The return of the patient

Dagen har varit en svart och vit sådan.

Det började uselt med toklite sömn och okristligt tidig läkartid, galet spänd och nervös inför Doctor of the Day - skulle hon vara vettig och faktiskt höra på mig, försöka hjälpa mig? eller ännu en okänslig knöl som bara vill strutta runt och se viktig ut för att hon genomgått en rigorös utbildning? Surprise, surprise, det blev alternativ två.

Varför är vårdcentralen och allmänläkarkåren så fruktansvärt grumlig och ospännande? Jag har de senaste åren avskytt varenda doktor jag träffat, utom mag-tarmspecialister och en snäll allmänläkare. Har övervägt att börja smörja in brännsår med kåda och lära mig om wicca för att bringa hälsa för att slippa handskas med dem alls.

Men gäller det pappersexercis så har man självklart föga val. För officiella dokument är på något sätt det enda som betyder något i världen. Äru duktig på något? Kul, men har du betyg på det då? Nähäru, tack och adjö då. Mår du jättedåligt? Jaharu, haru papper på det'rå? Nä, då kan du ligga hemma och utveckla liggsår bäst du vill, ditt största hopp är att någon bekymrad samarit ska märka att nåt är fel och sen får ni båda vara med på bild (MYCKET neddragna mungipor, tack) i Aftonhoran tillsammans med braskande rubriker.

Anyway, idag hade jag garderat mig med att ta med Johan som backup eftersom jag vet att jag inte har energi till att protestera mer än medelst lite halvkvävda dödsrosslingar, och sedan går jag hem och gråter och förbannar både läkarkår och min brist på energi som gör att jag inte kan sätta emot. Festligt nog så är det ju just brist på energi som jag söker hjälp mot. Helkrejsy.

För att göra en lång historia relativt kort uttryckte doktor Dumhufvud af Idagh åsikter som att "eftersom du varit sjukskriven på heltid ett tag nu och inte blivit bättre så är det rimligt att anta att du kommer bli bättre av att jobba halvtid." Jag tror inte jag behöver gå in på hur ologisk den tankekedjan är, va?

Vi gick runt i en lustiger dans med den här donnan där vi gång på gång försökte förklara för henne att nej, jag mår inte bättre av bara sjukskrivningen, för att jag INTE FÅR NÅGON HJÄLP av dem, och nej, jag klarar inte av att arbeta eftersom jag inte ens kan sköta VARDAGLIGA ärenden utan att bli kaputt. Men jovisst, bara sjukskrivning är ju någon slags universalkur för ALLA och funkar inte DET, ja DÅ kan man ju börja jobba. SÅKLART! OMG! Hur jävla dum kan man egentligen vara?

Efter att hon anlagt en glasartad blick och blockerat ut samtliga argument i en halvtimme och sedan schasade ut oss ur sitt rum till slut så drämde Johan näven i receptionsdisken och ville tala med tjifen, vilket vi fick. Hon lyssnade halvdant, föreslog MOTION som ju är så BRA, var ettrig och sminkad som en tvättbjörnshora (faktiskt), men hänvisade in oss till att tala med en kurator på direkten.

Han var å sin sida en mycket sympatisk karl som lovade att prata med min arbetsplats angående huruvida de ansåg att jag kunde jobba deltid eller inte, samt att prata med Föräkringskassan för att dra igång en utredning, under vilken jag får träffa FK's stab av experter och allmänkunniga, för att de ska kunna göra en bedömning av vad som felas mig och förhoppningsvis på rimliga grunder också kan avgöra om jag ska vara hel- eller deltidssjukskriven. Skönt att det bara tagit 2 månader och en vecka av ändlösa, fruktlösa, och skruv-lösa besök plus ett samtal med högsta hönset för att komma nånstans. Verkligen smidigt. Jättefräscht.

Jag ska öva mig på att vara ett riktigt prakt-arsel som bara larmar och står i för att få hjälp omgående, istället för att göra som jag blir ombedd och att tacksamt ta emot läkarnas minsta ynnester. Kicking against the pricks.

Senare på dagen gjorde jag och Johan en mycket smaskig limebulgur- och kycklingröra, samt bakade grahamsfrallor med solrosfrön (jag hade aldrig orkat göra detta själv, ska tilläggas) och gick ut på gräsmattan bakom huset och åt. Galet varmt med en vykortsblå himmel och nästan onaturligt skarpa trädsilhuetter. Det kändes så himla skönt att få ut något bra ur den här dagen som började rent vidrigt men slutade bra med picknicken och senare, Dumle och "Jurassic Park" på mikro-TV. För annars hade jag vinglat på gränsen till apatiskt flyktingbarn istället vid det här laget.

Exakt hur sjuk måste man vara innan man får behandling egentligen? Några förslag? Imorgon ringer vi runt till privata psykiatrimottagningar för att se om de kan hjälpa till med sjukskrivningen i väntan på att allt detta hierarkiska pissande och skuldavlastande ska gå över.