Carreer opportunities
I mina dar har min tilltänkta professionella roll varierat kraftigt. Jag tänkte ta mig en titt på mina forna önskemål och klura på hur min värld hade sett ut om jag hållit mig till min dåvarande plan.
Det första jag ville bli när jag var riktigt liten var prinsessa. Inte egentligen en fullt valbar position men det tänkte ju inte jag på i min ungdomliga enfald. Jag ville ha fina klänningar och krona och vara älskad av folket, antar jag. Jag är rätt glad att jag inte fortsatte på den här linjen, det hade inneburit massor av solarietid, Canada Goose-jackor, hänga på Stureplan och en grov förnekelse av vem jag egentligen är. Samt att jag skulle bli tvungen att gifta mig med nåt jävla prinsgemål, som nån danskjävel eller de strykfula brittprinsarna, huuu! Min nästa plan fanns enkom för att glädja min sportige far; jag ville bli tennisproffs! Jag ville inte sporta, svettas, tävla eller nåt sånt alls, utan bara vara nåt som gjorde pappa glad och stolt över mig. Det var en kortlivad plan. Jag hatar fortfarande sport, och tennis är inte överdrivet lattjo att varken se på eller utföra. Jag hade aldrig pallat träna varje dag och jag trivs inte i uteslutande vita kläder. No can do.
Det var egentligen först efter dessa barndomsfantasier som jag kom fram till mitt första beslut, att jag ville jobba med att teckna, eftersom jag ritade mest hela tiden när jag var yngre. Så serietecknare verkade onekligen vara nåt för mig. Jag avsåg söka till bild och form-delen av estetiska programmet då jag hade åldern inne. Nu blev det inte så, och eftersom mitt tecknande så gott som avstannade nånstans i den tidiga tonåren så är jag idag glad att jag inte satsade på min plan. men delvis känner jag också att jag garanterat hade varit duktigare idag om jag fortsatt åtminstone okynnesrita, så hur den delen utvecklades ångrar jag i ett visst mått.
Skådespelerska inom filmen var min nästa plan, och det här var lagom till att det var dags att göra gymnasievalet, så givetvis blev det teaterinriktning på estetiska programmet. Jag hamnade av ödets nyck i Sveriges snobb-Hades, bättre känt som Danderyd, vilket verkligen skar sig med min personliga stil och cementerade den inställning jag idag har till överklassen och dess avkomma; Bränn skiten, säger jag bara. Men bortsett från detta så var merparten av esteterna vettiga och skolan var rolig. Dock snubblade min mamma över en nystartad filmutbildning på gymnasienivå, som låg så olägligt som på Gotland. Sagt och gjort, jag sökte dit, alltför sent, men fick ändå komma på intervju och fick även en plats i första årskurs till hösten, vilket är orsaken till att jag läst fyra år på gymnasiet istället för tre. Det här är något jag fortfarande tycker är ofantligt kul, men jag har insett att jag inte vill vara varken känd eller igenkänd; Jag vill bara vara erkänd för att jag är bra på det jag gör, men jag vill inte att främlingar ska följa efter mig på stan eller att fotografer ska lura i buskarna varhelst jag går, samt läsa smaskiga rykten om mig själv i varenda tidning. Nej tack. Så för att kunna kombinera dessa önskningar med ett karriärval som skådis hade lett till att jag skulle fått vara synnerligen dålig så jag inte får några roller, så ingen känner igen mig. :D Jag hade heller inte kunnat ägna mig åt tatueringar särskilt mycket, eller fått bestämma över min egen frisyr många gånger, both of which låter hemskt för mina öron.
Under tiden på filmgymnasiet sadlade jag mentalt om och ville lägga allt krut på att bli regissör, eller kanske klippare. Eller kanske bägge. Nånstans här börjar ju helt klart villrådigheten spira hos mig i alla fall. Jag verkar dock inte vara vidare bra på att förmedla mina inre visioner till andra människor, så jag vet inte hur bra regissör det hade blivit av mig. Klippare däremot, hade helt klart funkat. Jag är nitisk, noggrann och älskar att rensa bort onödigt skrot, samt har en bra förmåga att passa ihop lösryckta delar till att forma en helhet. Så det var ingen dum plan ändå.
