I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!

Where there's no sense, there's no feeling

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.

Arbetslös by lathet?

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

Men varför?

En del av mina val här i livet föranleder en aldrig sinande frågestund, en som jag inte har nån lust att besvara varenda jävla gång någon av sakerna i fråga kommer på tal. Eller besvara alls, för den delen. För nu är jag less.

Jag säger att jag är vegetarian. Men varför? Jag säger att jag är ateist. Men varför? Jag säger att jag inte dricker kaffe. Men varför? Att jag inte har och inte vill läsa Harry Potter eller Twilight-böckerna. Men varför? Att jag inte vill se "True Blood". Men varför? Att jag inte vill ha en iPhone. Men varför? Att jag aldrig provat knark. Men varför? Varför, varför, varför? Ständigt och jämt avkrävs jag på svar på detta och förmodligen otalt mer av en strid ström ovetande och tröttsamma människor. Människor som i min värld slutligen lyckats betitla sig själva som idioter.

Ja, kära medmänniskor, jag kallar er idioter eftersom ni, er vana trogen, inte tänkte längre än ett varv i guldfiskskålen innan ni vräkte ur er "Varför?". För det första: du kan inte tänka dig att jag fått detta mothugg förut? Kanske, åh jag vet inte, hundratals gånger? Och är yttepytte (läs: helt vansinnigt) utled på att behöva stå till svars för saker jag gör eller inte gör som inte har med dig eller någon annan människas välfärd eller liv att göra, annat än mitt eget. Mitt och bara mitt. För det andra: what's it to you? Du är själv helt såld på din iPhone och har praktiskt taget en droppställning med kaffe som pumpar in klägget i dina vener. Är det jobbigt för dig att jag inte gör detsamma? Är det oerhört viktigt att få veta varför vilt främmande människor inte är direkta kloner av dig? Varför saker och ting här i världen inte sker utefter din egen struktur och funkar precis som de gör i din vardag, oh du universums nav? Gimme a break, och knip igen.

Men eftersom jag nu väljer att skriva om ämnet och slipper stå och fejk-le bredvid en storögd, oförstående tönt medan jag inom mig önskar mig såväl skarpa som hårda tillhyggen så ska jag berätta. En gång för alla. Alltså, varför väljer jag dessa uppenbart felaktiga och ibland oproportionerligt provokativa vägar i livet? För att jag valt detta för mig själv. För att det jag valt passar mig bättre än alternativet. För att man inte måste testa allt som erbjuds eller göra allt som alla andra gör. För att jag fucking kan och fucking vill. Jag sitter inte och häcklar köttätare över deras kostvanor, inte heller ifrågasätter jag kaffedrickare, iPhoneanvändare, religiösa eller folk som vurmar för tonårstrollkarlar och mormonska vampyrer, bland mycket annat. Även om jag sannerligen öser galla över telefåntrattar och blodsugarkåta för deras fanatiska beteende över sanslöst oväsentliga och spåniga ting - men hur kan man inte, I ask you?

I min värld är det sjukt konstigt att vara religiös. Jag kan inte för mitt liv krysta fram ens en gnutta tilltro till nåt mytiskt, allsmäktigt väsen som styr allas liv och hör allt ont man gör, men ändå aldrig lyssnar eller hjälper till när nån far illa. Det låter mer som en ondskefull, abusive styvfar i en musikvideo till bitter men kommersiell tjejrock än en gudom, quite frankly. Men jag kan ändå acceptera att andra tror, jag kan se poänger i de flesta trosläror och jag kan ge fan i (hehu) att ifrågasätta andras tro. Jag kan också leva med att folk låter sina liv styras av en liten plastmojäng eller slaviskt följer och dyrkar en bok- och filmserie för ungdomar. Jag kan till och med tolerera att folk festknarkar i någon mån. Allt detta vänder jag andra kinden till för, så länge jag slipper höra om det, slipper delta i diskussioner eller utövande, så länge min åsikt att INTE älska respekteras - då får ni ha era appar och trollformler och rus bäst ni vill.

