Arbetslös by lathet?

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

Tusen stenars lättnad

Som ni läsare säkert redan vet fick jag efter nästan tre års sjukskrivning en diagnos i vintras, och fick svart på vitt att ja, du har rätt, ja, det är nåt som inte riktigt stämmer, ja, du har svårare att fungera i vissa situationer än de flesta - för du har ADD.

Sedan dess har jag lärt mig så sjukt mycket om syndromet, och det känns som att varje vecka trillar nån pusselbit på plats, som förenklar, förklarar och bara makes sense av allt ludd. Och varje förklaring reder ytterligare ut det stora nystanet som alltid rullat runt och kliat inuti min hjärna. Alla möjliga saker som tidigare bara varit ospecifikt svåra, utan egentlig rimlig proportion till deras faktiska svårighet, får plötsligt legitimitet i och med diagnosen. Det är absolut inte så att jag ser det som en ursäkt, som att "Jamen jag kan inte göra det för jag har ADD, så jag behöver inte ens försöka". Jag ser det som prejudicerande justifications till att jag inte måste vända ut och in på mig själv för att åstadkomma saker som jag enligt spelets regler inte kan förväntas göra lika bra eller lätt som en normal person. Eller enklare uttyckt: jag kan sänka mina krav på mig själv, jag kan sluta jämföra mig med normala människor.

Bland allt jag fått lära mig om mitt tillstånd, är att man mår bättre/trivs bättre med, och helt enkelt borde ha ett jobb som ger snabba belöningar. Hjärnan är tydligen väldigt inne på sånt, och letar efter snabba sätt att må bra, bli glad, få en rush, whatever. Lite som en narkoman, antar jag. Men i realiteten betyder det alltså att långsiktiga planer, med ett mediokert liv i typ tre år och SEN blir det sakta bra, det funkar i princip inte för ADD:are. Man tappar fokusen alltför snabbt när livet inte erbjuder några belöningar utan bara rullar på utan förändringar eller vinster. Och att det är såhär vet jag ju, men jag visste inte att det var på grund av ADD:n, och inte att det var DÄRFÖR jag har så satans svårt att hålla fast i saker, människor, platser, och inte kunnat fullfölja alla mina smarta, långtgående planer tidigare. Det är som att nån tänt en lampa i skallen på mig när jag får veta sånt här, och en enorm pusselbit landar plötsligt på rätt plats.

Det här snabba belöningssystemet betyder också att jobb som innebär många, kortare projekt, och som innefattar att få slutföra saker, lämpar sig för mig. Givetvis behöver jag också ett jobb som är tillräckligt varierat och intressant för att jag ska kunna behålla fokus och intresse för mina arbetsuppgifter också. Men ett arbete som är uppbyggt så att det bara är en stor grej som man ägnar hela dagen åt, eller skapat som en långsiktig plan man inte ser resultat från förrän om två månader, eller ett oföränderligt, repetativt jobb är rena giftet för mig, och i det närmaste omöjligt att klara av i det långa loppet. Men det fina med den här begränsningen är att man också kan träna upp sig på att bli bättre på långsiktiga mål, genom att bryta ned dem till delmål som man kan se som avklarade och därmed belönande, så man hela tiden ger det behovet näring men ändå klarar av att arbeta i längre projekt. Därmed inte sagt att det går eller att man bör försöka sig på vilket jobb som helst med avsikten att övaövaöva tills man klarar av det. Sikta på det som passar och strunta i det som ligger för långt ifrån den mallen, det verkar mycket vettigare. Jag ger mig själv en liten extra klapp på axeln för att jag redan för länge sen klurat ut att projektjobb är något som borde passa mig, utan att känna till att jag hade ADD eller dess problematik och anpassningsbehov. Det är så gudförbannat skönt att få massa svar, som sagt, men även att få bekräftat att jag ändå haft rätt bra insikt i vad som funkar och inte funkar redan innan diagnosen, jag visste bara inte varför det var så då. Se vad självkännedom, -insikt och skärskådande av de egna behoven kan leda till klockrena slutsatser ändå. :D

Andra förändringar och stenar som lyfts från mina axlar är det gensvar från myndighetspersoner OCH oförstående bekanta - särskilt vuxna, förstås - som jag numera får. Allt jag tidigare sagt om att allt inte funkar för mig och att jag inte borde ägna mig åt vad som helst, att jag HAR begränsningar som gör vissa saker i arbetslivet svårt. Det har de inte alls varit intresserade av att höra förut, då har man bara varit lat som inte "vill" gå upp klockan 07, eller bortskämd som inte vill jobba med nåt skitjobb eller kan vara nöjd med ett normalt, ospännande jobb. Den känsla av lättnad och befrielse som den här sortens vetskap ger mig går inte att beskriva, på riktigt. Plötsligt behöver jag inte längre känna mig undermålig, sämre än andra och behöver inte känna mig slarvig och lat - känslor jag tusentals gånger haft tidigare inför den här typen av problematik. Att få veta att det är något neurologiskt som orsakar svårigheterna känns helt jävla bitchin'; det står utom min kontroll att klara av somligt smärtfritt, men däremot kan jag öva upp mig på att bli bättre på en del saker. Det är stor skillnad på att fruktlöst kämpa i motvind och på att känna till sina begränsningar och respektera dem.

Så äntligen slipper jag känna mig så ospecifikt fel som jag gjorde förut, äntligen slipper jag tänka att "Alla andra kan ju, då måste jag med kunna". Nä, för jag är inte som alla andra, så det så, och det har jag svart på vitt bevis för.

Officiellt annorlunda, I quite like it.

Sick, sick, sick

Den senaste tiden har jag påbörjat några blogginlägg, men inte kunnat slutföra dem, det har bara känts splittrat och jag har varit trött och distraherad. Jag har inte heller läst mer än en enda bok under hela förra månaden. Jag påbörjade en till, men blev osugen direkt efter de första meningarna. Och sen kom jag mig inte för med att bara välja en annan istället.

Ibland hamnar jag i såna här svackor, där jag inte gör nånting som berikar hjärnan, direkt. Det känns alltid hemskt konstigt, och väldigt tomt. Framför allt tar det ett tag innan jag själv förstår varför det känns så fel, vad det är som fattas. Jag behöver sysselsätta hjärnan, annars blir jag rastlös och känner mig förvirrad, som om jag glömt nåt. På senaste tiden har det dock varit fler skäl än vanligt till att jag glömt bort att mata skallen - krånglet med magen har varit prio ett och två.

Men till min stora lycka har jag nu äntligen fått vetskap om vad som orsakat mig allt obehag, och det tog alltså en gastroskopi, en tilltänkt ytterligare gastroskopi, ett par rektoskopier, en koloskopi, en magnetröntgen, ett besök på akuten, en skiktröntgen, ett stort gäng läkarbesök, oräkneliga samtal till sköterskor, och en kapselenteroskopi. Plus allehanda jobbiga förberedelser och mer eller mindre obehagliga upplevelser. Och nu har jag säkert glömt nåt, eftersom jag försökt få rätsida på saken i över ett år vid det här laget.

