Sympathy for the devil

Vissa yrkesgrupper tycker man torde vara mer empatiska än andra, eller åtminstone mer benägna att vara lyhörda och förstående. Just därför verkar det som att man inte kan upphöra att förvånas över varje tillfälle då man motbevisas angående detta, i just de karriärer som man fortsätter hysa tilltro till att dess utövare faktiskt ska lägga vikt vid vad man tycker, tänker och känner. But it just ain't so.

Jag pratar om de där som tutar och kör bara vet bäst precis jämt; Läkare, frisörer och chefer.

#1 Läkare
Jag har träffat mer än min beskärda del av läkare under min livstid, så jag tycker att jag därigenom har bättre och mer rättvis insikt i fördelningen Bra Läkare vs. Dåliga Läkare, än kanske gemene man har. Baserat på mina samlade erfarenheter av ett otal olika allmänläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, gastroläkare, AT-läkare, akutläkare, psykiatriker, kirurger, gynekologer med flera, kan jag säga att den fördelningen är hysteriskt ojämn. Merparten av alla dessa vårdanställda har gett ett dåligt intryck och lämnat en mentalt sur eftersmak i skallen, helt enkelt för att de inte bryr sig särskilt mycket om mig, patienten. De bryr sig rent av inte ett skit om patienten, många gånger.

Första allmänläkaren jag träffade 2007, när jag slutligen kreverade och sökte akut hjälp (vilket sedemera leddde till tre års sjukskrivning and counting + ADD-diagnos sent omsider och nu, finally stapplande steg tillbaka till ett normalt liv) erbjöd antidepressiva tabletter inom cirka fem minuters konsultation. När jag efter att ha avböjt detta märkliga erbjudande och on the verge of tears frågade hur jag skulle klara av jobben (ja, i plural) suckade han djupt och sa sedan med uttryckslöst ansikte att han kunde sjukskriva mig i två veckor. Om jag ville.

Mmm, skön attityd, där; något så allvarligt som SSRI-prep baserat på några skälvande minuters information om läget och en tillfällig sjukskrivning ifall jag har lust. Inget inkännande för läget, inga förslag på andra åtgärder, ingen remittering vidare, inga förslag på diagnos, ingenting, faktiskt. Även kvinnan som bestämde sig för att eftersom heltidssjukskrivning inte hade hjälpt mig (notera att jag inte hade fått någon form av åtgärd eller hjälp ännu), så skulle det vara bra för mig att gå tillbaka till jobbet på halvtid, är värd att nämnas här (igen).

Och så fortsatte det, i grova drag, med en icke-empatisk omänsklig vitrock efter annan, tills jag slutligen fick ett lucky break och slussades vidare till folk som, lo and behold: LYSSNADE och TOG SIG TID, samt tog mig på ALLVAR, most importantly. Och så undrar Försäkringskassan och politikerna varför sjukskrivningarna är så långa i det här landet. Kanske för att man möts av sura, stressade, apatiska och ibland rent ut sagt elaka läkare, som inte ens lyfter ett ögonbryn för att faktiskt hjälpa en, men sjukskriver två veckor i stöten för att bli av med ansvaret? Jag är oerhört glad att jag haft en duktig och trevlig gastroläkare, en snäll gynekolog och emellanåt träffar en sköterska med humor och omtanke i rösten. För resten av packet vill jag helst bara boxa hårt i solar plexus, det skulle i alla fall få dem på andra tankar än sina egna, högtravande ditos.

#2 Frisörer
Grupp numero due av I just don't give a flying fuck-människorna sysslar med hår. Otaliga är de gånger då jag gått till en frisör, bett om en viss klippning, och fått något helt annat. Trots tydliga instruktioner, TYDLIGA. Jag menar, är det så att de övningsklippt på sig själva så många gånger att de klippt av sig öronen, eller vad är det frågan om? Det är som att de inte ser vare sig mig eller min hårtyp när de får sin fixa idé om ett slutresultat: de ser nåt slags schablonfejs med tillhörande hår, och så klipper de - nånting som skulle funka på någon med blankt, rakt hår, men för i helvete inte för mig med mitt burriga, vågiga, hästtagelshår. Big difference, big, HUGE! De kanske klippt för många dockhuvuden med Buttericksperuker på i sina dar, vad vet jag. All I know is att alla människor har olika hårtyper, -kvalitéer och förutsättningar, samt preferenser. Och jag är inte frisör, så hur svårt kan det vara?