Men den här respekten får jag ofta inte. Det ska ifrågasättas. Det ska tjatas. Det ska rekryteras för ert lag, vad månde det än vara. "Vaddå, varför är inte du med på det här? Ska du tycka nåt annat? Ska du slippa prova? ALLA SKA MED!" Men snälla nån, VARFÖR? (Och här är det, i kontrast mot tidigare scenarion, högst tillämpligt att börja tjuta VARFÖRVARFÖR?) Jag ser det såhär: jag gillar rött och du gillar blått. Vad bra. Fint. Blått är också bra, tänker jag. Jag känner verkligen inget behov att att konvertera dig till det röda, att pressa dig tills du testar att ha en röd tröja, att inte slappna av och vara lugn förrän du tycker som jag. Vafan skulle jag bry mig om det för? Det är ju bara en färg. Och det är bara en massa popkulturell dynga, en telefon, ett livsstilsval. Personliga val som görs från individ till individ.

Faktum är att en stor del i varför jag tenderar att undvika stora fenomen som Harry Potter eller "True Blood", är för att dess anhängare är fanatiska, hysteriska, helt jävla galna; intet ont ord om deras älskade böcker/filmer/tv-serie får yttras! Jaha? För att...? Dör någon då, om Twilight får en dålig recension (rätt många döda vid det här laget i så fall)? Försämras din egen upplevelse av att veta att andra inte delar den? Jag förstår verkligen inte. Om jag älskar en film, en bok eller något liknande, då kan jag för all del argumentera för de goda sidorna hos denna, om det handlar om något mindre utnött än vampyrer till exempel, och om jag möter någon som tycker raka motsatsen, men jag blir inte arg eller ledsen för att hela världen inte tycker som jag. Varför skulle jag bli det? Vi har olika smak, olika åsikter. Det är sånt som händer.


Och det är ju så enkelt i alla fall av oliktänkande: vi har olika åsikter och olika smak. Deal with it.

Och ge fan i att fråga mig VARFÖR jag inte är som du nästa gång. Cause I will slap you in your damn face.

Historiens mysterier och andra oförklarligheter

Det händer ofta att jag funderar på sakernas tillstånd, så att säga, och ofta finner jag mig själv förbluffad över människans uppfinningsrikedom of the past. "Hur fan kom man på det?", brukar jag mumla för mig själv när jag halkar in på de här banorna.

Ta mjöl, till exempel, hur kom det sig att urtidsmänniskan fick för sig att ägna rejält med tid åt att gnugga mängder av sädeskorn mellan stenar, för att få ett, vid första anblicken, helt obrukbart, torrt pulver? Var det avsiktligt, eller råkade det tillkomma av en slump den första gången? Var det nån som hade tråkigt en dag och kände för att mosa livet ur lite oskyldiga sädeskorn? Men vad possessed them att fortsätta? De kom såklart på brödet, ropar någon i bakersta ledet. Jadu, men hur går man från torrt sädpulver (ehehehe) till färdigbakat bröd? Det är inte som att den processen är over and done with i ett simpelt steg, direkt. Inte om man förutsätter att människan alldeles nyss har upptäckt mjölet. Bakning överlag är ett stort mysterium det med. Det är ju en mängd märkliga reaktioner, sprungna av blandningen och tillredningen av en armada av olika ingredienser. Inte direkt ett plus ett är lika med bröd, även om ett basic matbröd inte är fullt lika komplicerat som allt en elaborate efterrättsbakning innehåller. Ansåg man inte att det var magi när nån stollig stålderstant kom med ett bröd, eller var en hel stam delaktiga i experimenterandet? Nu vill jag hemskt gärna se lortiga cro-magnon tölper i vita labbrockar, runtspringandes med provrör och extatiska miner för mitt inre öga, men riktigt så tror jag tyvärr inte att det gick till. Men HUR, då?

