Och båten går bra?

En del saker tar man bara för givet; Att man kommer att älska sina egna barn trots att man inte älskar andras, att det finns el i ens hem, att solen kommer gå upp imorgon, och att man får ett "bra, själv då?" som svar på frågan "hur är läget?", t.ex.

Just det där sista har jag hemskt svårt för. Jag svarar uteslutande alltid ärligt, även fast jag vet att det i 90% av fallen bara är en artighetsfloskel och att frågeställaren inte alls är intresserad av att veta hur jag egentligen mår. Och det är just det jag inte tycker om. Varför ställa en fråga man faktiskt inte vill ha svar på? Men sen är jag likadan gällande kallprat också: I don't do it. Har jag ingenting intressant att säga är jag hellre tyst, och jag skulle mer än gärna se samma beteende hos mina medmänniskor. Jag ser helt enkelt inte poängen i att sitta och svamla om helt ointressanta saker, ska jag konversera vill jag prata om nånting som känns roligt, intressant, hemskt eller på annat vis engagerande. Inte om vädret, sport, utnötta allmängiltiga PK-åsikter om det senaste löpet eller i synnerhet om vad jag eller du jobbar med.

För just det här tjatet om ens arbete har blivit en vagel i ögat i min värld. Jag jobbar ju inte, utan är sjukskriven. Ett faktum jag inte sticker under stol med, men heller inte har lust att berätta om för precis varenda människa jag träffar. I synnerhet inte på första dejten, så att säga. Och det har slagit mig under min sjukskrivningsperiod, dels hur många gånger jag fått frågan, och dels hur totalt meningslös den är. För vad bryr jag mig om vad du jobbar med, och vice versa? Chansen att du eller för den delen, jag, är fakir, jobbar för Läkare utan gränser, designar jeans for a living eller något annat som faktiskt är intressant, är försvinnande liten, så varför ska vi prata om saken ens? Jaha, du lägger golv, gud vad intressant, ja, själv är jag ekonomiassistent, mmm, massa siffror att hålla reda på, ochZzZzZzZ! OMG varför skulle man vilja prata om dessa ämnen? Intet ont om varken ekonomiassistenter eller golvläggare för all del, men jag är inte särskilt intresserad av att höra om deras arbetsuppgifter.

Det frågas bara för att det hör till god ton, men people, snälla, försök förstå att det inte är god ton, det är urbota monotont och jävligt genomskinligt. Du bryr dig inte, jag bryr mig inte, vi bara småpratar för att slippa den kompakta tystnaden och obehaget den sprider. Jag förstår att man frågar för att man försöker bilda sig en uppfattning om den här nya människan man just mött, och för att känna av huruvida det finns några gemensamma intressen nånstans, men kan man då för crying out loud inte fråga nånting annat? Vad säger ens jobb egentligen om ens personlighet? De flesta jobbar knappast med sina drömmar eller hobbies, utan med nånting de trivs lagom mycket med och som de är rätt bra på, vilket ger en okej lön. Typ så. Jag skulle hellre få frågan om vilken min favoritmat, -färg, -låt, eller nästan vilken typisk lära-känna-undran som helst, utom just den söndertjatade vad jobbar du med-frågan. Låt mig slippa, låt dig själv slippa.

You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. Amen, Chuck. Så, kan vi nu enas om att slopa denna tidsödande, förljugna och dödstrista fråga from now on? Tack.