Dagens #5

Dagens irritation: Var ska jag börja? Dagen har varit en enda lång irritation, skulle man kunna säga, lyckligtvis verkar den sluta bättre.
Dagens glädjeämne: Jocke fick sålt sin gamla bil, och hittade ett billigare PS3 än vad det skulle kostat. Lyxigt!
Dagens undran: Varför skickar man relationsförfrågningar till främlingar på fejan? Utan att säga nåt ens? Weird.
Dagens värsta: Att inse att there's no way att jag har råd att shoppa nåt i London, köpa prylar till Halloween, dricka nånting på min 30-årsdag och gå på SFF i november. Så, det ser mörkt ut för shoppingen, Halloween och min födelsedag, för SFF måste jag gå på, och Londonresan är ju redan bestämd och betald, men det blir lite torftigt att vara där, är jag rädd.
Dagens uträttande: Ritat mönster till kjol på kvällskursen, söwit!
Dagens låt: Dolly Parton - "House of the Rising Sun", en väldigt annorlunda cover, och även med till stor del omgjord text, men ändå så förbannat bra.

Dagens bild: Tjusigt gammalt klänningsmönster

Beware the beast Man

Jag förstår mig inte på folk som gör följande saker:

• Börjar prata med mig ute på stan, fast de omöjligt kan missa mina gigantiska hörlurar. Tror de att det är öronmuffar? Eller att jag har så låg musik att jag ändå hör allt och alla omkring mig? Varför skulle man i så fall lyssna på musik, frågar jag mig, det skulle inte bli annat än ett sorlande brus av allt omkring en tillsammans med musiken. Nej, när man har hörlurar på sig, eller öronsnäckor i öronen, så hör man inte vad du säger. Signalera visuellt först så att jag ser att du vill säga nånting, eller ännu hellre: låt mig vara ifred, jag vill ändå inte prata med främlingar. Hur tänker de egentligen?

• De som precis alltid tar med sig sin pojk- eller flickvän överallt, utan att tala om att han/hon hakar på, utan att kolla så det är okej att han/hon kommer med, och sen sitter de förstås alltid tätt intill och kan inte lämna varandras sida. Det är inte gulligt, det är maniskt. Och om jag bestämmer att gå och fika med en kompis så utgår jag från att det är vi två som ska ses. Inte vi två och personens partner. Jag vill umgås med individer, inte sammansmälta hybrider. (Åh, jag borde ju skriva låttexter, vilket rim!) Hur tänker de egentligen?

• Människor som fäller tramsiga kommentarer om min klädstil, alternativt bara pekar, stirrar eller skrattar. Jag må klä mig avvikande från normen, men så jävla konstig ser jag faktiskt inte ut. Jag begriper inte hur vuxna människor kan bete sig på det här sättet, vet inte alla att det är fult att peka? Men ännu märkligare finner jag det att folk tycker det är en bra idé att tala om för vilt främmande människor vilka negativa reflektioner de hyser angående dennes utseende. Jaha? Varför det? Jag ser strykfula stilar vart jag än går, och de flesta människors paltor skulle jag inte ge ett ruttet öre för, och ännu mindre troligt är det att jag nånsin skulle vilja ikläda mig dem. Men jag säger ingenting till dem, varför skulle jag göra det? Vi har olika smak bara. Varför är det så svårt för normisar att förstå, att den som klär sig annorlunda, ofta gör det just för att det är annorlunda? Det är inte ett misslyckat försök att passa in, trust me. Hur tänker de egentligen?

Please, mr jailor

Topp fem i fängelsefilmer ska vi ta ett smakprov på nu, tänkte jag!

#5 "Flykten Från Alcatraz"
#4 "The Dirty Dozen"
#3 "Blood In, Blood Out"
#2 "Bron Över Floden Kwai"
#1 "Nyckeln till Frihet"

Det här var jävlar i mig en tuff lista att göra, jag är inte helt hundra på att den verkligen är slutgiltig ens, för det finns många bra fängelse/fångläger-rullar där ute. Ta exempelvis underbara "Papillon", en helt osannolik men ändå sann historia, som verkligen snubblar farligt nära femteplatsen där, det var strid på kniven för min del. Glöm för guds skull inte heller att se den fabulösa, och även den verklighetsbaserad, "Den Stora Flykten" - Steve McQueen gillade det här med att spela verkligt existerande fånge som ska bryta sig fri mot alla odds, tydligen. :D

"Den Gröna Milen" förtjänar även den ett stort hedersomnämnade, och fler mycket sevärda titlar är "O Brother, Where Art Thou?" (kanske inte så mycket fängelsefilm, men väl om fångar åtminstonde), "American History X", "Dead Man Walking" och "The Hurricane". Sen måste jag, i egenskap av Stallone-fan, även nämna "Lock Up", som även bjuder på en sadistisk Donald Sutherland som fängelsechef. "Bangkok Hilton" är tekniskt sett en miniserie, men jag petar in även den, och två filmer jag ännu inte sett men som bör finnas med här för formens skull är "Midnight Express" och "Deer Hunter".

Och bara för att jag tycker det är så fint så lägger jag in videon med de filippinska fångarna som dansar till "Thriller". Musikvideodans borde alla fängelser ägna sig åt. :D

---

Min DRYGE VÄN Chrull påpekar att jag glömt "Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut" ("A Man Escaped"), vilken jag inte sett och heller inte lyckats få möjlighet att se, fast jag letat efter den. Men nu står den med. Sådärja.

Filmcitat #4

För länge, länge sen körde jag ett gäng filmcitattävlingar, och jag tänkte att det fanimig var på tiden att brassa på med lite sånt igen.

Så, reglerna är enkla, inte googla och inte kika på IMDB eller liknande, då förtas ju hela poängen. Om man vet, eller tror sig veta, så skriver man i kommentarerna. Inga priser utlovas, annat än den eviga äran att vara ansedd duktig på meningslösa saker. :D När någon knäckt ett citat skriver jag ut det i fetstil i inlägget.

Here we go!

