En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

Ankeborg

Ja, Anna Anka då. Egentligen borde ingen skriva nånting alls om henne, eftersom det är så uppenbart att hon slänger ur sig bestämda åsikter blandat med rent hittepå (som att hon kommit tvåa i Fröken Sverige), för att provocera och för att bli omtalad.

Men jag kände att jag ändå måste ta upp några av hennes åsikter. Merparten av det människan säger är fullständigt barockt och känns som det hör hemma på 40-talet, som bäst, eller 1800-talet, som sämst. Jag saxar ur den numera klassiska artikeln från Newsmill, "Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor":

"Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män."

Mjaha, det första, om jantelagen, kan jag tycka är helt okej att ogilla, det gör jag själv också, liksom att det känns som att de kvinnor som faktiskt vill vara hemmafruar, ta hand om sina barn och passa upp på sin man, ofta inte ses på med blida ögon här i Sverige. Jag tycker det är ett märkligt sidosteg i jämställdhetskampen, att döma ut gamla ideal helt. Är det inte bättre om man kan välja? Jag ser inget fel i att låta kvinnor vara hemmafruar, om det är det de önskar och om de har en partner som accepterar och trivs med situationen, samt klarar av att försörja hela familjen ekonomiskt, själv. Men likväl som jag talar väl om hemmafrun så anser jag även att de kvinnor som inte vill ägna sig åt detta, ska ha möjlighet att briljera inom vilket yrke de än behagar, och att det ska vara lika lön för lika arbete sinsemellan kvinnor och män.

Dessutom måste jag ifrågasätta att klassificera människor som Anna Anka som hemmafruar: en typisk hemmafru städar, tvättar, lagar mat, passar barnen och gör fint hemma, men Anna Anka har tjänstehjon till allt detta, så, vad gör hon hela dagarna egentligen? Hon borde snarare klassas som bihang, troféhustru eller gold digger.

"Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

En förolämpning? Hurdå? Jag anser det vara en förolämpning om mannen utgår från att man inte tjänar några egna pengar eller klarar av att ta hand om sig själv ekonomiskt. Dessutom tycker jag det är sjukt förolämpande om killen tror att jag tar för givet att han ska betala allt för mig, det skulle göra mig till en självisk, snål hagga, ärligt talat.

"Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter."

Och det gör INGA svenska män, eller? Har Anna Anka alltså dejtat ALLA män i hela landet? Wow! Men ärligt talat, en relation handlar inte bara om presenter och pengar. Klart det är trevligt med gåvor men det är inget man förväntar sig dagligen, eller faktiskt inget man förväntar sig alls, annat än på födelsedagar och julafton, och det är ju just det som gör små överraskningar så bra: att man inte förväntar sig dem.

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Varför i hela jävla världen är det tragiskt med jämställdhet? Snacka om att skjuta sig själv i foten, herregud. Varje kvinna som tar ställning för förlegade ideal MOT moderna diton gör hela kvinnligheten en otjänst. Som sagt, jag ser hjärtans gärna att det finns parallella ideal, men jag själv föredrar att ha en karriär framför att ta hand om hem och barn. Dock snackar jag inte dynga om den andra sidan, vilket hemmafrulaget Anna Anka tydligt gör mot karriärskvinnorna. Ett av de stora problemen som kvinnor har är att vi inte kan stötta och uppskatta varandra tillräckligt, det är alldeles för mycket skitprat, rykten, backstabbing och avundsjuka som florerar i alla samhällsskikt för det. Med en sliten 70-tals-mysfarbror-floskel så vill jag säga att om vi bara tar hand om varandra och jobbar tillsammans så skulle vi komma så mycket längre.

Dessutom låter det märkligt att uttala sig så negativt som att de amerikanska männen får panik av att vara själva med barnen, samt att de inte lagar mat, stryker eller byter blöjor, när detta alltså är den sortens män hon föredrar.

"Mina barn ser Paul och mig hela tiden. Man behöver inte sitta och leka med klossar för att vara en närvarande förälder. Var vi än reser tar vi med barnen - och barnflickorna."

Så man behöver inte engagera sig i barnets aktiviteter för att vara en närvarande förälder? Vad menas med närvarande? Är hon närvarande på samma sätt som när hon sitter i publiken till var enda konsert hennes man gör, helt uppglammad, för att i slutet av showen ställa sig upp och drottningvinka? En bra förälder ägnar kvalitetstid åt sina barn, och man tycker att Anna Anka, med sin stora stab av anställda som gör allt åt henne, skulle ha all tid i världen att bara umgås med sina barn, men det gör hon förstås inte. Det har hon barnflickor till.

"Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd."

Ställa upp på allt? Hon verkar se sin roll som hustru mer som en krävande anställning än ett kärleksfullt äktenskap med ömsesidigt givande och tagande.

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Och om kvinnan är den som är otrogen då, vad betyder det? Anna Anka verkar inte ha nån kännedom om att otrohet kan förekomma även i sexuellt fungerande relationer, eller att kvinnor precis lika väl som män kan vara de som skaffar lite swit lövin vid sidan av.

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

Gör vi? Är det nån som brytt sig om deras åldersskillnad över huvud taget? Det är ju sjukt vanligt att mannen är äldre, och angående Demi Moore och gänget så pratas det väl en jävla massa om det, mer än om det varit omvända roller. Ta Harrison Ford och Calista Flockheart: stor åldersskillnad, men eftersom han är äldst så är det inte särskilt konstigt för folk. Det är också märkligt att jämföra sig själv med en söt valp, särskilt eftersom Anna Anka själv enligt den analogin har köpt en gammal hund.

"Här [i USA] håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

Nej, det är det inte. Det är hemskt. De amerikanska mammorna säger alltså till sina döttrar att de inte behöver ha nåt i skallen, bara de är snygga så de kan fånga en rik man så blir allt bra sen. Det får mig att vilja gråta att de för vidare ett sånt trångsynt tankesätt till nästa generation. Lyckligtvis gör inte alla amerikanska mammor detta, så allt hopp är inte ute än.

"En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service. Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. /.../ Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland."

Här förstår jag faktiskt inte vad hon vill ha sagt. Hon älskar inställningen till service men hennes anställda går inte att prata med. Okej? Och anser hon verkligen att hon gör en god gärning genom att anställa illegala invandrare istället för de med laglig rätt att arbeta? Kortsiktigt kan man tycka att hon har rätt, genom att hon erbjuder dem jobb och betalar dem lön så utfodrar hon dem och hjälper dem. Jo, men de som har rätt att arbeta då? De illegala invandrarna tar tacksamt emot vilken lön som helst, eftersom de inte har möjligheter att bråka om saken, men detta sätter en lägre lönestandard för de som har rättigheter också. Vem anställer man helst, den som jobbar för hälften så mycket som den andra kandidaten, eller den som kostar en dubbelt så mycket?


Så långt har fru Anka gott om åsikter som jag inte förstår mig på, och inte heller delar. Men, hör och häpna, en del av vad hon säger hyser viss legitimitet:

"I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Här håller jag till viss del med: alldeles för många lägger bara ned att klä upp sig och göra sig fin för sin partner efter att relationen blivit tillräckligt seriös, men det gäller både kvinnor och män. Hur många par känner man inte som bara sitter hemma och myser framför tv:n i sunkiga kläder, och tjockar till sig på chips och annat skräp? Allt för många.

Annars uppvisar hon samma tunnelseende som tidigare exempel, hon utgår från att det bara är männen som gör si och bara kvinnorna som gör så. Jag skulle tro att det är lika vanligt att det är kvinnan i relationen som vill skiljas, som att mannen vill det. Och jag tror inte att det vanligaste och mest utpräglade skälet skulle vara "för att min fru blivit ful".

"Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Ja, det förstår jag absolut. Ska man ha anställda så vill man givetvis att de ska vara duktiga på det de gör. Men om Anna Anka anställde kvalificerad personal, med erfarenhet och kunskap, så skulle det nog gå mycket bättre för hennes gräsmattor.

I övrigt låter hon som en bra arbetsgivare, på pappret, vill säga, som månar om boendemiljö och ledighet för sin personal. Det är det långt ifrån alla som gör.

