Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D

Att nöta ut människor

Jag gillar massor av olika sorters musik, och är helt klart en periodpundare av skilda genres eller artister. När jag hittat nåt jag gillar så lyssnar jag så mycket på det att om det varit en vinylskiva hade den blivit repig. Sen har jag lyssnat så intensivt att öronen inte orkar mer - då kan det ta en evighet innan jag orkar höra på just den artisten igen - och det blir aldrig samma intensiva upplevelse om när det var nytt och oupptäckt. Det är fortfarande bra, men jag sitter inte och vältrar mig i tonerna, jag lever inte i musiken på samma sätt. När magin är bruten är det bara ännu en bra artist, bra låtar.

Att det blir såhär är jävligt trist, och att det är precis på det här viset jag hanterar det mesta i mitt liv, är också väldigt trist. Till exempel när jag blir kär, då andas, tänker, och flätar jag samman mig med föremålet för mina känslor. När intensiteten inte går att upprätthålla längre, när man måste pausa för att andas och för att betala räkningarna eller gå till tandläkaren, då bryts det. Hela den fantastiska känslan går av. Inte direkt och på stubberten, men så sakteliga försvinner det speciella, blandas upp med vardagens lunk och återkommande meningslösheter. Glansen som omgett min kärlek falnar, och synliggör en människa som även han måste klippa tånaglarna och äta frukost, precis som alla andra. Som måste göra allt tråkigt och normalt och platt. Och det är här som allt börjar slutta, bara lite, lite. Har det en gång satt igång verkar det ostoppbart, det är som att bromsa i en störtloppsbacke; no can do. Det är bara början på slutet, kan man misantropiskt säga. Inte för att jag tänker så när jag är i en relation och är kär, men nu, i retrospekt av samtliga (sex stycken) havererade förhållanden jag gett mig i kast med, tycks det mig bara alltför tydligt.

I vänskapsrelationer är det inte särskilt annorlunda: jag lär känna en ny person som jag tycker jättemycket om, vi umgås intensivt och/eller många gånger, men till slut finns det bara inte mer att säga, verkar det som. Jag känner mig som en hemsk person som såväl känner som skriver såhär, men det är som att personligheten tagit slut hos den andra människan. Som att allt nytt som fanns att upptäcka nu är slut, så då går vi tillbaka till början och repeterar. Men jag vill inte repetera, jag vill känna att det finns en dynamik, att det finns saker att prata om, att göra, att vi har saker gemensamt fortfarande och att det känns givande att umgås. Egentligen tycker jag inte att det här är särskilt orimliga behov, men nog sätter de käppar i hjulet för mig alltid. Jag har otroligt lätt att lära känna nytt folk och att skaffa vänner var jag än befinner mig, men behålla dem jag har är en helt annan femma. Jag kan ha en människa i mitt liv i flera år, men den personen signifikans förändras kontinuerligt för mig, det är oerhört sällsynt att en och samma vän står kvar inom samma grad av närhet för mig, under en längre period. Jag avundas dem som behåller sina vänner år ut och år in; hur gör de? De som umgås med samma grupp människor flera dagar i veckan, i många års tid; hur gör de?

Jag är en intensiv människa, men i perioder måste jag tillåta mig att falla ned på mjuka bolster och bara vara en grönsak. Sen studsar jag upp igen och lyser med förnyad kraft. Som ett tomtebloss, flammande fort och starkt, för att sedan hastigt dö och lämna endast en skrumpen och trist pinne kvar. Problemet är nog att dels gör inte alla människor såhär; de flesta har en betydligt jämnare fördelning av energi och känslor, men har även de lågperioder dagligen, vilka bara inte märks lika tydligt som när jag har mina, och dels föredrar jag att få vara för mig själv när jag har låga tillfällen, när jag behöver hämta andan och bara vara skittråkig och meningslös; jag vill inte behöva visa upp det här för människor som jag bryr mig om, varför skulle de behöva utsättas för de delarna av mig, egentligen? Lika lite vill jag således behöva omge mig med andra människor när de inte är sociala eller påhittiga. Jag vill träffa folk när jag är uppåt, och jag vill bara träffa dem om även de är uppåt och påhittiga. Att sitta och dega tillsammans utan mening eller mål är med andra ord inte riktigt min kopp té (jag hatar för övrigt té), det är något jag bara klarar av att göra med ytterst få personer, och inte ens med dem vill jag göra det dagligen.

