De andras stil

Jag begriper mig inte på människor som tar anstöt av uppenbarelsen hos andra.

Om man ser en naken man insmord i bajs i kassakön på Ica, fine, det skulle även jag tycka var en smula otrevligt, men nu tänker jag på de här prussiluskorna som inte klarar av att se byxor med häng, dreads, piercingar, tatueringar, korta kjolar, lackkläder, trasiga kläder, ja i princip alla sorters kläder som inte är vadlånga kjolar, fotriktiga skor och anständiga kappor. Man förvånas att de inte bär hatt och handskar allihop egentligen.

Exakt hur självcentrerad är man när man tar anstöt av hur en annan människa klär sig? Tror de på allvar att den människan valt sin stil för att förarga just dem? Tror de att de får bestämma hur andra ska se ut? Tror de att endast det de anser varande okej, också skall bäras av alla andra människor? Gud, vilken tråkig värld det vore då, ugh! Jag ser hiskeligt fula kläder varje gång jag rör mig bland andra människor, men inte fan tar jag anstöt av dem för det, och inte fan skulle jag gå fram till nån av dem och påpeka hur fula jag tycker deras kläder är heller. Vad är det för sandlådefasoner?

Varför känner man att man bara MÅSTE gå och delge nån sin icke efterfrågade och helt irrelevanta åsikt i saken? Vad får de här stötta människorna ut av att lätta sitt hjärta kring detta viktiga, stora ämne? Det är för mig ett helt verklighetsfrånvänt agerande att säga nånting nedsättande om en främmande människas utseende, helt oprovocerat. Jag skulle aldrig få för mig att göra så, hur hemsk nån än såg ut i mina ögon, men trots det så händer detta mig titt som tätt och så fort folk fått några innanför västen. Vanliga, nyktra dagar stirrar och pekar de bara, ibland skrattar de också. Det hela är fullständigt barockt. Och vi pratar om vuxna människor, alltså, vad barn gör känns mindre relevant i det här fallet. Men fullvuxna människor, geez.

Det är helt enkelt ett obegripligt beteende, och icke att förglömma: ouppfostrat. Vissa delar av vuxenlivet är viktigare att anamma än andra, synd bara att inte fler förstår det.

Modemåsten, döden dö!

Jag har jättemycket kläder (allihop ser ut att ligga i en tunna.), och det har jag för att jag älskar kläder. Jag har alltid för mycket av dem, men ofta ändå inget att ta på mig. Jag har alla möjliga plagg i alla färger (utom brunt, beige, gult och lila) och jag älskar att hitta nya, fina plagg. Så när jag säger att jag älskar kläder, men hatar mode, tror jag att jag måste förklara mig lite ytterligare.

För mig är det väldigt viktigt vad jag har på mig. Inte för att jag vill utstråla nån uttänkt, kool image, inte för att jag vill visa hur bra koll på trender jag har och inte för att jag vill visa hur mycket jag kan spendera på kläder (då skulle jag gå i lump, trust me). Det är viktigt för att om jag inte klär mig så som jag vill så vantrivs jag nåt så fruktansvärt. Det kryper i huden och jag känner mig inte som mig själv. Jag vet att många tycker att identiteten inte sitter i stilen alls och att man ska veta vem man är utan en massa yttre prylar. Men jag vet vem jag är. Och jag behöver visa det, at all times. För när jag klär mig i kläder jag inte tycker om så känner jag mig främmande, falsk och feg. Som någon jag inte är. Det är samma sak med att ljuga, det är också väldigt svårt för mig. Jag vill vara ärlig och sann så ofta jag kan, so what att jag ser ut som ett stoppljus i andras ögon? Det är så jag ser ut på insidan, och det är så jag känner mig fin. Fler skäl behövs inte.

Min stil är inte en typisk stil, det är inte en stil som jag sett och köpt in mig på, det är en mix av allt jag gillar, helt enkelt. Och när jag dras till ett plagg i en affär kan jag ibland vara förvånad själv. Jag brukar säga att de bästa kläderna är de man inte kan bestämma sig för om de är fula eller fina. De är tveklöst mest intressanta, om inte annat. Och vem är jag att ifrågasätta vad jag tycker är fint? Om jag instinktivt uppskattar nånting så gör jag ju bara det, no questions asked. En egen stil sitter i ryggraden, inte i hjärnan, det är något man utvecklar om man bara låter det hända och inte funderar så jävla mycket på vad man vill uppnå eller visa - eller bevisa.

