Nog nu

"Okej, vi hörs om det då!", säger jag ofta, och det sägs ofta till mig också. Men med undantag av ungefär tre personer i min närhet så har jag märkt om inte jag hör av mig angående vad det än är man pratat om att göra, så händer ingenting.

Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.

Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.

Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.

Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.

One day I'll fly away

Åh, jag vill upp upp och iväg, jag bubblar av livslust men kan ännu inte frottera mig till fullo i den.

Det är en underlig och inte så lite schizofren känsla att å ena sidan må bättre än jag gjort på mycket länge, kanske nånsin, och å andra sidan fortfarande inte kunna klassificeras som frisk nog att sköta ett normalt liv. Det är som att mitt friskare jag står och ropar på den fortfarande sjuka delen att skynda pååå, medan glada jag stampar otåligt med fötterna och knappt kan bärga mig tills jag får lägga vantarna på resten av mitt liv, och lämna den trasiga delen av mig själv för evigt bakom mig.

Det finns så mycket jag vill göra med mig själv och min tid, och de senaste tio åren har jag egentligen bara prokrastinerat bort, suttit av, väntat ut. Sorgligt men sant, men framför allt inget jag kan påverka nu, så då är det heller inget att hänga läpp för. Nya friska tag! Jag har en mental energi som en grävskopa, men en fysisk ork och kapacitet som en liten chinchilla. Det rimmar illa, även fast just det där rimmade jävligt bra, haha. Men jag försöker vara tålmodig, jag jobbar vidare, och jag har kommit ljusår framåt sedan maj förra året.

Det här är (snart) början på resten av mitt liv, and it's gonna be damn good!

Tijuana

Åh, jag har varit på kungligt trevlig semester i huvudstaden!

Vädret var praktiskt taget neonlysande och en dag i gamla goa Skitan fick jag dessutom till. Var med om en helgalen fest hos Andrea som egentligen var tänkt att vara en uppföljare på de numera nästan legendariska tequila tjej- vs. killfesterna, men som istället bara blev ett jävla fylleslag i unisextappning. Hysteriskt roligt med en underhållande blandning av mosh pit, discodans, parkour, gymnastik, spill, nya vänner, punk och eurodiscomusik. På lördagen inspekterades Martin och Emelies nya snajdiga hus (bastu, inglasad veranda, trehundra rum, golvvärme!) och fanns vara synnerligen dugligt åt så fint folk, samt invigdes med pompa och ståt (och liveband), och en hel sjö med glada gäster.

Andrea och jag matchade ofrivilligt, som så ofta.
Daniel matchar inte men är ganska mongo. :D

Hann även med att ha tjejkväll med Addi och Ambra, vara champagnefull på Östermalm, ha biläventyr av rang (OH HAI), se två vänners hem, fika, hitta begärlig parfym för första gången i mitt liv, klappa på Ru i magen, sitta i solen, grilla på altanen i nya huset, bli utstirrad av halva Haninge, fuska i biljard, pimpa bort min bror till mina vänner, kompishångla (yus!), på riktigt-hångla (YUS!), och mycket mer.

Jag hade så roligt att direkt när jag kommit hem blev jag kalasförkyld, och det har inte släppt helt än. Fy för den lede. Jag tror jag gick på rent adrenalin hela veckan för att lyckan bara pulserade genom kroppen på mig och vägrade låta sig lugnas eller fjättras. Nej, vi vill leka, vi vill prata, vi vill öla, vi vill ha skoj!, sa hjärnan och hjärtat, och kroppen löd sorgset tills den inte klarade mer. Nåväl. Vaknade av kramp i vaden första morgonen hemma, samt med galen hosta (slem, YUM), blåmärken överallt och ont i varenda kroppsdel. Det är ett hårt liv att ha roligt, men någon måste göra det!

Och dessutom kommer jag genom divine intervention och en ypperlig sugardaddy att komma tillbaka till Stockholm om lite mer än en vecka bara, jiddelade! Så 7-12/5 är jag återigen på annan ort, missa mig inte på dessa bejublade extrainsatta konserter! And the crowd goes WILD! ;D

Skämmes

Åh, vad jag är dålig på att skriva här, skämmes på mig. Lite i alla fall. Jag orkar helt enkelt inte, livet knatar på utan att jag skriver ned det, verkar det som. Funny that.

