I've been to hell and back so many times, I must admit: it kind of bores me

Jag sover inte bra, det är ett faktum som är konstant. Ibland är det bättre, ibland ännu sämre, men aldrig nånsin bra.

De senaste nätterna har detta dragits till en ovanlig spets, då jag plågats av först en mardröm, natten efter: en stressdröm av rang, och nu i natt, ännu en mardröm. Det förekommer ofta stress i mina drömmar, konstigt vore väl annars, med tanke på hur mycket stress jag alltid har inom mig då jag är vaken. Men det är inte jätteofta de är fullt såhär hetsiga heller. Och on top of that, inte bara en, utan TVÅ mardrömmar tätt på varandra, och jag drömmer egentligen väldigt sällan mardrömmar. Tre nätter i rad med hemska drömmar makes Jack a dull boy, kan man lugnt säga.


Det började i tisdags natt med en dröm om någon tjejkompis som hela tiden tvingade mig att göra saker för henne, som sedan visade sig vara helt i onödan, eftersom hon bara ljög ihop skäl och saker som hon behövde hjälp med. Sedan skrattade hon och var jättenöjd att hon lurat mig, gång på gång. I drömmen sa jag ifrån jättemånga gånger men hon behövde hela tiden hjälp. Slutligen skulle jag verkligen gå ifrån henne och hennes lögner, så hon fick klara sig själv. Då blev hon hysterisk, skrattade gällt och dåraktigt och slog eller klöste mig över bröstet. Jag försökte värja mig undan från hennes händer, och när jag tittade ned efter att en stund var jag alldeles blodig, fast jag inte såg några sår.

I mina drömmar byter gestalerna väldigt ofta identitet, så även i denna - så ibland var tjejen min gamla högstadiebästis Carro, men oftast visste jag inte vem hon var, mer än att hon var en kompis. Strax innan jag vaknade bevittnade jag i min dröm även hur en granne klippte till en förbipasserande man, till synes helt oprovocerat. I drömmen tittade jag på klockan och tänkte att jag skulle ringa polisen, och därför borde notera när anfallet skedde. I drömmen var klockan 11.80, vilket inte var logiskt ens i la-la-land, så när jag tittade efter igen var den 11.18. Sedan vaknade jag, och klockan var 10.50 istället, vilket förvirrade mig. Känslan av att vara slagen blodig dröjde sig kvar, liksom hennes galna häxskratt, usch.


Nästa natt bjöd på en road trip med mig och Andrea. Dock en helt oplanerad sådan, som vi bara råkade hamna på helt hipp som happ. Utan packning, utan ombyte, utan linsgrejer, utan medicin, utan pengar, ja, utan allt. Till en början försökte jag anpassa mig till situationen, och tänkte att jag får väl köpa nya strumpor och trosor så jag kan byta om, och så vidare, men ganska snart gick det inte längre - det var för mycket saker som saknades, och jag blev bara mer och mer stressad och nervös. Jag minns inte så mycket mer, men det var som sagt ingen rofylld resa, precis, och jag ville bara avbryta och åka hem istället, men fick eller kunde inte. Detta var som sagt ingen mardröm, men nog så oavkopplande och uppstressande ändå, vilket också gör sitt för att förstöra sömnen.


Torsdagsnattens dröm var värst av alla. Den började med att ett gammalt ex till mig satt i fängelse, vilket jag fick höra på omvägar, lite sådär i förbifarten som att det inte var nån stor sak. Förutom att han satt på death row! Ganska snart fick jag veta att han blivit avrättad, och jag var mycket ledsen för det, det kändes hemskt att inte ens veta vad han gjort och helt plötsligt var han död. Min mamma försökte prata med min bror vid nåt tillfälle i drömmen, och han var väldigt svårpratad. Jag tänkte att det kanske var för avrättningen, även fast det kändes lite långsökt i drömmen. Till slut sa han i alla fall: "Tre av mina favoritpersoner har just blivit avrättade, det är klart att jag inte vill prata då", ungefär, och jag tänkte med stigande fasa "Tre?".

