrotat rätt länge. Svepningen i Turin är fysisk, den dök upp på 1300-talet och har bevarats mer eller mindre väl sedan dess. Alltså är träet och tyget delar av historien, precis som vilket trä och vilket tyg som helst som finns kvar efter flera hundra år. Att de bara därför skulle bevisa Bibelns påståenden däremot, godkäns icke. Det skulle vara att säga att Odysseus verkligen fanns och gjorde allt han sägs ha gjort, för att man oförhappandes skulle ha hittat lite träflis som tidsmässigt och platsmässigt stämmer med hans förlisna flotte. Liiite desperat kanske. Det skulle ju kunna vara lite tursamt slumpmässigt funna träbitar som klarat tidens tand på grund av gynnsamma förhållanden, fast de kom från en silltunna som gick sönder en stressig dag i maj, sisådär 700 år före vår tideräkning, på Korfu. Varför inte?

Och för den som fortfarande känner sig osäker på det där med Arken (De är ändå 99,9% säkra. De där kristna evangelisterna som har hittat den. Helt opartiska och sådär. Precis som jag är, fast åt andra hållet. Hint.), så kan man kanske lugna sig med lite reality check av resten av Noaks historia i siffror här. Sen kan man andas ut, koppla av, och ägna sitt liv åt nåt mer meningsfullt än att tillbe gamla tokstollars skrönor. Kanske bygga en Trojansk häst i fullskala?

Pogo Pedagog: Cracker

Som en kort bonus, eftersom orden är besläktade, får ni även veta var cracker kommer ifrån.

Cracker

Ursprunget kan vara från användandet av ordet 'crack' som i 'to crack a joke', och betyder alltså att en cracker var en bullrig, skämtsam skrytmåns. Sedermera kom det att innebära laglösa skojare i Georgia, samt ännu lite senare cowboys och nybyggare i både Georgia och Florida. Oftast associerar man ordet cracker med fattiga vita jordbrukare i södern.

En annan förklaring till namnet är att det kommer sig av ljudet piskan som nybyggarna använde för att driva på sin boskap eller sina slavar, ger ifrån sig, och ytterligare en är att det är en variant på quaker. Enligt en uppslagsbok från 1911 betyder cracker 'fattiga vita', och kommer av 'cracked corn', som var basen i nybyggarnas kost.

Man kan läsa mer här, här och här.

Pogo Pedagog: Redneck

Eftersom jag bara sitter hemma och luktar illa och ojar mig så tänkte jag börja med att lära mig nåt roligt varje dag som jag orkar tänka klart, och sedan dela med mig av mina lärdomar till er, bara för att jag är så snäll och för att det är sjukt roligt att lära sig saker man inte haft en susning om innan.

Idag kom jag att tänka på att jag inte vet varför man säger rednecks. Så jag kollade upp det. I dagsläget används ordet oftast om en stereotyp slags amerikan, en person från södern med bristande hyfs, relativt låg intelligens och ett bristande intresse för peronlig hygien brukar i varje fall jag associera ordet till. Men där har jag fel, se!

Redneck

Redneck kan användas av utomstående som en förolämpning, men brukas även av rednecks själva med stolthet. En modern redneck är en fattig (eller arbetarklass-) landsortsbo, som gillar att leva loppan och som inte ursäktar sig för sina åsikter eller lustar, eller har någon lust att ändra på sig själv och sitt sätt att leva. Hasardspel, alkohol och shenanigans tilltalar dem, och de är oftast inte särskilt gudfruktiga eller politiskt intresserade. De har beskrivits som människor som besitter "en ljuvlig frånvaro av sofistikering" (Jeff Foxworthy). Att stå för att man var en redneck i tiden efter inbördeskriget betydde att man var stolt över sin tillhörighet till södern, och att man vägrade anpassa sig till nordstatarnas mer världsvana sätt.


Redneck hänsyftade ursprungligen till en person som var bosatt i och kring Appalachierna och den amerikanska södern, men är numera spritt över hela landet, och förekommer tydligen även i Kanada. Det verkar finnas flera förklaringar till just ordet redneck och dess härkomst. En variant är att det uppstått ur Skottlands önskan att frigöra sig från den anglikanska kyrkan (eller snarare biskopstyret) och istället ta upp presbytarianism som officiell religion. De officiella dokumenten signerades ofta i blod, och för att markera sin tillhörighet började medlemmarna bära ett rött tygstycke, som symbol för blodet, runt halsen. De kallades följdaktligen för rednecks. Under 1900-talet emigrerade många av presbytarianerna, via Ulster, till Appalachierna och de södra delarna av USA, och termen rednecks föjde med dem till det nya landet.

En annan förklaring kommer från att landsortsborna arbetade ute i solen och således brände sig i nacken kontinuerligt under sin livstid, vilket renderade dem en i sanning röd nacke, red neck, redneck. Det finns även fler förklaringar, men samtliga syftar till samma sorts människor åtminstonde. Dock är det ättlingarna till de skotsk-irländska immigranterna som ursprungligen och oftast benämns som rednecks, så det kan föreligga sanning i den första historiska hänvisningen. Att de typiska skotska karaktärsdragen att hålla släktskap högt, misstro regeringen och att vara redo att ta till vapen i stort sett när som helst sammanfaller med en stereotyp redneck och även med vad som ofta betecknas som en 'riktig amerikan' är förmodligen ingen slump.

Läs mer här.