Mina funderingar har nu lett mig till att dels ta det mycket, mycket varsamt med att eventuellt inleda ett förhållande igen, någon gång i framtiden. Att lära känna karln i fråga på ett djupare plan innan jag hals över huvud bekänner min kärlek, så att jag kanske slipper leva i en utopi först, för att sedemera alltid vakna upp till en vardag med smulor i sängen och tråkiga kick-offs med hans tråkiga jobb (och det här är INTE verkliga exempel eller riktat till någon särskild, mind you!). Det här kommer bli otroligt svårt, eftersom jag verkligen ogillar sociala spel, att inte bara säga vad man tycker och känner utan gå och vara restriktiv. Jag säger inte att jag kommer lyckas, för det vet jag inget om, men jag ska fan försöka. Framför allt ska jag försöka att inte hamna i ett förhållande över huvud taget på ett bra tag, utan bara vara själv och lägga krut på vad jag vill göra, utan att distraheras av rosa moln och annat klet.

Insikt två är att jag inte ska bo ihop med en eventuell flamma igen. Jag vill kunna vara ifred, och sitta hemma och ha mysbyxor och vara trist när jag har det behovet, och då vill jag inte att min bättre hälft ska behöva umgås med mig, lika lite som jag vill träffa honom när han inte är på topp, utan egentligen bara är trött efter en lång arbetsdag och kanske har ont i huvudet. Hur mycket en sån här åtgärd kan hjälpa vet jag inte, men oavsett så har jag delat boende med kreti och pleti och fan och hans moster i alltför många år nu; jag är less, jag vill inte dela mitt boende med någon alls. Jag vill bestämma själv över tv-program, möblering, tider och musikval. Jag vill sitta uppe klockan tre på natten och äta glass om det känns bra för mig, utan att behöva störa någon annan i min omedelbara närhet. Vare sig den personen är en vän eller en käresta.

Som Garbo så klokt sa: "I never said 'I want to be alone', I only said 'I want to be let alone'. There is all the difference." Och jag håller verkligen med henne.

Requiem

Musik är nåt av det bästa som finns. Musik kan fylla en med extas, kan få en att dansa no matter what, gråta på fem sekunder eller bara le åt minnen förknippade med just den låten. Fast allt det här gäller för bra musik, förstås. Sen finns det även dålig musik, sånt som gör att man blöder invärtes och önskar bort sina öron.

Ett lysande exempel på detta är hip hop. Nu menar jag inte den ursprungliga hip hopen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet, oh no, den typen tycker jag mycket om. Jag menar de patetiska ursäkter till så kallad hip hop som samtidens rappare kräks ur sig. Allting låter i stort sett likadant, melodistölderna, som funnits med från början, görs inte vidare snyggt eller subtilt längre utan plockas bara rätt av från de allra största hitsen. Och texterna, oh my lord, TEXTERNA är mitt största problem. I början handlade de om allt möjligt, mestadels om att berätta om hur fantastiskt bra rappare eller MC man var, och vilka töntar alla andra rappare var i jämförelse. Numera gäller det att vara så nedlåtande mot kvinnor som möjligt, berätta om hur kriminell man är eller skryta om vad man äger och hur mycket man tjänar. Inte det minsta koolt, utan snarare jävligt lame ass.

Väldigt musikaliskt annorlunda, men inte desto mindre uselt, är dansbandsmusiken. Finns det någon musikgenre som utvecklas mindre? Ja ja, nu klagar jag å ena sidan på att musikstilen förändrats och å andra sidan på att en annan stagnerat, men allt handlar om balans. Och smakfullhet. Dansbandsmusiken låter prick likadan om och om igen, vilket band det än är, och vilket årtionde låten än är från. Det måste finnas en klämmig saxofonist, en sångare med glättigt avspänd röst, en trummis på valium och ett par killar till som troligen inte gör nåt mer än att fylla upp scenen. Addera att hypernördigt bandnamn, helst med några z i så är saken biff. Yuck. Festliga fakta är dock att poängen med de vansinniga outfits som de flesta band hade förr (and sadly, i visst mått fortfarande har), var att kunna dra av scenkläderna på skatten. För att få göra det skulle det vara befäst att kläderna i fråga inte kunde bäras i vardagen, utan att de var så outrageous att de blev betitlade som fantasikläder. :D Det är faktiskt helt underbart, men inte så underbart att jag förlåter dansbandsmusiken för sina audiella brott. No sir.