"Vad jag vill komma till är att i USA handlar det om service. Det ger jobb åt massor av människor som annars hade levt i fattigdom. Om svenska folket hade lärt av USA skulle svenskarna få tid för varandra. Nu kommer de hem och är sura och ska städa och stryka. Det finns ingen kvalitetstid. Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Ja, genom att man i USA är mer inriktad på service och att tillhandahålla tjänster så skapas fler jobbtillfällen, vilket givetvis är bra. Dock gör det innevånarna till latare människor som är vana att allt som behöver göras, kan göras av någon annan, ofta mot en ganska oansenlig summa. Men om man har tillräcklig självkontroll så kan man förstås ägna den extra tiden och energin åt frivilliga hobbyprojekt och fritidsaktiviteter, samt åt att spendera kvalitetstid med sin partner och sin familj. Dock dristar jag mig att säga att de allra flesta inte har den självkontrollen, de allra flesta är för lata och bekväma för det, och passar istället på att sitta mer framför datorn eller tv:n, eller med någon annan föga givande och aktiv sysselsättning.

Att dagens ungdom är obildad och missunnsam håller jag också med om, det är åtminstonde så det ser ut att vara om man läser tidningar, ser deras beteende på communities och bloggar, samt möter dem i verkligheten. Jag har svårt att dra mig till minnes att någon i min egen generation nånsin var så otrevlig och betedde sig så illa som kidsen av idag allt som oftast gör. Och ja, med tiden minns man inte lika tydligt och detaljerat, och ja, det fanns nog ungdomar som var lika jävliga som de är idag, men merparten var det avgjort inte. Fram för allt är uppmärksamhetsbehovet hos ungdomarna idag ett svart hål, de verkar aldrig få nog, och de är så många, så många som måste bli sedda, uppskattade, älskade, hatade, hotade, vad som helst, bara folk märker dem. Tragiskt.

I ett klipp med bortklippta scener från "Svenska Hollywoodfruar" på Aftonbladet pratar hon vidare om fetma, hälsa och sexualitet, och säger bland annat:

"Du som kvinna måste vara bekväm att vara naken, och det är många kvinnor som inte är det, för att de har en skitäcklig kropp, och de vill ha alla lamporna släckta och de ska gömma sig under täcket. Jamen hur sexigt är det för en man, egentligen? /.../ Hur kan han njuta av det om inte du njuter av dig själv?"

Väldigt sant, jag hade tappat lusten direkt av att vara med nån som skäms och gömmer sig, och att ha lamporna släckta låter skittrist, man vill ju se den man ligger med, för guds skull! Att trivas i sitt eget skinn är enormt viktigt, och gör man inte det på grund av att man har en vikt man inte trivs med, då verkar det onekligen som en bra plan att ta tag i problemet.

Jag har valt att ta hand om mig själv, dels för mina barn, de behöver mig, och jag tycker det är jättesjälviskt när folk, helst mammor, är tjocka, för att där är så många sjukdomar, det är så många risker med att vara överviktig. /.../ Det är inte bara att se bra ut, det är inte det det handlar om, det handlar om att må bra på insidan. Om du kollar obesity i hela världen, den är enorm! Kolla diabetes, det är enormt i hela världen. Folk måste börja tänka: det är jag som gör det till mig själv."

Här håller jag helt med henne om att fetma och ohälsa brer ut sig likt ett tjockt lager majonäs över västvärlden. Hon har också en god poäng i att om man väljer att skaffa barn så har man ett ansvar gentemot sin avkomma, att må så bra man kan för att kunna vara den bästa föräldern för barnet, samt för att orka klarar av allt det arbete och den psykiska och fysiska påfrestning det faktiskt innebär med knoddar. Kul med en mamma som dör vid 45 års ålder för att hon inte äter rätt, kanske röker eller dricker för mycket, och inte motionerar alls. Det är knappast schysst mot barnen, eller mot sig själv, förstås.

Tyvärr verkar hon inte fullt ut leva som hon lär, eftersom hennes relation till sina barn verkar minst sagt kontrollerad och stel. Kvalitetstid med sina barn vet jag inte om hon förstått vad det innebär, ärligt talat.

Och det sista är mycket sant, folk måste verkligen börja förstå att det är du som bestämmer över din kropp, och du är ytterst ansvarig för hur du mår och i vilken form du är. Om du hellre äter ostbågar än går en promenad på 30 minuter så får du faktiskt skylla dig själv om du vantrivs med din kropp och din vikt, det är inte svårare än så. Och som vanligt menar jag inte de som har sjukdomar som påverkar vikt och hälsa, utan bara helt vanliga Svenssons som klagar på sin situation men inte gör något för att ta sig ur den.


Så, all in alla, är Anna Anka en vettig person?

Nej, det kan jag inte påstå, hon hyser som sagt väldigt många åsikter jag inte alls delar, och som syftar till att trycka tillbaka jämställdheten ett helt gäng år, och omintetgöra allt det som så många kvinnor, och män, har kämpat för, och fortfarande kämpar för, i många herrans år.