En frisör har jag träffat i hela mitt liv som lyssnat, förstått och gjort vad jag bett om. En enda, i en hel yrkesgrupp. Det är till och med sämre odds än inom läkarkåren, and that ain't good (never tell me the odds!). Vid ett tillfälle yttrade han sig till med och sa att han inte trodde mitt förslag på klippning skulle bli bra. Jag bad honom göra som jag ville ändå, which he did. Och efter klippningen, som blev utmärkt och assnygg, var han till och med storsint nog att säga "Du hade rätt, det blev ju jättebra". DÄR har vi en frisör av rang, peaps! Dessutom hade han inga problem med att skära och raka och slakta mitt hår på allehanda vis som en "fin" och "normal" frissa aldrig skulle klarat av. Dels för att de nog inte sysslar med den sortens klipperi alltför mycket, och dels för att de obviously skulle ignorera vad jag bad om och istället klippa en trevlig Aniston-fripp eller nåt annat lika åt helvete fel för mig.

Men för just de här skälen har jag följdaktligen inte varit hos en frisör sedan 2004. Jag klipper mig hellre själv än blir FUBAR i skallen av nån fejk-autist som livsfarligt nog tillåts hålla i vassa föremål på daglig basis.

#3 Chefer
Ännu en märklig klump märkliga människor inom arbetslivet, är alla dessa chefer. Även om chefer inte regelrätt är EN yrkesgrupp, utan en kategori, en sfär, inom i stort sett alla typer av jobb, så är de inte desto mindre idiotiska och verklighetsfrånvända, och förstås totalt oförmögna att höra på vad man faktiskt säger. Det är som att det extra ansvaret går dem åt huvudet, som att allt syre pyser ut och ersätts med HEJJAGÄRDUMIHUVUDET (men viktig!)-ämnen, så snart de tilldelas någon form av ansvar. För det behöver inte ens vara en högt uppsatt chef, det här, alls icke. En liten puff uppåt i ränkerna och en slightly modifierad titel (med tillhörande två å femti i lönepåslag) kan vara allt som behövs för att sporra en helt vanlig kollega att bli topp tunnor mongo. Tro att de är jätteviktiga, allvarliga, värdefulla - bättre än du och jag - samt att deras åsikt > din åsikt i alla väder. Jag undrar om det är maktfaktorn som puttar dem över kanten till autonomt men aningslöst praktarsel-sidan?

Det är allmänt känt att merparten av människosläktet absolut inte skall eller bör tilldelas någon som helst makt, då de inte för sitt liv kan bruka eller hantera denna makt med någon mått av sans och värdighet. Inte så konstigt att så många chefer är helt bananas, då. En typisk chef tar dina idéer som sina egna, kan inte de mest basala saker som man måste kunna för att ens få kalla sig anställd, ordnar oräkneliga möten om absolut ingenting, svassar runt i kostym i onödan och missförstår allt du säger (med flit? eller med leverpastej?), samt saknar inte förvånansvärt ofta empati. Chefen vill också hemskt gärna driva igenom fullständigt onödiga förändringar som saknar verklighetsförankring och relevans, men verkar inte förstå de faktiska situationer som behöver åtgärdas. Detta trots upprepade påtryckningar från de anställda, a.k.a. slavarna.

Ja, jag har haft ett gäng chefer, och nej, majoriteten har inte varit överdrivet brighta, trevliga eller duktiga på annat än att hålla munlädret väloljat. A good boss is hard to find.

So is en ansvarsfull, inkännande läkare och en frisör med fingertoppskänsla och fungerande hörsel.

DIY - the return

Att vränga om namn är något jag tror att jag aldrig kommer få nog av, inte heller nåt jag tror att jag nånsin kommer sluta med. Jag har listat några av de namn jag slänger mig med förut, både en och två gånger hittills. Nu kommer del tre, brace yourselves!