Ju längre drömmen fortsatte, desto tydligare blev det att det var Jocke som dött, och antagligen inte alls mitt gamla ex, men ingen hade berättat nåt för mig, och jag kunde inte veta helt säkert på ganska lång tid. Jag minns fragmentariska drömbilder av hur de injicerade honom med gift, fyfan. Jag var helt förlamad av sorg och kunde knappt gå, benen bara vek sig under mig. Dock skulle jag tvunget ta mig till en affär (konstigt nog är jag ofta i jättestora mataffärer i mina drömmar), och för att komma dit gick man igenom en krossad ruta, eller kanske en isvak, och kom upp på någon ödslig, futuristisk betongsträcka som var hur lång som helst.

Mina geléartade ben pressade ned mig på kanten där jag satt och försökte att inte gråta, men jag var TVUNGEN att gå vidare, att fortsätta livet som vanligt och dessutom låtsats som inget! Gråta fick jag inte! Fast jag gick bara och tänkte på allt vi aldrig mer skulle få göra, "Vi kommer aldrig mer ha våra söndagar tillsammans", och att jag inte fått säga hejdå, att jag inte gjort det mesta av den tid vi hade tillsammans och mycket mer.

Jag var nästan vaken ganska länge tror jag, men var fortfarande så himla trött att jag var kvar i en slummer. Slutligen fick jag slita mig själv ur den, eftersom drömmen hängde kvar hela tiden jag försökte sova. Sen ringde jag Jocke så snart jag vaknat till, och grät. :( Men han levde i alla fall, thank god! :)


Det vore ren och skär lögn att säga att jag känner mig ens i närheten av utsövd just nu. Hoppas verkligen att drömlandet tar en paus i natt, annars kommer jag hoppas att Freddy Kreuger tar mig i sömnen.

Nine shitty movies that everyone loves

Inspirerad av den episke Maddox nästan lika episka lista Five shitty movies that everyone loves, tänkte jag göra min egen version (did you see that one coming?), fast med ännu fler oförtjänt hyllade skitfilmer.

#1. Gudfadern
Amen VARFÖR älskar alla detta? Jag ska börja med att erkänna att jag inte ens sett klart den - eftersom jag inte stod ut med mer tråkigt maffiajolm! Åh, jag avskyr maffiafilmer så innerligt, så den enda som inte är förvånad över att även "Gudfadern" fick smaka en släng av sleven är nog jag.

Jag vet ingen annan som förstår min avsky, fast den egentligen är väldigt logisk. Alla maffiafilmer är såhär: Gärna en berättarröst, men inte ett måste, dock handlar det om en ung kille som börjar i maffian, allt går jättebra och massa folk dör, killen tjänar grova stålar och köper kostymer och bilar och sprit. Sen börjar allt gå dåligt när killen blir äldre, och ännu mer folk dör, alla blir knarkberoende, det skriks en massa på alla, alla dör. Slut!

Varför ska jag se trehundra jävla maffiafilmer för, det räcker ju med en, och inte ens den gillar jag! Nuff said. Och om någon mot förmodan undrar: nej, jag har inte sett del 2 och 3 av "Gudfadern", kommer garanterat aldrig göra det heller. Jag har bättre saker att göra med min tid, typ aom att se gräset växa.

Motvikt: Enda maffiarullen jag tycker om är "Scarface" (1983, fast jag är sugen på att se originalet nån dag faktiskt), förmodligen för att jag för ovanlighetens skull tycker att Pacino verkligen platsar i den rollen, och för att knarkhögs/"say hello to my little friend"-scenen är jävligt sevärd.

#2. Kill Bill

Nej, detta är inget mästerverk. Nej, Tarantino är inte automatiskt bra. Del två är nåt av det sämsta jag sett på senare år, rent av. Faktum är att den gode Quentin är lite av en hit or miss-kanon, antingen gör han något nästan sinnessjukt sevärt, eller så kokar han soppa på en spik och skiter ur spiken in front of a live studio audience.