1. "What would you prefer, yellow spandex?"
2. "Thanks, I like your outfit too, except when I dress up as a frigid bitch, I try to look less constipated."
3. "Could you describe this... ruckus, sir?"
4. "No sir, I didn't see you playing with your dolls again!"
5. "-First, tell the pigs to fuck off.
-Fuck off, pigs
[the guards look puzzled]
- Fuck. Off. Pigs."
6. "Your entrance was good. His was better."
7. "Something is rotten in the state of Denmark, and Hamlet is taking out the trash."
8. "Yeah, do you have the Beatles' White Album? Never mind, just get me a glass of hot fat. And bring me the head of Alfredo Garcia while you're out there."
9. "There's something happening here. What it is ain't exactly... obvious."
10. "That was your wife? What a bitch!"
11. "How dare you say 'penis' to a dead person?!"
12. "Don't be fooled, because she may seem like your typical selfish, backstabbing slut-faced hoe bag - but in reality, she's so much more than that."
13. "One gay beer for my gay friend, one normal beer for me because I am normal."
14. "You just put your pickle on everybody's plate, college boy, and leave the hard stuff to me!"
15. "Hello, I thought up 'hello', that's mine, hello!"
16. "SMITE me, oh mighty SMITER!"
17. "His momma called him Cassius Clay; Im'ma call him Cassius Clay."
18. "Oh, hrmpf, it's so rewarding being your hat!"
19. "None of you understand: I'm not locked up in here with you. You're locked up in here with ME!"
20. "Well, I may be a beginner at some things, but I've got a black belt in shopping!"

Modemåsten, döden dö!

Jag har jättemycket kläder (allihop ser ut att ligga i en tunna.), och det har jag för att jag älskar kläder. Jag har alltid för mycket av dem, men ofta ändå inget att ta på mig. Jag har alla möjliga plagg i alla färger (utom brunt, beige, gult och lila) och jag älskar att hitta nya, fina plagg. Så när jag säger att jag älskar kläder, men hatar mode, tror jag att jag måste förklara mig lite ytterligare.

För mig är det väldigt viktigt vad jag har på mig. Inte för att jag vill utstråla nån uttänkt, kool image, inte för att jag vill visa hur bra koll på trender jag har och inte för att jag vill visa hur mycket jag kan spendera på kläder (då skulle jag gå i lump, trust me). Det är viktigt för att om jag inte klär mig så som jag vill så vantrivs jag nåt så fruktansvärt. Det kryper i huden och jag känner mig inte som mig själv. Jag vet att många tycker att identiteten inte sitter i stilen alls och att man ska veta vem man är utan en massa yttre prylar. Men jag vet vem jag är. Och jag behöver visa det, at all times. För när jag klär mig i kläder jag inte tycker om så känner jag mig främmande, falsk och feg. Som någon jag inte är. Det är samma sak med att ljuga, det är också väldigt svårt för mig. Jag vill vara ärlig och sann så ofta jag kan, so what att jag ser ut som ett stoppljus i andras ögon? Det är så jag ser ut på insidan, och det är så jag känner mig fin. Fler skäl behövs inte.

Min stil är inte en typisk stil, det är inte en stil som jag sett och köpt in mig på, det är en mix av allt jag gillar, helt enkelt. Och när jag dras till ett plagg i en affär kan jag ibland vara förvånad själv. Jag brukar säga att de bästa kläderna är de man inte kan bestämma sig för om de är fula eller fina. De är tveklöst mest intressanta, om inte annat. Och vem är jag att ifrågasätta vad jag tycker är fint? Om jag instinktivt uppskattar nånting så gör jag ju bara det, no questions asked. En egen stil sitter i ryggraden, inte i hjärnan, det är något man utvecklar om man bara låter det hända och inte funderar så jävla mycket på vad man vill uppnå eller visa - eller bevisa.

Det är därför jag ställer mig frågande och frustande åt tjejtidningarnas mantran om "så fixar du stilen", "vårens look", eller värst av allt: "modemåsten", åh, detta tvång! Man kan på fullt allvar läsa saker som att det är så skönt att den senaste trenden är a-linjefomrad, for instance, för de där ute som kanske inte är helt nöjda med sina figurer. Men ursäkta, skönt att det nu är en rådande trend? Du trivs i a-linjeformat, alltså? Varför i helvete när du inte det närhelst du så önskar, då? Det måste vara så begränsande och opersonligt att vara en trendslav, ingenting får man bestämma själv, i butikernas skyltfönster och i glossiga magasin ser man dagligen instruktioner på hur plaggen i nuet ska bäras. På nåt annat sätt går ju bara inte. Det är en evigt föränderlig uniform, och de flesta verkar frivilligt vilja bära den, ständigt livrädda för att bli tillrättavisade för att de inte uppmärksammat den senaste versionen, eller missförstått rådande look.

Men vet ni, jag har massor av dussinkedjan H&M's kläder, och jag har ändå en personlig stil, helt befriad från trender och måsten (annat än att jag måste trivas, men det är ett bra måste). Tricket är att köpa det man gillar, och kombinera det som man vill, istället för som man ska. Det kan väl för guds skull inte vara så svårt? Och en till newsflash: kläder går att bära mer än en säsong (detta förhatliga ord), man kan spara dem och fortsätta använda dem, år ut och år in, på massor av olika sätt, om man verkligen älskar dem.

Och älska dem ska man alltid göra, i alla fall om man bryr sig om kläder och stil, varför annars köpa dem? För att nån annan sagt att man måste? I say hell no, fuck the system!

Today I found my friends, they're in my head

Det finns några filmkaraktärer som jag innerligt önskar att de var verkliga människor.

Verkliga människor, som var mina vänner. Och som jag skulle älska dem. Jag skulle alltid vilja hänga med dem och jag skulle lyssna när de var ledsna. Jag skulle ställa till med superba födelsedagskalas och jag skulle åka på skitroliga semesterresor med dem. Åh, en sån god vän jag skulle vara till dem.

Min första imaginary vän är Rocky Balboa. Det jag gillar allra mest med alla sex (ja, jag gillar allihop) Rocky-filmerna är hans personlighet, ja, själva karaktären. Han har ett sånt dumsnällt men vackert inre, och en fantastiskt töntig humor, som jag bara älskar. Ta exempelvis scenen i första (och bästa) filmen, när han är inne i djuraffären och försöker prata med Adrian. Rocky skakar om en sköldpadda och säger att den "must have been shell shocked." Jag smälter som smör, det är så jävla dumt att det blir bra.

Han är en enkel man, men en ärlig och vänlig sådan. Jag tror att Rocky nog har världens ensammaste men största hjärta, tills han träffar Adrian, då blir han helt komplett. Jag älskar't. Grädden på moset är hans fina hund, Butkus, som han springer med när han tränar, och han var Stallones hund på riktigt också! Sånt är så vackert att det nästan inte finns.