Stjärt Li - Jet Li
Jag tycker nog att Jet är ett lite för koolt förmamn för att det ska vara okej. Att heta Stjärt är inte särskilt koolt. Däremot jävligt roligt.





Jan Pål - Sean Paul
Ett osexigt namn för en osexig person. Hade han varit svensk hade han lätt hetat Jan Pål, jag bara vet det. Fyfan vad jag inte står ut med den här mannen, han förtjänar att heta som en ensam jävla bonde!





Biggles Pullman - Bill Pullman
Alla vet ju att Bill är ett smeknamn, oftast för William, vilket inte alls är logiskt, så Ella och jag bestämde oss helt sonika en dag för att han egentligen heter Biggles. Och det ska uttalas Bigg-läss, inte Biggulz, som man kan tro. Vi vet, vi har döpt karln.




Underliv Knullman - Liv Ullman
Hur man inte kan dra den här kopplingen is beoynd me. Och givetvis borde Liv och Biggles P. gifta sig, för att splitta det episka dubbelnamnet Ullman-Pullman mellan sig, hahaha, jag dör!





Wyclep Jean - Wyclef Jean
Subtilt, men nog så dumt. Uttalas med fördel med ett tydligt, ploppande p i slutet av Wyclep: WajkläPP. Det gäller att hitta de små medlen för att stå ut med irriterande kändisar.





Karl Julle - Jarl Kulle
Det här drove me nuts som barn, jag kunde inte begripa att han faktiskt hette Jarl Kulle och INTE Karl Julle. DET ÄR MER LOGISKT SÅHÄR, vem fan heter Jarl, WHO?






Matthew McConaheweydeweylewey - Matthew McConaughey
Hahaha, detta geniala namnbyte är påkommet av snillena bakom Grotesco, för vilket jag tackar dem djupt. I mean, det går ju inte att uttala hans namn på riktigt, lika bra att göra om'et, enklare för alla inblandade.



Och om Kurt Russell och Russell Crowe gifte sig skulle det få hysteriska effekter. This is my husband, mr Russell Russel. Se bara så glada (och lika!) de är, I see the want to in your eyes. Oh please do it, PLZ! :D

Filmcitat #5

Yessirreebob, nu kommer det svagt efterfrågade och kraftigt försenade filmcitatquizet tillbaka, with a vengeance. Numero cinco i ordningen, och det finns fortfarande en del obesvarat från sist, om nån viktigpetter will give it a go (GÖRT BA GÖRT!).

Regler: Google, IMDb et al är givetvis förkastligt i den här inofficiella OS-grenen. Vet man så vet man - eller så chansar man, förstås - och då hojtar man till i kommentarerna genom att helt sonika skriva filmtiteln/-titlarna i fråga och sedan hålla andan av spänning tills jag sprättar kuvertet. När ett citat är avklarat skriver jag ut det i fetstil. Thundercats are go!

1. "-What's your name again? Plopper? Squitter?"
"-Trotter, sir."
2. "If you get the chance: shower with them, I did!"
3. "Oh, we all walk the Wibberly-Wobberly walk. And we all talk the Wibberly-Wobberly talk. And all we all wear Wibberly-Wobberly ties. And we look at all the pretty girls with Wibberly-Wobberly eyes."
4. "She gave me a pen. I gave her my heart, she gave me a... pen."
5. "'You're not gonna fall for the banana in the tailpipe?' It should be more natural, brother. It should flow out, like this - 'Look, man, I ain't fallin' for no banana in my tailpipe!' See, that's more natural for us. You been hanging out with this dude too long."
6. "I would be happy in a Turkish prison, are you kidding? I was with you, of course I had a good time."
7. "I'm on your side, I hate Godzilla too, he's the destroyer of worlds!"
8. "-'The Count of Monte Crisco'...
-That's 'Cristo', you dumb shit.
-...by Alex-an-dree Duum-ass, Dumbass.
- That's Dumas."
9. "Aziz! LIGHT!!"
10. "Life's a bitch and then... you don't die."
11. "-It's called the Miranda Act, it means you can't even touch his ass.
- I do not want to touch his ass, I want to make him talk!"
12. "-Paul. Paul Varjak. V-a-r... Mr Berman, this is Fred.
-Oh, Fred, baby, huh?"
13. "Places you're tied down to - none. People with a hold on you - none. Men you step aside for - none."
14. "Wouldn't it be great if wars could be settled by just the assholes who started them?"
15. "I tied my own shoelaces once. It was an overrated experience!"
16. "We've been seeing an awful lot of each other lately, and I really think it's in my best interest if I started seeing someone more popular. You know, better looking, drives a nicer car."
17. "-Your mother's a cankerous whore!
-Jesus, man!
-Hey, man, remember way back when I said your mother was a cankerous whore? I'm sorry, man. I did not mean that. She's not."
18. "-You lost your mind?
-According to my last psych evaluation: yes."
19. "Do you even know your daughter? There's no way she likes that song! Oh oh oh wait! Is she in a coma?"
20. "Amid the chaos of that day, when all I could hear was the thunder of gunshots, and all I could smell was the violence in the air, I look back and am amazed that my thoughts were so clear and true, that three words went through my mind endlessly, repeating themselves like a broken record: you're so cool, you're so cool, you're so cool."