Men alla jublar ändå, karln är ju ett geni! Pfft, ge mig ett bryt! Hade han sansat sig och inte levat i total hybris, utan klippt ned pekoralet till en film så hade det varit en helt annan femma. Del ett vill jag minnas hade sina stunder, helt klart, men jag hade velat se historien avslutad med den, istället för att dras ut till farligt tunn soppa i del två.

Motvikt: Tacka vet jag "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction", där snackar vi geni, för att inte tala om storyn till "Natural Born Killers", praise the lård!


#3. Quadrophenia

Jag vet inte vad jag ska säga. *SPOILER ALERT* Jag satt och längtade efter att den skulle ta slut, jag satt och ÖNSKADE att huvudkaraktären skulle köra utför stupet i slutet. *END SPOILER ALERT* Jag förstod, fram för allt, ingenting av denna films storhet. Det enda jag gillade var Sting och hans koola hoj. Resten sög getstjärt. Jag har till och med blockerat ut handlingen helt, så hemskt var det.

Motvikt: "This is England", som också belyser brittisk ungdomskultur och musik, i viss mån, men på ett så oerhört mycket bättre sätt än "Quadrophenia".

#4. Rent

Beskådandet av denna vedervärdiga sång- och dans- (och aids-)smörja gjorde att jag ännu en gång kände att jag befann mig på fel planet, då jag och min vän, efter att ha hatat oss igenom två timmars förhandsvisning av vad måste vara de sämsta musikallåtar jag nånsin hört, får frågan om vi tyckte om filmen. Vi svarade givetvis unisont att den var helt sjukt dålig och att vi nästan dött inne i salongen (vaddå överdrift? Whaddaya mean?), och möttes av en stor förvåning, för tydligen hade ALLA andra utpasserande älskat skiten. ÄLSKAT den. Vad missade vi?

Det börjar uselt med ett gäng bortskämda idioter som inte tycker att de ska behöva betala sin hyra, därav titeln. Öh, ok? Och dessa ska man alltså sympatisera med? Det sjungs bortom all besinning, även fast det inte verkar finnas någon egentlig värdefull information att förtälja, eller för den delen, någon typ av igenkänningsbar melodi att höra på. Man hatar alla och bryr sig inte om dem för fem öre, utan försöker frenetiskt gräva en tunnel ut ur salongen för att slippa höra mer meningslösa texter.

Jag har helt enkelt full förståelse för alla som säger att de hatar musikaler, efter att ha sett "Rent". Jag hoppas alla karaktärerna fick HIV och dog efter att filmens handling tog slut, i alla fall i teorin.

Motvikt: Musikalmässigt kan jag varmt rekommendera "Moulin Rouge!", som även den är en allt annat än lycklig tilldragelse, och som dessutom på ett ovanligt kreativt sätt utnyttjat existerande sångpärlor till att bli nya och välpassande musikaliska upplevelser, och vill man istället se en gripande film om HIV har vi ju alltid "Philadelphia" istället.

#5. Irréversible

Den här är väl kanske lite magstarkt att säga att alla älskar, men nog är den hyllad trots att den är vedervädig i alla fall. En nio minuter lång anal-våldtäktsscen, utan klipp, klarar fan inte jag att se. Men denna vidriga våldtäkt är inte enda skälet att jag ogillade filmen. För till scenens försvar får man säga att den verkligen hittar hem: man mår så jävla illa av att se den, eftersom den känns så otroligt verklig. Jag kan fortfarande inte gå i gångtunnlar utan att få ångest. Men bortsett från den då, är filmen något att ha?

Nej, det kan jag inte påstå, jag blev bara irriterad och förvirrad av handlingen, som visas baklänges, och orkade inte med dessa sydländska hetsiga utbrott (jag har mycket svårt för nästan alla spanska filmer av samma skäl), så jag gjorde något jag nästan aldrig gör: jag lämnade biosalongen halvvägs in i filmen. Har inte känt något behov av att se klart den vid senare tillfälle heller, så den hamnar i samma fack som "Gudfadern": filmer jag vägrar se klart eftersom jag inte stod ut med att se dem.


