Sympathy for the devil

Vissa yrkesgrupper tycker man torde vara mer empatiska än andra, eller åtminstone mer benägna att vara lyhörda och förstående. Just därför verkar det som att man inte kan upphöra att förvånas över varje tillfälle då man motbevisas angående detta, i just de karriärer som man fortsätter hysa tilltro till att dess utövare faktiskt ska lägga vikt vid vad man tycker, tänker och känner. But it just ain't so.

Jag pratar om de där som tutar och kör bara vet bäst precis jämt; Läkare, frisörer och chefer.

#1 Läkare
Jag har träffat mer än min beskärda del av läkare under min livstid, så jag tycker att jag därigenom har bättre och mer rättvis insikt i fördelningen Bra Läkare vs. Dåliga Läkare, än kanske gemene man har. Baserat på mina samlade erfarenheter av ett otal olika allmänläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, gastroläkare, AT-läkare, akutläkare, psykiatriker, kirurger, gynekologer med flera, kan jag säga att den fördelningen är hysteriskt ojämn. Merparten av alla dessa vårdanställda har gett ett dåligt intryck och lämnat en mentalt sur eftersmak i skallen, helt enkelt för att de inte bryr sig särskilt mycket om mig, patienten. De bryr sig rent av inte ett skit om patienten, många gånger.

Första allmänläkaren jag träffade 2007, när jag slutligen kreverade och sökte akut hjälp (vilket sedemera leddde till tre års sjukskrivning and counting + ADD-diagnos sent omsider och nu, finally stapplande steg tillbaka till ett normalt liv) erbjöd antidepressiva tabletter inom cirka fem minuters konsultation. När jag efter att ha avböjt detta märkliga erbjudande och on the verge of tears frågade hur jag skulle klara av jobben (ja, i plural) suckade han djupt och sa sedan med uttryckslöst ansikte att han kunde sjukskriva mig i två veckor. Om jag ville.

Mmm, skön attityd, där; något så allvarligt som SSRI-prep baserat på några skälvande minuters information om läget och en tillfällig sjukskrivning ifall jag har lust. Inget inkännande för läget, inga förslag på andra åtgärder, ingen remittering vidare, inga förslag på diagnos, ingenting, faktiskt. Även kvinnan som bestämde sig för att eftersom heltidssjukskrivning inte hade hjälpt mig (notera att jag inte hade fått någon form av åtgärd eller hjälp ännu), så skulle det vara bra för mig att gå tillbaka till jobbet på halvtid, är värd att nämnas här (igen).

Och så fortsatte det, i grova drag, med en icke-empatisk omänsklig vitrock efter annan, tills jag slutligen fick ett lucky break och slussades vidare till folk som, lo and behold: LYSSNADE och TOG SIG TID, samt tog mig på ALLVAR, most importantly. Och så undrar Försäkringskassan och politikerna varför sjukskrivningarna är så långa i det här landet. Kanske för att man möts av sura, stressade, apatiska och ibland rent ut sagt elaka läkare, som inte ens lyfter ett ögonbryn för att faktiskt hjälpa en, men sjukskriver två veckor i stöten för att bli av med ansvaret? Jag är oerhört glad att jag haft en duktig och trevlig gastroläkare, en snäll gynekolog och emellanåt träffar en sköterska med humor och omtanke i rösten. För resten av packet vill jag helst bara boxa hårt i solar plexus, det skulle i alla fall få dem på andra tankar än sina egna, högtravande ditos.

#2 Frisörer
Grupp numero due av I just don't give a flying fuck-människorna sysslar med hår. Otaliga är de gånger då jag gått till en frisör, bett om en viss klippning, och fått något helt annat. Trots tydliga instruktioner, TYDLIGA. Jag menar, är det så att de övningsklippt på sig själva så många gånger att de klippt av sig öronen, eller vad är det frågan om? Det är som att de inte ser vare sig mig eller min hårtyp när de får sin fixa idé om ett slutresultat: de ser nåt slags schablonfejs med tillhörande hår, och så klipper de - nånting som skulle funka på någon med blankt, rakt hår, men för i helvete inte för mig med mitt burriga, vågiga, hästtagelshår. Big difference, big, HUGE! De kanske klippt för många dockhuvuden med Buttericksperuker på i sina dar, vad vet jag. All I know is att alla människor har olika hårtyper, -kvalitéer och förutsättningar, samt preferenser. Och jag är inte frisör, så hur svårt kan det vara?