Det är därför jag ställer mig frågande och frustande åt tjejtidningarnas mantran om "så fixar du stilen", "vårens look", eller värst av allt: "modemåsten", åh, detta tvång! Man kan på fullt allvar läsa saker som att det är så skönt att den senaste trenden är a-linjefomrad, for instance, för de där ute som kanske inte är helt nöjda med sina figurer. Men ursäkta, skönt att det nu är en rådande trend? Du trivs i a-linjeformat, alltså? Varför i helvete när du inte det närhelst du så önskar, då? Det måste vara så begränsande och opersonligt att vara en trendslav, ingenting får man bestämma själv, i butikernas skyltfönster och i glossiga magasin ser man dagligen instruktioner på hur plaggen i nuet ska bäras. På nåt annat sätt går ju bara inte. Det är en evigt föränderlig uniform, och de flesta verkar frivilligt vilja bära den, ständigt livrädda för att bli tillrättavisade för att de inte uppmärksammat den senaste versionen, eller missförstått rådande look.

Men vet ni, jag har massor av dussinkedjan H&M's kläder, och jag har ändå en personlig stil, helt befriad från trender och måsten (annat än att jag måste trivas, men det är ett bra måste). Tricket är att köpa det man gillar, och kombinera det som man vill, istället för som man ska. Det kan väl för guds skull inte vara så svårt? Och en till newsflash: kläder går att bära mer än en säsong (detta förhatliga ord), man kan spara dem och fortsätta använda dem, år ut och år in, på massor av olika sätt, om man verkligen älskar dem.

Och älska dem ska man alltid göra, i alla fall om man bryr sig om kläder och stil, varför annars köpa dem? För att nån annan sagt att man måste? I say hell no, fuck the system!

Fel vs rätt!

Hahaha, här har ni den, illustrationen av hur jag ser ut kontra hur en kropp anpassad för kläderna ser ut! :D

Fig A (jag) har kort överkropp, stora/små bröst, bred bröstkorg, smal midja, breda, korta höfter, smala lår, korta ben, breda vader och breda fötter vid tårna. Allt detta är tydligen fel, skäms på mig som ser så konstig ut!
Fig B (normal) har lång överkropp, små/stora (istället för stora/små, som vi påminner oss, är felaktigt att ha) bröst, smal bröstkorg, bred midja, smala, långa höfter, breda lår, långa ben, smala vader, samt spetsigt smala fossingar. Det här är alltså helt rätt, så här ska man se ut, om man vill kunna ha några kläder som passar.

Jag vill också tillägga, ifall det inte framgår, att jag tydligt är en mästare på att rita med musen i PS, samt att fig A är mig på pricken lik på alla sätt och vis. :D

Supersize me?

Jag har, enligt mig själv, en ganska proportionerlig fysik. Inga galet långa eller stora kroppsdelar, likaså ingenting som sinnessjukt mycket mindre än det borde. Jag är en smula vertically challenged i helhet, men som sagt, alla kroppsdelar passar bra ihop utan att sticka iväg åt några extrema håll. Ändå kan jag i princip inte ha några som helst kläder, inte utan att sy in, ändra om eller lägga upp!

Jag ska förklara, vi börjar från grunden och jobbar uppåt!

Fötter:
Jag har en perfekt storlek 37 på längden, men bredden på foten, vid tårna, är helt klart en 38. Jag tittar på mina fötter och ser inget som helst onormalt med dem, de ser inte breda ut och de ser inte konstiga ut. Men ändå får jag hålla mig till sneakers och kängor i 1-1,5 nummer för stora skor, och merparten av alla klackskor kan jag glömma.

Jag har i alla fall inte för långa fötter. :D

(Darth, höhö) Vader:
I stort sett alla stuprörsjeans jag provar fastnar över vaderna. Det blir helt enkelt lufttätt och galet tight just där. Jag ser ingenting konstigt med mina vader, de är inte feta och de har inte några gigantiska muskler. De ser välsvarvade och normala ut. Men jag får avstå från merparten av alla pants med smala skaft nedtill, för mina vader är för stora, enligt butikernas mått.

Eh, lagom tighta brallor? Jeez!

Benlängd:
Alla, och nu menar jag alla, brallor som finns i butikerna nu för tiden, är ungefär en decimeter för långa för mig. Jag drar en storlek 34, eller XS, och är 164 centimeter lång. Jag har som sagt inte onormalt korta, eller långa ben. Trots detta är jag alltså tio centimeter för kort i benen för att passa in i butikernas uppfattning om vad en 34:a ska ha. Samma sak händer om jag provar tumstorlekar där man inte kan välja benlängd. Jag har "26 i midjan, och ungefär "31 i benen ("30 slutar prick ovanför fötterna), men braxor i storlek "26 ser ut att vara närmare "34-35 i längd. Varför? Vem kan ha dessa byxor?