Motvikt: Se istället "Memento" om du vill se en bakvänd film, eller varför inte "Pulp Fiction", återigen (den tåls att nämnas flera gånger). Behöver man se något trovärdigt och vidrigt om sexuellt utnyttjande tycker jag att man kan ta sig an "Lilja 4-Ever", som trots att den är mer eller mindre svensk (se #9) är riktigt, riktigt bra.

#6. I'm not there

Intressant, ännu en film jag vägrat se klart, jag börjar skönja ett mönster här. :D Många filmer är inte superbra, men man vill ändå se klart dem för att få veta vad som händer, eftersom man lagt ned nån timme på handlingen redan och är nyfiken, helt enkelt. Sen finns det filmer där man inte förstår vad som händer alls, och bara sitter som ett frågetecken i soffan och känner hur tankarna flyter iväg och hittar på annat. Som i "I'm Not There".

Kan någon berätta vad den handlar om? Bobbans liv, sägs det, men vi som inte är djupt insatta i varje millimeter av hans historia, är det meningen att vi ska hänga med? Jag ägnade de 20-30 minuter jag såg åt att tänka "Är det där Bob Dylan? Eller är det där han?" och "Vad händer?". Sen stängde jag av och gav upp. Det känns som att det kan räcka med att jag faktiskt läst karlns självbiografi, eller del ett i alla fall, och blivit så sur på honom via den att jag nästan kastat boken i väggen vid flera tillfällen (han är så jävla gnällig att jag vill slå honom med en tegelsten!). Men trots detta kunde jag alltså inte begripa en enda scen på en halvtimmes tid. Now, that can't be good.

Motvikt: Givetvis utmärkta "Walk the Line", om mr Cash's liv på jorden. Handlingen är inte helt verklighetstrogen alla gånger, men det är marginellt och ursäktat, eftersom man måste göra om memoarer till att fungera på film, inte bara i textform.

#7. Farväl Falkenberg

Handling? Anyone, anyone? Dialog? Anybody? ANYTHING?

Om jag mot förmodan hyst ett begär att besöka Falkenberg (vilket jag inte gjorde, bara så att vi har det klargjort) innan jag försökte traggla mig igenom denna improviserade hemvideo med konstnärsambitioner (det finns få saker jag hatar så mycket som konst) så ströps dessa förhoppningar (vilka, påminner vi oss, inte ens fanns) tvärt. Jag bryr mig inte om hela Falkenberg brinner ned, då kan jag i alla fall säga "FARVÄL, and good riddance!".

Motvikt: För mer och mycket bättre melankoliskt hemvändande vill jag slå både ett och två slag för "Garden State", där Zach Braff kommer tillbaka till Jersey för att begrava sin mamma och förstå sig på sin pappa, men mest av allt, sig själv.

#8. [Rec]

Jag både gillar och ogillar skräck: jag gillar överraskande, nytänkande skräckfilmer, jag gillar tysta, smygande skräckfilmer, jag gillar hot man inte får se helt, och hot som är överanaturliga eller i form av kvinnor, barn och andra "svagare" gestalter. Jag gillar inte supersnabba, superstarka, obviousley teleporterande, MEN ändå inavlade kretiner på galna psykopatjakter, tonåringar som åkt vilse, en efter en som dör, etc etc. Västerländsk skräck: 0, österländsk skräck: 1, helt enkelt.

Där i mitten står europeisk skräck, ett inte alltför stort område i min filmiska sfär i alla fall. Och "[Rec]" är spansk (Spanien som då är ett av mina svåraste filmländer), vilket även "Barnhemmet" är. Dessa två har dock inget gemensamt i min bok. Där "Barnhemmet" skrämde mig rätt rejält och kändes som en välgjord film på alla sätt, gjorde "[Rec]" mig enbart fruktansvärt irriterad. Kunde de ha valt en jobbigare huvudkaraktär? Jag är tveksam till detta. Vi var ett gäng personer som såg filmen och merparten av publiken satt och SKREK "Men döda henne då, DÖDA HENNE SÅ HON HÅLLER KÄFTEN!", vilket inte precis var tanken med filmen. Tror jag.