En frisör har jag träffat i hela mitt liv som lyssnat, förstått och gjort vad jag bett om. En enda, i en hel yrkesgrupp. Det är till och med sämre odds än inom läkarkåren, and that ain't good (never tell me the odds!). Vid ett tillfälle yttrade han sig till med och sa att han inte trodde mitt förslag på klippning skulle bli bra. Jag bad honom göra som jag ville ändå, which he did. Och efter klippningen, som blev utmärkt och assnygg, var han till och med storsint nog att säga "Du hade rätt, det blev ju jättebra". DÄR har vi en frisör av rang, peaps! Dessutom hade han inga problem med att skära och raka och slakta mitt hår på allehanda vis som en "fin" och "normal" frissa aldrig skulle klarat av. Dels för att de nog inte sysslar med den sortens klipperi alltför mycket, och dels för att de obviously skulle ignorera vad jag bad om och istället klippa en trevlig Aniston-fripp eller nåt annat lika åt helvete fel för mig.

Men för just de här skälen har jag följdaktligen inte varit hos en frisör sedan 2004. Jag klipper mig hellre själv än blir FUBAR i skallen av nån fejk-autist som livsfarligt nog tillåts hålla i vassa föremål på daglig basis.

#3 Chefer
Ännu en märklig klump märkliga människor inom arbetslivet, är alla dessa chefer. Även om chefer inte regelrätt är EN yrkesgrupp, utan en kategori, en sfär, inom i stort sett alla typer av jobb, så är de inte desto mindre idiotiska och verklighetsfrånvända, och förstås totalt oförmögna att höra på vad man faktiskt säger. Det är som att det extra ansvaret går dem åt huvudet, som att allt syre pyser ut och ersätts med HEJJAGÄRDUMIHUVUDET (men viktig!)-ämnen, så snart de tilldelas någon form av ansvar. För det behöver inte ens vara en högt uppsatt chef, det här, alls icke. En liten puff uppåt i ränkerna och en slightly modifierad titel (med tillhörande två å femti i lönepåslag) kan vara allt som behövs för att sporra en helt vanlig kollega att bli topp tunnor mongo. Tro att de är jätteviktiga, allvarliga, värdefulla - bättre än du och jag - samt att deras åsikt > din åsikt i alla väder. Jag undrar om det är maktfaktorn som puttar dem över kanten till autonomt men aningslöst praktarsel-sidan?

Det är allmänt känt att merparten av människosläktet absolut inte skall eller bör tilldelas någon som helst makt, då de inte för sitt liv kan bruka eller hantera denna makt med någon mått av sans och värdighet. Inte så konstigt att så många chefer är helt bananas, då. En typisk chef tar dina idéer som sina egna, kan inte de mest basala saker som man måste kunna för att ens få kalla sig anställd, ordnar oräkneliga möten om absolut ingenting, svassar runt i kostym i onödan och missförstår allt du säger (med flit? eller med leverpastej?), samt saknar inte förvånansvärt ofta empati. Chefen vill också hemskt gärna driva igenom fullständigt onödiga förändringar som saknar verklighetsförankring och relevans, men verkar inte förstå de faktiska situationer som behöver åtgärdas. Detta trots upprepade påtryckningar från de anställda, a.k.a. slavarna.

Ja, jag har haft ett gäng chefer, och nej, majoriteten har inte varit överdrivet brighta, trevliga eller duktiga på annat än att hålla munlädret väloljat. A good boss is hard to find.

So is en ansvarsfull, inkännande läkare och en frisör med fingertoppskänsla och fungerande hörsel.

Will work for food

Vissa jobb känns helt obegripliga att nån över huvud taget vill anstränga sig att få. Visst, tänker ni, som toalettstädning, plocka sopor från marken och sånt. Ja, förvisso, men det handlar om jobb som i ärlighetens namn är rätt lätta att få, de kräver ingen bakgrundskunskap, meriter, betyg eller snitsiga rekommendationsbrev. Direkt. Men det finns jobb som jag inte för mitt liv kan förstå varför man alls måste utbilda sig till titlarna, och det finns jobb som jag inte begriper varför man eftertraktar så hett, trots att själva jobbet verkar helt nerpissat.

