Arbetslös by lathet?
Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.
Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.
Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.
Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.
Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.