I slutändan visar det sig ändå vara precis vad jag trodde från början, vad jag skulle satt mina stålar på om jag var en gambler och vad jag försökt tala om för läkarkåren att det måste vara: Crohns. Trots att det inte är särskilt underbart med en aktiv tarminflammation så är jag ändå helt överlycklig att ha fått vetskap om vad som plågat mig, att jag haft rätt i att det VARIT nåt som inte stämt (2-0 till mig mot läkarkåren nu, en poäng för ADD och en för Crohns), samt att det inte var IBS eller någon ytterligare sjukdom som kan härja runt i min stackars, lilla mage. Crohns har jag haft hela livet, och vetat om det sedan jag var nio bast, så det kan jag ta, det är jag beredd på.

Nu är det kortisonbonanza i nio veckor som gäller, sen hoppas jag på att allt blir frid och fröjd på insidan igen. Och att jag därefter kan återgå till att äta normalt också. Mmm, bröd, pasta, bulgur, bakverk, ÖL! *fradga*

I might like you better if we slept together

För inte alls så länge sen så gillade jag i stort sett ingen mat alls. Jag hade kanske fem rätter som jag tyckte om, och dem åt jag om och om igen. Allt annat var bara äckligt. Inte förrän runt 25 års ålder började jag hitta mat som jag verkligen gillade, och sedan dess har jag varit så glad, så glad att mina smaklökar plötsligt vaknat till liv från sin Törnrosa-sömn. Folk tycker fortfarande att jag är jättepetig, dock, och jag blir alltid lika upprörd inombords över detta, eftersom jag i jämförelse anser mig vara varierad och bara lagom kräsen med maten numera.

Mycket av det jag gillar ser jag ingen större poäng i att försöka gilla heller, som kaffe, rött kött, skaldjur, inälvsmat eller skräpmat till exempel. En del saker har jag lärt mig uppskatta, eller i alla fall acceptera, som broccoli, och en del vore onekligen enklare om jag tyckte om, som svamp, fast jag känner ändå inte att jag faktiskt skulle vilja tycka om det. Men det finns en liten grupp livsmedel som jag verkligen, verkligen vill tycka om, fast jag verkligen, verkligen inte gör det.

Tomat är min första produkt på den listan. Tomater och jag har aldrig kommit överrens, jag har försökt mig på dem otaliga gånger under hela mitt liv, men alltid nått samma slutsats: insidan är guckig och slemmig, utsidan är bitter och obehaglig att bita i. Det paradoxala är dock att jag gillar ketchup, krossade tomater, passerade tomater, tomatpuré, soltorkade tomater, tomatsås, quornfärssås, och jag äter tomater som finns i eller på rätter som tillagats i ugn. Dock inte råa tomater, det går bara inte. Men jag gillar ALLT annat. Störigt.

Avokado är ett annat problem. Avokado i crêpes tillsammans med soltorkade tomater-röra (tomatförbannelsen strikes), sallad och kalkon, till exempel, är hur gott som helst, och generellt sett så tycker jag nog likadant om fler rätter som inkorporerar avokado tillsammans med andra smaker. Att äta en helt vanlig avokado, däremot, ger mig kväljningar. Salta på den är nästan ännu värre (Salt och avokado sägs ju vara så gott, men seriousley? Ew.). Och avokado som är så jävla nyttigt också, damnit.

Té får stå med på listan, även om det inte direkt känns livsviktigt. Det är mer ur social synpunkt. Folk blir så förtvivlade när de inte får bjuda på nåt att dricka, annat än kranvatten, men vaddå, jag gillar vatten. Och jag gillar som sagt inte kaffe, inte heller saft, mjölk, eller mineralvatten. Jag tycker inte om nån annan juice än apelsin, och ingen annan läsk än cola eller must. Så té vore rätt skönt att kunna tacka ja till när det bjuds. Inte för att jag bryr mig egentligen, men det är jobbigt att göra andra så illa till mods över att jag sitter där och dricker vatten.

Fisk skulle jag förtvivlat gärna vilja uppskatta, eftersom även fisk är nyttigt som fan och kommer i en enorm variation av smaker och former. Men icke sa nicke, alla firrar jag smakat på ger mig uppchuckreflexer. Jag har klarat av stekt strömming, gravad lax och kokt torsk som barn (klarat av, inte specifikt gillat, mind you), men numera är det tvärstopp för allt som levat i vatten. Skaldjur ska vi inte ens ta upp (ur havet, HÖHÖ). Dessutom är fisklukt en av de absolut äckligaste lukter jag vet.

Vin har jag försökt lära mig att uppskatta, i princip förgäves. Jag gillar sött mousserande, men det jag vill tycka om är ju helt vanligt vitt eller rött jävla vin, sånt man kan ta ett glas av nån gång när som helst, för att man känner för det. Det verkar så behagligt, men att ta ett glas mousserande är rätt svårt, om man inte vill att resten ska bli avslaget tills man har lust med ett glas till. Dessutom känns inte bubbelvin särskilt, jag vet inte, laid back. Allt kolsyrat ger nån slags festkänsla för mig, can't help it. Men allt rödvin smakar ju gammal stövel, så den båten verkar rätt avseglad. Vitt är marginellt bättre, men det mesta känns som att smutta på balsamvinäger. Inte så ball. Rött funkar att dricka blandat med avslagen cola, vitt med fruktsoda eller sprite. Men det är ju fusk, och verkligen ändå inte den känsla jag är ute efter. Åh, att det ska vara så svårt! Skitvin!

Och som att inte dessa gissel är tillräckligt, så sitter jag just nu i det ytterst ofrivilliga läget att inte kunna äta nånting som innehåller vete, det vill säga pasta, bröd, bulgur, couscous, kakor, fajitas, paj, semla, lussekatt, eller vilket bakverk som helst. Courtesy of de problem jag har med magen just nu, som jag genomlidit en miljon äckliga, smärtsamma, otrevliga undersökningar för att komma till botten med, men kommit upp tomhänt varje gång so far. Jag hoppas innerligt att matproblemen är tillfälliga, och relaterade till whatever det är som ger mig smärtor efter varje måltid.

Jag saknar mjukt bröd. Och spaghetti. Och matlust.

Prutt.

Sicko

Det finns väldigt många sjukdomar i världen, alltför många för att man ska känna till dem allihop. Men ibland får man nys om en särskilt otrevlig sjukdom, och då tänker man: "Fyfan vilken tur att jag inte har det där!".

Ett gäng av den sortens sjukdomar, a.k.a. sjukdomar-man-typiskt-inte-vill-ha, följer här - utan bilder, dock, det vore i de flesta fall för vidrigt. Ni får klicka på länkarna eller googla istället, om ni törs.

Elallergi
Enkelt uttryckt: man tål inte el. Hur fan lever man i ett modernt samhälle då? Ensam ute i en trästuga i en skog, med fotogenlampa och vedkamin och, ja, och vaddå? Älgar? Gungstol och hjärnsläpp? Piptäljning? Gaahh! Även om det bara verkar sitta i huvudet på de sjuka, så är det inte desto mindre jobbigt att leva med, kan jag tänka mig.