Filmindustrin har egentligen alltid lockat sen dess, men jag försökte efter gymnasiet att vara mer resonabel och hitta nåt normalt jobb som betalar hyran och håller magen mätt. Det gick dåligt. Jag hamnade på tillfälliga jobb-karusellen, parallellt med "jobb jag hatar och är provanställd inom men verkligen inte vill stanna kvar på". Så för att råda bot på den dåliga spiralen bestämde jag mig efter många års velande mellan den ena orealistiska drömmen efter den andra för att satsa på att bli frisör, målare eller lärare, och efter lite efterforskningar som visade på att bägge de förstnämnda var i stort sett omöjliga att bli utan gymnasiegrund/svinfattigt liv i tre år medan man är frisörlärling, samt turen att hitta nån KY-utbildning eller AMS-dito som arrangeras då det är brist på verksamma målare, fick det bli lärare. Ungefär ett halvår in i utbildningen börjar jag inse att det är no way att jag nånsin kommer trivas som detta, samt att jag verkligen inte alls mår bra. Efter ett år hoppade jag av, med en ny plan formulerad i ännu ett tillstånd av panik: arkivarie.
Arkivarie visade sig vara svårt att bli när man bor i Göteborg. Stockholm, Umeå och en massa andra städer alldeles för långt bort hade betydligt bättre erbjudanden, men jag tog vad som fanns att tillgå och började läsa historia. En kurs som verkade baserad på att man antingen just nyss utsprungit från gymnasiet med färska historiekunskaper i bakluckan, eller gått precis den kursen redan innan. Där var fullt av besserwissrar som skulle räcka upp handen och glänsa lite på föreläsningarna, medan man själv satt i stort sett okunnig och antecknade frenetiskt något som i bästa fall skulle kunna tolkas vara stenografi. Men det var det inte. Inte långt efter detta började jag efter många många år med ackumulerande svårigheter ovillkorligen kollapsa, och blev slutligen sjukskriven, which I still am to this day, dessvärre. Arkivarie som yrke skulle kunna ha sina ljusa sidor, som att jobba själv, ofta utan störande kunder till och med, och få hålla ordning dagarna i ända, men också mindre kul aspekter som tystnad, enformighet och en känsla av evighetssysslor.
Jag har också under årens lopp varit inne på tankarna att jobba som inredare, dekoratör, stylist, journalist, författare, specialpedagog, fotograf, formgivare och säkert en massa annat som jag glömt. Men jag har aldrig kunnat bestämma mig, aldrig känt att det HÄR är min kärna, min brinnande själ och min hela essens. Och det kanske man inte behöver för att kunna trivas med sin yrkesroll, säger många (VÄLDIGT många, tro mig), men jag behöver det. Jag har försökt i evigheters evighet, eller åtminstone halva mitt liv so far, att anpassa mig och att välja rationella yrken, att trivas och att nöja mig. Men jag kan inte. Jag besitter inte förmågan att nöja mig, jag måste ha det som är rätt, annars varken vill eller kan jag ha nåt annat.
Så efter mycket funderande och ett hårdnackat synande av mig själv allra längst in, inser jag att jag gått i en cirkel till slut. Hur mycket jag än låtsats att tusen andra jobb skulle passa mig så vill jag lik förbannat in i filmbranschen. En bransch jag undvikit att ens försöka ta mig in i, eftersom jag vet att det är sjukt svårt att lyckas, att slå sig fram, att skapa kontakter och att över huvud taget leva på den typen av jobb. Men efter femton år får jag ge upp och möta mina fasor och drömmar på en och samma gång, jag måste helt enkelt försöka, och försöka ordentligt.
Så om jag lyckas återkomma till världen tillräckligt mycket för att klara mig på egna, skälvande ben igen, så ska jag göra allt jag kan för att spara ihop ett gäng stålar, söka bra skolor för att få lite kött på benen, och flyga min kos över Atlanten för att satsa på scenografi och kostym.
Jag har inget val, det är det här jag föddes till att göra, helt enkelt. It is your destiny, Luke.