Näste man till rakning är något så fruktansvärt som R n' B. Återigen så har en aktuell musikstil som sprungit ur något riktigt bra, som rhythm n' blues, degenererats och stöpts om till något slags hiskelig bastard. För likheterna mellan rhythm n' blues och R n' B är långt färre än mellan old skool hip hop kontra nutida dito. För att skapa en framgångsrik R n' B-låt idag behöver du en duktig producent, en välutrustad studio, ett oändligt antal pålagda småstön, viskande ord och annat totalt irrelevant mumlande, och så en "sexig" beat. Men ingen sångare, det går lika bra att kasta in vem som behagar ställa upp där, ta en vaktmästare eller sjung själv, spelar ingen roll i slutändan. Vad som började med originella och talangfyllda musiker kulminerar idag i slemmiga, sexfixerade människor med hybris. Vad hände?

Jag plöjer vidare genom ljud som krossar min tro på mänskligheten, och finner där reggae. Likriktad kritik som för dansbandsmusiken kan upprepas här: totalt, jävla, enformigt. Segt, tråkigt och meningslöst. Jag blir arg och trött av raggarytmer. Örk. Jag kan klappa med i någa Bob Marley-hits eller Absolut Reggae-låtarna, men detta är enbart för att de funnits i mitt liv sedan tidiga år, och därmed är delar av nostalgi och inte egentlig smak. Eller vad sägs om rave, how's that for enformighet? Eller techno, detta seglivade elektroniska bröt. Jag märker inte när en låt tar slut och nästa börjar, utan vill bara gå och stänga av det monotona gnölet, det gör mig nervös. Jag lyssnar hellre på betongborrar utanför mitt fönster i några veckor än att behöva stå ut med rave eller techno. Eller house! Och furthermore, vad där skillnaden däremellan?

Så hårdrocken, som har fött många bastarder till världen. Jag ska inte ens börja låtsats att jag vet hur samtliga låter, eller ens att jag känner till dem, men i mina öron är trash metal, speed metal, heavy metal, black metal, death metal och alla möjliga eller omöjliga sorters metal samma sak, och allihop låter generellt sett som rena skiten. Ett jävla dunka-dunka, skulle man också kunna säga. Funk, modern jazz, modern soul, ska, hardcore och mycket mer kommer heller inte i närheten av mina högtalare. Utöver detta finns det säkerligen mängder av större och mindre subgenres som kan få vilken sund människa som helst att smasha huvudet mot valfritt hårt material, men att lista allt skulle vara ett oöverstigligt och oändligt projekt, har jag på känn. Så jag gör inte det.

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Let's keep it like that.

Highscore

De bästa ledmotiven, hämtade från filmer!

Den här vändan håller jag mig till originalmusik, komponerad för filmen, samt bara instrumentala ledmotiv, annars blir det ju sjukt svårt att välja.

#5. "Indiana Jones" - John Williams
#4. "The Heart Asks Pleasure First/The Promise" (från "Pianot") - Michael Nyman
#3. "The Good, the Bad and the Ugly" - Ennio Morricone
#2. "Star Wars theme" - John Williams
#1. "Terminator 2" - Brad Fiedel

Helt omöjligt att välja mellan Williams bästa verk, så han fick två platser, helt enkelt. That's how I roll. Väldigt svårt att lista bara fem, som sagt, om man inte stramar till urvalsprocessen rejält. Förvänta er alltså fler liknande listor men under andra premisser, nån annan gång.

---

Nä, jag måste ändra i min egen lista, jag har ersatt forna fjärdeplatsen "Pirates of the Caribbean" av Klaus Badelt med Michael Nymans odödliga pianoslinga istället. Har i ett par dagar suttit med ett dumt uttryck i ansiktet och försökt minnas exakt hur det kan komma sig att jag inte tog med den in the first place, but come up with nothing.