Treacher-Collins Syndrom
Den här sjukdomen innebär helt enkelt att man föds med ett underutvecklat ansikte. Alltså. Underutvecklat ansikte, som i att man har helt bananas proportioner på nyllet, att vissa skelettdelar eller formationer saknas och att man kommer bli fullständigt utstirrad resten av livet. Fyfan. Jag citerar Wikipedia: "I det svåraste kända fallet saknades överkäke, ögonhålor och kindben helt." HELT.

Solallergi (Polymorphous Light Eruption)
Jag vet inte vilket som är värst av det här och elallergin, faktiskt. Har man solallergi kan man lika gott klä sig som vampyr, känns det som, och lurpassa på fyllon och tonåringar i gränder om nätterna. Tänk att inte tåla solen, denna livgivande värmekälla! Gud så hemskt att aldrig få vara ute dagtid, aldrig sitta på varmt gräs och låta ljuset fylla en med D-vitamin. Om man har det riktigt illa, vill säga. I can't even imagine.

Harlequin Ichthyosis
Helt galen hudsjukdom, som innebär att huden växer ungefär 14 gånger fortare än normalt, vilket leder till att man ser ut ungefär som The Thing när man föds, och man måste skrubba hela kroppen flera gånger om dagen och smörja in sig med flera kilo salva för att inte huden ska spricka. Kul. Dessutom föds man med ögonlocken ut och in. Som nån extra slags jävelskap, antar jag. Vanligtvis överlever inte barn som föds med den här sjukdomen mer än en månad. Kanske är tur för dem, rent av.

Alien Hand Syndrome
AHS innebär att man har en hand med självstyre. Man har normal kontroll över sig själv och alla sina kroppsdelar, förutom just den ena handen, som istället gör precis som den har lust med. Du vill släcka en lampa, men din autonoma hand vill tända den, och det kan ni forsätta bråka om ett bra tag, tydligen. Eller vad händer om din hand vill döda dig? Patienter med AHS har kunnat vakna mitt inatten av att deras autonoma hand försöker strypa dem, HELT sinnessjukt otäckt. Orsakerna till detta tillstånd tror man beror på skador på hjärnbalken, som kan uppkomma i samband med stroke eller epiliepsianfall. Kort och gott beror tillståndet på att hjärnhalvorna slutat samarbeta. Fatta den situationen: din hjärna samarbetar inte med sig själv längre. Jag skulle vara livrädd för, ja, för mig själv. Usch.

Gigantism
Att aldrig sluta växa. Aldrig. Bli freakishly lång, bred och allmänt bara stor. Som Alice när hon ätit den första kakan i Underlandet, only, not so cute.

Elefantiasis
En sjukdom som ger ökad tillväxt av huden på benen eller kring könsorganen, oftast, vilket ger bäraren jättestora, elefantliknande ben med väldigt tjock hud, eller, ja, en badbollsstor pung, eller så. Mycket otrevligt. Elefantiasis associeras oftast med Elefantmannen, men forskning tyder på att det trots allt inte var denna sjukdom han led av utan en ännu värre (se nedan).

Proteus Syndrom
Alltså, Elefantmannen Joseph Merrick tros numera ha lidit av denna pikanta åkomma, och inte den delvis liknande, som hans öknamn antydde. Ja, varför nöja sig med överdriven hudväxt och elefantliknande ben och hud, när man kan få missbildningar av skelettet och en massa tumörer också? Yes, lets! Obotlig också? Bring it on! Stackars Joseph Merrick dog av bruten nacke, när han försökte sova i en säng som en vanlig människa. Hans huvud var för helt enkelt tungt för nacken, på grund av alla missbildningar på kraniet. Märkligt nog var hans vänsterarm helt normal, medan resten av honom antog alltmer groteska formationer under hans liv. Och det var verkligen inget lätt liv.

Hypertrikos
Något så enkelt som en vansinnigt skenande hårväxt - fast överallt där hår vanligen inte växer, förstås. Kallas även varulvssyndrom och kan mycket väl vara grunden till myten om varulvar. Jag vet att jag i alla fall skulle undra vad jag just sett, om jag skådade en människa med tätt hår i hela ansiktet, i en mörk 1800-talsgränd.

Trimethylaminuria
Alltså, även om det här måste vara hemskt att ha, och är obotligt, så kan jag inte låta bli att skratta: sjukdomen yttrar sig så, att alla ens kroppsliga avdunstningar luktar väldigt illa, och inte bara det, utan den vanligaste odören är den av fisk. Fish odor syndrome kallas den i folkmun! Det är så dumt, men tydligen helt vedertaget och identifierat. Undrar hur man söker hjälp för det här: "Snälla doktorn, det är så att jag luktar fisk hela tiden, vad ska jag göra?". Insane!

Epidermodysplasia Verruciformis
Trädmannen. Det är allt jag behöver säga här, tror jag. Trädmannen. Fruktansvärt äckligt.

Creutzfeldt-Jakobs
Kallas också för galna ko-sjukan, which has such a lovely ring to it. Okej, man blir alltså dement, får minnesförlust, muskelryckningar, kan inte svälja eller tala ordentligt, upplever hallucinationer, förlorar balansen, får krampanfall och genomgår personlighetsförändringar. That qualifies this till att vara nåt jag inte vill uppleva. Nånsin.

Men å andra sidan stämmer det bra in på samtliga åkommor i det här inlägget. Yikes.

Första mars

Igår var det första mars. Igår var jag även med om kräkningar, oerhörd smärta, sömnbrist, hungersnöd, syrebrist, snö och stöld. Och så var det måndag.

Jag har ju, som ni kanske vet, Crohns, men har mått bra i det oerhört (oförskämt) länge. Men för ett år sen började saker och ting bli lite skeva, lite dåliga, lite jobbiga. Och sen dess har det fortsatt. Ingen läkare har velat ta mig på allvar (suprprise, surprise) och fastän jag själv varit så gott som bombis på att det är Crohns som spökar sedan dag ett har jag inte fått fog för mina känningar. Alla prover har varit bra, då är det ju ingen fara, säger de. Men nu är alltså hälsan så pass skral att till och med läkarna börjar mumla att det kanske är Crohns ändå. Därför har jag genomgått en massa tester och undersökningar.

Igår hade jag tid för koloskopi. Det vill säga, en stor kameraförsedd slang upp i arlset och inkrånglad heeela vägen upp till tunntarmens slut. Det gör ont. Det gör hemskt ont. Men det var ändå inte värre än förberedelserna. Innan en sån här undersökning måste givetvis tarmsystemet vara skinande rent, alltså måste man skölja genom hela systemet. Det gör man genom att fasta i över ett dygn och under tiden bälga i sig inte mindre än fyra liter laxermedel. Som smakar totalt jävla genomvidrigt illa. I instruktionerna stod det att man skulle dricka de första två litrarna på cirka två timmar. Det tog mig sju timmar. Med kväljningar efter varje klunk.