Förutom detta så kändes upplägget trött, hotet ännu tröttare och slutet tröttast av allt. Ja, själva hotet var lite obehagligt, I'll give you that, men inte nämnvärt skräckframkallande. Ändå tjatades det så mycket om hur nyskapande och otäck filmen var. Vardå?

Motvikt: "The Descent" skrämde skiten ur mig på riktigt. Det är mycket, mycket sällan som jag skriker rakt ut och drar upp fötterna i soffan när jag ser o-asiatisk skräckfilm, men när jag såg den här filmen var det just vad som hände. Bonus är att alla rollerna spelas av kvinnor, utan att vara typiska skräckfilmskvinnor (= storbystade, blonda, kåta, skrikande och dumma). Givetvis rekommenderar jag även tidigare nämnda "Barnhemmet" för den som behöver bli rädd en stund.

#9. Så Som i Himmelen

Svensk film. Jag vet inte vad jag ska säga om svensk film, annat än att jag skäms infernaliskt över merparten av den dynga som produceras i vårt lilla land numera. Som motvikt kan vi ta Hasse & Tage: de visste hur man gjorde fruktansvärt underhållande filmer som fortfarande är helt fantastiska, trots 40 år på nacken. Bergman har även han lyckats ett antal gånger, även om jag inte kan uttala mig om hans totalproduktion, då jag inte sett allt han hittade på under sin livstid.

Men det allra, allra mesta som kommer ut ur filmsverige är verkligen inte bra. Som "Så Som i Himmelen", som var Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, god only knows why.

Michael Nyqvist kommer som utbränd dirigent till en liten håla i snön och rör om i grytan, alla börjar leva upp - utom några surkartar som extremt övertydligt ska hålla på sina gamla sätt trots att de uppenbarligen inte fungerar längre - dåliga äktenskap kraschar, kärlek spirar mellan utbölingen och byns slampa, ALLA BÖRJAR LEVA IGEN, bla bla bla. En handling man kan räkna ut på två sekunder, och det väljer de att Oscarsnominera? Är det meningen att man ska känna med alla de här karaktärerna och deras personliga förändringar? Jag känner bara att det är förutsägbart och skådespelat.

Min teori om vad som felas filmproduktionen i detta land är att vi håller en alltför anglo-saxisk dramaturgi, vi försöker göra som de gör i USA, helt enkelt. Men gärna parat med typiska svenskheter, helst sånt som svenskar i pinsamhet skrattar igenkännande åt. Detta ger en mycket schizofren helhetsbild. Ta vilken Persbrandt-roll som helst: han höjer rösten och pratar rakt på sak om sina känslor. Gör vi så i Sverige? Jag menar, stereotypiskt? Nej, det gör vi inte. I Sverige är vi tystlåtna, regelrätta, kyliga, reserverade, hyser stark gruppmentalitet, fruktar det okända, ser ner på personliga framgångar och håller oss på vår kant. Vilket, paradoxalt nog, gärna bakas in tillsammans med de här "MEN FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR RÄDD?"-utbrotten och dylikt.

Så, i de svenska filmerna när de har högljudda gräl mitt i affärer, springer efter sin älskade på flygplatser, hittar på något egensinnigt i den lilla byn, sätter sig upp mot sin chef, etc etc, SAMTIDIGT som de står i kö medan banktjänstemannen är på lunch - utan att våga fråga, pratar skit bakom ryggen på den vackra tjejen som alla vill ha - eller vara, osv osv, så känns det bara otroligt falskt. För det översvallande sättet är inte så man beter sig här. I Amerika: ja, men i Sverige: nej. De andra delarna är vi, men det finns more to us än bara dumma och pinsamma saker också. Sverige måste inse att vi inte är, och inte behöver vara, något annat än det vi är.