Special agent Dale Cooper, FBI, som förstås återfinns i underbara "Twin Peaks", är ännu en låtsatsperson som jag skulle vilja ha i mitt liv, för alltid. Han är ofta så oförklarligt men underbart uppåt och barnsligt lycklig över saker som de flesta andra bara tar för givna; Magnifika granar, goda pajer och rena hotell, till exempel. Och ett gott kaffe, icke att förglömma.

Han överraskar med sin humor och sin förmåga att respektera alla han pratar med, plus att han alltid har nånting intressant att säga. Coop är en synnerligen skärpt, omtänksam och egensinnig karaktär, en människa man bara måste älska. Och så finns han inte på riktigt, det är för hemskt egentligen. Jag vill ju äta paj med honom, och gå på the Roadhouse för ett par öl och prata om kärleken. Why can't I?

Några kvinnliga vänner måste man ju också ha, och om jag fick välja skulle jag ta Elle Woods från "Legally Blonde". Jag vet, hon är en girlie girl som älskar Cosmo, har en liten bärbar hund och gillar att fixa naglarna. All of which I do not. Men det finns så mycket mer än bara ytan när det handlar om Elle, hon motbevisar alla, inklusive sig själv, om att hon är väldigt intelligent, trots sitt yttre. Dessutom besitter hon en omtanke och en pålitlighet som inte många har.

Hon är helt enkelt jävligt fin människa, som är snäll mot alla och kan se det bästa hos var och en. Elle utstrålar en smittsam och fin energi jämt, och jag vill också vara i närheten av den. Som en bonus kan hon få sminka mig (jag kan i princip inget själv om MEJKÖP) och kommer aldrig att tycka att nånting är för rosa eller för glittrigt, mmm.

Charles Nonsens

Apropå språket och struntprat lärde jag mig idag om gallimatias och rappakalja, och jag måste ju dela med mig av denna pikanta kunskap. Vi börjar med gallimatias, vilket tros härstamma från en av följande situationer:

I antikens Rom stals en tupp, vars ägare hette Mathias. Domaren i brottsmålet råkade uttrycka sig fel, och sa "Galli Mathias", när det egentligen skulle varit "Gallus Mathiae". Det förstnämnda betyder "tuppens Mathias" medan det andra betyder "Mathias tupp", vilket givetvis är korrekt. Eftersom "tuppens Mathias" var helt fel och dessutom helt ologiskt kom uttrycket gallimatias (eller gallimattias) till.

Den andra teorin om ordets ursprung härstammar från medeltidens Frankrike, där de universitetsstuderande Parisarna (inte krämbullarna) argumenterade så häftigt under sina disputationer att de kom att benämnas som stridstuppar. Man började då kalla deras verksamhet för stridstuppsvetenskap, efter latinets ord för tupp, "gaullus", och den grekiska ändelsen "-mathia", vilken betyder vetande - i folkmun gallimatias, helt enkelt. Eftersom ämnesvalen för dessa hetsiga debatter ansågs synnerligen märkliga och opassande, kom de att bli likställda med nonsens, varför själva ordet gallimatias förknippas med ren smörja, eller rappakalja.

Rappakalja, å andra sidan, är ett finskt ord, som kommer av sammansättningen av orden "rapa", som betyder smörja, och "kalja", vilket är svagdricka. Betydelsen är obegripligt tal eller tomt prat, alltså ungefär detsamma som gallimatias.

Helt underbara förklaringar på två rätt så märkliga ord!

Stavningskontroll

Folk kan inte stava nu för tiden.

Svenska språket utarmas konstant och snart har vi väl bara emoticons och QL, L8R, OMG och liknande hopknycklingar kvar av språket. Jag vet att jag läst artiklar om hur illa dagens ungdom stavar, men jag kan givetvis inte hitta de jag tänkte på nu, då jag vill understödja mina åsikter, crap.

Dock har Aftonbladet publicerat en artikel rörande en undersökning som Skolverket gjort, vilken påvisar att dagens unga är gott rustade för arbetslivet, men inte särskilt väl förberedda på vidare studier på universitetsnivå.
Jag är inte förvånad. Uppgiven och frustrerad, ja, men inte förvånad.

Tydligen beror bristerna i språket delvis på att dagens lärare inte själva är tillräckligt kunniga, vilket känns chockerande och sorgligt. Det betyder att även vi i förra generationen drar vårt tunga, felstavade strå till stacken.

Jag hoppas på att utvecklingen av språket, trots alla felstavningar, all okunskap och en uppenbart blasé inställning hos barnen av idag, vänder, och att fler tröttnar på torrheten och tomheten i språket, att fler skärper sig gällande sitt språkbruk. Jag hoppas också på att det fortsätter skrivas och publiceras läsvärda och välformulerade böcker, för utan litteratur - intet!

Under tiden kan vi ta en snabbgenomgång av några frekvent felstavade ord där ute, shall we?

Inte pause, utan paus
Inte fotölj - fåtölj
Inte endå - ändå
Inte posé - pose
Inte länktar - längtar
Inte imon - imorrn (eller ännu hellre i morgon/imorgon)
Inte förskylning - förkylning
Inte schock ELLER shock - chock (om vi inte pratar om butikerna)
Inte destå - desto
Inte chocklad - choklad
Inte isönder - sönder
Inte posetivt ELLER possetivt - positivt
Inte decka - däcka
Inte picnic - picknick
Inte irreterad - irriterad
Inte nått - nåt
Inte våldtäckt - våldtäkt
Inte skiljsmässa - skilsmässa
Inte skiljda - skilda
Inte igentligen ELLER igenklien - egentligen
Inte tuppera ELLER topera - tupera
Inte lungna - lugna
Inte cyckel - cykel
Inte gammla - gamla
Inte oavsätt - oavsett

Och så några ord som inte är felstavade så mycket som de bara är rent jävla felaktiga:

Inte tänk ELLER tänket - tänkandet, eller tankesättet
- "Ett tänk" är inte korrekt svenska nånstans. "Att komma in i det nya tänket" är rena struntpratet i mina öron. "Att komma in i det nya tankesättet" låter däremot helt okej, likaså "Att ta till sig det nya tänkandet", eller vice versa.

Inte på jobb - på jobbet
- Det verkar vara uteslutande skåningar som brukar den här felsägningen, förstår inte själv varför de tycker det låter rätt att säga "Jag är på jobb" istället för "Jag är på jobbet", eller "Jag är på mitt jobb", det funkar också. Hör man inte själv tydligt vilket som är rätt och vilket som är fel om man säger det högt? Märkligt.