Morgonen efter, det vill säga igår, gick jag dödstrött och svulten upp klockan halv sju för att hinna få i mig resten av skiten. Och jag ökade också på takten, vilket ledde till att jag istället kräktes upp hela klabbet. Detta, i sin tur gjorde att jag fick ta mig till sjukhuset fyra timmar innan utsatt undersökningstid, för att få en sond satt i näsan, genom vilken en sköterska kunde pumpa in medlet, så jag slapp smaken. Det hjälpte inte, jag blev lika illamående igen och sonden fick tas bort (till min vid det laget såriga näsa och mitt ömma svalgs stora lycka). Lyckligtvis var nu inte allt detta förgäves, undersökningen kunde genomföras ändå, så att jag slapp genomlida samma helveteskval med ytterligare fyra liter en annan gång. Men, som sagt, så visade sig undersökningen vara rejält smärtsam, som plåster på såren, liksom. Dessutom fick jag syrebrist och blev helt groggy med stickningar i händerna, av all hysterisk andning då jag försökte ta mig igenom alla smärtvågor.

Så idag upptäcker jag att nån jävel kapat mitt kort under gårdagen och handlat skit för 2500 spänn, vilket givetvis är alla pengar jag äger och har här i världen. Åh, så kul. Så nu är mitt kort spärrat, jag är utfattig och jag hoppas att jag kan få igen mina pengar, men helt säker kan jag inte vara. Plus att jag måste lära mig en ny kod, vilket jag hatar.

Det snöade hela dagen igår, som grädden på moset. Och det var måndag.

Tur att man har världens snällaste pojkvän som köper hämtmat, chips, cola och en hel hög Myazaki-filmer åt en för att dagen inte ska kännas alltigenom ond. Men trots det, så måste jag utnämna första mars till årets personliga otursdag. Hoppas ingen värre dag skall följa.

And the Oscar goes to

Så, efter snart tre års sjukskrivning och ett aldrig sinande sökande efter en förklaring, en orsak, en sjukdom, så vet jag nu vad som felas mig.

Jag har, under denna tid, pratat med otaliga, ansiktslösa läkare, som flyter ihop i minnet. Merparten har varit fullständigt ointresserade, de flesta ville bara kasta SSRI-preparat på mig för att få mig att gå. Några var lite mer intresserade, så jag har fått magnetröntga huvudet, på grund av huvudvärken jag hade konstant förut, jag har provat antidepresseiva med mestadels dålig utgång, och jag har testats för mängder av sjukdomar, alla med negativt resultat. Jag har INTE järnbrist, en tumör, migrän, nåt njurfel, Hepatit C, Sjögrens Syndrom, eller en under- ELLER överfunktion av sköldkörteln, och det beror inte på min tarmsjukdom.

Jag har träffat ett gäng psykiatriker och psykologer, som inte kunnat sätta fingret på vari problemet ligger, och konstaterat att jag i alla fall INTE lider av Aspberger, har en depression, ADHD, ägnar mig åt självskadebeteende, uppvisar ingen självmordsrisk och är inte bipolär. Det mesta av det där kunde jag bara berättat för dem direkt. Psykiatrikerna har velat mellan att skriva "kronisk trötthet" och "ångestproblematik" i sjukintygen, vilket väl är bland det luddigaste man kan tänka sig.

Jag har fått sjukgymnastik mot spänningssmärtorna i ryggen, och jag har träffat en arbetsterapeut för att prata tillgångar och hinder. Det första hjälpte till viss del, det andra veti sjutton. Jag har pratat med kuratorer som dragit i trådar och gett goda förslag, och jag har på eget initiativ gått en stresshanteringskurs. Jag har provat att delta i ett projekt som utlovade sysselsättning och möjlighet till utbildning på nivåer som långtidssjukskrivna kunde klara av, men det enda de kunde erbjuda var kurser i Word eller Excel, och att gå promenader i grupp och sen fika, typ.

Efter ett år hos psykiatrin här i Tjockholm fattades äntligen beslutet att göra en ordentlig utredning, kanske det kunde vara neurologiskt? Jag förklarade, att man redan screenat för ADHD och liknande, men efter en kort intervju med psykiater fastslog de att ändå låta genomföra en riktig utredning. Don't mind if I do, tänkte jag. Hellre hundra utredningar med negativt resultat, än att gå och undra om det kanske var det där, eller kanske det där, eller... Ja, jag gillar vetskap, helt enkelt. Och att bara gå och dra benen efter mig utan att nånting görs, utforskas, testas för att bena ut vad det är som gör att allting blir så svårt för mig, det gillar jag inte alls. Så igår, efter ett par veckor med tester och frågor och ett noggrant stötande och blötande av mitt ärende, fick jag sätta mig i en av de lila fåtöljerna och höra resultaten.

Summan av kardemumman är enkel, rakt på sak, och säker:
Jag har ADD.

Jag har inte vant mig riktigt vid tanken än, så jag provar att säga det till min spegelbild när jag ska borsta tänderna. "Jag har ADD. Jag har ADD. Jag har ADD." Det känns så märkligt, att nu äntligen, och plötsligt, är hela den långa kampen slut. Nu är jag framme, and I didn't see it coming. Inte för att jag är missnöjd, oh nej, vad är det för poäng att vara olycklig eller skämmas över att man får en sån här diagnos? Har man det så har man det, gilla läget eller lid för evigt. Märkligheten ligger i, att jag vant mig vid att inte förvänta mig för mycket, vant mig vid att släpa på en tio tons-packning överallt jag ska, att dra hela långa historien för alla nya sjukvårdspersoner och börja om från början med varje ny misstänkt diagnos. Och nu behövs det inte mer. Det är som att någon klippte remmarna på den tunga ryggsäcken, bara sådär. Snipp, snapp, snut. Jaha, var jag framme nu? Jaså, piccolon tar mina väskor, det var ju praktiskt. Jag behöver lite tid att förstå det, tror jag. Tid att våga släppa allt, slappna av och tillåta mig att hoppas på ett fungerande liv igen.

En liten, liten knopp spirar i min bröstkorg, där inne kommer våren komma tidigare än till yttervärlden. Min egen vår, bara för mig. Ljuvligt.

I, human

Tänk vad bra om varje människa kom med en manual. När nånting krånglar så slår man upp sidan tolv och förstår att man ska ge människan uppmärksamhet så blir hon glad igen, eller så läser man på sidan 45 att hon är hemskt trött och behöver vila. Och så gör man som det står i manualen, för andra och för sig själv.

För som det är nu är det rena rama tjugo frågor, fast utan att nånsin få helt klart för sig om man gissat rätt eller inte. Om jag går runt och gäspar, känner hur det dunkar och susar i huvudet och är allmänt trött och matt så kan man tycka att jag behöver sova så är det bra. Men så enkelt är det inte. Det kanske är sömnen, kanske är stress, kanske ångest, kanske ADD/ADHD, kanske en underfunktion av sköldkörteln, kanske Sjögrens syndrom, kanske... kanske inget av det. Man vet ju inte. Det finns ingen knapp man kan trycka på och säga "hallå kroppen, hur är läget egentligen?" Men gud så bra om man kunde det, åh, en sån knapp vill jag ha, den skulle underlätta för alla sorters åkommor.

