Could I see a hat wobble?

För att det är för bra för att inte spridas överallt. Jag skrattar så jag gråter!

Ostigt värre

Jag glömde nästan att jag i addendum till posten om vedervärdiga svenska titelöversättningar måste posta Grotescos fejktrailer till hittepå-filmen "Ched Dad", vilken fick mig att gråta av skratt de första fem tittarna. Minst.

Och filmens översatta titel är så perfekt lökig att jag nästan inte orkar mer. :D

Titeltrubbel

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?

DIY - the return

Att vränga om namn är något jag tror att jag aldrig kommer få nog av, inte heller nåt jag tror att jag nånsin kommer sluta med. Jag har listat några av de namn jag slänger mig med förut, både en och två gånger hittills. Nu kommer del tre, brace yourselves!

Stjärt Li - Jet Li
Jag tycker nog att Jet är ett lite för koolt förmamn för att det ska vara okej. Att heta Stjärt är inte särskilt koolt. Däremot jävligt roligt.





Jan Pål - Sean Paul
Ett osexigt namn för en osexig person. Hade han varit svensk hade han lätt hetat Jan Pål, jag bara vet det. Fyfan vad jag inte står ut med den här mannen, han förtjänar att heta som en ensam jävla bonde!





Biggles Pullman - Bill Pullman
Alla vet ju att Bill är ett smeknamn, oftast för William, vilket inte alls är logiskt, så Ella och jag bestämde oss helt sonika en dag för att han egentligen heter Biggles. Och det ska uttalas Bigg-läss, inte Biggulz, som man kan tro. Vi vet, vi har döpt karln.




Underliv Knullman - Liv Ullman
Hur man inte kan dra den här kopplingen is beoynd me. Och givetvis borde Liv och Biggles P. gifta sig, för att splitta det episka dubbelnamnet Ullman-Pullman mellan sig, hahaha, jag dör!





Wyclep Jean - Wyclef Jean
Subtilt, men nog så dumt. Uttalas med fördel med ett tydligt, ploppande p i slutet av Wyclep: WajkläPP. Det gäller att hitta de små medlen för att stå ut med irriterande kändisar.





Karl Julle - Jarl Kulle
Det här drove me nuts som barn, jag kunde inte begripa att han faktiskt hette Jarl Kulle och INTE Karl Julle. DET ÄR MER LOGISKT SÅHÄR, vem fan heter Jarl, WHO?






Matthew McConaheweydeweylewey - Matthew McConaughey
Hahaha, detta geniala namnbyte är påkommet av snillena bakom Grotesco, för vilket jag tackar dem djupt. I mean, det går ju inte att uttala hans namn på riktigt, lika bra att göra om'et, enklare för alla inblandade.



Och om Kurt Russell och Russell Crowe gifte sig skulle det få hysteriska effekter. This is my husband, mr Russell Russel. Se bara så glada (och lika!) de är, I see the want to in your eyes. Oh please do it, PLZ! :D

Dynamiska duos

Jag har förut skrivit om så kallade roliga tjejer, om hur de mestadels inte är särskilt roliga alls. Den värld jag då inriktade mig på var i huvudsak stå-upp komikernas sfär. Men det finns ju även andra roliga människor i tv, skådisar i komediprogram eller sketchbaserade humorshower, till exempel. Eller kanske den mest naturligt roliga men också därmed egentligen märkligaste formen av alla: den roliga kompisduon.

Den roliga kompisduon består av två polare som bägge är roliga, som kompletterar varandra, som känner varandra på riktigt och därmed också vet precis vad de kan och inte kan säga till varandra. Ni vet, Filip och Fredrik, Peter och Fredde, Erik och Mackan. Men vänta lite, det är nåt fel med den här bilden; Det är bara killduos. Jamen näha, men Reuter och Skoog då, eller Mia och Klara, skriker pottklippt rödstrumpa i bakgrunden nu. Icke sa nicke, käraste syster, dessa damduos sysslar med skriven komik, påhittade karaktärer, och faller alls icke under det avslappnade "stå och vara sig själv och ha kul med sin polare"-koncept jag syftar på. Förvisso har Settman och Granberg gett oss karaktärerna Ronny & Ragge bland annat, men de har förutom det, även varit en dynamisk duo en gång i tiden. Men varför är det så att det aldrig nånsin, mig veterligen, dykt upp en rolig tjejkompisduo i rutan? Vare sig i svensk TV eller utländsk. Har nån nånsin sett ett försök ens?