Rädslan för det okända

Man brukar ofta tala om den klassiska rädslan för det okända, att det man inte förstår, det fruktar man. Men kan man verkligen applicera det på alla typer av rädslor?

Jag förstår till exempel inte matematik. Jag undviker det helst och mest och gruvar mig förfärligt när jag ändå måste försöka klara av att bemästra skiten. Men om jag fruktar det vet jag inte om jag kan ställa upp på. Det är ju inte så att jag börjar gråta av skräck inför en ekvation, eller så att jag av rädsla undviker att ägna mig åt mer komplicerade kalkyleringar än plus och minus. Jag undviker det eftersom jag vet att jag inte kan det. Liksom brännboll; Jag spelar helst inte bränboll eftersom jag vet att jag är sketakass på att slå och fånga lyror och kasta bollar. Visst skulle jag kunna öva på brännboll, så att jag blir duktigare på det, och därmed finner större nöje i det. Men sanningen att säga så är jag usel på allt som innebär boll-handkoordination. Jag ogillar också sport i så gott som alla former, både att delta i och att titta på. Så varför skulle jag plågsamt och glädjelöst kämpa mig till att bli marginellt bättre på brännboll för, när jag ändå inte kommer uppskatta det särksilt mycket mer efteråt? Plus att jag som sagt, inte skulle ha kul i processen heller. För att bemästra min rädsla? Men jag är ju inte rädd, jag är bara ointresserad. Och intelligent nog att veta att vissa saker inte ligger för mig, helt enkelt.

Gällande matten så försöker jag jämt och ständigt klara av den, med ganska varierande resultat, helt enkelt för att det är svårt att leva ett någorlunda normalt liv utan att nånsin behöva räkna. Så jag räknar, och räknar om och räknar fel och räknar rätt. Men jag fortsätter, jag räknar på trots att jag hatar det och trots att jag inte förstår mig på det. Alltså möter jag den så kallade rädslan, men hittar ändå ingen förståelse. Så vad hände med talesättet, där? Det är mig fortfarande mestadels okänt, men you can't blame for not trying. Det är samma sak som med bollsporter: det ligger inte för mig. Bollsporterna låter jag bli, eftersom de inte utgör en väsentlig eller värdefull del av mitt liv och min vardag. Matematiken kommer jag inte undan, så den jobbar jag vidare med, fastän jag inte kommer någonstans.

Vad gäller så kallad irrationell rädsla, såsom den för mörkret ofta benämns som, så är just darkness i allra högsta grad en skräck med capital c för mig, alltså egentligen något jag borde försöka förstå mig på för att sluta frukta. Fast hur fan förstår man sig på mörkret? Mörkerrädslan är väldigt olika beroende på var man är, när man är där, vem som är med eller inte, och så vidare. Så bara för att man kanske lär sig möta mörkret på sin farmors vind betyder det inte att man klarar av mörkret på vägen hem från tuben en sen lördagsnatt, eller så. Den sistnämnda sortens mörker finns det dessutom gott om fog för att frukta, då det kan dväljas allehanda ondskefulla ting däruti: mördare, våldtäktsmän, förrymda psykfall, stråtrövare och mimare. To name a few. Mörkerrädsla är helt enkelt befogad, eftersom mörkret i sig fördunklar andra potentiella faror. En så kallad dubbel-luring. Mörkret är för stort och allsmäktigt, det livnär sig på rädsla och på att äta själar. Det är alltså rimligt och sunt att hysa en viss rädsla för mörkret, och att inte förlita sig på att det är själva mörkret som utgör den faktiska faran.