Tänk på forna tiders läkare, som exempelvis kallat alla sorters psykiska besvär för hysteri och låst in folk på sanatorier för minsta tecken på detta, använt blodiglar mot gud vet allt, trepanerat folk rätt in i hjärnan och klassat homosexualitet som en sjukdom som ska kunna botas. Rena galenskaperna och barbariet, anser den moderna människan, men hur skulle de kunnat veta allt som vi vet idag? Dock är det fortfarande så mycket man inte vet, och så mycket som bara är vilda chansningar, även från legitimerad vårdpersonal.

Med en manual skulle man slippa trixa och gissa så förbannat, för väldigt mycket handlar bara om rena lyckträffar, när man läser om folk som ändrat nånting i sin kosthållning eller livsstil, och vips så är deras besvär borta. Rosenrot eller omega 3? Motion eller astmainhalator? Mer sömn eller mindre sömn? Elallergi? Komjölksproteinallergi? Överkänslighet mot ett visst tvättmedel? Allt som besvärar en har en hel uppsjö av faktorer att välja mellan för att hitta den skyldiga, så att någon över huvud taget nånsin lyckas är i det närmaste förbluffande, särskilt med tanke på att det mesta kräver lite tid innan man märker av några skillnader.

Och många gånger kan något som är bra för en, ge motsatt effekt i början, innan det vänder - som många mediciner mot acne, och många antidepressiva. Nu är dessa exempel förvisso förknippade med en läkares ordination och därmed en annan typ av tilltro till preparatet. Men låt säga att det är så att man egentligen skulle må jättebra av att till exempel dricka grönt te varje morgon, men man bara inte vet om det. Av en slump provar man ett tag, och får kanske ont i magen, varpå man såklart slutar. Men egentligen var det så, att om man fortsatt så hade magontet gett sig och man hade blivit jättepigg och mått jättebra. Hypotetiskt sett, alltså. Sånt kan nästan göra mig galen av att tänka på, att det kanske, nånstans, finns nånting jag kan äta eller dricka som gör att jag mår så otroligt mycket bättre, men att jag kanske inte vet om det, eller så kanske det varit verkningslöst eller rent av kontraproduktivt och därför har jag slopat det.

Mindboggling!

Och båten går bra?

En del saker tar man bara för givet; Att man kommer att älska sina egna barn trots att man inte älskar andras, att det finns el i ens hem, att solen kommer gå upp imorgon, och att man får ett "bra, själv då?" som svar på frågan "hur är läget?", t.ex.

Just det där sista har jag hemskt svårt för. Jag svarar uteslutande alltid ärligt, även fast jag vet att det i 90% av fallen bara är en artighetsfloskel och att frågeställaren inte alls är intresserad av att veta hur jag egentligen mår. Och det är just det jag inte tycker om. Varför ställa en fråga man faktiskt inte vill ha svar på? Men sen är jag likadan gällande kallprat också: I don't do it. Har jag ingenting intressant att säga är jag hellre tyst, och jag skulle mer än gärna se samma beteende hos mina medmänniskor. Jag ser helt enkelt inte poängen i att sitta och svamla om helt ointressanta saker, ska jag konversera vill jag prata om nånting som känns roligt, intressant, hemskt eller på annat vis engagerande. Inte om vädret, sport, utnötta allmängiltiga PK-åsikter om det senaste löpet eller i synnerhet om vad jag eller du jobbar med.

För just det här tjatet om ens arbete har blivit en vagel i ögat i min värld. Jag jobbar ju inte, utan är sjukskriven. Ett faktum jag inte sticker under stol med, men heller inte har lust att berätta om för precis varenda människa jag träffar. I synnerhet inte på första dejten, så att säga. Och det har slagit mig under min sjukskrivningsperiod, dels hur många gånger jag fått frågan, och dels hur totalt meningslös den är. För vad bryr jag mig om vad du jobbar med, och vice versa? Chansen att du eller för den delen, jag, är fakir, jobbar för Läkare utan gränser, designar jeans for a living eller något annat som faktiskt är intressant, är försvinnande liten, så varför ska vi prata om saken ens? Jaha, du lägger golv, gud vad intressant, ja, själv är jag ekonomiassistent, mmm, massa siffror att hålla reda på, ochZzZzZzZ! OMG varför skulle man vilja prata om dessa ämnen? Intet ont om varken ekonomiassistenter eller golvläggare för all del, men jag är inte särskilt intresserad av att höra om deras arbetsuppgifter.

Det frågas bara för att det hör till god ton, men people, snälla, försök förstå att det inte är god ton, det är urbota monotont och jävligt genomskinligt. Du bryr dig inte, jag bryr mig inte, vi bara småpratar för att slippa den kompakta tystnaden och obehaget den sprider. Jag förstår att man frågar för att man försöker bilda sig en uppfattning om den här nya människan man just mött, och för att känna av huruvida det finns några gemensamma intressen nånstans, men kan man då för crying out loud inte fråga nånting annat? Vad säger ens jobb egentligen om ens personlighet? De flesta jobbar knappast med sina drömmar eller hobbies, utan med nånting de trivs lagom mycket med och som de är rätt bra på, vilket ger en okej lön. Typ så. Jag skulle hellre få frågan om vilken min favoritmat, -färg, -låt, eller nästan vilken typisk lära-känna-undran som helst, utom just den söndertjatade vad jobbar du med-frågan. Låt mig slippa, låt dig själv slippa.

You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. Amen, Chuck. Så, kan vi nu enas om att slopa denna tidsödande, förljugna och dödstrista fråga from now on? Tack.

Vardagspsykiatri

Har ni tänkt på att med lite god vilja så kan i princip vem som helst klassas som psykiskt sjuk? Jag menar att alla uppvisar tecken i alla fall någon typ av klassisk psykiatrisk störning, även om det sällan är så starkt att de skulle behöva hjälp, men ändå. Låt mig demonstrera!

Ta till exempel när jag diskar. När jag diskar så tar jag allt i ordning och diskar mycket noggrant, sköljer extremt väl och ställer allt i fascistisk ordning. Jag staplar optimalt praktiskt för att så mycket som möjligt ska få plats, helst allt förstås. Det kan man ju, om man är på det humöret, tolka som att jag har OCD.

Eller, ibland så skulle jag kunna vara paranoid, till exempel när jag inte vågar öppna dörren för jag är säker på att det är nån som vill mig illa där utanför (försäljare, Radiotjänst, surprise call från soc, you name it), eller om man helst beskyller andra för sånt som går fel. Det sistnämnda är jag jättebra på. Dessutom brukar jag oftast och helst undvika mina kollegor på de flesta av mina jobb som jag haft, jag hyser inget större behov av att alla människor ska älska mig, och bryr mig inte folk accepterar mig och hur jag ser ut, eller inte. Men jag är nöjd ändå. Precis som schizoida människor är, de behöver inte sånt. Schizotypa kan också vara excentriska, så vi kan väl säga att jag är lite sån med, när vi ändå håller på, men å andra sidan kan jag lika gott vara histrionisk med mina flamboyanta klädval - att jag gillar att vara i centrum och slickar i mig beröm som en katt klockar in på samma störning.