Så jag erkänner mig dumförklarad, och ändrar. Adopt, adapt and improve - motto of the round table!

Nothing rhymes with orange

Jag blev påmind om hur dåliga texter vissa låtar innehåller, via ett inlägg och även kommentarerna i Mats Strandbergs utmärkt trevliga blogg, och tänkte såklart att jag måste göra en egen lista över detta fenomen. Jag instämmer i att "The Actor" knappast vinner några textförfattarpriser de närmaste 300 åren, så den finns med på listan förstås. I artikeln som nämndes måste jag säga att jag håller med om att vinnaren (eller kanske förloraren) Des'ree platsar där med delar ur texten till "Life", men övriga låtar är jag inte så insatt i att jag kan säga varken bu eller bä riktigt. Så därför kommer min egen lista... nu!

Des'ree - "Life"
"I don't want to see a ghost
It's the sight that I fear most
I'd rather have a piece of toast
Watch the evening news."

Nödrim, anyone? Vansinnigt märkligt sammansatta tankar om spöken och rostbröd. Att skrota hela den här biten och skriva nåt helt annat hade varit en samhällstjänst av rang.

Troll - "Jimmy Dean"
"If I could borrow his jacket
wear his pants
or ride his car.
You would be able to track it
The boy next door: a movie star."

Wear his pants? Jag har alltid undrat över den här raden, vafan skulle man ha killens brallor på sig för? Jackan måhända, för att man fryser och han är en gentleman eller så, men byxorna? Och you would be able to track it? Vad ska det betyda, att man kan märka att han är en filmstjärna om hon får ha hans byxor, eller, eh?

Michael Learns to Rock - "The Actor"
"I'm not an actor, I'm not a star
I don't even have my own car.
But I'm hoping so much you'll stay
that you will love me anyway."

Okej, first thing's first: Michael Learns to Rock, vem faaan kom på det bandnamnet? Vansinnestöntigt! Sen kan vi konstatera att de trots allt lyckats bättre än Des'ree med sammanhanget i rimmen, men nonetheless så är det en jävligt lam refräng. Och vad är det för kass brutta han hittat, som bara vill hänga med kändisar och rika? Hon borde ju satsa på Jimmy Dean istället för Michael och hans rockande.

Good Charlotte - "Boys and Girls"
"Girls don't like boys,
girls like cars and money.
Boys will laugh at girls
when the're not funny."

Jag fattar att de menar att tjejer bara vill ha killar med stålar (återigen, vad fan är det för jävla brudar folk hänger med?), men girls like cars känns lite bakvänt. Den sortens tjejer gillar väl snarare diamanter och designerkläder, inte bilar. Det är ju killen som gillar bilen och tjejen gillar att han har råd med den. Typ. Och boys will laugh at girls when they're not funny? Även detta känns bakvänt; Är det inte tjejer som artighetsskrattar åt killens dåliga skämt för att lisma in sig (till hans stålar)? Golddiggers har väl ingen humor och sitter ju inte och skämtar, precis.

Mika - "Grace Kelly"
I could be brown
I could be blue
I could be violet sky
I could be hurtful
I could be purple
I could be anything you like
Gotta be green
Gotta be mean
Gotta be everything more
Why don't you like me?

Why don't you like me? WHY THE FUCK DON'T YOU THINK? Raahh!

Nirvana - "Smells Like Teen Spirit"
"Here we are now,
entertain us.
A mulatto!
An albino!
A mosquito!
My libido!"

Nä, jag begriper faktiskt ingenting av just de här raderna, sorry Kurt! Weird Al's version är mer logisk, särskilt raden när han sjunger "It's hard to bargle nawdle zouss, with all these marbles in my mouth".

The Tamperer ft. Maya - "Feel It"
"What she gonna look like
with a chimney on her?"

WHAT? Skorsten på sig? WHAT? I wash my hands of this! :D

Elton John - "Your Song"
"If I was a sculptor
But then again, no."

Varför inte det nu då? Kom han inte på några tjusiga metaforer för skulpterande eller? Jag älskar den här låten, så det bär mig emot att kritisera den. Men just den här raden är lite... udda.