Hur som haver, en hel del saker är riktigt bra just nu, vilket man ju inte kan annat än vara, ja, glad åt, right? Right! Jag känner mig fylld av tillförsikt att jag en dag ska bli kvitt den envetna ryggsmärtan och huvudvärken, i alla fall tillräckligt mycket för att klara av ett normalt liv igen. Att få bukt med sömnstörningarna, orkeslösheten och tröttheten kan jag inte uttala mig om, men jag har ju inget bättre för mig än att fortsätta försöka direkt. Likaså gällande stressen och ångesten, som ju trots allt går kärleksfullt och håller sömnproblemen och värken i händerna och kramar dem myssvettiga. Men skam den som ger sig, antar jag. Höhö, fryntliga skratt och buskisleenden allround hära! Nä, inte riktigt, men jag håller sakta men säkert på att förändra mitt synsätt på min egen existens, skulle man kristallflummigt nog kunna uttrycka det.

Det handlar om att tänka om, tänka rätt och att se det goda i livet, att leva här och nu och att säga ifrån när något är mig övermäktigt. Att ta till mig människor som ger mig ljusa stunder och som berikar mitt liv på något plan, samt att ta avstånd från de som bara suger energi eller "beter sig som fitter rent ut sagt". Allt är bättre än det var för en månad sen, för tre månader sen, för ett halvår sen, och ljusår uppåt från hur jag mådde för ett år sen.

Så tummen upp för mig, hey! Och tummen upp för alla som är bra i mitt liv, awww, you guys!

Ännu en anledning att avsky, del VIII - The final frontier

Nä, nu ger jag upp. Hela den här situationen har påverkat mitt välmående så till den milda grad att jag regresserat ganska ordentligt i min sjukdomsbild. Jag mår helt enkelt skitkasst, vilket jag klart och tydligt kan härleda till Tele 2 och deras inompetenta, idisslande, avföringsätande servicepersonal. Senaste nytt från västfronten:

Jag ringde i måndags, för att annullera skiten. Första sex-sju gångerna gick det inte ens att bli placerad i kö. Seriöst? När jag kom fram till slut får jag veta från ännu en okunnig brudjävel att hon inte kan hjälpa mig. Förvåningen vet inga gränser hos mig. Tydligen är mitt ärende ett chefsärende numera, och då kan inte de vanliga lakejerna ta i det med tång. Som om de ens ville det från början, men jaja. Visst. Först AVDELNINGEN och nu CHEFSÄRENDE. Jag frågar efter någon chefliknande människa men får vet att de - surprise, surprise - inte är där just nu. Men de ska ringa tillbaka till mig, säger hon flåshurtigt. Jag talar om för henne att hon uppenbarligen inte lyssnar med öronen, eftersom jag redan, och återigen, förklarat att: nej, det kommer inte ske, för NI RINGER MIG JU ALDRIG, annat än för att tala om att ni inte kan göra nåt och att den som BORDE ringa mig, ska ringa mig nån annan gång. Jag ber om en tid då dessa "chefer" är på plats samt något namn att fråga efter. Allt jag ber henne om måste hon kolla upp först. Mycket pausmusik blir det. Jag undar också varför jag inte kan få skicka tillbaka den trasiga telefonen som en retur. Hon kollar upp det men hittar UNDERLIGT nog inget konkret svar. Funny that. Jag undrar om den adress jag skickade den förra luren till är det rätta stället att skicka skitmobil två till också. Hon mumlar att de nog har bytt företagsnamn men att hon inte vet säkert. Why am I not surprised?