Inte en (eller flera) personal - en (eller flera) personalmedlem/-mar, alternativt yrkestiteln i plural om det rör sig om mer än en personalmedlem: två poliser, en polis, etc.
- "Personal" är ett övergripande ord för ett flertal, eller samtliga, "medlemmar ur personalen/personalstyrkan", men det går icke för sig att använda ordet i sin ursprungliga form, om enskilda personer. Jag vill förklara skillnaderna tydligare, men eftersom min språkkänsla är just en känsla, och ingen absolut grammatisk kunskap, så kan jag helt enkelt inte förklara bättre. Har suttit och försökt komma på ett annat ord som fungerar på samma vis som "personal", att använda som jämförelse, men lyckas inte. Anyone?

Inte ja - jag
- "Ja" är ett helt annat ord. Vänligen notera detta.

You, robot

Jag tycker det är lite jobbigt med verifieringskoder på nätet. När man måste skriva nån nonsensramsa för att det man vill ha sagt ska få publiceras "för att hindra spam-robotar".

Men nåt som gör det roligare är att tänka på är om det faktiskt vore robotar som satt där och kommenterade, dagarna i ända. Tänk om de blir ledsna när deras kommentarer inte får synas? Allt de vill är ju att promota sin robotblogg kanske, de kan inte hjälpa att de kan skriva så himla fort att de kan promota den 50 gånger på två minuter.

Stackars robotarna, det är inte lätt att vara en o-person. :D

Mr Bean

De fem bästa filmerna med alltför underskattade bönan Michael Biehn är som följer:

#5 "Tombstone"
#4 "Terminator"
#3 "Planet Terror"
#2 "The Abyss"
#1 "Aliens"

Men glöm för allt i världen inte klassikern "Navy Seals", som i en SVT-sändning av "Clerks" för många år sen resulterade i översättningen "Marinens sälar". Gotto love it. Dessutom flimrar herr Böna även okrediterat förbi i "Grease", säger oraklet Imdb. Där ser man.

Bloggis

En del ord låter harmlösare och sötare än andra. Eller, det är ju en definitionsfråga vad man tycker är gulligt, men jag menar ord som liksom dummas ned eller förgullas, det är inte alltid originalorden ens. Det jag tänker på nu är de ord som slutar på -is. Det här känns som en ändelse som sätts efter oskuldsfulla saker, eller för att snutta till ett redan vänligt ord; Dagis, bebis, sötis, ni fattar?

Men, då undrar jag över paradoxen i det faktum att vi också har ord som lodis, alkis eller mongis, hur hänger det ihop? Vad är det för en märklig suffixkoppling mellan socker och smuts? Jag antar att det helt enkelt är så att vissa av de obehagligare orden fått en släng av sötma för att deras innebörd ska kännas mer uthärdliga. Som att viska ord man inte tycker om, då är det inte lika hemskt och inte lika påtagligt. Alltså är en alkis lättare att tänka på än en alkoholist, hjärnan tar till alla trick den kan.

En bekant hade en bra teori en gång, om att man skulle officiellt ändra ordet 'homosexuell' till 'bögis', vilket slutligen, då ordet fått fäste, skulle minska hatbrotten drastiskt. Hans tanke bakom detta var att ingen skulle klara av att säga saker som: "Jag ska spöa skiten ur dig, din jävla bögis."

Alltså, det går ju bara inte, han har rätt. Vem fan kan stå och vara macho och bögknackare och jävlig, men vara tvungen att säga nåt så nuttigt som 'bögis'? :D

The crow

En dag måste jag äga ett alldeles eget, märkligt, stort och knarrande kråkslott. Ja, jag måste verkligen det, det är själva sinnebilden av ett äkta hem för mig, och nån gång ska väl även jag få ha ett hem, hoppas jag.

I det måste det finnas lönnrum och -dörrar (dra ut kandelabrar eller böcker is A-OK!), och en brandmansstång att slajda ned från översta våningen på. Längs korridorerna och i rummen vill jag ha fullständiga skelett, konstiga varelser i formaldehyd i burkar, jättestora, gamla kartor och jordglober, persiska mattor, rustningar, rosa plastflamingos, tunga sammetsdraperier med tofsomtag, rokokosoffor, moraklockor och gökur, stora ornamenterade speglar och oljemålningar såväl som inramade filmposters. Jag önskar mig burspråksfönster med djupa nischar med mjuka kuddar att sitta och kura i, kristallkronor, oljelampor, inramade fotografier, märkliga uppstoppade djur från forna tider (jag vill inte låta stoppa upp nåt stackars djur på beställning ju), stora brokadkuddar och låga kopparbord att sitta på samt runt, gobelänger, kroksablar, musköter, en fantastisk hattsamling, och mycket annat märkligt men vackert.

Jag vill ha stora rum, små rum, runda rum, onödiga rum och konstiga rum - och givetvis minst ett tornrum. En stor balkong med sirliga möbler och ett teleskop, ett grönt och prunkande växthus med fontän och marmorgolv, ett skitstort bibliotek med bokhyllor från golv till högt tak och en stege som går att rulla längs alla hyllorna, samt knarrade skinnfåtöljer, en gungstol och en öppen spis. En walk in-closet behängd med tyger och ett fluffigt rosa heltäckningsmatteklätt golv, samt en stor ottoman i mitten och gott om plats för alla mina kära kläder och skor. Ett vackert sminkbord med glödlampsinramad spegel till får gärna bo här också. Spiraltrappa är ett måste, gärna en separat, mindre sådan trappa i biblioteket för att nå dit stegen inte räcker också. Överallt ska det helt enkelt vara dignande av tavlor, böcker, filmer, affischer, växter, foton, flyers och konstiga men fina souvenirer, och massor av nooks and crannies överallt.

På fasaden måste jag givetvis ha gargoyles och blyinfattade mosaikfönster, utkarvade takskägg och vackra takplattor. Hela huset får gärna vara målat i starka, märkliga färger, som äppelgrönt och knallrosa till exempel, och vara delvis täckt av murgröna. Utanför huset måste det vara en lummig men vild trädgård, med syrénhäckar, ekar, cedarträd och tårpilar. Massor av rosor - röda, vita, rosa och gula, samt geranium och löjtnantshjärtan ska växa överallt. Det ska finnas fontäner, en bäck med en träbro över, ett lusthus, en hammock och stenlagda stigar kors och tvärs, och självklart en labyrint!