Det är inte okej i min bok.

Old news

En del nyheter minns man bättre än andra, en del av dessa för att de var så chockerande, en del för att de var så fåniga och en del har man ingen aning om varför de upptar plats i ens preciously lilla minneskapacitet (shoo, shoo!).

Jag minns till exempel när väder-Pär spexade till det med att äntligen ha lyssnat på sura tanter som klagade på hans fluffiga Tempest-svall och en dag stod i rutan med en anständig hårlängd. Bara för att en stund senare slita av sig den korta frisyren, som visade sig vara en peruk, förstås. Tokiga Pär! :D Jag minns när JAS krashade och reportern som lyckades filma kaoset skrek "jävlar" inte mindre än sju gånger. Jag kan rimligen inte egentligen minnas Lill Lindfors trosvisarhistoria, men antingen fastnade det väl, eller så har jag sett oändliga repriser, för fastnaglat i minnet är det likväl.

Jag minns när Roy Orbison dog. Det var 1988 och min pappa satt bara i sin bästa fåtölj, en hel dag, med huvudet tungt lutat i handen och lyssnade på en del av sin favoritmusik. Jag frågade mamma lite försiktigt vad det var för fel på pappa. "Hans favoritsångare har dött", svarade mamma med dämpad röst. Just då förstod jag hur viktig musik kan vara för nån, för min pappa, som saknade Roy sådär jättemycket som man bara kan sakna nån man aldrig träffat men som ändå förgyllt ens liv under lång tid. Jag saknar honom också.

Jag minns 9/11. Just den dagen, den tiden, stod jag i en provhytt på Åhléns när mamma ringde och var märkbart upprörd. Tydligen hade två plan kraschat in i, och störtat World Trade Center. Att det var en sån big deal tänkte jag inte på - mer än att det givetvis var otäckt och troligen hade många dött - men det blev smärtsamt tydligt timmarna, dagarna, åren efteråt. Som att terrorister inte kapat plan förr, som att de inte dödat oskyldiga förr, som att offentliga byggnader inte förstörts förr. Men nu var det på amerikansk mark, då måste alla bry sig och de som är ansvariga måste utrotas och hatas. Sånt jävla hyckleri.

Jag minns när Estonia sjönk. Att jag tänkte att det var rätt hemskt och hoppades att det inte var nån jag kände ombord (det var det inte). Sen ältades denna historia i pressen så till den milda grad att jag övervägde att sänka en annan båt själv. För att media skulle sluta slita i saken mer och fokusera på nåt annat, be it ett annat fartyg, men ändå. En vän till familjen försvann till sjöss ungefär samtidigt som Estonia-historien. Han var ute i en liten båt med sin son och en av sonens vänner, och de kom aldrig tillbaka, återfanns aldrig.
Båten hittade de, men inte människorna.
Det får mig fortfarande att rysa ibland.

En del saker fastnar bättre än andra, en del saker fastnar inte alls och en del saker kommer man gagga om fem gånger per dag för den tålmodiga personalen på vårdhemmet en vacker dag. Vare sig de vill höra eller ej.

Snygg tjej?

Tjejers främsta mål i livet är att vara så snygga och sexiga som möjligt.

Ja, ja, det är bakåtsträvande och överjävligt. Men sant. Allt går ut på att vinna gillande av män. Man ska sminka och dölja och framhäva och glittra och dofta och förlänga och förminska och på intet sätt visa hur man egentligen ser ut. Eller är. Ser man till media i form av TV-program, veckotidningar, dagstidningar, filmer och internet så lyser den eftersträvansvärda kvinnliga imagen grällt som satan: du ska vara snygg, kvinna. Men vem gagnar det?

Tuttbrudar, kända endast för ja, sina plasttuttar.