Jag återkommer vid 18.00, då jag fått information om att den så kallade tjifen ska finnas där från 17.00. Ännu en av Satans hantlangare svarar, och talar om för mig att, nej, det är ingen där på den AVDELNINGEN just nu. TYVÄRR. Men de kommer ringa mig! Jag formligen känner hur något inuti mig sväller till smärtsam storlek och rupterar. Jag skäller ut människan efter noter och frågar om det är mobiltelefoner de arbetar med, eller något annat, som till exempel grävlingar. Hon svajar på rösten och låter väldigt osäker. Hon undrar om det inte finns något annat nummer de kan nå mig på. Jag undrar om hon är tappad på huvudet som barn. Jag säger till henne att om jag hade ett alternativt nummer så hade jag nog GANSKA säkert angett det vid det här laget, no? Jag säger åt henne att skriva i sina jävla anteckningar, med caps lock, att OM NI INTE NÅR MIG VIA TELEFON, SÅ MAILA MIG DIREKT OCH TALA OM NÄR NI ÄR PÅ PLATS SÅ JAG KAN RINGA ER DÅ. Samt att ange ett namn på någon jag kan fråga efter. Hon svarar att hon kan anteckna min mailadress om jag vill. Jag skriker åt henne att de redan fått den vid minst tre tillfällen, och att jag dessutom mailat dem från den och fått ett svar om att de JOBBAR PÅ MITT ÄRENDE. Men utöver det verkar ingen kapabel att använda den ytterligare.

Sedan dess har inget hänt. Inga samtal, inga mail. Idag är det fredag. Telefonen som inte funkar har legat här i kanske tre veckors tid vid det här laget. Jag har som sagt insett att jag formligen går sönder av den här situationen. Så jag avsäger mig skiten från och med nu. Nu ger jag upp. Jag ringer min mamma och hoppas att hon kan reda ut saken åt mig. Jag kan inte göra det här mer.

Lök på laxen

Min psykiater har semester i en vecka. Underbart. Just keep 'em coming.

"It's not meant to be like this, not what I planned at all
I don't want to feel like this, yeah
No it's not meant to be like this, not what I planned at all"

Saker som gör allt uthärdligt just nu:
• Ålen
• Filmkväll med Far och hans nya fru på onsdag
• Fika med Helena i veckan
• Melodifestivalen har börjat
• ANTM 9 kör igång i veckan
• Johannes
• Oscarsfilmrace del två på söndag med Johan
• "Sweeney Todd" på bio nästa vecka
• Imogen Heap
• Emil
• Att vara singel just nu
• Snart Oscarsgala
• En snäll soctant
• En sjukgymnast som bryr sig om mig
• Socker
• Martini Asti
• MIN BROR (sorry)

Ouch

Jag har, på egen inrådan, slutat äta de antidepressiva tabletterna en allmänläkare försåg mig med i början av hösten. Anledningarna är att jag gått upp i vikt (5-6 kilo är som rena fläskfesten i min underviktiga hej-jag-kan-inte-gå-upp-i-vikt-värld), började svettas som en galning samt fick jordens ballongmage av allt jag åt och drack, och ballongmage gör ganska ont dessutom. För att inte tala om den negativa psykiska effekt en viktuppgång i kombination med en närapå konstant vätskeansamling i kroppen leder till. So foxy. Således trappade jag ned på tabletterna, vilket gav mig stressiga drömmar till en början, och minskade på svettningarna och ballongmagen. Nu när jag slutat med dem helt kan jag inte begripa hur mycket de faktiskt gjorde för mig.

Jag har återfått mina insomningsvårigheter med råge; De var inte borta innan men var väldigt dämpade. Jag har även kommit tillbaka till min normalstatus som den var innan medicineringen, med en hjärna som bara inte går att stänga av - den mal och mal och oftast om nånting som inte spelar nån roll, nånting jag redan tänkt på men inte löst, eller nånting jag gjort fel eller dåligt som jag ältar i det oändliga och förebrår mig själv för, till absolut noll och ingen nytta. Värken, som alltid sitter i huvud och åtminstonde några ryggmuskler, har slagit till med en 200-kilos sandsäck och skriker högt och hjärtskärande non stop. Idag har det varit så skönt att jag fått svårt att andas då jag rört mig för mycket (då jag hängde tvätt, till exempel), för att det värker så mycket i varenda liten muskel i ryggen, plus en dundrande huvudvärk to top it off. Yum.