En del saker som man inte förstår, undviker man för att man inte har nån lust med dem, inte för att de ingjuter någon form av skräck i en. Och det finns viktigare saker än brännboll och matematik att kunna bemästra här i livet, så varför ens försöka mer än nödvändigt? Mörker, däremot, är en backstabbing, slut-faced hoe-bag som inte kan visas tillit åt. Den enda boten mot mörker, that which kills its very essence och förgör dess ondska, är ljus. Varde ljus!

Folkvett

Det finns massor av saker som andra människor gör, som påverkar mig. Jättemycket saker, rent av, det går helt runt när jag tänker på det, men en del av de här sakerna stör mig så mycket att jag måste lätta mitt hjärta. Jag måste berätta vad jag hatar när andra människor gör, however lite det faktiskt påverkar mig.

• Jag hatar när folk börjar läsa tidningen längst bak, och sitter och bläddrar baklänges, framåt. Varför det? Bara för att vara annorlunda, eller? Det finns ingen skälig anledning till att göra så, det är bara obekvämt och konstigt. Vill man läsa serierna först? Fine, men bläddra inte BAKÅT sen, det gör mig galen, jävla "oh-I'm-not-conformist-I'm-so-special"-retards.
• Jag hatar när människor i Sverige envisas med att stava "soja" som "soya", souuuyyyja blir det ju då, försök förstå detta. Vill ni stava med y så får ni säga soy sauce eller hur man nu kan tänkas uttala det på tjing tjongiska. Annars heter det soja. Med "j". Likaså gäller detta för mängder av andra ord, toppade av "endå" istället för "ändå", som seriöst spränger ögonen på mig för att jag ser det så smärtsamt ofta. Jag har skrivit en mer utförlig lista en gång, läs mer här, om du delar min ilska.
• Jag hatar när folk rör på läpparna och mumlar medan de läser. För guds skull, är du så dålig på att läsa kan du väl stänga in dig hemma och öva tills du inte behöver mumla och röra på munnen, jag blir helt fixerad och kan inte sluta glo (allt som rör sig drar till sig min omedelbara uppmärksamhet, ADD, remember?).
• Jag hatar reklam. Särskilt på internet, för den är överallt och den rör sig och låter och försvinner inte. TV-reklam avbryter programmet eller filmen och stör järnet i fem minuter, sen är den borta tills nästa gång det är dags att mjölka pengar igen. På nätet ligger den där och fladdrar hela tiden. Hela tiden. Tack gode gud för adblock, jag hade inte klarat av mer än fem minuter i stöten vid min dator om inte det funnits.
• Jag hatar dåligt översatta filmer, tv-serier och böcker. Ska det verkligen vara så förbannat svårt att korrläsa HELA boken? Eller att lära sig att t.ex. fifth floor och tredje våningen INTE är samma sak? Att ha en gnutta kunskap om slanguttryck? Att kunna motherfucking STAVA?
• Jag hatar de som skriver under med sitt namn när de postat ett inlägg på Facebook - det är inte så att deras namn redan står ovanför inlägget eller så, va? Vilket synfel har de här människorna egentligen, som helt enkelt inte ser hur det ser ut och hur det fungerar på fejan? Varför finns ingen idiotspärr som hindrar alltför korkade människor att använda communities, eller better yet, internet? Tänk så mycket man skulle slippa, Aftonbladets kommentarsfunktion skulle vara helt död, t.ex.

Hata är ett starkt ord, säger töntiga människor. Ja, säger jag, det är väl bra eftersom det beskriver en stark känsla. Incidently, så hatar jag människor som inte törs riva av en enda ordentlig känsla i sitt liv också. Vad är meningen med att hålla igen på alla nivåer här i livet, va? Jag hatar och älskar med intensitet, that's the only way to go for me.