Ja, jag vill helt enkelt bo i ett hus i en film som utspelar sig på 1800-talet, med orientaliska, surrealistiska och sagobetonade inslag och en del moderna saker också, såsom brandmansstången, färgen på huset och färgerna inne i huset med, samt att jag vill ha en egen liten biosalong, ett discogolv med rökmaskin, såpbubblemaskin och blinkande ljus. Dessutom vill jag ha ett 50-talskök i bjärta färger, schackrutigt golv och häftiga plastdetaljer.

Jag vill ha ett vansinnigt hus som bara jag kan trivas i, i princip. :D

Stolthet utan fördom

Nämen? Se vad man kan hitta genom sin besöksräknare minsann. Att jag fått minst en röst, vilket nominerat mig till förra omgången av Stora Bloggpriset var mer än jag visste om, men det var onekligen trivsamt att få veta.

Jag sitter och myser lite i mjugg och känner mig förträfflig just nu. Gloating, mmm.

Act your age, not your shoe size

Ibland beter man sig som att man var fem bast igen, medan man andra gånger känner sig som en 80-åring och andra som om 22 kommit tillbaka med full kraft. Men hur mycket av sina forna åldrar bär man egentligen aktivt med sig? Jag har djupanalyserat mitt åldrande och kommit fram till följande:

Sex månader gammal i snygg tröja

Ålder: 0-5 år
Positivt med denna ålder: Alla gör allt för en, man rultar mest omkring och är älskad och har det bra, slipper ta ansvar och städa, diska och sånt.
Negativt med denna ålder: Man har ju inte direkt en allomfattande intelligens och kunskapsnivå, umgänge är på relativt banal nivå och man kan grina huvudet av sig över en trasig plasthäst. Man har skitfula tänder och bestämmer inte själv över hår och kläder. Man förstår inte så mycket.
Saker jag gör än idag: Well, jag uppskattar fortfarande att åka kundvagn och piper av lycka över My Little Ponys. Och jag trynar i sängen närhelst jag får tillfälle.
Saker jag slutat med: Ha blöjor, bli buren överallt. Låta mamma välja kläder. Och jag städar själv numera. :D

Min bror och jag poserar för ett kort till mormor, är cirka sju-åtta bast

Ålder: 5-10 år
Positivt med denna ålder: Man blir smartare kontinuerligt, skolan är en jävla breeze och man läser mängder med böcker, skaffar bästisar. Man lär sig cykla.
Negativt med denna ålder: Koola och tuffa kids börjar sticka upp här i krokarna, inte så kul för den som inte är nåt av det, eller bestäms som icke-varande detta. Klickar bildas. Man är för liten för spännande TV-serier och filmer.
Saker jag gör än idag: Vägrar vara del i en homogen grupp, älskar böcker, klär mig i mycket rosa, har en bästis som jag skrattar så jag får magknip med.
Saker jag slutat med: Gilla läs-ämnen i skolan, universitetet dödar all läs- och lärlust effektivt. Vara för liten för skräck!

Poserar på en brunn, tolv år gammal

Ålder: 10-15 år
Positivt med denna ålder: Egenbestämmandet ökar, inkomsten ökar (veckopeng FTW, barnbidrag woho!), och man upptäcker musik, litteratur och film på riktigt. Man börjar klura på vad man ska bli när man blir stor. Man kommer äntligen in i puberteten och börjar bli vuxen. Vänskaper djupnar.
Negativt med denna ålder: Eventuell mobbing eskalerar lavinartat, och även om man slipper utsättas så gör man inte mycket för att hjälpa andra heller. Pubertet, hormoner gone wild, finnar. Alltmer komplicerade relationer till andra. Högstadiet, denna cesspool av vidrigheter, usch.
Saker jag gör än i dag: Upptäcker musik, film och böcker, och förstår mig inte på andra människor.
Saker jag slutat med: Vara i puberteten, tjoho. Uppleva mobbing från åskådarbänk eller första parkett.

1998, det är synth som gäller

Ålder: 15-20 år
Positivt med denna ålder: Hela världen ligger för ens fötter, man flyttar hemifrån, väljer inriktning på sin skolgång, provar alkohol och tobak och hittar sin egen stil. Börja jobba och få egen inkomst. Odlar verkliga intressen, kärleksrelationer inleds, hångel och sex galore. Systemet!
Negativt med denna ålder: Man blir mer förvirrad över sig själv och sina val, man måste välja nån slags karriär och måste stå på egna ben utan stödhjul eller kryckor. Dålig inkomst. Dåliga fyllor. Dåliga andrahandskontrakt.
Saker jag gör än i dag: Tjänar dåligt, längtar ut i världen, festar. Har förhållanden, bor i andra hand eller på andra krångliga sätt.
Sakar jag slutat med: Rökning. Skolgång (för stunden i alla fall).

Rosa-rött hår och mina bästa tights, år 2004

Ålder: 20-25 år
Positivt med denna ålder: Arbetslivserfarenhet, högre lön, bättre jobb. Förstahandskontrakt (om man inte bor i Stockholm) eller bostadsrätt. En viss mogenhet kombinerad med fräsch exteriör. Ungdomspriser på abonnemang och tågresor. En känsla av att man har gott om tid på sig för allt man vill göra. Åldersgränser på uteställen slutar vara hinder. Utlandsresor.
Negativt med denna ålder: Jadu, vad skulle det vara, tro?
Saker jag gör än idag: Har en viss mogenhet men fräsch exteriör, hoppas jag.
Saker jag slutat med: Allt det andra bra. Högre lön fick jag aldrig ens, hrmpf.

Nyligen fyllda 29, från december förra året

Ålder: 25-30 år
Positivt med denna ålder: Större insikter om sig själv, man bryr sig mindre om petitesser och är bättre på att säga ifrån.
Negativt med denna ålder: Åldersnoja, ungdomsrabatter slutar gälla så allt blir dyrt. En stressande känsla av att tiden rinner ut. Omgivningen tar för givet att man ska "bli vuxen" snart. Alla omkring en skaffar smått eller gängar sig och själv vill man helst av allt hängglidflyga eller segla jorden runt. Man blir sakta men säkert en sån där tönt som inte har nån koll. :D
Saker jag gör än idag: Allt (utom att gifta mig och få barn, samt bli vuxen), jag är i detta åldersblock.
Saker jag slutat med: Inget, jag är i detta åldersblock. I'M TRAPPED! :D

...Och apropå rubriken så blir det uttalandet så himla bra med svenska storlekar: jag ska alltså INTE bete mig som 38, SKÖNT. :D

Hundra jävla ointressanta saker

Jag har en fäbless för listor. Det är allmänt känt (inbillar jag mig), så nu betar jag av en fet jävel: hundra random saker om mig själv!