Ta bibliotekarierna. Det krävs totalt cirka fem års högskolestudier för att få kalla sig bibliotekarie. Fem. År. En bibliotekarie håller ordning i hyllorna, vet skillnaderna mellan Hce och Hci, lånar ut böcker, svarar på frågor om böcker och tidskrifter, tar emot återlämnade böcker och utfärdar lånekort. Och så ser de antingen bistert sura eller liknöjt (möjligen lobotomerat) fromma ut och hyssjar när de ser en chans. Varför tar det fem år att lära sig det här? Är det tystheten som är svår, lite som svårigheterna för en ninja att lära sig vara ljudlös och osynlig? Måste man kunna allt om alla böcker i hela biblioteket, utantill? För det kunde ju ta lite tid, faktiskt. Nästan så att fem år är rätt snålt tilltaget då. Men annars, varför vill man ägna fem års högskolestudier på att lära sig denna (synbart bristfälliga) kunskap och sedan sitta bakom en nött trädisk med glasögonen på nästippen och skyffla andras bokval fram och åter mellan hylla och disk, dag ut och dag in? Hur kan det vara värt den tid och möda det ändå innebär att gå på universitet, för att sedan stämpla datum på lånekort och söka upp artiklar? Och att studera på universitet, där även den enklaste frågeställning tvågsmässigt kompliceras och omformas tills ingen förstår nånting, men alla kan humma uppskattande åt de krångliga ordvändningarna och det totala ordbajseri som dränker deras ögon och öron, så att eleverna vid examen dels inte vet någonting om någonting, och dessutom inte heller talar begriplig svenska längre, är verkligen inget man gör lättvindigt. Kanske är det så enkelt att alla bibliotekarier är dumma i huvudet, vad vet jag, vad vet jag?

Men vad sägs om apotekare? Det är ungefär samma skit där: som apotekare får man ha vit rock och myndig uppsyn, man hämtar askar och flaskor och gör kråkor på klisterlappar och trycker på enter. Och så får man svara på frågor om klåda, värk och feber. Det här tar också fem år att lära sig. FEM ÅR! Vad är det för klåpare som sätter ihop högskoleutbildningarna egentligen, kan vi inte anlita en effektivitetskonsult som städar upp bland jolmet? Förslagsvis jag, jag skulle hysta ut alla oanvändbara kurser i ett nafs, och kunde lika gott passa på att boota ut erbarmligt språkvidrig kurslitteratur och okarismatiska föreläsare när jag ändå håller på. Ritsch ratsch filibom. Så. Åter till saken: hur intressant kan det egentligen vara att sätta klisterlappar på askar, frågar jag mig, eller att tala om för folk att medicinen ska tas tre gånger dagligen och får inte delas? Är man intresserad av hälsa så kan man bli dietist, tränare, guru eller läkare. Men apotekare? I forna tider blandade de väl ihop en massa dekokter själva, och då kan jag förstå tjusningen, men då betvivlar jag starkt att nån högskoleutbildning var involverad å andra sidan - alltså win-win mot dagens lose-lose läge, helt enkelt. Alla piller kommer ju klappat och klart i förtryckta förpackningar i dagens samhälle, några häxdoktorskunskaper är icke nödvändiga, ej heller önskvärda. Var god lämna in dina förkrympta skallar på vägen ut, adjö.

Sen har vi den andra klassen yrken, den där jag bara inte fattar varför man gitter lägga nån effort på att få. Som flygvärdinna. Herregud, det går ut på att flyga kors och tvärs, vilket, let's remind ourselves, faktiskt inte är det absolut säkraste eller roligaste man kan ägna sina dagar åt. Eller nätter. Man får lock i öronen och det brummar och susar konstant, man kan krascha när som helst och ibland kan nån mupp ha bomber i skorna också. Plus att de får stå i mittgången och vifta lojt med flytväst och peka på nödutgångar, de släpar mat- och dryckvagnen fram, och sen tillbaka, de ser till att alla har bälte och de stänger handbagageluckorna. Och så har de hopplöst fula uniformer och helt outdated strama frillor. Jaha? Det låter fantabulöst dödstrist alltihop. Och fult. Man får flyga överallt, men än sen då? Det handlar oftast inte om några längre perioder man kan stanna på orten man just flugit till, om nån trodde det. Snarare en natt i Paris, en natt i Stockholm, en i Edinburgh, en på flygplanet och en i panik. Tio för de stora och fem för de små, skynda på, skynda på, snart ska karusellen gå. Hej sömnproblem, jetlag och stress! Men ändå är flygvärdinneyrket omhuldat av nåt slags glamouröst skimmer, det är en dröm för många. En dröm att stå med flytvästen och rycka i syrgasmasken? En dröm att flänga hit och dit som en vante, utan att hinna se eller uppleva nånting av alla städer och länder? Att drunkna i havet efter ett haveri? No ma'am, jag betackar mig!