Motvikt: "Lars and the Real Girl". Inte precis samma sak, men helt klart en snöig liten by där saker förändras ganska ordentligt på grund av en persons agerande. Fast bara tusen gånger bättre än larviga, fejkade "Så Som i Himmelen". Det är också så otroligt skönt att Ryan Gosling äntligen får fler roller som matchar hans talang. För mer av den varan, se "The Believer" och "Half Nelson" också, yum yum.

Asful

Det finns vissa människor som provocerar mig med sitt utseende.

Jag menar inte deras klädstil, även om det givetvis finns mer än en rimlig del av gräsligt klädda karaktärer där ute. Nej, jag pratar om en persons blotta uppsyn, deras anlete. Vi kan säkert vara överrens om att det finns en del människor som så gott som alla tycker är utseendemässigt frånstötande, de som av en orsak eller annan är kraftigt deformerade exempelvis, men de jag tänker på här är fullt normala och fungerande individer. Jag dör bara inombords av att se deras ansikten, jag kan inte förklara det bättre. Ni vet, när man ser någon och bara vill tjuta högt i avsky, trots att det som sagt inte egentligen är något konkret fel på nyllet i fråga.

En av mina värsta Asfula är Robyn. Jag klarar inte av hennes ansikte, det har jag aldrig gjort. Något av det första jag tänkte när jag såg henne, då hon slog igenom för en brakmiljard år sedan, var att hon var så hiskeligt ful. Paradoxalt nog så tycker jag dock att hon är grymt duktig på det hon gör, så jag kan liksom inte hata henne fullt ut. Ändå AVSKYR jag verkligen att se hennes feja. Usch! Renée Zellwegger är ytterligare en person som kvalar in, även om min avsky mot hennes plyte inte är helt likställd med hur illamåande jag blir av att se Robyn.

Ett par karlar som får min fulhetsbarometer att skjuta i höjden är Usher och 50 Cent. Att de dessutom har stora bihang av brudar kring sig som envetet hävdar deras snygghet och sexighet gör att min fulhetsbarometer springer i taket inom mig. Snygga? HUR ÄR DET MÖJLIGT? Argh! I synnerhet Curtis (a.k.a. 50) är på fullt allvar något av det fulaste jag sett i mansväg. För att bre på äckelkänslorna är han dessutom en totalt värdelös rappare med asfula tatueringar, sjukt dåliga låtar och en mer än pinsamt dålig film bakom sig. Ändå är han dyrkad och framgångsrik, livet är som bekant inte rättvist. Hans ansikte sänder mig direkt to the pits of aesthetic hell.

Jag behövde en sjukt söt bild till det här inlägget, or I WOULD DIE!

Det finns förstås jättemånga fula jävlar där ute, som är ansedda som snygga, men de är inte SÅ fula att de skickar laserstrålar i min hjärna bara genom att visa sig på kort. Ta till exempel tonårstrånet Zac Efron: Flickfavorit? Check. Trots grisnäsa? Check. Horder av skrikande fans ändå? Check. Magiskt ful frilla också? Check. Men jag står ut med att se människan, precis som jag står ut med att se störtfula uppnästa Sofi Fahrman, horse face Sarah Jessica Parker, lökansiktet Mariah Carey med många fler. Det är inte lätt, men det går. Just bite the bullet, baby, bite the bullet.

Det finns garanterat fler människor som platsar här, men för att mitt blodtryck ska hålla sig under akut krisnivå är det bäst att jag slutar fundera och sätter punkt nu. Usch.

Kodak theatre

Årets nomineringar är inne!

Fast jag kan inte tycka nästan nånting, jag har knappt sett ett jota av de titlar som ploppar upp där. Dock vill jag absolut se "The Curious Case of Benjamin Button", "The Reader", "Slumdog Millionaire", "The Visitor", "The Wrestler", "Changeling", "The Reader", "Revolutionary Road" och "Der Baader Meinhof Komplex".