Något jag tagit upp här i bloggen är mina svårigheter att behålla vänner längre perioder, och dessa gör mig tydligen narcissistisk. En skopa fobisk personlighetsstörning kan man också skymta i min rädsla för att bli avvisad i vissa situationer, det är ju sällan trevligt och ibland är jag verkligen inte redo för sånt. Men när jag väl mött den rädslan och även lyckas hålla kvar en relation, så tycker jag om att i viss mån bli omhändertagen, det är skönt att nån köper hem godis från affären åt en eller tröstar en när allt känns prutt, inte sant? Nå, även detta går att betrakta som sjukt och avvikande, och det klassificeras som osjälvständig personlighetsstörning när man trivs med sånt.

Jag kan också tycka att vissa människor är så jävla dumma att de förtjänar den skit de får, och det parat med att jag faktiskt bryr mig ganska ordentligt mycket om hur jag själv mår och hur det går för mig hellre än hur det går för andra människor ibland, gör mig antisocial, detta är spännande värre! Slutligen kan vi konkludera att borderline inte bara är en låt av Madonna, det är även vad det kallas när man har ett humör som snurrar som en berg- och dalbana och på de nedre svängarna lämnas med en känsla av hopplöshet. All which sound familiar to me.

Vilken tur att jag inte har extrema övermått av någon av de här problemen, eller att jag i de flesta fall inte ens anser dem vara problem, utan bara delar av min personlighet. Samtliga diagnoser innebär givetvis också långt fler tecken än dem jag räknat upp innan man kan betraktas som lidande av någon av dem. Men som sagt, vill man framställa sig själv som sjuk så kan man ju ganska lätt hitta en jävla massa fel i skallen om man känner för det. Lite sjuka är vi allihopa. :D

I wish upon a star tonight

Jag har ett problem. Jag vill göra sjukt mycket saker, men jag gör istället ingenting av värde alls.

Jag har alltid känt såhär, eller i alla fall hemskt länge. Det är först under sjukskrivningen som jag kunnat få rätsida på varför det förmodligen är som det är; Jag orkar inte, stressar ihjäl mig non stop, och min hjärna kokar över, samt att jag alltid varit fattig som en gris.

Precis så känns det, och hur fan kan man strukturera upp nåt med en glödhet spretande hjärna, en kropp som bara vill dö av energibrist, virtuell magsyra i hela kroppen och ett helt tomt kassakskrin to top it off? Nå, förr eller senare kommer jag må bättre. Eller hey, jag gör ju redan det, men ännu mer. Much more better.

To cure this weakling child

Så, tills vidare rensar jag ut och strukturerar upp lite i min vilda hjärna. Listan på saker jag önskar att jag kunde, men som jag aldrig haft tålamod eller ork (eller tillfälle) att lära mig kommer här:

* sy kläder från scratch (efter mönster, alltså)
* spela gitarr
* göra flick flacks
* hängglidflyga
* hoppa fallskärm
* flyga propellerplan
* dansa riktiga danser, som lindy hop eller nåt annat fartfyllt
* bygga möbler, och stoppa dem också
* tapetsera (jag kan ungefär hälften, men det vore bra att kunna allt)
* prata japanska, tyska, franska och en miljon andra språk
* laga videoapparater och symaskiner
* meka med bilar, kunna motorer i allmänhet
* köra bil
* hjärt/lung-räddning
* skjuta med pistol
* trycka egna tröjor och tygmärken
* simma under vatten (det GÅR inte)
* dyka med tuber
* göra forna tiders frisyrer (mmm, finger waves, t.ex.)
* segla en riktig piratbåt
* åka vattenskidor
* bygga och måla hus
* lacka bilar

...och säkert tusen till saker.

Jag vill också kunna, damnit

Det finns massor med saker jag bara vill göra också, som inte kräver nyförvärvade förkunskaper, men som inte heller blir av för att jag inte orkar. Och för att jag inte har råd, oftast. Som att resa över hela världen, skriva böcker, fotografera med bättre kamera, inreda ett knarrigt kråkslott och restaurera upp det, få ett sjukt kreativt, omväxlande och bra jobb, kunna mer om allt möjligt (kräver bättre minne mest), tatuera mig mer, skaffa "silver"tand, lära mig ännu mer nya maträtter, vara duktig på att sminka mig och duktigare än dagsläget på att rita, ordna maskerader och middagsbjudningar, och så fucking vidare for ever, and ever, and ever.

Jag vill sätta fart med allt. Nu. Men jag vill orka också. Åh, kom igen och bli sprillans frisk nununu!

Ned faller regnet, spolar Anna bort

And just like that så orkar man inget och känner sig oöverstigligt ledsen för gammal skåpmat, saker man inte kan påverka och annat dumt.

Fan då, jag måste verkligen lära mig att ta baby steps, så snart jag känner mig solig och stark så klampar jag på med mina största steg, och det går ju faktiskt inte, det går inte för sig alls.

Att ta mig vatten är över huvudet är något jag är alldeles för bra på, och en mycket innött vana. Därför inget konstigt att jag halkar runt lite på den trasiga kanten (som Sventon säger: "den är nött i kanten...och i mitten är den nästan ändå mer nött") titt som tätt, men icke desto mindre irriterande att jag bara inte kan L-Ä-R-A mig att T-A D-E-T L-U-G-N-T. Jag är inte odödlig, okrossbar, världshärskare. Jag tror gärna att jag är det, men det är helt enkelt inte sant.

Jag är bara jag, och jag är jävligt nöjd om jag kan behärska ens så mycket.

Men tror ni det är en slump att min dipp i tempo sammanfaller med lågtryck och regn ELLÖR? Det tror inte jag.

The shape of things to come

Det är mycket negativt skrivande här nu, jag vet det. Men det är svårt att lysa som en sol när det mesta känns som ett lortigt dike.

Faktum är, att ända sedan jag började pendla fram och åter till storstan började jag må sämre, parallellt med att jag blev lyckligare av kärleken och det lyft sådana känslor ger. Men man kan inte leva av kärlek och luft allena, har det sanningsenligt sagts många gånger. Och så snart jag hade bestämt mig för att även klara av att genomleva en flytt, så droppade hälsan ännu mer, och än har den inte klättrat tillbaka till den nivå jag hade lyckats putsa upp den till för ett år sedan. Anledningarna är många, som att måsta rota om mig i en nygammal stad, i en ny bostad, med ny möblering, nya sjukvårdskontakter, nya socialsekreterare, nya regler och nytt allting. Ärligt talat känner jag mig inte hemma nånstans än.

Jag bor i en lägenhet som rymmer omring en tiondel av mina ägodelar, vilket innebär att resten står och samlar damm hos vänliga själar som råkar ha relativt gott om lagringsutrymmen. För stunden, i alla fall. Det innebär också att jag förr eller senare måste lösa denna förvaring mer permanent - ett problem som jag inte har någon som helst lösning på just nu, eller för framtiden. Utöver detta, så saknar jag förstås en jävla massa saker som inte fick plats här, vilket spär på känslan av att inte riktigt vara hemma.