Som alltid finner Wikipedia svar, och berättar att brödet tillkom i Mesopotamien, någon gång mellan 6000 och 8000 före vår tideräkning, och var en vidareutveckling av gröt. Aha, gröt, förstås! De smashade sädeskorn, tillsatte vatten, och insåg att skiten gick att äta, det är inte alltför konstigt. Sedan testade de helt enkelt att steka gröten, över glöd eller stenhällar, och fick då den första varianten av vad som senare kom att kallas för bröd. Stekt gröt, mmmyuck. Våra fiffiga vänner egyptierna tänkte, runt 2500 före vår tideräkning, ut en bakugn, genom vilken man kunde få till lite snitsigare bröd, och de hällde även öl i smeten, så att brödet kunde jäsa innan gräddning. Det är väl inte helt otänkbart, att om de visste hur man bryggde öl, så kunde de i alla fall ha ett hum om hur säd-vatten-smeten skulle kunna reagera på drycken också. Jag köper det, so far, so good. Och har folk klurat ut hur man gör bröd, jäser deg och dessutom konstruerat ugnar så är egentligen allt ytterligare bara raffineringar och vidareutvecklingar av grundkonceptet.

Men varför människan första gången fick för sig att ha sönder sädeskorn, det vet jag fortfarande inte. Kanske hon bara var hungrig och desperat, kanske det var en olycka, kanske det var en filosoferande mesopotam som ägnade flera veckor åt att stirra på vajande vete, tills han fick en ljus idé en dag. Kanske, kanske inte. Sånt här kan i det närmaste göra mig galen, då ingen finns som kan ge ett fullständigt sant svar. Det finns massor av förståsigpåare, experter, lärde och kloka gubbar eller gummor i världen, men hur man än vrider och vänder på steken (eller brödet), så kan ingen veta helt tvärsäkert hur såna här upptäckter kom sig. Och det är just det som gör mig så frustrerad, att jag aldrig kommer få veta fo shizzle.

Sen finns det såklart helt andra kategorier av WTF också, liksom livsfarliga moves som tåloop och allt annat vansinne de ägnar sig åt inom konståkning; vad var det för självmordsbenägen skrinnare som tänkte en dag att "Hey, jag gör en BAKÅTVOLT på isen och hoppas att jag inte spräcker skallen!"? Och hur många bröt verkligen nacken innan man hade fått in rätta snitsen? Eller alla dessa skumma saker folk kan tända på, som bajs eller kiss, bli boxad i njurarna, slicka på damskor, etc. Hur i hela helvete kommer nån på att de blir erotiskt stimulerade av att superfeta brudar sitter på dem, till exempel? Är man sisdår tvåhundra pannor så har man väl inte för vana att sätta sig på småväxta karlar bara sådär, så det känns inte riktigt som att en sån sak uppstår genom en slump heller.

Det hela är, milt uttryckt, skitkonstigt.

Sånt här dyker alltså med jämna mellanrum upp i min skalle och skapar oreda med sina obesvarade frågor, även om jag får tillstå att det nästan jämt mest är väldigt roligt att sitta och klura på en massa konstigheter och oklarheter i vardagen eller historien. Man får tillfälle att fi-fi-fi-filura, helt enkelt.

Life, imitating art, imitating life

Kommer ni ihåg i "Truman Show" när karaktärerna kring Truman började snattra om hur fantastiskt deras nya kaffe var, fastän de egentligen skulle vara riktiga människor? Då, 1998, var det så satiriskt och roligt, så pratar ju inte folk på riktigt, liksom. Riktiga människor sitter knappast och ältar produktnamn över frukostmackorna medan de ler tillgjort, inte ens riktiga människor i dokusåpor gör så. Men nu är det verklighet, i alla fall i dokusåporna.