Arja Sajonmaa - "Högt Över Havet"
"Kärlek (det måste va' kärlek)
Ja, eventuellt!"

Haha, finnarna klarar inte av att vara mer romantiska än så, eller? Ja, eventuellt måste ju vara det snöpligaste avslutet på en pampig kärleksförklaring nånsin.

Björn Afzelius - "Tusen Bitar"
"Säger du att du är min vän
så är du kanske det."

Geez, lita på folk lite, would you? Jag vet att ditt hjärta gått i tusen bitar men vänskap kan man väl för fan ändå glädjas åt, och inte ifrågasätta sådär?

Fancy - "Slice Me Nice"
"I'm like a cake that wants to be baked
I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue
It's time for action, baby
got me and you.
Slice me nice."

Jag vet inte var jag ska börja här, hahaha! Jag diggar Fancy fast han ser ut som en liten tant och har en synnerligen intressant klädstil, och jag formligen älskar hans musik (ja, han har gjort mer än en bra låt) men texten är totalt bananas. Vad menar han med slice me nice, egentligen? Är det nåt uttryck jag bara inte känner till? I'm like a cake that wants to be baked är helt sanslöst, och att sedan följa upp med I'm like a pie made for hungry guys gör att jag inte vet var jag ska ta vägen alls. My body's burning like a flame that's blue känns som nåt man själv kunde skrivit i tolvårsåldern och tyckt varit skithäftigt och på ängälska!

Tillägg! Jag blev plötsligt påmind om den totalt vidriga "Fishes" med Sahlene, där följande verbala brott begås:

"I'm the kind of girl that you wanna carry
Through the streets of Rome or perhaps Madrid"

Or perhaps Madrid? Vilket geni kom på den fantastiska knorren? Och I'm the kind of girl that you wanna carry? Ska karln kånka runt på henne genom Roms gator, eller möjligen Madrids diton hela dagarna, eller vad är tanken? Svaret är nog att den saknas. Helt. ("Jag sa Madrid men jag menade Wien!")

Tillägg! Meja - "It's All 'Bout the Money"

"It's all 'bout the money.
It's all about the dum-du-du-du-du-dum."

Den här känns som underkurs (det ordet borde finnas), men måste likväl vara med, trots att det inte kan ha undgått någon over the age of ten att det är VM i nonsenstext som försiggår här. Seriöst, nånting bättre än dum-du-du-du-du-du-dum MÅSTE gå att klämma in här. "It's all about the struthatt, sitta i hörn", how 'bout that?
Nån som har fler förslag på sjukt skumma textrader? Bring 'em on!

Heading for a fall

Jag har, så länge jag kan minnas, haft lite issues med den här sången om årstiderna, till tonerna av Beethovens nionde symfoni. Ni vet:

"Januari börjar året,
februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret,
maj och juni blommar mest.
Juli, augusti och september, härlig sommar är det då.
Men oktober och november och december äro grå."

Eftersom jag fyller år i november uppskattar jag inte att min månad reducerats dels till att klumpas ihop med två andra, och dels att enbart benämnas som grå, inte koolt! Men let's not stop there, för all del! Okej, januari börjar året, astrist rad, det säger ju ingenting om januari egentligen, och februari kommer näst, niggah puhleaz, inte ett dyft bättre än inledningen. De bägge månaderna är kallare än Nordpolen, ingen vidare start på ett nytt år, egentligen.

Att mars har nån slags knopp i håret känns som en flat out lögn, mina upplevelser av mars är mest att det regnar och sen blir det iskallt och sen kommer lite sol och så regnar det igen. Schizo. April kan godtas att vara knoppande, I'll let that one slide. Sen då: maj och juni blommar mest. Ja, för all del juni men maj är liksom mest en varmare variant av april. Och juni är så mycket mer än blommor, det är ju solsken och fågelsång och inga tunga kläder behövs och det gillar jag, som Peps mycket riktigt skaldade.

Juli, augusti och september, härlig sommar är det då. Jag vet inte hur mycket crack den som skrev den här texten (givetvis en kristen galning) hade i kroppen, men NÄR är det härlig sommar i september? I Sverige? Juli och augusti är dock helt riktigt härliga sommarmånader, men om de nu ska dissa höstmånaderna så kan man gnälla om att allt är stängt, kollektivtrafiken går skitsällan och man flyter bort av svett, plus att alla går bananas och tror det är Ibiza överallt.