As for sjukvården verkar de knappt ha koll på vad jag heter och vill bara kasta in i mig nån åtgärd ASAP, som kan "öka min sysselsättning". Detta trots att jag förklarat flera gånger att jag är så sysselsatt som jag klarar av, vilket tyvärr inte är på långa vägar innebär att jag är så aktiv som jag skulle vilja vara. Och socialen här har helt andra spelregler än deras motsvarighet i Göteborg, och eftersom jag tragglat med en hel del byråkratiska instanser (FK, CSN, försäkringsbolag, a-kassor, Tele 2, etc) over the years så vet jag att det sista man vill göra, är ett misstag, för det kan kosta en mer än man törs gissa.

Alltså går jag som på nålar och försöker att göra rätt på alla sätt, för även om jag inte precis är i en drömsits nu, så fungerar det någorlunda i alla fall, nästippen är just ovanför vattenytan. Dessutom finns det noll och intet chanser att jag någonsin skulle orka kravla mig upp och börja om, ifall nåt skulle gå snett.

Jag är, enkelt uttryckt, skitskraj för i princip allt i mitt liv just nu. Läget är inte helt chill, med andra ord. Så ni får nog leva med en hel del negativa inlägg här, tills jag lyckas vända mig från framstupa sidoläge till en mer bekväm position. Wish me luck.

I like the high ones

Jag tycker att jag gjort det ganska uppenbart för mitt närmaste umgänge att jag är sjukskriven, och varför jag är detta. Visserligen vet jag att jag inte visar hur jag mår så ofta, att sjukdomstillståndet inte står skrivet i pannan på mig och att mina symptom inte syns på utsidan. Men, som sagt, så har jag upplyst min omgivning om min situation, mer än en gång.

Därför både sårar och irriterar det mig mycket att ni, mina vänner, till absolut största delen inte verkar kunna förstå när jag säger att jag inte kan eller inte orkar göra nånting; Jag får hela tiden höra att "Men det inte är så jobbigt", "Vi snackar inte festa hela natten", "Det är inte särskilt tungt", etc, etc, vilket alltsammans är rimligt att säga till någon som är frisk, som bara är lite trött eller nedstämd. Men min situation är sån att jag inte orkar nånting, inte egentligen.


Jag pushar mig själv till att göra saker varje dag, eftersom jag skulle klösa ögonen ur mig om jag bara skulle sitta framför tv:n non stop, och inte göra nånting annat. Att gå och handla mat är en ansträngning, att diska är en ansträngning, fucking allt är en ansträngning, men jag försöker få det att gå ihop ändå. Ska jag gå på fest gör jag ingenting i två dagar innan, för att klara av det.

Orken går upp och ned också, vissa dagar kan jag göra flera saker, vissa inte en endaste. Den senaste tiden har hela mitt tillstånd gått bakåt rätt ordentligt, så nu orkar jag ännu mindre än tidigare. Så jag orkar (pun!) verkligen inte ha dåligt samvete för att jag måste banga skitmycket saker av anledningar jag inte själv valt - och ändå har jag det väldigt ofta på grund av dessa ganska tanklösa uttalanden.

Varför kan så många av mina vänner inte åtminstonde FÖRSÖKA förstå situationen? Jag tycker själv att det är konstigt och ologiskt, och "hur kan en sån liten sak vara så jobbig för mig?" etc, men hey guess what, jag måste leva med det ändå. Och är man min vän så måste man göra detsamma, bara på ett annat sätt.

Och till dem av er som redan visar denna hänsyn: TACK, det betyder otroligt mycket för mig. :)

One day I'll fly away, leave all this to yesterday

Jag vill resa. Fan vad jag vill resa!

Hela mitt liv har jag velat se världen, och aldrig har jag haft råd. Men det är inte bara det som hindrat mig heller, det är också rädslan och fegheten, och oförmågan att inse att man sitter fast i en vardag man inte ens gillar, som sitter som stora stenblock och förhindrar att man spränger sina bojor. För jag menar inte bara att jag vill boka ett klippt och klart paket med resa, hotell, guidad ökensafari, rundtur till utnötta turistfällor tillsammans med femtio andra nördar i cityshorts, Bamseklubben, och ravefest på en strand inkluderat. Jag vill RESA, för att uppleva andra världar, språk, kulturer, vanor och människor. Jag vill åka nånstans och stanna där, så länge jag känner för det. Stanna, leva och jobba, tills jag vill åka vidare, helt enkelt.


Jag vill bara bort, och leva mitt liv på ett helt annat, friare, sätt. Helst utan räkningar, försäkringar, hyresgästföreningar, karriärval, psykiatribesök, sjukgymnastik, blablabla. Jag vet inte ens om det är möjligt, i dagens regelstyrda byråkratiska värld, men viljan till detta sorts liv brinner vidare inuti, med långsam glöd.

Och jag önskar inget hellre än att jag kunde börja mitt liv NU, men jag är hindrad, återigen, av pengar, och även bristande hälsa. Jag känner också att jag måste göra mig av med miljoner pinaler innan jag kliver ut i vida världen. Något som min sparande ekorrpersonlighet kämpar mot väldigt mycket - mestadels för att jag är rädd att jag kommer fortsätta vara skitfattig resten av mitt liv. Därigenom kanske jag inte kommer ha råd att resa så mycket som jag vill, utan måste återvända hem med svansen mellan benen efter några veckor - och detta till en bostadslös, möbellös framtid, då jag inte kommer ha råd att ersätta de möbler jag hystat iväg redan.

Men allt detta är ju givetvis inget jag vet. Jag kanske klarar det galant. Att vara vagabond kanske är det jag varit ämnad till hela mitt liv, vad vet jag? Jag kommer aldrig få veta, om jag inte försöker, that's for sure! Ofta önskar jag att jag vore ointresserad av materiella ting, och bara kunde ta en liten liten väska och en tandborste med mig, vinka adios och dra iväg, på obestämd framtid.

Jag vill vara frisk, stark och lycklig - och nån helt annanstans. Jag vill röra på mig och leva! Och jag tänker fan göra det också, så snart jag kan!

Why live life from dream to dream
And dread the day when dreaming ends?

Amen, sistah!

Istället för blogg: förvirring

Härom dagen när jag stod och diskade slog det mig väldigt plötsligt och synnerligen otvetydigt att jag verkligen inte mår bra just nu.

Det kan tyckas som en märklig sak att fatta först nu, jag menar, jag är sjukskriven sedan ungefär 1.5 år tillbaka, man tycker ju att poletten borde trillat ned för länge sen, lixx. Men jo, det har den givetvis gjort också. Min nyliga knallblixt i insikt gällde just nu.

Just nu, så mår jag inte bra, inte alls. Jag har haft alldeles för mycket att jonglera med, att ordna, att klara av, att bemästra, att reda ut, och allt för många förändringar som staplats likt ett snitsigt varutorn i gång femton på Ica. Det känns lite som att ha rasat rakt igenom jorden och landat upp och ned i Kina, ledbruten, förvirrad, och väldigt väldigt trött.


Jag har till exempel märkt att jag i nuläget inte klarar av sociala situationer så bra som jag är van att göra, på det sättet att jag helt enkelt inte pallar att klämma fram tillräckligt med intresse eller ord för att umgängent inte ska kännas lite, lite... off. Det här har inte hänt varje gång jag hängt med folk, vissa dagar känner jag mig starkare och mer på topp, och givetvis beror det även på person och situation, men ändå. Det är väldigt obehagligt för någon som jag, som är ytterst verbal och minst lika pratglad som Rosalinda (världens elakaste papegoja).