Se bara på "Biggest Loser", där deltagarna bara HELT APROPÅ kommer på att de inte förstår nåt gällande maten, och tränarna bara sådär HELT APROPÅ råkar ha en massa tuggummi av ett visst märke, eller särskilda plastpåsar att lägga rester i eller whathaveyou, som de sådär lagom avspänt berättar ingående om, och säger hela produktens namn extra tydligt, extra många gånger, medan kameramännen zoomar för glatta livet. Oj, vilken slump att de hade det där tuggummit till hands! Och vad bra att de kommer ihåg vad produkten heter, sådär jätteordentligt! Frågan är när nästa steg kommer, när får någon huge ass endorsement money för att alltid prata om till exempel Pepsi, i sitt vardagsliv? Det känns inte som ett alltför omöjligt scenario, och det faktumet är så jävla obehagligt. Vad är det för värld vi lever i egentligen? När gränserna mellan personliga åsikter och betald propaganda suddas ut är det väldigt svårt att veta vad som är på riktigt och vad man helst skulle spola förbi.

På MTV finns ett program som heter "My Life as Liz" som beskrivs som semi-dokusåpa. Eller "scripted reality", enligt Wikipedia. Alltså, wut? En del är riktigt och en del inte? Which is which, hur ska man veta det? Det är tydligen människor som spelar sig själva men i fejksituationer, more or less. Men hur jävla bonkers är inte det? Produktionsbolagen sitter väl och vältrar sig i stålar nu när de inte behöver skapa karaktärer och anställa skådespelare mer, inte ha avancerad teknik eller kostsamma effekter; bara riktiga människor i sina naturliga habitats, fast med roligare liv än de normalt skulle haft. Tweaka verkligheten lite bara, tills den går att sälja. Oh, I know this, jag lekte sånt här när jag var barn, men jag blev inte filmad och regisserad, och visad för halva världen. Och återigen, I WAS A KID, vuxna människor ska fan inte hålla på på samma sätt!

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag det är extremt obehagligt att inte veta om det jag ser är konstruerat eller sant. Jag menar, om jag ser någon bli skjuten i huvudet vill jag gärna veta om det bara är en film eller om det är en nyhetssänding, ifyaknowwhatimean? Verklighet och dikt är inte samma sak, långt ifrån. Är de här oheliga allianserna mellan fiktivt och faktiskt den framtid vi går till mötes i televisionens värld? I så fall tänker jag fan stänga av skiten, åtminstone tills de skärper sig och separerar verkligheten från fantasin igen. I want the shiny people over here, and the happy people over there, ok?!

See no evil, hear no evil

Under SVT:s valvaka igår vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att gå in i sminkrummet medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson satt där. Ett tilltag som många har hejat på och backat upp. Visst, spontant så fattar jag, man gillar ställningstagandet, man gillar att Ohly inte vill befatta sig med någon som Åkesson och dennes åsikter. Men ärligt talat, hur moget är det för en vuxen man, en politiker, en folkvald representant för ett relativt stort parti, att bara vägra sitta bredvid en annan politiker vars åsikter är hans raka motsatser, more or less?

Det här är bara ännu en händelse i hela den katastrofala taktik som så gott som samtliga partier och deras representanter under valet använt för att hantera SD: att vända bort huvudet, vägra se på saken, inte ta i dem med tång. I get it, man tycker inte att SD och deras politiska agenda är värda att nämna ens. Men ändå är det just det man har gjort, om och om igen. Under hela valrörelsen har SD ploppat upp sina trynen all over the place, men när det gäller direkta konfrontationer så har de lyst med sin frånvaro - på grund av de andra partiernas dissande och vägran att ha med dem att göra, inte på SD:s egen ovilja, mind you. Att inte låtsats om ett problem, har det någonsin varit en lösning? If I close my eyes, maybe it will go away-approachen funkar liksom inte. Funkade inte när man var fem år och rädd för ödlorna i "V" på tv, funkar inte när man är 40+ och partiledare heller. Taktiken att stoppa huvudet i sanden och skita i SD funkar i synnerhet inte särskilt bra om media samtidigt skriver om dem, och därmed lyfter fram dem, synliggör dem och göder deras existensberättigande. Att inte låta någon SD-politiker någonsin få tillräckligt officiellt och medialt utrymme för att klargöra sin ståndpunkt kring olika frågor är inte heller ett vidare vettigt tilltag. Låt dem berätta, låt dem prata. Bemöt dem sedan med logik och reson, punktera deras partipolitik, som mest bara är en front för ett gäng trångsynta, bakåtsträvande mer-eller-mindre rasister, i steg för steg, så kommer folket se dem för vad de är. Deras styrka kommer falla. Intresset för dem kommer dala. Håligheterna i deras partipolitik kommer synas. Låt dem sänka sitt eget skepp, helt enkelt.