History rejects itself

Vad är meningen med termen förhistoriskt egentligen? Tar historia verkligen slut nånstans? Is there such a thing som förhistorisk tid? Är inte historia just precis det: historia, alltså all förfluten tid, allt som hänt tillhör historien (greedy fucker)?

Vikingatiden (ca 790-1100 efter dagens tideräkning) brukar benämnas som förhistorisk tid, men jag kan verkligen inte förstå varför. Är det någon i hela Norden som inte har åtminstone ett hum om vad vikingatiden innebar? Finns det inte oräkneliga källor och bevis på att vikingarna funnits? Vi vet att de fanns, var de fanns, ungefär när, och vi vet hur de klädde sig (inte hjälmar med horn, INTE), vad de åt, vilka gudar de tillbad och vi har deras skriftspråk hjälpligt bevarat. Et cetera, et cetera. So what's the problem?

Wikipedia säger (bland annat) såhär angående förhistorisk tid:

"Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid."

Kristendomen strikes again, inte helt oväntat. Åh, denna påfrestande skräniga översittar-religion! Kristendomen är som en sur gubbgranne med pulserande ådror på halsen, som vägrar godta förändringar eller att någon säger emot. Bara står och viftar med näven och ringer störningsjouren så fort nånting inte passar. Jävla surkart, jävla envåldshärskarfasoner! Ogint! I en annan Wikipedia-artikel kan man även läsa sig till detta:

"Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Sveriges del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Sverige även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Sverige anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början cirka 1050 e.Kr.."

Alltså: det har funnits historia här förut, men den spolades bort av isjäveln, så vi börjar om, tabula rasa, rent och fint. Skit i vad som hände innan, ingen kommer ihåg det ändå! Och vidare, mer från den första citerade artikeln på Wikipedia lyder som följer:

"Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien."

Bristfälliga källor? Är det nån här i Norden som inte har ett hum om vikingatiden? How is that bristfälligt, I ask you? Förvisso, är det så att man funnit enstaka målningar och texter, samt dödsgamla benrester, men inget mer, då kan det vara svårt att måla en komplett bild, absolut, absolut. Men jag anser att om det FINNS skriftliga bevis, eller målningar, eller krukrester eller pilspetsar eller Lamborghinis eller äggmålnings-kit eller lypsyl från en svunnen civilisation, då ÄR den en del av historien: De arkeologiska fynden är handfasta bevis för att någon använt den kniven, drejat den skålen, plitat ned det där snuskiga skämtet med kil och sten och tålamod. Att människorna kopplade till fynden faktiskt har funnits, levt och andats, kanske sjugnit en stump och tagit en sup emellanåt, rent av (obs, bristfälliga bevisunderlag för detta). Ska man verkligen frysa ut dem från att vara delar av historien då?

I tell you vad som borde klassas som förhistoriskt, eller icke-historiskt rent av: religion. Jaså, en allsmäktig gud skapade hela jordklotet och allt på det på sju dagar? Bevis på detta? Nähä, då skriver vi in det under ICKE-historiskt, tackarsåmöe så tar vi nästa. En fyrarmad gud med elefantsnabel? Blå? Var sågs han senast? Det gjorde han inte? ICKE-historiskt, tack och adjö! See what I mean här? Samtliga av de stora religionerna härstammar från väldigt långt bakåt i tiden, men ändå saknas alla former av handfasta bevis för att de ska få vara delar av historien. Det finns massor av skriven text som stödjer deras existens, men inga benrester, bostadslämningar, eldstäder eller nånting som påskiner att någon del av det som beskrivs i the various religösa skrifter faktiskt har hänt. Jovisstja, några nötter tror att de hittat rester av Noaks Ark, förresten. Och den omdebatterade svepningen i Turin finns ju, den med.

Där har vi det, där fick jag allt.

Eller inte.