Och så slutklämmen då, som jag redan ondgjort mig över en del, men vänta lite, det kommer ännu mera! Ja, du hörde rätt! Oktober är för guds skull enormt vacker, med alla höstlöv och en krispigt sval luft, november får jag erkänna ÄR ganska grå, men det gör mig ändå lite ledsen att inget gott sägs om månaden jag hållit alla dessa födelsedagskalas under. Det är fortfarande höst i alla fall, lite fina löv finns kvar en stund till! December, however, är fan inte grå, den är vit, eller möjligen helt svart söder om Norrland där snön nästan inte finns, eftersom det blir mörkt typ klockan två på dagen. Rysligt. Och så är det jul med, fyfan, men det gillar ju de flesta så det kunde de väl petat in nånting om istället. Jag menar, antingen får visan vara positiv eller negativ, de kan inte hålla på och hatta runt såhär, det gör mig irriterad. Focus, people!

Jag föreslår följande ändringar:

"Januari, februari,
pisskallt väder, suger pung!
Mars, april har slaskigt väder,
schizofrent som bara den!
Juni, juli och augusti, sol och supa, ledighet!
I september och oktober och november blåser det!
...Och i december är det juuul! *ffrrraapp*"

Avslutet är ett käckt trummande, kanske följt av en hi-hat. Obviously så räcker melodin inte till, så därför kan man bara ta sista raden med full styrka och energi, som en hejaramsa kanske. Nu är hela visan negativ (jag hatar jul), så slipper november lida så förskräckligt, och alla blir nöjda. Eller, ja, missnöjda snarare.

Det är för kallt just nu

"Well I looked my demons in the eyes,
laid bare my chest, said 'Do your best, destroy me.
You see, I've been to hell and back so many times,
I must admit you kind of bore me.'

There's a lot of things that can kill a man,
there's a lot of ways to die,
listen, some already did that walked beside me.

There's a lot of things I don't understand,
why so many people lie.
Its the hurt I hide that fuels the fire inside me.

Will I always feel this way?
So empty, so estranged."

Old news

En del nyheter minns man bättre än andra, en del av dessa för att de var så chockerande, en del för att de var så fåniga och en del har man ingen aning om varför de upptar plats i ens preciously lilla minneskapacitet (shoo, shoo!).

Jag minns till exempel när väder-Pär spexade till det med att äntligen ha lyssnat på sura tanter som klagade på hans fluffiga Tempest-svall och en dag stod i rutan med en anständig hårlängd. Bara för att en stund senare slita av sig den korta frisyren, som visade sig vara en peruk, förstås. Tokiga Pär! :D Jag minns när JAS krashade och reportern som lyckades filma kaoset skrek "jävlar" inte mindre än sju gånger. Jag kan rimligen inte egentligen minnas Lill Lindfors trosvisarhistoria, men antingen fastnade det väl, eller så har jag sett oändliga repriser, för fastnaglat i minnet är det likväl.

Jag minns när Roy Orbison dog. Det var 1988 och min pappa satt bara i sin bästa fåtölj, en hel dag, med huvudet tungt lutat i handen och lyssnade på en del av sin favoritmusik. Jag frågade mamma lite försiktigt vad det var för fel på pappa. "Hans favoritsångare har dött", svarade mamma med dämpad röst. Just då förstod jag hur viktig musik kan vara för nån, för min pappa, som saknade Roy sådär jättemycket som man bara kan sakna nån man aldrig träffat men som ändå förgyllt ens liv under lång tid. Jag saknar honom också.

Jag minns 9/11. Just den dagen, den tiden, stod jag i en provhytt på Åhléns när mamma ringde och var märkbart upprörd. Tydligen hade två plan kraschat in i, och störtat World Trade Center. Att det var en sån big deal tänkte jag inte på - mer än att det givetvis var otäckt och troligen hade många dött - men det blev smärtsamt tydligt timmarna, dagarna, åren efteråt. Som att terrorister inte kapat plan förr, som att de inte dödat oskyldiga förr, som att offentliga byggnader inte förstörts förr. Men nu var det på amerikansk mark, då måste alla bry sig och de som är ansvariga måste utrotas och hatas. Sånt jävla hyckleri.

