Old news

En del nyheter minns man bättre än andra, en del av dessa för att de var så chockerande, en del för att de var så fåniga och en del har man ingen aning om varför de upptar plats i ens preciously lilla minneskapacitet (shoo, shoo!).

Jag minns till exempel när väder-Pär spexade till det med att äntligen ha lyssnat på sura tanter som klagade på hans fluffiga Tempest-svall och en dag stod i rutan med en anständig hårlängd. Bara för att en stund senare slita av sig den korta frisyren, som visade sig vara en peruk, förstås. Tokiga Pär! :D Jag minns när JAS krashade och reportern som lyckades filma kaoset skrek "jävlar" inte mindre än sju gånger. Jag kan rimligen inte egentligen minnas Lill Lindfors trosvisarhistoria, men antingen fastnade det väl, eller så har jag sett oändliga repriser, för fastnaglat i minnet är det likväl.

Jag minns när Roy Orbison dog. Det var 1988 och min pappa satt bara i sin bästa fåtölj, en hel dag, med huvudet tungt lutat i handen och lyssnade på en del av sin favoritmusik. Jag frågade mamma lite försiktigt vad det var för fel på pappa. "Hans favoritsångare har dött", svarade mamma med dämpad röst. Just då förstod jag hur viktig musik kan vara för nån, för min pappa, som saknade Roy sådär jättemycket som man bara kan sakna nån man aldrig träffat men som ändå förgyllt ens liv under lång tid. Jag saknar honom också.

Jag minns 9/11. Just den dagen, den tiden, stod jag i en provhytt på Åhléns när mamma ringde och var märkbart upprörd. Tydligen hade två plan kraschat in i, och störtat World Trade Center. Att det var en sån big deal tänkte jag inte på - mer än att det givetvis var otäckt och troligen hade många dött - men det blev smärtsamt tydligt timmarna, dagarna, åren efteråt. Som att terrorister inte kapat plan förr, som att de inte dödat oskyldiga förr, som att offentliga byggnader inte förstörts förr. Men nu var det på amerikansk mark, då måste alla bry sig och de som är ansvariga måste utrotas och hatas. Sånt jävla hyckleri.

Jag minns när Estonia sjönk. Att jag tänkte att det var rätt hemskt och hoppades att det inte var nån jag kände ombord (det var det inte). Sen ältades denna historia i pressen så till den milda grad att jag övervägde att sänka en annan båt själv. För att media skulle sluta slita i saken mer och fokusera på nåt annat, be it ett annat fartyg, men ändå. En vän till familjen försvann till sjöss ungefär samtidigt som Estonia-historien. Han var ute i en liten båt med sin son och en av sonens vänner, och de kom aldrig tillbaka, återfanns aldrig.
Båten hittade de, men inte människorna.
Det får mig fortfarande att rysa ibland.

En del saker fastnar bättre än andra, en del saker fastnar inte alls och en del saker kommer man gagga om fem gånger per dag för den tålmodiga personalen på vårdhemmet en vacker dag. Vare sig de vill höra eller ej.