Fysiska bevis = del av historien. Påhitt och önsketänkande = inte del av historien. Enkelt och bra! Men visst, träbitarna på Ararat är fysiska, de har tydligen legat där och skrotat rätt länge. Svepningen i Turin är fysisk, den dök upp på 1300-talet och har bevarats mer eller mindre väl sedan dess. Alltså är träet och tyget delar av historien, precis som vilket trä och vilket tyg som helst som finns kvar efter flera hundra år. Att de bara därför skulle bevisa Bibelns påståenden däremot, godkäns icke. Det skulle vara att säga att Odysseus verkligen fanns och gjorde allt han sägs ha gjort, för att man oförhappandes skulle ha hittat lite träflis som tidsmässigt och platsmässigt stämmer med hans förlisna flotte. Liiite desperat kanske. Det skulle ju kunna vara lite tursamt slumpmässigt funna träbitar som klarat tidens tand på grund av gynnsamma förhållanden, fast de kom från en silltunna som gick sönder en stressig dag i maj, sisådär 700 år före vår tideräkning, på Korfu. Varför inte?

Och för den som fortfarande känner sig osäker på det där med Arken (De är ändå 99,9% säkra. De där kristna evangelisterna som har hittat den. Helt opartiska och sådär. Precis som jag är, fast åt andra hållet. Hint.), så kan man kanske lugna sig med lite reality check av resten av Noaks historia i siffror här. Sen kan man andas ut, koppla av, och ägna sitt liv åt nåt mer meningsfullt än att tillbe gamla tokstollars skrönor. Kanske bygga en Trojansk häst i fullskala?

Ordning och reda

För inte så länge sen skrev jag om filmer som alltid får mig att skratta, och sedan dess har det grämt mig att jag glömde inte bara en, utan två titlar som i allra högsta grad förtjänar att stå med där. Men nu är det åtgärdat, listan är uppdaterad, och jag kan andas ut, safe in the knowledge att världen återigen stämmer. Whew.

Read it and, well don't weap, laugh!

Ologiskt filmbeteende x 3

#1
När någon blivit abducted by aliens eller upptäckt värsta konspirationen och berättar det för sin fru/vän/mamma och denne reagerar med att skaka på huvudet och slå ifrån sig saken, skratta lite och säga att man har såna konstiga idéer. Men what the fuck? Om någon närstående till mig berättade såna saker skulle jag bli totalchockad och vilja höra varenda detalj, och göra mitt bästa för att skapa förståelse och relevans i saken. Jag skulle absolut inte utgå från att det var dumheter och verkligen inte bli sur och vilja släppa ämnet, alternativt tro att personen bara skojar, om personen insisterade på att det hänt, såna reaktioner är rent chockerande dumma i min värld. Har man inte mer tilltro till den som berättar historien än så, allra helst om det är en vuxen människa som påstår sig råkat ut för nånting ofattbart? Och även om det är ett barn, bör man inte respektera att ungen blivit skiträdd för nånting, även om man inte tror att det handlar om UFO:s, och försöka ta reda på vad det är? Närstående-muppar!

Rille har världens sämsta fru

#2
När helst tjejer håller i skjutvapen, så är det i stort sett alltid (undantaget krigarkvinnor, Lara Croft, onda jäntor och liknande) bara för att de verkligen, verkligen MÅSTE, och de är alltid livrädda och darrande och grinande, och när de lyckats skjuta, så slänger de alltid ifrån sig vapnet efteråt och ser helt förstörda ut. Då ska helst killen komma och trösta och se hård och stark ut. Inte för att det inte är troligt att man skulle kunna regera så om man befann sig i en kritisk situation och var tvungen att skjuta en annan människa, men varför är det bara TJEJER som porträtteras så? Jag tror inte ett ögonblick på att random snubbe utan mördarerfarenhet och större skjutvana skulle bete sig så mycket bättre, och jag tror inte heller att man skulle kasta vapnet och bara bryta ihop. Har man tagit sig samman så pass att man 1) fått tag på ett vapen, 2) plockat upp det, 3) siktat, och 4) skjutit, nog fan har man lite vett i skallen då? Och nog fan borde lite av det finnas kvar efteråt, så att man kan kolla att den man sköt på verkligen blev träffad, eller rent av dog? I annat fall kan man behöva det där skjutvapnet en stund till, och det känns som att det är nåt man borde ha i bakhuvudet. Stereotypa tjej-muppar!

Om vapnet sitter fast KAN man inte släppa det, SMRT!