Jag minns när Estonia sjönk. Att jag tänkte att det var rätt hemskt och hoppades att det inte var nån jag kände ombord (det var det inte). Sen ältades denna historia i pressen så till den milda grad att jag övervägde att sänka en annan båt själv. För att media skulle sluta slita i saken mer och fokusera på nåt annat, be it ett annat fartyg, men ändå. En vän till familjen försvann till sjöss ungefär samtidigt som Estonia-historien. Han var ute i en liten båt med sin son och en av sonens vänner, och de kom aldrig tillbaka, återfanns aldrig.
Båten hittade de, men inte människorna.
Det får mig fortfarande att rysa ibland.

En del saker fastnar bättre än andra, en del saker fastnar inte alls och en del saker kommer man gagga om fem gånger per dag för den tålmodiga personalen på vårdhemmet en vacker dag. Vare sig de vill höra eller ej.

I never wanted to be your weekend lover

Det finns alldeles för många onödiga veckodagar. Som tisdag, vad ska den vara bra för? Den är ju precis som torsdag, fast på andra sidan onsdag. Helt redundant days, alltså.

Veckan börjar med måndag, en dag som alla hatar. Folk har till och med skrivit låtar om hur mycket de ogillar måndagar. Alla hatar måndagar eftersom de kommer direkt efter söndagar, som är en ledig dag. Eftersom ingen vill sluta vara ledig egentligen går hatet ut över måndagarna. Alltså stryker vi dem ur kalendern, done and done.

Sen kommer tisdag, som jag redan i ingressen förklarat vara en sjukt onödig dag. Vad är det som är så speciellt med tisdagar? Ingenting, de börjar inget och avslutar inget, de är helt ovärda. Kanske de skulle kunna ersätta måndagar som veckostart förvisso, men det kan vi lika gärna låta onsdagarna göra. Ju längre från måndag desto bättre. Alltså slopar vi tisdag men låter onsdag vara kvar. Det är ju dessutom lill-lördag, så folk blir nog ledsna om den dagen försvinner.

Torsdag. Nej. Inte torsdag. Den är bara en speed bump mellan onsdag och fredag, skit i den. Bort! Men fredag, den behåller vi, det är ju arbetsveckans sista dag och efter fredag kommer lördag, en ledig dag som man får sova länge på morgnarna om och dessutom kan vara uppe sent på. Veckans bästa dag! Lördag stannar således kvar. I slutet av veckan finns söndag. Söndagar är perfekta till att vakna sent, äta lyxig frulle, gå till Ica och köpa några kilo godis, korva ned sig i soffan och se på äventyrsfilmer på.

Så, om ni röstar på mig när apokalypsen kommer så kommer jag införa en vecka som består av onsdag, fredag, lördag och söndag. No more, no less. Helt enkelt perfektion.

Tills dess kan vi ju lista låtar som handlar om alla veckans dagar, shall we?

Måndag:
"Monday, Monday" - The Mamas and the Papas
"Blue Monday" - New Order
"I Don't Like Mondays" - The Boomtown Rats
"Manic Monday" - Bangles
"Alchemy Mondays" - Voltaire

Tisdag:
"Tuesday Afternoon" - Stonecake
"Tuesday Afternoon" - Jennifer Brown
"Ruby Tuesday" - Rolling Stones (bland andra)
"Tuesday" - Yazoo
"Tuesday Morning" - The Pogues

Onsdag:
Men finns det inte en enda låt om onsdagar? SRSLY? Den dagen ska ju finnas kvar!