Time to face the music.
Det första jag ville bli när jag var riktigt liten var prinsessa. Inte egentligen en fullt valbar position men det tänkte ju inte jag på i min ungdomliga enfald. Jag ville ha fina klänningar och krona och vara älskad av folket, antar jag. Jag är rätt glad att jag inte fortsatte på den här linjen, det hade inneburit massor av solarietid, Canada Goose-jackor, hänga på Stureplan och en grov förnekelse av vem jag egentligen är. Samt att jag skulle bli tvungen att gifta mig med nåt jävla prinsgemål, som nån danskjävel eller de strykfula brittprinsarna, huuu! Min nästa plan fanns enkom för att glädja min sportige far; jag ville bli tennisproffs! Jag ville inte sporta, svettas, tävla eller nåt sånt alls, utan bara vara nåt som gjorde pappa glad och stolt över mig. Det var en kortlivad plan. Jag hatar fortfarande sport, och tennis är inte överdrivet lattjo att varken se på eller utföra. Jag hade aldrig pallat träna varje dag och jag trivs inte i uteslutande vita kläder. No can do.Det var egentligen först efter dessa barndomsfantasier som jag kom fram till mitt första beslut, att jag ville jobba med att teckna, eftersom jag ritade mest hela tiden när jag var yngre. Så serietecknare verkade onekligen vara nåt för mig. Jag avsåg söka till bild och form-delen av estetiska programmet då jag hade åldern inne. Nu blev det inte så, och eftersom mitt tecknande så gott som avstannade nånstans i den tidiga tonåren så är jag idag glad att jag inte satsade på min plan. men delvis känner jag också att jag garanterat hade varit duktigare idag om jag fortsatt åtminstone okynnesrita, så hur den delen utvecklades ångrar jag i ett visst mått.
Skådespelerska inom filmen var min nästa plan, och det här var lagom till att det var dags att göra gymnasievalet, så givetvis blev det teaterinriktning på estetiska programmet. Jag hamnade av ödets nyck i Sveriges snobb-Hades, bättre känt som Danderyd, vilket verkligen skar sig med min personliga stil och cementerade den inställning jag idag har till överklassen och dess avkomma; Bränn skiten, säger jag bara. Men bortsett från detta så var merparten av esteterna vettiga och skolan var rolig. Dock snubblade min mamma över en nystartad filmutbildning på gymnasienivå, som låg så olägligt som på Gotland. Sagt och gjort, jag sökte dit, alltför sent, men fick ändå komma på intervju och fick även en plats i första årskurs till hösten, vilket är orsaken till att jag läst fyra år på gymnasiet istället för tre. Det här är något jag fortfarande tycker är ofantligt kul, men jag har insett att jag inte vill vara varken känd eller igenkänd; Jag vill bara vara erkänd för att jag är bra på det jag gör, men jag vill inte att främlingar ska följa efter mig på stan eller att fotografer ska lura i buskarna varhelst jag går, samt läsa smaskiga rykten om mig själv i varenda tidning. Nej tack. Så för att kunna kombinera dessa önskningar med ett karriärval som skådis hade lett till att jag skulle fått vara synnerligen dålig så jag inte får några roller, så ingen känner igen mig. :D Jag hade heller inte kunnat ägna mig åt tatueringar särskilt mycket, eller fått bestämma över min egen frisyr många gånger, both of which låter hemskt för mina öron.Under tiden på filmgymnasiet sadlade jag mentalt om och ville lägga allt krut på att bli regissör, eller kanske klippare. Eller kanske bägge. Nånstans här börjar ju helt klart villrådigheten spira hos mig i alla fall. Jag verkar dock inte vara vidare bra på att förmedla mina inre visioner till andra människor, så jag vet inte hur bra regissör det hade blivit av mig. Klippare däremot, hade helt klart funkat. Jag är nitisk, noggrann och älskar att rensa bort onödigt skrot, samt har en bra förmåga att passa ihop lösryckta delar till att forma en helhet. Så det var ingen dum plan ändå.