Således är kontentan: mer värk, sjukt svårt att somna, mer stress, spändhet, oro och ångest, vilket gör mig ännu tröttare non stop. Eller så kan man säga att jag mår som jag gjorde i oktober, igen. Sucks to be me, helt enkelt. Ändå känner jag att jag gjort rätt som avslutat medicineringen, de biverkningarna gick inte heller att leva med. Imorgon ska jag försöka få till en hastig telefontid med psykiatern och höra hennes åsikt om saken, samt självmant föreslå en annan medicin. För såhär kan jag inte gå omkring särskilt länge heller. Underbar kombo med ruggigt väder, 60 kronor att leva på, inget busskort och en pågående strid med Tele 2.

Men förutom det så är det, hur konstigt det än må låta, rätt bra. Det finns saker, människor, tillfällen som gör mig glad fortfarande. Don't cry for me Argentina, jag försöker att inte göra det själv åtminstonde. Återstår att se hur länge det håller i sig, dock.

Oh joy (division)

Confusion in her eyes that says it all.
She's lost control.
And she's clinging to the nearest passerby,
She's lost control.
And she gave away the secrets of her past,
And said 'I've lost control again',
And a voice that told her when and where to act,
She said 'I've lost control again'.

And she turned around and took me by the hand and said,
'I've lost control again'.
And how I'll never know just why or understand,
She said 'I've lost control again'.
And she screamed out kicking on her side and said,
'I've lost control again'.
And seized up on the floor, I thought she'd die.
She said 'I've lost control'.
She's lost control again.
She's lost control.
She's lost control again.
She's lost control.

Well I had to phone her friend to state my case,
And say 'she's lost control again'.
And she showed up all the errors and mistakes,
And said 'I've lost control again'.
But she expressed herself in many different ways,
Until she lost control again.
And walked upon the edge of no escape,
And laughed 'I've lost control'.
She's lost control again.
She's lost control.
She's lost control again.
She's lost control.

Lite kort angående sjukdom och sjukskrivning och friskhet

Har fått träffa en psykiater äntligen, men bara en gång än så länge. Ska dit igen på måndag och ska även få träffa en sjukgymnast nästa vecka för min konstanta huvudvärk och dito muskelvärk i ryggen. Det är för tidigt att säga om de kommer kunna hjälpa mig än, men de tar sig i alla fall an ärendet och ger mig en chans.

Dessvärre hann vi inte prata sjukskrivning förra gången jag var hos psykiatern, och sedan dess har jag desperat försökt få tag i henne igen men inte lyckats. Jag står helt utan inkomst för stunden. Försäkringskassan har meddelat att de granskat mitt ärende och att de inte tänker godkänna fler utbetalningar. Om de menar FÅRÄVER oavsett vad, eller om de menar på de grunder de hittills godkänt, vet jag inte. Skulle ett intyg från psykiater hjälpa eller ej? Och även om FK säger ja, hinner de ens verkställa en utbetalning så att jag klarar mig nästa månad? Och om FK säger nej, får jag hjälp från socialen då, eller inte? Hinner soc verkställa nån utbetalning? Såhär mal det på fast jag inte vill och inte orkar tänka, stressa och oroa mig mer.

Om tio dagar ska räkningar och hyra betalas och inga pengar inväntas till mitt konto. Lagom stressande sådär. :( Jag pallar inte såna här härvor, jag orkar inte ta tag i sånt här. Pengar är roten till allt mitt onda.

Så just nu är statusen: not good. (-Not good as in one out of a thousand? -I'd say more like one in a million. -...So you're telling me there is a chance?) Men kanske att jag skapar ihop skärvorna om FK får fyr under ändan. Hoppas det. Jag förstår bara inte varför de inte ringer eller mailar tillbaka till mig, det är som att stället bara gått upp i rök. Vore det inte just typiskt om det så vore, dock?

Julen ser bister ut för min del. Happy fucking holidays.