Men så har man alltså inte gjort. Man har förlöjligat och fördömt SD, och inte låtit dem visa upp sig helt och hållet, snöpt av dem vid första bästa tillfälle. Folk har bara fått se glimtar av SD, vilket givetvis skapar en helt normal nyfikenhet, framför allt hos de som hyser några negativa åsikter kring flyktingpolitiken av idag, eller har vissa sympatier för partiets åsikter kring invandring - dessa två åsikter är inte nödvändigtvis desamma, mind you. Men enkelt uttryckt så har man gjort SD till något farligt och förbjudet. Och vad händer med sånt som klassas så? Jo, väldigt många människor känner sig manade att prova på det förbjudna, just för att det är farligt, för att de inte får. Precis som barn som manas att inte slicka på lyktstoplar på vintern; De går ut och slickar på lyktstolpar på vintern. I mångt och mycket växer vissa verkligen aldrig upp på den här punkten, utan fortsätter att metaforiskt slicka på frusen metall bara för att se vad som händer. Och det här med att man kan tycka att invandringen av idag inte sköts optimalt, då? Inte nödvändigtvis en rasistisk åsikt över huvud taget, och inte nödvändigtvis en SD-sympati heller, utan helt normala frågor på vilket land som helst's politiska agenda. Men i Sverige är det oerhört känsligt, inget man ska prata om alls, helst, utan bara låta livet ha sin gilla gång. Här spelar den berömda svenskheten in, vårt behov av att inte sticka ut från mängden, att inte skaffa ovänner, att inte röra om i grytan och att inte vara radikal eller egentligen härbärgera starka åsikter. Alls.

Vi har väl inte glömt Anna Ankas enorma genomslagskraft? Plötsligt var hon enormt populär för att hon vågade säga vad hon tyckte, vad hon verkligen tyckte, i olika situationer, och för att hon tydligen "vågar säga vad folk egentligen tänker". Vi pratar alltså om en uttråkad rikemans-hemmafru som satt i tv-rutan, på bekvämt avstånd till landet det skulle visas i, och vräkte ur sig saker om en hustrus plikter och om hur man skulle behandla sina anställda, bland annat. Bara för att hon har svensk härkomst (fast rent genetiskt är hon polsk, och sedemera adopterades hon av en svensk familj) och syns på tv så ska vi alltså ta till oss vad hon kacklar om, är det så? Hon lever ett liv i ett helt annat land med helt andra sociala koder och värderingar. Hennes ekonomiska situation är inte någon som förmodligen en endaste svensk kvinna, bosatt i Sverige, kan relatera till. Hur kan människor tycka att hennes åsikter bär någon som helst relevans för oss svenskar? Jo, för att hon är svensk, hon är känd, och för att hon säger precis vad hon tycker, rakt på sak. Spelar tydligen ingen roll att det hon tycker är idiotiskt och osammanhängande, folket hör och de nickar. Vi tar till oss Anna Ankas dravel eftersom många sitter och trycker på smygradikala tankar som de aldrig nånsin törs lufta, för man gör inte så i Sverige. Tills någon modigare och dummare än de själva väljer att ta plats i tv-rutan och börjar gapa, då öppnar folk käften, minsann, visar sitt medhåll och nickar tyst. En högljudd ledare som sätter ned foten appelerar till väldigt, väldigt många fega svenskar.