Då är jag hellre gatsopare eller biljettkontrollant. Då slipper man i alla fall en miljon i studieskulder för ett idiotiskt jobb, eller en konstant tokstress och tidspress för ett ännu mer idiotiskt jobb. Sånt verkar väldigt onödigt att hålla på med, faktiskt, så jag skippar det.

Carreer opportunities

I mina dar har min tilltänkta professionella roll varierat kraftigt. Jag tänkte ta mig en titt på mina forna önskemål och klura på hur min värld hade sett ut om jag hållit mig till min dåvarande plan.

Det första jag ville bli när jag var riktigt liten var prinsessa. Inte egentligen en fullt valbar position men det tänkte ju inte jag på i min ungdomliga enfald. Jag ville ha fina klänningar och krona och vara älskad av folket, antar jag. Jag är rätt glad att jag inte fortsatte på den här linjen, det hade inneburit massor av solarietid, Canada Goose-jackor, hänga på Stureplan och en grov förnekelse av vem jag egentligen är. Samt att jag skulle bli tvungen att gifta mig med nåt jävla prinsgemål, som nån danskjävel eller de strykfula brittprinsarna, huuu! Min nästa plan fanns enkom för att glädja min sportige far; jag ville bli tennisproffs! Jag ville inte sporta, svettas, tävla eller nåt sånt alls, utan bara vara nåt som gjorde pappa glad och stolt över mig. Det var en kortlivad plan. Jag hatar fortfarande sport, och tennis är inte överdrivet lattjo att varken se på eller utföra. Jag hade aldrig pallat träna varje dag och jag trivs inte i uteslutande vita kläder. No can do.

Det var egentligen först efter dessa barndomsfantasier som jag kom fram till mitt första beslut, att jag ville jobba med att teckna, eftersom jag ritade mest hela tiden när jag var yngre. Så serietecknare verkade onekligen vara nåt för mig. Jag avsåg söka till bild och form-delen av estetiska programmet då jag hade åldern inne. Nu blev det inte så, och eftersom mitt tecknande så gott som avstannade nånstans i den tidiga tonåren så är jag idag glad att jag inte satsade på min plan. men delvis känner jag också att jag garanterat hade varit duktigare idag om jag fortsatt åtminstone okynnesrita, så hur den delen utvecklades ångrar jag i ett visst mått.

Skådespelerska inom filmen var min nästa plan, och det här var lagom till att det var dags att göra gymnasievalet, så givetvis blev det teaterinriktning på estetiska programmet. Jag hamnade av ödets nyck i Sveriges snobb-Hades, bättre känt som Danderyd, vilket verkligen skar sig med min personliga stil och cementerade den inställning jag idag har till överklassen och dess avkomma; Bränn skiten, säger jag bara. Men bortsett från detta så var merparten av esteterna vettiga och skolan var rolig. Dock snubblade min mamma över en nystartad filmutbildning på gymnasienivå, som låg så olägligt som på Gotland. Sagt och gjort, jag sökte dit, alltför sent, men fick ändå komma på intervju och fick även en plats i första årskurs till hösten, vilket är orsaken till att jag läst fyra år på gymnasiet istället för tre. Det här är något jag fortfarande tycker är ofantligt kul, men jag har insett att jag inte vill vara varken känd eller igenkänd; Jag vill bara vara erkänd för att jag är bra på det jag gör, men jag vill inte att främlingar ska följa efter mig på stan eller att fotografer ska lura i buskarna varhelst jag går, samt läsa smaskiga rykten om mig själv i varenda tidning. Nej tack. Så för att kunna kombinera dessa önskningar med ett karriärval som skådis hade lett till att jag skulle fått vara synnerligen dålig så jag inte får några roller, så ingen känner igen mig. :D Jag hade heller inte kunnat ägna mig åt tatueringar särskilt mycket, eller fått bestämma över min egen frisyr många gånger, both of which låter hemskt för mina öron.