#3
När någon har all möjlighet i världen att bara berätta rakt ut och exakt vad som behöver sägas, men envisas med att tala på ett dubbeltydigt vis eller att bara säga halva sanningen, vilket skapar helt onödiga missförstånd. Varför säger man bara inte vad man menar istället, på ett enkelt vis? Jag avskyr människor som måste vara otympliga och oklara, och inte bara kan säga vad de vill ha sagt, ÄVEN om det är svårt eller pinsamt. Eller de som bara flat out ljuger för att framstå som bättre än de är, och sen blir allt jättekomplicerat och folk blir ledsna eller kanske till och med dör på grund av skiten, de är fan ännu värre. Inget blir ju bättre av lögner eller oklara budskap som kan tolkas helt fel, det trodde jag var allmänt känt vid det här laget. Obskyra jävla hittepå-muppar!

Jävla idiot-George som aldrig kan säga sanningen

Dynamiska duos

Jag har förut skrivit om så kallade roliga tjejer, om hur de mestadels inte är särskilt roliga alls. Den värld jag då inriktade mig på var i huvudsak stå-upp komikernas sfär. Men det finns ju även andra roliga människor i tv, skådisar i komediprogram eller sketchbaserade humorshower, till exempel. Eller kanske den mest naturligt roliga men också därmed egentligen märkligaste formen av alla: den roliga kompisduon.

Den roliga kompisduon består av två polare som bägge är roliga, som kompletterar varandra, som känner varandra på riktigt och därmed också vet precis vad de kan och inte kan säga till varandra. Ni vet, Filip och Fredrik, Peter och Fredde, Erik och Mackan. Men vänta lite, det är nåt fel med den här bilden; Det är bara killduos. Jamen näha, men Reuter och Skoog då, eller Mia och Klara, skriker pottklippt rödstrumpa i bakgrunden nu. Icke sa nicke, käraste syster, dessa damduos sysslar med skriven komik, påhittade karaktärer, och faller alls icke under det avslappnade "stå och vara sig själv och ha kul med sin polare"-koncept jag syftar på. Förvisso har Settman och Granberg gett oss karaktärerna Ronny & Ragge bland annat, men de har förutom det, även varit en dynamisk duo en gång i tiden. Men varför är det så att det aldrig nånsin, mig veterligen, dykt upp en rolig tjejkompisduo i rutan? Vare sig i svensk TV eller utländsk. Har nån nånsin sett ett försök ens?

I know, I know, för att tjejer inte är roliga, som jag själv syrligt konstaterat. Except it isn't true, tjejer ÄR roliga, i alla fall ibland. Det är tyvärr bara så att de självutnämnt roliga tjejer som man ser i rutan eller på komikerklubbar, tyvärr inte är särskilt kul. Såhär är det: om man försöker vara rolig, är man inte särskilt rolig. Enkelt. Att vara rolig är nåt man bara är, såklart kan man finslipa det och bli ännu roligare, men det måste finnas där från grunden. Funny bones, it's a must. Den roliga duon är helt enkelt två normala snubbar som råkar ha gott om humor och en ypperlig kemi dem sinsemellan. Men såna tjejer finns också, så varför har de aldrig fått hosta nåt tv-program?

Delvis kan det ha att göra med att tjejer är såna backstabbers. Tjejer är sällan förbehållningslöst vänner för livet, ofta kommer grus i maskineriet och ofta splittras duon förr eller senare. En annan faktor som spelar in är förstås den mediala bilden av tjejer: snygg, sexig, lättsam. Ska du vara rolig också så ska du helst inte vara så himla snygg, då blir publiken förvirrad. Skäl tre är formodligen den rådande inställningen till roliga tjejer; Att de kan få lite programplats här och där men de kan ju inte lämnas ansvariga för att bara stå och vara kul, helt av sig själva sådär? Nä det får vi nog ta in ett par avspända killar för, sorry tjejer, ni kan väl vara smilsnygga värdinnor i Lyckohjulet, det räcker väl? Eller skoja lite om era barn på Släng Dig i Brunnen, om ni verkligen vill vara roliga.

Men seriöst, är det bara jag som tycker den rådande situationen är astrist? Som är less på de skojiga killduona (eller på att de är killar, snarare)? Som undrar var alla skitroliga tjejkompisar sitter och ugglar? Where have all the young girls gone, long time ago?