Det här o-svenska sättet (åh, ironin!) har även SD utnyttjat till fullo, genom att vara pojken som påpekar att kejsaren faktiskt är naken, när ingen annan vågar säga något. Åkesson och hans gäng tar upp saker som många grubblar över i smyg, och som de andra (framför allt de största) partierna helst inte vill föreslå några konkreta förändringar kring. Men i Sverige klagar vi inte öppet, utan bara i smyg där den det berör inte kan höra oss, vanliga svenskar vågar inte kräva mer eller annorlunda fokus på invandrarfrågor från politikerna, utan tar tyst och på klassiskt, svenskt, soffradikalt manér emot det som erbjuds. Och det som erbjuds på flyktingmenyn är just nu enbart SD. Men det är i alla fall nånting, tänkte soffradikalerna. Så plötsligt rasslade det till i folkhemmen och alla som tidigare varit för fega för att uttala sig, alla som saknade en ledargestalt för sitt missnöje, började anonymt sluta upp bakom SD. Passa på att leva lite farligt, och se vad som händer om de slickar på den här stolpen också. Så kan det gå, som Vonnegut sa. Och likt Ankas populäritet så beror även SD:s enorma uppsving dels på de som håller med dem, dels de som hatar dem och inte kan låta bli att titta när de medverkar eller att smutskasta dem i skrift. All publicitet är bra publicitet, som det brukar sägas, och ofta är det verkligen sant.

Media, politikerna, och vi medborgare hade ett val förut: att helt ignorera och utestänga SD, eller att bemöta dem öga mot öga. Jag är tveksam till om val nummer ett hade varit vidare klokt ändå, men eftersom det som hände var någon slags half assed version av att igga dem, men att samtidigt ändå prata skit om och älta dem, så fick SD istället massor av gratis reklam, och med det, massor av fler väljare. Men eftersom jag nu skrivit detta inlägg om SD, ger även jag dem mer publicitet och skjuts på vägen? Nej, det kan jag inte påstå. De har redan gått i mål, och nu handlar det om att ta dem, och hela situationen, på allvar. Vad jag gjort i min text här, har varit att belysa situationen kring "hur kunde det bli så här?", vilket är en frågeställning jag läst så många gånger idag att jag snart tittar i kors, samt att ge en allmän konstruktiv kritik i den mån jag är kapabel. Mitt inlägg har inte syftat till smutskastning av något parti, men jag sticker heller inte under stol med att varken Alliansen eller SD direkt stod på min önskelista för de kommande fyra åren (eller de gångna diton). Jag röstade på Miljöpartiet rakt av, tre för tre. Det är mina åsikter och värderingar, och inget jag håller för absolut sanning.

Vad det här inlägget handlar om är att klargöra att problem inte försvinner bara för att man blundar. So wake up and smell the extrema högervindarna nu, vi - framför allt Reinfeldt et al obviously - måste börja bemöta SD och ta den verbala striden.

Och sluta blunda.

Mer intressant läsning finns här, och här. Bland annat.

En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

Mad skills

I dagens filmklimat ska det alltid framhållas om huvudrollsinnehavaren gjort något extra för sin roll, såsom att intensivträna någon kampsport i fyra månader, gå upp tio kilo, eller gå till talpedagog för att få till en riktigt slirig cockney-accent, till exempel. Men jag känner bara: Jaha? Det ingår ju i deras jobb, varför ska de få extra uppmärksamhet för det?

Förr i tin så kunde skådisarna så jävla mycket saker: rida, fäktas, sjunga, jonglera, dansa (ett flertal danser, at that) och mycket annat, och det var ingen som tyckte de förtjänade extra ryggdunkning eller skanderade hurrarop för att de tog sig an våghalsiga fäktningsscener eller brast ut i sång med jämna mellanrum. Publiken förväntade sig att deras älskade moviestars var kapabla till att utföra allehanda specialiteter på vita duken, och kapabla var just vad de var också. Det var snarare så att om någon inte kunde göra något som krävdes för en viss roll, så talades det om det under lång tid, och det ställde till det för filmteamet, förstås. Med rätta något man egentligen borde skämmas för, snarare än specifikt skryta om att man inte kunde det, och därför tvångslärt sig på kort tid.

För den som själv är duktig på något specifikt område, t.ex. tango, är det också ofta rätt uppenbart när den faktiska kunskapen saknas, och att uppvisningen man bjuds på inte är annat än resultatet av en avancerad bluff. Och visst, hela poängen med att agera går ut på att fejka, att förställa sig, men för att kunna ikläda sig en helt annan identitet på ett trovärdigt vis behöver man kunna ganska mycket, och besitta vitt varierade färdigheter.