Var är fötterna?

Lår:
Jag har slutat försöka köpa byxor utan stretch, eftersom det är helt omöjligt att passa in i vanliga jeans. De brallor som passar över höfterna är som stora Ica-påsar över låren, och sitter de bra över låren så fattas det fem centimeter för att kunna knäppa dem över höfterna. Jag ser ingen opassande diskrepans mellan lår och höft, men ändå så var det minst tio år seden jag provade vanliga jeans. Jag har helt enkelt gett upp det där.

90-talet ringde, de vill ha tillbaka sina påsjens

Höfter/gren:
Jag har en tydlig midja, och jag har tydliga höftben. Jag vill att mina brallor och kjolar ska sitta helst på höftkammen, annars i midjan, á la 40-tal. Ändå sitter 99% av alla plagg mellan en tum ovanför höftbenen, och en tum nedanför naveln. Varför? Mina höfter ser lagom höga ut och helt proportionerliga med resten av kroppen. Trots det får jag se mig om med ljus och lykta efter byxor som har lagom kort gren för att passa mina höfter. Jag har helt tydligen en 2,5-5 centimeter för kort gren, enligt klädföretagen.

Jeans på höften, as god intended

Midja:
Jag äger nog max fem plagg som inte är insydda över midjan, trots att jag tycker attt den är helt proportionerlig till överkropp och stuss. Det här är ett av mina minsta problem, eftersom det är enkelt att sy in tröjor och kläningar med två snabba raksömmar, åtminstonde. Icke desto mindre irriterande är det, att allt sitter som pyjamastoppar på mig innan jag farit över det med maskinen. Jag handlar också väldigt ofta på barnavdelningarna, eftersom storlekarna där är mer anpassningsbara till mina mått, trots att jag även här måste sy om för att det ska passa min kropp.

Minimidja på Dita

Överkropp:
Här har jag äntligen tits och axlar som passar in i det mesta, halleluja! Jag behöver sy in överdelar lite grann över bysten, men inte alltid. Dock ska det tilläggas, att tydligen är min överkropp för kort. När jag provar västar eller annat formsytt märker jag att plaggen i fråga passar perfekt om jag hissar upp dem, så att jag har två gapande lufthål mellan varje axel och västen/plagget. Det fattas helt enkelt fem centimeter på höjden, mellan bröst och axlar. Likaså stöter jag på problem när det gäller axelbandslösa toppar och klänningar, som är formsydda och har såna där skenor insydda. De pressar ihop mina revben till besinningens gräns, samt totalmosar mina boobs. Tydligen ska man ha en bröstkorg som är ungefär en tum mindre, och även en byst som är kraftigt förminskad, men bara när det gäller den sortens plagg, inte annars! Det är inte utan att man blir jävligt förvirrad.

Såna här plagg går alltså inte för sig!

Summa sumarum:
Jag har breda tår, feta vader, sjukt korta ben, jättelåga höfter, alldeles för smala lår/för breda höfter, för liten midja, för bred bröstkorg, för stora/små bröst och för kort överkropp. All in all så vill de ha mig bredare och smalare och runt 17,5 centimeter längre än jag är idag. Vilket skulle göra mig över 180 centimeter lång. Är det verkligen standardlängd på tjejer av idag? Jag bevtivlar det starkt.

Och som att denna förvirring inte vore nog, så känner jag massor av större, mindre, bredare, smalare, längre och kortare tjejer, som inte heller passar in i några kläder. De har precis samma typ av problem som jag har. Men för vem, och för vilken kroppstyp är det som klädföretagen designar egentligen? En ideal-modell-kropp? Även brudar som har modellkropp kan ju inte hitta kläder, så för vem är det gjort, då? Nån slags alien? Eller blundar de när de syr? Kör de Ole Dole Doff när de väljer mått?

Jag börjar tro att det är en konspiration, och jag är glad att jag har en symaskin. Annars skulle jag behöva gå i säckväv jämt.

Dagens missmatch

Orange strumpor med turkosa skor, ugh. Fick mig att tänka på de vidriga Benettonannonserna från ungdomen, där alla hade sextisju olika plagg i lager på lager och alla färger skulle matchas. Gärna limegrönt och lila eller orange och turkost. Hanous. Like, seriously. Så går det när man inte tänker efter innan man väljer strumpor.