Dessutom innebär det givetvis inte att jag är ointresserad av vad vissa av mina vänner säger eller gör, men jag tror det handlar om dagsform och komfort; De jag känner bäst är det lättare att slappna av med och lättare att samla styrka inför, eftersom jag på något undermedvetet plan vet att de inte förväntar sig nånting från mig. De jag känner lite mindre väl blir ibland lidande, och de som är nya bekantskaper funkar socialiseringen nästan inte alls med just nu.

Jag tenderar också att börja i helt fel ände med att berätta saker, säger bara ett brottstycke av vad som borde sägas, tappar tråden, eller svarar något halvhjärtat och trist, helt enkelt för att det känns som en dimridå i huvudet. Jag känner mig, milt sagt, omtöcknad - nästan som att jag har några sista envetna efterverkningar av en narkos som inte riktigt vill släppa sitt grepp. Det ligger ett grötigt täcke som pöser stilla, och omsluter min hjärna så att den inte får leva upp som den kan, och vill.

Men frågan är varför denna simmighet inte kan komma då jag verkligen behöver koppla av istället? Dumma jävla huvud som inte vet vad som är bäst för det, åh! Jag ska byta ut det mot en nyare modell, utan fulkopplade cheapo-kretsar, himla skräp!

Nog nu

"Okej, vi hörs om det då!", säger jag ofta, och det sägs ofta till mig också. Men med undantag av ungefär tre personer i min närhet så har jag märkt om inte jag hör av mig angående vad det än är man pratat om att göra, så händer ingenting.

Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.

Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.

Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.

Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.

One day I'll fly away

Åh, jag vill upp upp och iväg, jag bubblar av livslust men kan ännu inte frottera mig till fullo i den.

Det är en underlig och inte så lite schizofren känsla att å ena sidan må bättre än jag gjort på mycket länge, kanske nånsin, och å andra sidan fortfarande inte kunna klassificeras som frisk nog att sköta ett normalt liv. Det är som att mitt friskare jag står och ropar på den fortfarande sjuka delen att skynda pååå, medan glada jag stampar otåligt med fötterna och knappt kan bärga mig tills jag får lägga vantarna på resten av mitt liv, och lämna den trasiga delen av mig själv för evigt bakom mig.

Det finns så mycket jag vill göra med mig själv och min tid, och de senaste tio åren har jag egentligen bara prokrastinerat bort, suttit av, väntat ut. Sorgligt men sant, men framför allt inget jag kan påverka nu, så då är det heller inget att hänga läpp för. Nya friska tag! Jag har en mental energi som en grävskopa, men en fysisk ork och kapacitet som en liten chinchilla. Det rimmar illa, även fast just det där rimmade jävligt bra, haha. Men jag försöker vara tålmodig, jag jobbar vidare, och jag har kommit ljusår framåt sedan maj förra året.

Det här är (snart) början på resten av mitt liv, and it's gonna be damn good!

Tijuana

Åh, jag har varit på kungligt trevlig semester i huvudstaden!

Vädret var praktiskt taget neonlysande och en dag i gamla goa Skitan fick jag dessutom till. Var med om en helgalen fest hos Andrea som egentligen var tänkt att vara en uppföljare på de numera nästan legendariska tequila tjej- vs. killfesterna, men som istället bara blev ett jävla fylleslag i unisextappning. Hysteriskt roligt med en underhållande blandning av mosh pit, discodans, parkour, gymnastik, spill, nya vänner, punk och eurodiscomusik. På lördagen inspekterades Martin och Emelies nya snajdiga hus (bastu, inglasad veranda, trehundra rum, golvvärme!) och fanns vara synnerligen dugligt åt så fint folk, samt invigdes med pompa och ståt (och liveband), och en hel sjö med glada gäster.

Andrea och jag matchade ofrivilligt, som så ofta.
Daniel matchar inte men är ganska mongo. :D

Hann även med att ha tjejkväll med Addi och Ambra, vara champagnefull på Östermalm, ha biläventyr av rang (OH HAI), se två vänners hem, fika, hitta begärlig parfym för första gången i mitt liv, klappa på Ru i magen, sitta i solen, grilla på altanen i nya huset, bli utstirrad av halva Haninge, fuska i biljard, pimpa bort min bror till mina vänner, kompishångla (yus!), på riktigt-hångla (YUS!), och mycket mer.

Jag hade så roligt att direkt när jag kommit hem blev jag kalasförkyld, och det har inte släppt helt än. Fy för den lede. Jag tror jag gick på rent adrenalin hela veckan för att lyckan bara pulserade genom kroppen på mig och vägrade låta sig lugnas eller fjättras. Nej, vi vill leka, vi vill prata, vi vill öla, vi vill ha skoj!, sa hjärnan och hjärtat, och kroppen löd sorgset tills den inte klarade mer. Nåväl. Vaknade av kramp i vaden första morgonen hemma, samt med galen hosta (slem, YUM), blåmärken överallt och ont i varenda kroppsdel. Det är ett hårt liv att ha roligt, men någon måste göra det!

Och dessutom kommer jag genom divine intervention och en ypperlig sugardaddy att komma tillbaka till Stockholm om lite mer än en vecka bara, jiddelade! Så 7-12/5 är jag återigen på annan ort, missa mig inte på dessa bejublade extrainsatta konserter! And the crowd goes WILD! ;D

Skämmes

Åh, vad jag är dålig på att skriva här, skämmes på mig. Lite i alla fall. Jag orkar helt enkelt inte, livet knatar på utan att jag skriver ned det, verkar det som. Funny that.

Hur som haver, en hel del saker är riktigt bra just nu, vilket man ju inte kan annat än vara, ja, glad åt, right? Right! Jag känner mig fylld av tillförsikt att jag en dag ska bli kvitt den envetna ryggsmärtan och huvudvärken, i alla fall tillräckligt mycket för att klara av ett normalt liv igen. Att få bukt med sömnstörningarna, orkeslösheten och tröttheten kan jag inte uttala mig om, men jag har ju inget bättre för mig än att fortsätta försöka direkt. Likaså gällande stressen och ångesten, som ju trots allt går kärleksfullt och håller sömnproblemen och värken i händerna och kramar dem myssvettiga. Men skam den som ger sig, antar jag. Höhö, fryntliga skratt och buskisleenden allround hära! Nä, inte riktigt, men jag håller sakta men säkert på att förändra mitt synsätt på min egen existens, skulle man kristallflummigt nog kunna uttrycka det.

Det handlar om att tänka om, tänka rätt och att se det goda i livet, att leva här och nu och att säga ifrån när något är mig övermäktigt. Att ta till mig människor som ger mig ljusa stunder och som berikar mitt liv på något plan, samt att ta avstånd från de som bara suger energi eller "beter sig som fitter rent ut sagt". Allt är bättre än det var för en månad sen, för tre månader sen, för ett halvår sen, och ljusår uppåt från hur jag mådde för ett år sen.

Så tummen upp för mig, hey! Och tummen upp för alla som är bra i mitt liv, awww, you guys!