Åh, varför tar det sån tid för filmerna att komma på bio i Svea rike för? Och så sitter de pengastinna stortjiferna och gråthulkar över illegala nedladdningar. Pfft, my ass. Se till att ramla på lite istället då, grin-ollar!

They said that it was art, but it was only garfunkel

Jag är en sån där som formligen avskyr remakes på filmer.

Jag har viss förståelse för om det är en bra idé men ett inte allt för väl genomfört resultat. Eller, jag skulle ha förståelse, om detta nånsin hände. I de ytterst få fall där jag har gillat remaken bättre har det berott på att den nästan inte har nånting med originalet att göra. Vi kan ju ta exempelvis "Ocean's Eleven", som gjordes redan på 60-talet med samma titel men med den betydligt fräsigare svenska titeln "Storslam i Las Vegas". I originalet finns Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och Dean Martin. Dessutom är den regisserad av samme man som basat för "Les Misérables", "På Västfronten Intet Nytt" och "Möss och Människor". Plus att, hey, det är koolare med the Rat Pack, 60-tal och sprakande technicolor any day, right? Vanligtvis, ja. Men inte i det här fallet, den lämnade mig ganska uttråkad.

Men, i stort sett det enda som är sig likt i remaken är:
1) huvudkaraktärens namn
2) filmens titel
3) antal hejdukar
4) att de ska råna kasinon
5) de är i Las Vegas
Det är i alla fall vad jag drar mig till minnes. I övrigt, nada. Jag kan inte låta bli att tycka att det egentligen bara är onödigt att de ens använde samma titel. Filmen i sig är helt okej, de gör lite tuffa tricks, de är skillade fifflare, intrigen håller, tempot flyter på bra. Blabla. Allt som allt funkar den bättre än originalet, tyvärr. Men! Detta är som sagt ett av de få undantag jag vet om, och de bägge filmerna uppvisar försvinnande få likheter. I ärlighetens namn kan jag bara komma på en till film där jag känner likadant, såhär på rak arm ("Het Sol" vilket blev "The Talented mr Ripley" på 90-talet. P.S. Läs böckerna om Ripley! Härliga!). Annars är det mest ett jävla oskick att stoppa fingrarna i syltburken på någon annans redan väl genomförda arbete.

Ta t.ex. relativt nyligen utkomna "The Day the Earth Stood Still" med Shitforbrains Keanu. Redan 1951 kom det en film med denna titel, som behandlar en man från en annan planet som kommer till jorden för att framföra ett viktigt budskap, och hur han misstänkliggörs, blir beskjuten och illa behandlad, och lär sig om människornas värld innan han får delge sitt budskap. Eftersom jag tycker väldigt mycket om originalet och tycker väldigt (VÄLDIGT) illa om Keanu så har jag inte sett remaken, men som jag förstått det så är det inte mycket att hänga i julgranen, och intrigen har givetvis luckrats upp och stöpts om. Givetvis. I urpsprungshandlingen vill Klaatu (Michael Rennie) hytta med fingret åt oss människor och säga åt oss att sluta kriga och förstöra, annars måste vår planet förstöras. Är det någon som tycker att det budskapet känns mindre aktuellt idag, 58 år senare?

Ibland blir resultatet helt okej, men det känns ändå som att filmskaparna är ute och rotar i en egyptisk gravkammare och nöjt utbrister "ÅH, en guldinpackad mumie, den tar vi, gubbar!", utan att skämmas. Jag menar, "Världarnas Krig" var en sensation när den sändes i radio för 50 år sedan (folk trodde att det hände på riktigt!), filmatiseringen var likaså den en milstolpe. Remaken har en del likheter, men överlag pratar vi om två helt olika filmer. But then again, varför spela in en film igen om den ska vara identisk? My answer to you is both profound and meaningful: KOM PÅ NÅT EGET ISTÄLLET, FÖR FAN!