1. Jag har varit underviktig så länge jag kan minnas.
2. Jag älskar att åka kundvagn som om den vore en sparkcykel, eller kanske en spark, bara, och gör det jämt när jag handlar så mycket att jag behöver en vagn.
3. Jag är livrädd för spindlar, clowner (särskilt Pennywise), Killer Bob och Sadako.
4. Maskerader berikar mitt liv mer än jag själv förstår.
5. Jag fattar inte att jag snart (väldigt snart) är trettio bast. Hur gick det till? Och viktigare: när?
6. Jag kommer aldrig börja dricka kaffe.
7. När jag mår riktigt bra så pratar jag lite med mig själv även ute bland folk, och visslar lite trivsamt på stan och sånt.
8. Jag är inkapabel till att gå sakta.
9. Jag hatar att äta lunch.
10. Min hy är så torr att jag inte kan använda puder, och jag får torrfläckar i ansiktet om vintrarna.
11. Jag älskar att lukta på timjan, dill och ingefära.
12. Nästan all min mat innehåller vitlök.
13. Jag kan inte läsa kartor.
14. Jag har aldrig lärt mig att simma under vattnet.
15. Jag tycker inte om fåglar. Tama, alltså.
16. Jag drömmer om att äga ett rangligt men ombonat kråkslott en dag.
17. Jag har haft skitmycket hål i tänderna, under hela mitt liv.
18. En gång hade jag 13 hål i tänderna på en gång.
19. Om jag ska sjunga oförställt och bekvämt, bara rakt ut utan att behöva tänka på tonläge och sånt, så är det bara PJ Harvey som passar min röst.
20. Jag älskar att lära mig nya fakta om saker.
21. Min "vill läsa"-boklista omfattar just nu 318 titlar.
22. Två - förlåt, tre, Andrea påminde mig! - gånger i mitt liv har jag hört rykten om mig själv; En gång i sjuan sades det att jag skulle köpa en ny tröja, den andra, i kanske åttan, att jag hade skitmånga läppstift hemma. Tonåringar, inte ens då jag var en kunde jag förstå mig på dem. Det tredje och roligaste ryktet var, att somliga människor trodde att Andrea och jag drev en hatsida på nätet, där vi drev gäck med tjocka goter. Hejdlöst roligt! Att ingen tänkt på att visa upp denna sida som bevis gjorde det bara ännu galnare att ryktet levde länge nog att vi skulle få höra det. :D
23. Jag började sminka mig när jag var omkring 17-18.
24. Jag började röka då jag var 18, slutade när jag var 22.
25. På min 15-årsdag opererades jag i magen, för att min kroniska tarmsjukdom förvärrats till ett akut stadie.
26. Jag hatar juice med fruktkött i.
27. Jag hatar all juice utom ren apelsin-dito.
28. Jag är allergisk mot pälsdjur, skaldjur, nypon, laktos och kanske gluten.
29. Mina bästa kulglassmaker är melon och päron.
30. Jag har fått min näsa, längd, ögon och delvis mun efter mamma och mitt hår, mina armar, händer och dåligt cirkulaterande (jag tror inte det är ett ord) händer och fötter efter pappa.
31. Min favoritfilm alla kategorier är "Brazil".
32. Jag tycker att hälsosam mat är asgott.
33. Jag vägrar se/läsa sönderhypade saker, nånting inom mig bara skriker i protest och sen blir det inget med den saken.
34. Jag har aldrig betalat TV-licens.
35. Jag har aldrig provat knark.
36. Jag kommer aldrig prova knark.
37. Jag kommer förmodligen inte betala TV-licens heller. :D
38. Jag har Tommy Körbergs autograf.
39. Jag skulle aldrig kunna jobba inom vården.
40. Om jag ser folk kräkas så är det farligt nära att jag lägger en pizza själv.
41. Jag anser Tarantino vara kraftigt överskattad.
42. Jag har många kompisar, men väldigt få vänner.
43. Jag har varit i åtta främmande länder, men varit utomlands kanske elva gånger.
44. Jag har släkt som utvandrade till Amerika och Kanada kring sekelskiftet.
45. Jag anser att kvalitén på översättningar numera, i synnerhet gällande TV men även film och litteratur, är sjukligt undermålig.
46. Jag har ett hat-kärleksförhållande till att gå på bio; Extatiskt underbart om det inte vore för alla andra.
47. Det bästa jag vet är att gå på filmfestival.
48. Jag har gått fyra år på gymnasiet istället för tre.
49. Jag kan inte somna utan att ta melatonintabletter, i alla fall inte på många timmar.
50. Mina favoritfärger är knallgrön och knallrosa, på tredje plats kommer knallorange. Knall!
51. Om jag har kläder som jag inte känner mig bekväm i så kryper det i hela kroppen på mig och jag känner mig som en spion, en missanpassad, en lögnare.
52. Jag älskar grön sparris.
53. En gång har jag och en kompis blivit bjudna på filmpremiärsfest när vi var så fulla att ingen av oss mindes det dagen efter, hittade bara en skum lapp och ett par reklamtrosor i våra väskor.
54. Jag har bott i London.
55. Jag har flyttat 25 gånger.
56. Jag har aldrig övningskört.
57. Jag kan skratta hysteriskt åt helt irrationella saker, som jag heller inte kan förklara. Bara min bästis förstår mig för hon är lika knäpp.
58. Jag hatar röda äpplen.
59. Jag tycker att SS hade de överlägset snyggaste uniformerna under andra världskriget.
60. Jag är skitbra på att göra blandband/-skivor.
61. Datorer hatar mig och jag hatar dem.
62. Jag vill inte bo i Sverige hela mitt liv.
63. Mina naglar är osedvanligt mjuka, och kassa.
64. Jag bryr mig om miljön.
65. Jag har sex stycken piercingar.
66. Och fem tatueringar.
67. Jag försöker att använda så lite tramsprodukter jag kan - sånt som ska innehålla tjo och tjim som gör hej och hå för ditt hår/hy/ögon/ben skiter jag i.
68. Jag älskar ale men är inget fan av porter.
69. Jag hatar vin.
70. Jag föredrar att sova på sidan.
71. Och jag måste sova minst tio (ibland tolv) timmar på sommaren, minst nio (ofta tio) resten av året.
72. Jag anser att stringtrosor är ett tortyrredskap.
73. Jag föraktar människor som alltid lever efter trender.
74. Jag älskar att organisera och rationalisera.
75. Jag önskar att jag kunde bli gubbe på ålderns höst. Gubbar äger.
76. Jag kan inte gå nedför trappor utan att titta på trappstegen, jag är övertygad om att jag ska falla annars.
77. Jag är 164 centimeter lång.
78. Långa människor fascinerar mig.
79. Det finns inga felfria personer i hela världen.
80. Jag hatar särskrivning.
81. Jag vill inte bli känd.
82. Jag går till rytmen av min egen trumma.
83. Om jag ska nånstans själv så har jag alltid musik och lurar med mig, och på mig.
84. Min största skräck är att bli våldtagen.
85. Jag gillar mindre fysiska avvikelser som ärr, sneda tänder, krokig näsa och liknande, men inte harmynthet, Neurosedyn-effekter eller polio, så kul ska vi inte ha.
86. Jag har haft blont, svart, rött och rosa hår, i olika konstellationer.
87. Jag har aldrig köpt en hamburgare på McDonalds.
88. En gång när jag var bebis så stoppade jag en geting i munnen. Den stack mig så hela underläppen svullnade upp och jag skrek som en stucken... bebis, ja, förmodligen precis så.
89. Jag är magiskt bra på att memorera låttexter och filmcitat.
90. Jag är en skitdålig förlorare.
91. Jag är jätteklumpig och har alltid blåmärken nånstans.
92. Jag har aldrig snusat.
93. Jag gillar inte att spela TV-spel.
94. Jag har varit kroniskt fattig i så gott som hela mitt liv.
95. Världens bästa TV-serie är "Twin Peaks", enligt mig.
96. Jag blir jätteglad av att se små hundar (inte chihuahuor dock), luftballonger, gamla par som håller handen, alternativa föräldrar, och bögskinheads.
97. Jag är vegetarian fast jag äter även fågel.
98. Jag är bra på hår: att klippa, färga, och frisera.
99. Min bästa grej i högstadiet var alltid eget arbete, jag la lika delar tid på framsida och renskrivning som jag gjorde på innehåll.
100. Jag gillar att göra listor.