Dagens, veckans, månadens

Jag skriver inte så mycket om hur jag mår. Det är för att ingenting händer och för att jag mår skit. Fortfarande. Jag bara väntar på att saker ska ske och hoppas innerligt att lite grann av den världskända turen ska råka gnida av ett litet, sprött lager på mig. Pretty please, with sugar on top - get me a fucking apartment/diagnos/break/friskhet.

Nästa söndag löper sjukskrivningen ut och det är tveksamt om FK kommer godkänna en till allmänläkares luddiga skäl. Håll tummarna för att jag ska få en tid hos psykiatrin innan dess.

Annars hade jag en trevlig fredag med gott sällskap. Kamrater är bra att ha.

Suprkjut Linda och Elin på väg till Kelly's.

Daniel och jag apar oss på Kelly's.

Lasse räddar dagen!

Imorse ringde kuratorn och meddelande att han hade pratat med Gudddjävelläkaren och övertygat denna om att ändra min sjukskrivning retroaktivt till heltid, samt att ge mig två månader på ett bräde. Jag tror jag älskar Lasse. På fyra dagar har han gjort mer än fem läkare lyckats med på två månader.

Mr Cohen säger det så fint, i en tjusig tysk och ungdomlig playback-inramning dessutom:

The return of the patient

Dagen har varit en svart och vit sådan.

Det började uselt med toklite sömn och okristligt tidig läkartid, galet spänd och nervös inför Doctor of the Day - skulle hon vara vettig och faktiskt höra på mig, försöka hjälpa mig? eller ännu en okänslig knöl som bara vill strutta runt och se viktig ut för att hon genomgått en rigorös utbildning? Surprise, surprise, det blev alternativ två.

Varför är vårdcentralen och allmänläkarkåren så fruktansvärt grumlig och ospännande? Jag har de senaste åren avskytt varenda doktor jag träffat, utom mag-tarmspecialister och en snäll allmänläkare. Har övervägt att börja smörja in brännsår med kåda och lära mig om wicca för att bringa hälsa för att slippa handskas med dem alls.

Men gäller det pappersexercis så har man självklart föga val. För officiella dokument är på något sätt det enda som betyder något i världen. Äru duktig på något? Kul, men har du betyg på det då? Nähäru, tack och adjö då. Mår du jättedåligt? Jaharu, haru papper på det'rå? Nä, då kan du ligga hemma och utveckla liggsår bäst du vill, ditt största hopp är att någon bekymrad samarit ska märka att nåt är fel och sen får ni båda vara med på bild (MYCKET neddragna mungipor, tack) i Aftonhoran tillsammans med braskande rubriker.

Anyway, idag hade jag garderat mig med att ta med Johan som backup eftersom jag vet att jag inte har energi till att protestera mer än medelst lite halvkvävda dödsrosslingar, och sedan går jag hem och gråter och förbannar både läkarkår och min brist på energi som gör att jag inte kan sätta emot. Festligt nog så är det ju just brist på energi som jag söker hjälp mot. Helkrejsy.

För att göra en lång historia relativt kort uttryckte doktor Dumhufvud af Idagh åsikter som att "eftersom du varit sjukskriven på heltid ett tag nu och inte blivit bättre så är det rimligt att anta att du kommer bli bättre av att jobba halvtid." Jag tror inte jag behöver gå in på hur ologisk den tankekedjan är, va?

Vi gick runt i en lustiger dans med den här donnan där vi gång på gång försökte förklara för henne att nej, jag mår inte bättre av bara sjukskrivningen, för att jag INTE FÅR NÅGON HJÄLP av dem, och nej, jag klarar inte av att arbeta eftersom jag inte ens kan sköta VARDAGLIGA ärenden utan att bli kaputt. Men jovisst, bara sjukskrivning är ju någon slags universalkur för ALLA och funkar inte DET, ja DÅ kan man ju börja jobba. SÅKLART! OMG! Hur jävla dum kan man egentligen vara?