Torsdag:
"Thursdays Child" - David Bowie

Fredag:
"Häftig Fredag" - Bitch Boys
"Thank God it's Friday" - Love & Kisses
"Friday, I'm in Love" - The Cure
"Black Friday Rule" - Flogging Molly

Lördag:
"Lördagspunk" - Incest Brothers
"Lördag Hela Veckan" - Kurt Olsson med Damorkestern
"Saturday Night" - Whigfield
"Saturday Night" - Suede
"Saturday Night Divas" - Spice Girls
"Saturday's Gone" - Mark Lanegan & Isobel Campbell
"Saturday Night Special" - Fad Gadget

Söndag:
"Lazy Sunday" - The Small Faces
"Sunday, Bloody Sunday" - U2
"Whiskey on a Sunday" - traditionell irländsk sång
"Sunday Morning Coming Down" - Johnny Cash
"Ugly Sunday" - Mark Lanegan
"Salt Lake City Sunday" - Fad Gadget
"Gloomy Sunday" - Lydia Lunch
"Black Sunday" - Coffinshakers
"Sunday Morning" - No Doubt

Och sen finns ju såna där hjon som Craig David som sjunger om hela veckan på en gång, i "7 Days", men mer kommer jag inte på för stunden. Did I miss anyone?

Voiceless

Den bästa musiken utan sång, exkluderat ledmotiv och filmmusik, voilá!

Två musikstycken skrivna för TV-serier smög sig in - dock är ingen av dem respektive seriers ledmotiv (loophole, haha!). En theme music playlist kommer givetvis också dyka upp i framtiden, rest assured, faithful ones!

Klicka nu på playknappen och njut av det inga ord kan säga bättre!

1. I Salonisti - Nearer My God To Thee
2. Eric Satie - Gymnopedie No 1
3. Jay Ungar - Ashokan Farewell
4. Jan Johansson - Visa Från Utanmyra
5. Santo & Johnny - Sleepwalk
6. Chris Barber's Jazz Band - Petite Fleur
7. The Ventures - Wipeout
8. Dave Brubeck Quartet - Take Five
9. Glenn Miller - In The Mood
10. Angelo Badalamenti - Audrey's Dance
11. Herb Alpert & The Tijuana Brass - Spanish Flea
12. Rodrigo Y Gabriela - Tamacun
13. Giovanni Sollima - Sogno Ad Occhi Aperti Part 1
14. Astor Piazolla - Tango Apasionado
15. Gheorghe Zamfir - The Lonely Shepherd
16. Nine Inch Nails - A Warm Place
17. Herbie Hancock - Rockit
18. Hypnosis - Pulstar
19. Japanese Telecom - Japanese Animation
20. Puss - Välkommen Hem
21. Super Mario Bros. - Main Theme & Overworld
22. Daniel Licht - End Credits (Dexter)

Original gangstahz

Yes, här kommer alltså originalen till coverbandet jag snickrade ihop för att tag sen. Slit det med hälsan!

01. N.W.A. - Straight Outta Compton
02. Tears For Fears - Mad World
03. Alphaville - Big In Japan
04. The Postal Service - Such Great Heights
05. Nine Inch Nails - Hurt
06. Leonard Cohen - Hallelujah
07. The Knife - Heartbeats
08. Gloria Gaynor - I Will Survive
09. Pulp - Common People
10. Gloria Jones - Tainted Love
11. The Cure - Lullaby
12. Corey Hart - Sunglasses at Night
13. Abba - Voulez-vous
14. Depeche Mode - Stripped
15. The Beatles - Dear Prudence
16. Led Zeppelin - Stairway To Heaven
17. Gnarls Barkley - Crazy
18. Britney Spears - Toxic
19. Dusty Springfield - Son of a Preacher Man
20. Metallica - The Unforgiven
21. Blue Oyster Cult - Don't Fear the Reaper
22. Broder Daniel - Shoreline
23. Katy Perry - Hot 'n Cold

Music is my boyfriend

Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.

Pick Your Artist: The Hidden Cameras

Are you male or female: Animals of prey
Describe yourself: Follow these eyes
How do you feel about yourself: Day is dawning
Describe your current boy/girl situation: Smells like happiness
Describe where you currently live: Hump from bending
If you could go anywhere you wanted to go: She's gone
Your favorite form of transportation: Wandering
Your best friend(s) is (are): In the union of wine
Your favorite color is: Lollipop
Favorite time of day: Heaven turns to
If your life were a TV show, what would it be called: Steal all you can motherfucker
What is life to you: Heavy flow of evil
What is the best advice you have to give: Ban marriage
If you could change your name, what would it be: Doot doot ploot
Thought for the Day: Worms cannot swim nor can they walk
How I would like to die: Death of a tune
My soul’s present condition: I believe in the good life