Filmindustrin har egentligen alltid lockat sen dess, men jag försökte efter gymnasiet att vara mer resonabel och hitta nåt normalt jobb som betalar hyran och håller magen mätt. Det gick dåligt. Jag hamnade på tillfälliga jobb-karusellen, parallellt med "jobb jag hatar och är provanställd inom men verkligen inte vill stanna kvar på". Så för att råda bot på den dåliga spiralen bestämde jag mig efter många års velande mellan den ena orealistiska drömmen efter den andra för att satsa på att bli frisör, målare eller lärare, och efter lite efterforskningar som visade på att bägge de förstnämnda var i stort sett omöjliga att bli utan gymnasiegrund/svinfattigt liv i tre år medan man är frisörlärling, samt turen att hitta nån KY-utbildning eller AMS-dito som arrangeras då det är brist på verksamma målare, fick det bli lärare. Ungefär ett halvår in i utbildningen börjar jag inse att det är no way att jag nånsin kommer trivas som detta, samt att jag verkligen inte alls mår bra. Efter ett år hoppade jag av, med en ny plan formulerad i ännu ett tillstånd av panik: arkivarie.Arkivarie visade sig vara svårt att bli när man bor i Göteborg. Stockholm, Umeå och en massa andra städer alldeles för långt bort hade betydligt bättre erbjudanden, men jag tog vad som fanns att tillgå och började läsa historia. En kurs som verkade baserad på att man antingen just nyss utsprungit från gymnasiet med färska historiekunskaper i bakluckan, eller gått precis den kursen redan innan. Där var fullt av besserwissrar som skulle räcka upp handen och glänsa lite på föreläsningarna, medan man själv satt i stort sett okunnig och antecknade frenetiskt något som i bästa fall skulle kunna tolkas vara stenografi. Men det var det inte. Inte långt efter detta började jag efter många många år med ackumulerande svårigheter ovillkorligen kollapsa, och blev slutligen sjukskriven, which I still am to this day, dessvärre. Arkivarie som yrke skulle kunna ha sina ljusa sidor, som att jobba själv, ofta utan störande kunder till och med, och få hålla ordning dagarna i ända, men också mindre kul aspekter som tystnad, enformighet och en känsla av evighetssysslor.
Jag har också under årens lopp varit inne på tankarna att jobba som inredare, dekoratör, stylist, journalist, författare, specialpedagog, fotograf, formgivare och säkert en massa annat som jag glömt. Men jag har aldrig kunnat bestämma mig, aldrig känt att det HÄR är min kärna, min brinnande själ och min hela essens. Och det kanske man inte behöver för att kunna trivas med sin yrkesroll, säger många (VÄLDIGT många, tro mig), men jag behöver det. Jag har försökt i evigheters evighet, eller åtminstone halva mitt liv so far, att anpassa mig och att välja rationella yrken, att trivas och att nöja mig. Men jag kan inte. Jag besitter inte förmågan att nöja mig, jag måste ha det som är rätt, annars varken vill eller kan jag ha nåt annat.Så efter mycket funderande och ett hårdnackat synande av mig själv allra längst in, inser jag att jag gått i en cirkel till slut. Hur mycket jag än låtsats att tusen andra jobb skulle passa mig så vill jag lik förbannat in i filmbranschen. En bransch jag undvikit att ens försöka ta mig in i, eftersom jag vet att det är sjukt svårt att lyckas, att slå sig fram, att skapa kontakter och att över huvud taget leva på den typen av jobb. Men efter femton år får jag ge upp och möta mina fasor och drömmar på en och samma gång, jag måste helt enkelt försöka, och försöka ordentligt.
Så om jag lyckas återkomma till världen tillräckligt mycket för att klara mig på egna, skälvande ben igen, så ska jag göra allt jag kan för att spara ihop ett gäng stålar, söka bra skolor för att få lite kött på benen, och flyga min kos över Atlanten för att satsa på scenografi och kostym.
Jag har inget val, det är det här jag föddes till att göra, helt enkelt. It is your destiny, Luke.
Time to face the music.
Etiketter: Framtid, Personligt, Yrken
// Anna Nio kl 27.11.09
13 Åsikter