Efter att hon anlagt en glasartad blick och blockerat ut samtliga argument i en halvtimme och sedan schasade ut oss ur sitt rum till slut så drämde Johan näven i receptionsdisken och ville tala med tjifen, vilket vi fick. Hon lyssnade halvdant, föreslog MOTION som ju är så BRA, var ettrig och sminkad som en tvättbjörnshora (faktiskt), men hänvisade in oss till att tala med en kurator på direkten.

Han var å sin sida en mycket sympatisk karl som lovade att prata med min arbetsplats angående huruvida de ansåg att jag kunde jobba deltid eller inte, samt att prata med Föräkringskassan för att dra igång en utredning, under vilken jag får träffa FK's stab av experter och allmänkunniga, för att de ska kunna göra en bedömning av vad som felas mig och förhoppningsvis på rimliga grunder också kan avgöra om jag ska vara hel- eller deltidssjukskriven. Skönt att det bara tagit 2 månader och en vecka av ändlösa, fruktlösa, och skruv-lösa besök plus ett samtal med högsta hönset för att komma nånstans. Verkligen smidigt. Jättefräscht.

Jag ska öva mig på att vara ett riktigt prakt-arsel som bara larmar och står i för att få hjälp omgående, istället för att göra som jag blir ombedd och att tacksamt ta emot läkarnas minsta ynnester. Kicking against the pricks.

Senare på dagen gjorde jag och Johan en mycket smaskig limebulgur- och kycklingröra, samt bakade grahamsfrallor med solrosfrön (jag hade aldrig orkat göra detta själv, ska tilläggas) och gick ut på gräsmattan bakom huset och åt. Galet varmt med en vykortsblå himmel och nästan onaturligt skarpa trädsilhuetter. Det kändes så himla skönt att få ut något bra ur den här dagen som började rent vidrigt men slutade bra med picknicken och senare, Dumle och "Jurassic Park" på mikro-TV. För annars hade jag vinglat på gränsen till apatiskt flyktingbarn istället vid det här laget.

Exakt hur sjuk måste man vara innan man får behandling egentligen? Några förslag? Imorgon ringer vi runt till privata psykiatrimottagningar för att se om de kan hjälpa till med sjukskrivningen i väntan på att allt detta hierarkiska pissande och skuldavlastande ska gå över.

Outbreak

Jag är alltså sjukskriven.

Jag vet inte än vad som felas mig, men jag ränner fram och tillbaka till vårdcentralen så ofta att jag har FRIKORT numera, som en annan benskör tantilara. Efter tusen blodprover, femhundra suckande sura läkare, en skallröntgen och en psykolog så säger de att det är något psykiskt. Utmattning, utbrändhet, nåt sånt hippt och inne begrepp passar nog bra, tror jag. Jag orkar inte gå in på det så noga, eftersom jag är hjärtligt trött på att vara sjuk och inte det minsta hjärtligt utan snarare rönnbärssurt less på att dra hela harangen för varenda sur gubbläkare jag blir hänvisad till.

Men. Alltså. Jag är trött JÄMT, har insett först nu att jag alltid varit det och att det INTE är normalt. Jag blir utmattad så snart jag gör nåt, är över huvud taget utmattad non stop men känner av det ännu mer vid anstränging. Behöver sova minst 10 timmar per natt, helst mer, och behöver vila ofta under min vakna tid. Har konstant huvudvärk. Värken blir värre vid anstränging, ofta så pass illa att jag bara ligger ner och svär och mumlar i smärtdimmor. Har fått skitkasst minne, kan ofta inte hitta rätt ord när jag pratar, tappar ibland saker hux flux och blir yr och får hjärtklappning vid ansträngning. Så. Sucks to be me!

Jag har INTE järnbrist, en tumör, migrän, nåt njurfel, massa andra saker man kan kolla via blodprov, och det beror inte på min tarmsjukdom. Mot huvudvärken har jag fruktlöst provat paracetamol, dubbelt så starka paracetamoltabletter, tramadol, karisoprodol, koffeinvärktabletter, och jag kan inte prova ibuprofen på grund av tarmsjukdomen.

Så nu vet ni, om ni inte redan visste för att jag berättat på nåt annat vis, typ mentalt, röksignaler, MSN eller andra magiska trick.