I allmänhet tycker jag att det verkar saknas respekt för tidigare produktioner, och jag ser inga tecken på att trenden med att ta nåt som redan är bra, stoppa i påse och skaka om, trolla in några av nutidens stjärnor och voliá! ett stycke smaklös nyinspelning!, kommer mattas av heller. Det är illa nog att det görs, men när man kladdar på allt kändare och kändare filmer ("Världarnas Krig" for gods sake!) blir jag orolig: kommer vi få se "Casablanca" med Lindsay Lohan och Zac Efron snart, eller vad är det frågan om?

Let's get lost

Jag är så glad att jag har dig, mitt hjärta.

I like the high ones

Jag tycker att jag gjort det ganska uppenbart för mitt närmaste umgänge att jag är sjukskriven, och varför jag är detta. Visserligen vet jag att jag inte visar hur jag mår så ofta, att sjukdomstillståndet inte står skrivet i pannan på mig och att mina symptom inte syns på utsidan. Men, som sagt, så har jag upplyst min omgivning om min situation, mer än en gång.

Därför både sårar och irriterar det mig mycket att ni, mina vänner, till absolut största delen inte verkar kunna förstå när jag säger att jag inte kan eller inte orkar göra nånting; Jag får hela tiden höra att "Men det inte är så jobbigt", "Vi snackar inte festa hela natten", "Det är inte särskilt tungt", etc, etc, vilket alltsammans är rimligt att säga till någon som är frisk, som bara är lite trött eller nedstämd. Men min situation är sån att jag inte orkar nånting, inte egentligen.


Jag pushar mig själv till att göra saker varje dag, eftersom jag skulle klösa ögonen ur mig om jag bara skulle sitta framför tv:n non stop, och inte göra nånting annat. Att gå och handla mat är en ansträngning, att diska är en ansträngning, fucking allt är en ansträngning, men jag försöker få det att gå ihop ändå. Ska jag gå på fest gör jag ingenting i två dagar innan, för att klara av det.

Orken går upp och ned också, vissa dagar kan jag göra flera saker, vissa inte en endaste. Den senaste tiden har hela mitt tillstånd gått bakåt rätt ordentligt, så nu orkar jag ännu mindre än tidigare. Så jag orkar (pun!) verkligen inte ha dåligt samvete för att jag måste banga skitmycket saker av anledningar jag inte själv valt - och ändå har jag det väldigt ofta på grund av dessa ganska tanklösa uttalanden.

Varför kan så många av mina vänner inte åtminstonde FÖRSÖKA förstå situationen? Jag tycker själv att det är konstigt och ologiskt, och "hur kan en sån liten sak vara så jobbig för mig?" etc, men hey guess what, jag måste leva med det ändå. Och är man min vän så måste man göra detsamma, bara på ett annat sätt.

Och till dem av er som redan visar denna hänsyn: TACK, det betyder otroligt mycket för mig. :)

One day I'll fly away, leave all this to yesterday

Jag vill resa. Fan vad jag vill resa!

Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.


Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.

Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.

Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.

Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!

Why live life from dream to dream
And dread the day when dreaming ends?

Amen, sistah!

Nytt hem, nya grannar

Härom natten var det en granne som kom på den ypperliga idén att spika lite. Klockan 01.

Jag vaknade till, helt groggy, och trodde att det var morgon, strax innan Jocke skulle gå upp förmodligen, eftersom han låg kvar i sängen och höll om mig. Efter flera minuters hamrande och min osammanhängande, trötta, simmiga hjärna som inte kunde slå ihop ett (hamrande) och ett (klockan) hörde jag J väsa "Men vem FAN hamrar nu?". Sen upplyste han mig om vad klockan var, och jag blev genast mer vaken, och ännu mer blev jag arg.

Dock var vi bägge så trötta, att ingen orkade hasa ut i trapphuset och slänga handgranater i idiotens brevlåda. Plus att vi inte hade några dylika ting att undvara heller. Undrar om det är samma dåre som satt och skrek hela kvällen och halva natten för några månader sen? Förmodligen. Man hörde honom vråla "Ååååh, du är så jävla DUUUUM!" bland annat. Kan inte låta bli att fundera på vem han skrek på så länge.

Ibland vill jag bara bo i ett hus, med minst en kilometer till närmsta granne.