Under tiden på filmgymnasiet sadlade jag mentalt om och ville lägga allt krut på att bli regissör, eller kanske klippare. Eller kanske bägge. Nånstans här börjar ju helt klart villrådigheten spira hos mig i alla fall. Jag verkar dock inte vara vidare bra på att förmedla mina inre visioner till andra människor, så jag vet inte hur bra regissör det hade blivit av mig. Klippare däremot, hade helt klart funkat. Jag är nitisk, noggrann och älskar att rensa bort onödigt skrot, samt har en bra förmåga att passa ihop lösryckta delar till att forma en helhet. Så det var ingen dum plan ändå.

Filmindustrin har egentligen alltid lockat sen dess, men jag försökte efter gymnasiet att vara mer resonabel och hitta nåt normalt jobb som betalar hyran och håller magen mätt. Det gick dåligt. Jag hamnade på tillfälliga jobb-karusellen, parallellt med "jobb jag hatar och är provanställd inom men verkligen inte vill stanna kvar på". Så för att råda bot på den dåliga spiralen bestämde jag mig efter många års velande mellan den ena orealistiska drömmen efter den andra för att satsa på att bli frisör, målare eller lärare, och efter lite efterforskningar som visade på att bägge de förstnämnda var i stort sett omöjliga att bli utan gymnasiegrund/svinfattigt liv i tre år medan man är frisörlärling, samt turen att hitta nån KY-utbildning eller AMS-dito som arrangeras då det är brist på verksamma målare, fick det bli lärare. Ungefär ett halvår in i utbildningen börjar jag inse att det är no way att jag nånsin kommer trivas som detta, samt att jag verkligen inte alls mår bra. Efter ett år hoppade jag av, med en ny plan formulerad i ännu ett tillstånd av panik: arkivarie.

Arkivarie visade sig vara svårt att bli när man bor i Göteborg. Stockholm, Umeå och en massa andra städer alldeles för långt bort hade betydligt bättre erbjudanden, men jag tog vad som fanns att tillgå och började läsa historia. En kurs som verkade baserad på att man antingen just nyss utsprungit från gymnasiet med färska historiekunskaper i bakluckan, eller gått precis den kursen redan innan. Där var fullt av besserwissrar som skulle räcka upp handen och glänsa lite på föreläsningarna, medan man själv satt i stort sett okunnig och antecknade frenetiskt något som i bästa fall skulle kunna tolkas vara stenografi. Men det var det inte. Inte långt efter detta började jag efter många många år med ackumulerande svårigheter ovillkorligen kollapsa, och blev slutligen sjukskriven, which I still am to this day, dessvärre. Arkivarie som yrke skulle kunna ha sina ljusa sidor, som att jobba själv, ofta utan störande kunder till och med, och få hålla ordning dagarna i ända, men också mindre kul aspekter som tystnad, enformighet och en känsla av evighetssysslor.

Jag har också under årens lopp varit inne på tankarna att jobba som inredare, dekoratör, stylist, journalist, författare, specialpedagog, fotograf, formgivare och säkert en massa annat som jag glömt. Men jag har aldrig kunnat bestämma mig, aldrig känt att det HÄR är min kärna, min brinnande själ och min hela essens. Och det kanske man inte behöver för att kunna trivas med sin yrkesroll, säger många (VÄLDIGT många, tro mig), men jag behöver det. Jag har försökt i evigheters evighet, eller åtminstone halva mitt liv so far, att anpassa mig och att välja rationella yrken, att trivas och att nöja mig. Men jag kan inte. Jag besitter inte förmågan att nöja mig, jag måste ha det som är rätt, annars varken vill eller kan jag ha nåt annat.

Så efter mycket funderande och ett hårdnackat synande av mig själv allra längst in, inser jag att jag gått i en cirkel till slut. Hur mycket jag än låtsats att tusen andra jobb skulle passa mig så vill jag lik förbannat in i filmbranschen. En bransch jag undvikit att ens försöka ta mig in i, eftersom jag vet att det är sjukt svårt att lyckas, att slå sig fram, att skapa kontakter och att över huvud taget leva på den typen av jobb. Men efter femton år får jag ge upp och möta mina fasor och drömmar på en och samma gång, jag måste helt enkelt försöka, och försöka ordentligt.

Så om jag lyckas återkomma till världen tillräckligt mycket för att klara mig på egna, skälvande ben igen, så ska jag göra allt jag kan för att spara ihop ett gäng stålar, söka bra skolor för att få lite kött på benen, och flyga min kos över Atlanten för att satsa på scenografi och kostym.

Jag har inget val, det är det här jag föddes till att göra, helt enkelt. It is your destiny, Luke.

Time to face the music.