Detta föranleder onekligen funderingar kring vad dagens skådespelare kan, egentligen, om de nu special-lär sig allt möjligt inför en viss roll. De kan inte fäktas, inte rida, inte dansa, så vad kan de, då? De flesta kan ju för fan inte ens sjunga, fast de emellanåt gör det ändå, och får pröjs. De kan agera, vilket för all del är en väldigt viktig kunskap. Men, egentligen handlar det inte om kunskap här heller, utan i största möjliga mån om talang. Talang är nåt man antingen har, eller inte har, det är inget man kan lära sig att få. Man kan förbättra sin talang genom utbildningar eller att helt enkelt övaövaöva tills man blir bättre. Men om man inte har nåt speciellt, naturligt, från grunden så kommer man aldrig bli bra inom sin åtrådda karriär ändå, hur mycket man än försöker; något som ganska många människor bara vägrar begripa, i deras ögon är de begåvade konstnärer, sångare, dansare, whatever. Tänk om dessa ungifted människor kunde lyssna på American Idol-juryn eller andra elaka men kunniga experter när de förklarar det för dem, så mycket bättre deras liv skulle bli då. Och våra med.

Så, då har vi etablerat att rå, medfödd talang är vad skådisar av idag kan stoltsera med, och det är ju egentligen inte särskilt mycket, när man tänker efter. En helt vanlig, basal kontorsanställd besitter mer kvalitéer, kunskap, och talang än så: de kan x antal dataprogram, arkivera, kopiera, faxa, brygga kaffe, försnilla gem, med mera, med mera. Uppgifter som man absolut kan ha talang för, eftersom talang handlar om en medfödd fallenhet, och inte är inskränkt till de sköna konsterna enkom. Och för att fortsätta bena ut skådespelerikonsten så är det rätt många verksamma personer som inte ens har den här ack så nödvändiga talangen. Deras existensberättigande inom sitt yrke är, med andra ord, minst sagt shaky.

Som vanligt är det ytan som spelar oss ett spratt, det handlar om kort och gott snygga jävla människor, som mindre snygga jävla människor tycker om att titta på, enough so för att de ska erbjudas filmroll på filmroll och under några månaders tid tjäna mer än vad som är ett mindre lands totala omsättning för ett helt år. Enbart för att de haft tur i det genetiska lotteriet, och fötts med ett vackert yttre. De får alltså pengar för att folk vill titta på dem, eftersom de ser bra ut, fast egentligen kan de inget särskilt, annat än att trollbinda med skönhet och ibland även karisma. Ungefär som att vara en avlönad poppis-person på högstadiet. Mysko.

Men de skådisar som faktiskt har talang, då? De tjänar lika hutlöst mycket pengar som de värdelösa snyggona, men lyckas i kontrast ändock prestera hållbara insatser. De kan dock inte mer, besitter inte fler kvalitéer, måste lik förbannat gå specialkurser i ditt och datt. De blir för all del bättre och bättre på att förvalta sin talang, genom den erfarenhet de förskansar sig under sin yrkesverksamma tid, vilket dock inte tillskriver dem mer kunskaper eller färdigheter. Bara en förfining av deras medfödda talang.

De där särskilt efterfrågade skillsen de pressar in så snabbt som möjligt underhålls inte genom kontinuerlig träning, varför de snart glöms bort, och därmed inte heller kan räknas in under deras faktiska färdigheter. Så, förutom att de åtminstone är i rätt bransch så är de precis lika okunniga inom sagda bransch, som sina mindre talangfyllda kollegor, och med andra ord, egentligen också vansinnigt överskattade, okunniga, och grossly overpaid.

Den dagen en skådespelare kan kung fu, franska, street dance, teckenspråk, spela mandolin och vika origami - då kan jag tycka att han eller hon förtjänar att titulera sig som skådespelare, for reelz.