Sen att vi i Sverige är en bit på väg med jämlikhet, lika lön, kvinnor i mansdominerade yrken och vice versa, kvinnliga chefer, kombinera barn och karriär, etc, hör inte hit. HUVUDSAKEN är att du är snygg. Ta vilken tjejtidning som helst: 80% av innehållet är totalt utseendefixerat, resten handlar om hur man ska förstå sig på killar eller njuta av sex. Sen har de pliktskyldigt några sidor om inredning, böcker, film, teknik (mest hur söt nya iPoden är) och matlagning också. Även de tidningar som riktar sig till småtjejer och brudar i yngre tonåren är fulla med sminktips och annat trams. Vad fan? När jag var runt 10-12 så var det hästar och en oskuldsfull avståndsdyrkan av popstjärnor som var the big thing, men numera kan jag se prepubertala flickor gå runt i string och mascara, flirtandes med jämnåriga, eller gärna äldre, killar. Varför sysslar media med denna hets mot vuxenlivet? Jag kan förstå att tjejerna själva är nyfikna, men tidningarna, vad sysslar de med? Skapa minikvinnor av barn? Jaha, och vem gagnar det?

So Cosmo says you're fat? Well, i ain't down with that!

Jag undrar när det upphör att vara okej att vara barn, för just dagens barn? När börjar de tänka och känna att de ska se så vuxna ut som möjligt? Vem är det som bestämmer att det går bra med velourbyxor ena dagen men inte nästa, då är det tajta märkesjeans som gäller istället? Klart jag också ville vara vuxen när jag var liten, det är nog bara naturligt och lite av ett monkey see/monkey do-beteende. Men det är skillnad på när jag som tioåring stolpade runt i mormors gamla klackskor hemma i hallen, beundrade mig själv i spegeln och låtsades att jag hade en fin klänning och tjusig mejk, än på att faktiskt VARA sminkad, och dessutom iförd spetsunderkläder. Till vardags. I mellanstadiet. Hur resonerar föräldrar till dagens flickor? Ser de inte kopplingarna mellan en prunkande, alltför tidig, sexualitet och hål i öronen, rouge och åtsmitande kläder? Varför uppmuntras detta? Vem fan gagnar det?

En ung och oskyldig Lindsay. Fast med smink, förstås.

Är du dock en vuxen (nåja) kvinna och vill synas i TV är det bäst att du är beredd på att vara så galen som möjligt. Om du inte är en ensamstående mamma, förstås, då gör du säkrast i att vara motsatsen. Hur skulle den typen av program som "Ensam Mamma Söker" funka om en Slitzbrud var med? En ensamstående silikonbrutta med knodd, skulle hon få vara med i den pruttromantiska stämningen och få rykta Gotlandsruss med Stefan, 38 år, fastighetsmäklare? Skulle det inte bli ramaskri bland tittarna om så var fallet? Det är ju tydligen så att porrklonerna ska vara vilda och sexiga, medan mammorna ska vara frumpy och mysiga, lite trista sådär. Gud förbjude att de beblandas, unclean, unclean! I want the shiny people over here, and the happy people over there! I de flesta av TV-rutans dokusåpor gäller det dock för dagens kvinnor att visa så mycket hud som möjligt och vara så subbig du bara kan, och ju mer oäkta du ser ut, desto bättre verkar det vara. Visst ska tjejer få ha en sexualitet och brudar ska få synas i TV, men till vilket pris? Och vad sägs om lite variation på klientelet, för fan? Jag vill inte tvingas välja mellan att vara en hora och en madonna, jag vill vara, och se, andra kvalitéer och egenskaper hos my fellow females. Så vad sänder den här typen av starkt generaliserande program för budskap till kvinnligheten egentligen, och till småtjejerna? Och i det långa loppet: vem gagnar det?

En ensamstående mamma. Påklädd, över 30 bast, naturlig och med en katt. Myspysigt!

Så varför går hela den kvinnliga existensen i stort sett ut på att vara så sexuellt tilldragande som vi kan? Även när vi är för unga för att ens hysa sexuella känslor, även fast man kanske inte alls vill ligga med nån? Detta är något jag inte kan svara på. Varför ska vi vara så snygga, och JÄMT också? Och för vem, för männen? Eller för varandra? Oss själva? Våra barn? I don't get it.

Och fram för allt: VEM GAGNAR DET?

Big Brother-Jessica, som spenderade sin vinstsumma från programmet, på att deformera sin kropp såhär. Lyckat? I think not.

Helgon.net

Nog för att jag vet att Helgon mest befolkas av brådmogna kids med för små kläder och för mycket smink, men vad i helvete?

Jag hade fått intrycket av att de flesta pedofiler förstod att deras intresse inte var normalt och att de de tänder på inte uppskattar det och ofta är för unga för att förstå.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, det här var bara förjävla äckligt och otäckt. Kanske dags att lägga ned Helgon helt?