WoW - det kalla kriget

Att bråka suger. Att bråka på internet ger begreppet "sugigt" helt nya, oanade dimensioner, nästan parallella universum av sugighet, rent av.

Med tiden lär man sig att ingorera puckon eller åtminstonde att inte fortsätta käbbla med människor som bevisligen har svalt sin egen hjärna och sen slickat sig glatt om munnen. Men ibland går man mot bättre vetande och kan inte hålla sig. Efter många år av internetbruk har jag tyglat mig själv till att inte skriva saker som AMEN DIN MISSBILDADE AIDSHORA, DU MÅSTE VARA UPPFÖDD I EN DAGGMASKKOLONI, DU HAR JU BARA BRUNSÅS I SKALLEN! och dylikt, utan håller mig sakligt till det ämnet gäller samt fäller stilrena små svidande skott istället. Det mesta går att urskuldra sig med att man faktiskt bara argumenterar för sin sak, och man har inte kallat nån för tjockis eller apjävel, så de kan inte kasta tillbaka ens egen skit. Det känns bra när stormen bedarrat, att man kept ones cool, så att säga. Det känns som man vann hur skiten än slutade då. Enda undantaget är förstås om man grälar med nån som är lika bra, eller ännu bättre, på att formulera sig spydigt och elakt utan att egentligen använda fula ord, men då handlar det inte längre om en debil varelse heller, utan bara nån som förmodligen är skvatt galen och har en avvikande personlighet. Med andra ord, en typ av människa man (ännu hellre än de aphjärnade ditona) håller på ett par mils avstånd från sig själv. Minst.

Värst är när man måste ta en strid med nån, och dessutom nån som man har en personlig koppling till, t.ex. en handläggare, arbetsgivare, kamrat eller ett företag, som gjort en någon oförrätt man faktiskt måste reda ut. På ett sätt är det skönt med mail i såna lägen, man kan fundera ordentligt på vad man vill ha sagt, hur man vill säga det och när man vill säga det. Sen säger man det och klickar på "send" och så känns det som att man är klar. Fast det är en falsk känsla av trygghet, för man är ju inte klar. Den som fått mailet kommer förr eller senare att öppna, läsa och reagera. Och detta leder till att det finns dagar då man måste stålsätta sig innan man loggar in på sin mail. Magen bli helt kall och hård och man känner hur ansiktet stramar av spända muskler. Ibland håller jag till och med andan en kort stund också. För varje gång man loggar in och inte fått svar känns det som en kortvarig lättnad, men på det hela taget blir det bara värre och värre för varje gång, eftersom man då måste uppleva obehagskänslan varje gång man kollar mail, tills personen behagar få tummen ur arslet och svara.

Jag sitter just nu och gör detta, varje gång jag kollar min mail. Allt på grund av uselheten i importavgifter och jävelskap, på grund av bristande kommunikation hos UPS och företaget jag beställt från, och fram för allt på grund av fräckheten hos företaget i att bara stjäla pengar från mitt konto (jag sa uttryckligen att de kunde behålla varan hellre) för UPS räkning.

Och allt detta för lite hårfärgs skull. Det är synd om människan.

Tio underskattade filmer

Jag följer ett exempel jag hittade för ett bra tag sen, och listar tio stycken filmer som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet eller erkännande.

"Döden Klär Henne" (1992)

Gravt underskattad, hysteriskt svart och satirisk pärla, med Meryl Streep och Goldie Hawn som de bittra argbiggorna, en sällsynt töntig och fetlagd Bruce Willis, samt Isabella Rossellini som magnifik nutidshäxa. Miljöer, foto, repliker, musik, regi (Zemeckis) och agerande är felfritt utfört, och alldeles lagom överdrivet för att passa handlingen och situationernas skruvade utvecklingar.

"Freeway" (1996)

Så gott som okänd, men underbar, modern tolkning av sagan om Rödluvan och vargen, där rödluvan bor i ghettot med en dysfunktionell familj medan vargen låtsats vara en hjälpsam mentor åt problembarn. Med alltid lika fantastiska Reese Witherspoon som white trash-tonåring och Kiefer Sutherland som en synnerligen obehaglig varg. Och som om det inte vore nog: musik av Danny Elfman, som en extra bonus!