Vad är grejen med United Colors of Benetton förresten? Hur kan de leva kvar? De gör ju fortfarande de här mongisfärgerna på allt. Och när jag ändå är inne på ämnet: Champion? Fruit of the Loom? Aqua fucking Limone? Jag har sett folk bära dessa märken, WITH PRIDE, I kid you not. Fast plaggen är fortfarande exakt likadana som de var när jag gick i högstadiet. Undrar om bärarna vet att 90-talet är över, att hela 1900-talet är över? Nån kanske kunde göra sin samhälleliga plikt och tala om det för dem? Any takers?

Nätshopping light

Threadless har $10 sale på nästan alla sina tröjor i två dagar, så jag tog mig i kragen och hostade upp 209:- inklusive frakt för följande lysande (varav skeletten faktiskt lyser i mörkret på riktigt!) tryck. Jag hoppas vi har råd med detta, annars får jag skämmas. Men hundra spänn stycket för så fina tröjor är inte farligt i sig, måste jag säga. Nu väntar vi bara på leveransen i 1-3 veckor då. Pff.

De snitsiga titlarna på tröjorna är "Damn Scientists" och "Imposter". :D

Two-Timing Tart

Ojoj, nu har jag handlat upp mina pengar igen. Det är något magiskt med mig. Antingen så har jag ett sånt sjukt stort uppdämt behov av vackra ting att varje spår av pengar gör att jag flippar ur direkt, eller så är jag en reinkarnerad prinsessa eller riking av något annat slag, för så fort jag har pengar över så kan jag inte sluta shoppa. Det är ju så jävla skönt att känna "den här gillar jag, den skulle jag vilja ha", och faktiskt kunna köpa prylen också! Är så jävla trött på att känna mig som ett fattighjon varje gång jag är på stan, så pengar är farligt att ha i min närhet. CLEAR! *bzzt*

Idag har jag i varje fall lagt vantarna på en lång, mörkgrön tweedaktig, lätt sjöjungfruskuren kjol, glittrande strasshårspännen, en blå tygblomma för håret och ett blå-vitt paraply med blommor och dödskallar på, allt från H&M. På Indiska hittade jag en liten vegetarisk Ayurveda-kokbok som jag köpte och slog in till min lille gubbe. Där fanns även en enormt fin ask med turkos/vitt blommönster på lådan och en stilig kineskvinna på locket - 29.50:-, billigt! Tips! Har också införskaffat ett nytt diskret everyday-läppstift (det gamla var helt sjukt nedslitet), som inte ska sticka ut helt tokigt mycket, utan bara ge lite fint rosa skimmer, och det heter Ice Cream Pink. Sånt kan man inte motstå :D

Annars har jag spenderat ganska mycket tid med att leta De Perfekta Svarta Klackskorna (TM), igen. Jag lyckas aldrig med min mission! Nu har jag dessutom inga pengar kvar ifall jag skulle hitta ett par, ack grymma öde :O Bäst jag undviker skoaffärer hela oktober. Smart, Anna. Hehe.

Tog även en lov in på Lush, för att jag varit sugen på att gå in skitlänge, men inte känt att jag haft något bra skäl. Där slog jag efter en bra stunds funderande till på en bit Two-Timing Tart så jag kan bubbla till det med min man när vi har tid och lust med ett mysigt bad härnäst :> De hade även något som klämmigt som Dream Cream, som verkar innehålla precis allt man någonsin hört ska vara bra för huden. Hoppas den funkar bra, så slipper vi båda våra hemska torrfläckar och totalfnasiga vinterhy-ar (det kan inte gå bra att böja ett ord som "hy", va?).

Sen har jag handlat en massa på Apoteket också, men det är ju inget glamouröst att berätta om bomull och tandkräm :D

Blondes have more fun

Åh, jag dör, jag vill ta tillväxthormon så att håret växer fortare! Är utled på den här mittemellan-längden och är så sjukt sugen på att köpa en locktång så att jag kan experimentera fram "De Perfekta 40/50-talslockarna". Inte för att jag har en aning om hur jag ska gå tillväga exakt, men på nåt sätt ska det väl gå.

Jag menar, hur gjorde kvinnsen förr? Hur tidigt ska man måste gå upp för att fixa de här ljuvliga frisyrerna? Tell me!

Häx, väx! Måste kasta in en bild på Jayne Mansfield också. Frippen är klockren, precis som blekningen. Ibland blir jag bara så avundsjuk. Tur att hon är död, så har jag nåt att gotta mig åt.

Elin säger att om man kollar noga på bilder på Marilyn Monroe så ser man att håret ser jävligt risigt ut, så om jag tänker efter lite så har jag det nog ganska bra, som slipper industristarka blekningar.

Amen.