"To Die For" (1995)

Jag förstår inte varför det verkar som att ingen utanför filmbögskretsar har sett den här mörka och elaka guldklimpen av, förvisso väldigt ojämnt lyckade Gus van Sant. Nicole Kidman är perfekt som kärriärkåt men ack så talanglös småstadsbrutta som tittat för mycket på tv och skaffat sig lite väl vassa armbågar. Missa för allt i världen inte ett stiligt litet skådisinhopp av Cronenberg himself också!

"De Gröna Slaktarna" (2003)

Mads Mikkelsen är en erkänt duktig och het karl. I den här finfina danska, svarta komedin är dock bara en av dessa. Och lyckligtvis är det inte talangen som försvunnit, då hade filmen knappast varit värd att nämnas. Snarare är Mikkelsen frånstötande i både karaktär och utseende, men inte desto mindre är det här en film att älska.

"Kiss Kiss Bang Bang" (2005)

Filmen är så gott som förbisedd här i Sverige i alla fall, men jag hade turen att få se den på SFF för några år sen. Rapp, fyndig och fruktansvärt underhållande modern deckarhistoria med Robert Downey Jr. som skickligt misslyckad klantskalle som dras in i en rad märkliga mord, försvinnanden och felaktiga identiteter. Och Val Kilmer i en underbar roll som spetsig vitsig bögdetektiv kan man ju bara inte missa (nej, det kan man inte).

"Kikujiros Sommar" (1999)

Alltid oförutsägbare Takeshi Kitano briljerar i denna vansinnigt underhållande men ändå fina historia från 2003. Låt inte den träiga plotbeskrivningen hindra er från att se den, dialog och karaktärer gör den ack så värd två ynka timmar av era liv.

"The Exorcism of Emily Rose" (2005)

Jag såg den här först då den gått från bio, via DVD, till filmkanal och slutligen ända till botten: vanlig TV. Men när jag väl såg den satt jag som fastnaglad. Sorgligt underskattad och alltför osedd, men ändock en väldigt välgjord och isande berättelse. Inte en tråkig stund, som jag minns det - förutsatt att man gillar krypande och psykologisk skräck, förstås. Och så är det ju Dexters syrra i titelrollen!

"Tokyo Godfathers" (2003)

Fantastiskt fin och hjärtvärmande anime om tre uteliggare som hittar en övergiven bebis, och bestämmer sig för att återbörda den. Otroligt vacker att se på, och parat med ett synnerligen fyndigt manus blir den en feelgood-film som även riktiga feelgoodfilmhatare som jag, och likasinnade gamla surkart, bara måste älska.

"The Game" (1997)

David Fincher kan om han bara vill, vilket han vill oftast, och så är fallet även med detta spänningspiller där man varken vet ut eller in eller vem som talar sanning mest hela tiden. Michael Douglas har sällan varit bättre (ärligt talat är han i princip aldrig det), enda undantaget är "Falling Down", förstås.

"Thirteen Ghosts" (2001)

Av nån anledning suckas och grymtas det ofta när den här filmen kommer på tal, fast jag kan inte for the life of me förstå varför. Den har ett oerhört intressant koncept, är snyggt utförd och känns inte platt eller trött för fem öre. Gillar man snygga och creepy monstereffekter är den ett måste. Jag skulle vilja påstå att den enda negativa aspekten är att man måste orka titta på Shannon Elizabeth (den nakna utbytesstudenten i "American Pie"), men det står man ut med, jag lovar.

Old news

En del nyheter minns man bättre än andra, en del av dessa för att de var så chockerande, en del för att de var så fåniga och en del har man ingen aning om varför de upptar plats i ens preciously lilla minneskapacitet (shoo, shoo!).

Jag minns till exempel när väder-Pär spexade till det med att äntligen ha lyssnat på sura tanter som klagade på hans fluffiga Tempest-svall och en dag stod i rutan med en anständig hårlängd. Bara för att en stund senare slita av sig den korta frisyren, som visade sig vara en peruk, förstås. Tokiga Pär! :D Jag minns när JAS krashade och reportern som lyckades filma kaoset skrek "jävlar" inte mindre än sju gånger. Jag kan rimligen inte egentligen minnas Lill Lindfors trosvisarhistoria, men antingen fastnade det väl, eller så har jag sett oändliga repriser, för fastnaglat i minnet är det likväl.

Jag minns när Roy Orbison dog. Det var 1988 och min pappa satt bara i sin bästa fåtölj, en hel dag, med huvudet tungt lutat i handen och lyssnade på en del av sin favoritmusik. Jag frågade mamma lite försiktigt vad det var för fel på pappa. "Hans favoritsångare har dött", svarade mamma med dämpad röst. Just då förstod jag hur viktig musik kan vara för nån, för min pappa, som saknade Roy sådär jättemycket som man bara kan sakna nån man aldrig träffat men som ändå förgyllt ens liv under lång tid. Jag saknar honom också.

Jag minns 9/11. Just den dagen, den tiden, stod jag i en provhytt på Åhléns när mamma ringde och var märkbart upprörd. Tydligen hade två plan kraschat in i, och störtat World Trade Center. Att det var en sån big deal tänkte jag inte på - mer än att det givetvis var otäckt och troligen hade många dött - men det blev smärtsamt tydligt timmarna, dagarna, åren efteråt. Som att terrorister inte kapat plan förr, som att de inte dödat oskyldiga förr, som att offentliga byggnader inte förstörts förr. Men nu var det på amerikansk mark, då måste alla bry sig och de som är ansvariga måste utrotas och hatas. Sånt jävla hyckleri.

Jag minns när Estonia sjönk. Att jag tänkte att det var rätt hemskt och hoppades att det inte var nån jag kände ombord (det var det inte). Sen ältades denna historia i pressen så till den milda grad att jag övervägde att sänka en annan båt själv. För att media skulle sluta slita i saken mer och fokusera på nåt annat, be it ett annat fartyg, men ändå. En vän till familjen försvann till sjöss ungefär samtidigt som Estonia-historien. Han var ute i en liten båt med sin son och en av sonens vänner, och de kom aldrig tillbaka, återfanns aldrig.
Båten hittade de, men inte människorna.
Det får mig fortfarande att rysa ibland.

En del saker fastnar bättre än andra, en del saker fastnar inte alls och en del saker kommer man gagga om fem gånger per dag för den tålmodiga personalen på vårdhemmet en vacker dag. Vare sig de vill höra eller ej.