I know, I know, för att tjejer inte är roliga, som jag själv syrligt konstaterat. Except it isn't true, tjejer ÄR roliga, i alla fall ibland. Det är tyvärr bara så att de självutnämnt roliga tjejer som man ser i rutan eller på komikerklubbar, tyvärr inte är särskilt kul. Såhär är det: om man försöker vara rolig, är man inte särskilt rolig. Enkelt. Att vara rolig är nåt man bara är, såklart kan man finslipa det och bli ännu roligare, men det måste finnas där från grunden. Funny bones, it's a must. Den roliga duon är helt enkelt två normala snubbar som råkar ha gott om humor och en ypperlig kemi dem sinsemellan. Men såna tjejer finns också, så varför har de aldrig fått hosta nåt tv-program?

Delvis kan det ha att göra med att tjejer är såna backstabbers. Tjejer är sällan förbehållningslöst vänner för livet, ofta kommer grus i maskineriet och ofta splittras duon förr eller senare. En annan faktor som spelar in är förstås den mediala bilden av tjejer: snygg, sexig, lättsam. Ska du vara rolig också så ska du helst inte vara så himla snygg, då blir publiken förvirrad. Skäl tre är formodligen den rådande inställningen till roliga tjejer; Att de kan få lite programplats här och där men de kan ju inte lämnas ansvariga för att bara stå och vara kul, helt av sig själva sådär? Nä det får vi nog ta in ett par avspända killar för, sorry tjejer, ni kan väl vara smilsnygga värdinnor i Lyckohjulet, det räcker väl? Eller skoja lite om era barn på Släng Dig i Brunnen, om ni verkligen vill vara roliga.

Men seriöst, är det bara jag som tycker den rådande situationen är astrist? Som är less på de skojiga killduona (eller på att de är killar, snarare)? Som undrar var alla skitroliga tjejkompisar sitter och ugglar? Where have all the young girls gone, long time ago?

Vem kan du vara, vill du förklara det för mig?

Okej, det här med kändisar som ser likadana ut fortsätter förbrylla mig, så jag måste bena ut ytterligare ett gäng dead ringers.

Kan för övrigt tillägga att Liam Neeson/Ralph Fiennes-traumat återigen slog till när jag var och såg "Clash of the Titans" härom dagen. Ett tag trodde jag att det var Liam Neeson som spelade såväl Zeus som Hades, men efter en stund fann jag mig och svor återigen över lagen om allas likhet. I alla fall deras.

James? Sam? Chris? Sam? James?... James? Chris?

Ryan who?

James Caviezel, Sam Worthington och Chris Evans är tre herrar som jag ärligt talat inte förstår vem som är vem av. Det förvärras givetvis ytterligare av att de ofta har skäggstubb och snaggat hår, nåt slags blasécendréhårfärg, generiska vit amerikansk (även om Worthington är aussie) man-dragen och att ingen av dem är dundermegakänd, och därigenom mer minnesvärd. Dessutom är de rätt mediokra rent talangmässigt, at that. Sen finns också Ryan Reynolds, som inte är helt olik de redan nämnda männen han heller, fast skillnaden med honom är att han har lite större haka. Och att jag inte har en aning om vem han är. Alls. Men liksom, kolla på dem, WHO IS WHO?

James? T-Bone?

På gamla dar har regissören James Cameron börjat bli mer och mer lik musikern T-Bone Burnett, och snart kommer de tu vara helt oskiljaktliga. Då kanske man kan hoppas på ett musik- och regisamarbete som heter duga, åtminstone? Men visst, jag ser skillnad på dem, trots att de är vansinnigt lika. I alla fall än så länge, men om utvecklingen fortskrider kan jag inte lägre vara så säker på vem som är vem egentligen. Kanske får hålla utkik efter var de är placerade? Bakom kameran: James, bakom gitarren: T-Bone. Easy peasy, Japanesy.

Maria? Trini? Did you do something to your hair?

Nu följer två relativt okända fröknar, men som ändock är frapperande lika varandra. Den ena har mörkt, lockigt hår och den andra har ljust, lockigt hår, som för att förstärka likheterna i ansiktsdragen, samt som nåt slags kosmiskt jävelskap för att mindfucka folk (mig). Blonda Maria Pitillo spelar bombnedslaget Olivia Honey i "En Hon-djävuls Liv och Lustar" och reporterflickvännen från "Godzilla", samt svishar tydligen förbi i en handfull andra välkända filmer, medan Trini Alvarado återfinns i "The Frighteners", samt syns som en av March-systrarna i senaste remaken på "Unga Kvinnor", och i princip inget mer. De borde slagit sig samman och delat på karriären istället, så hade deras resumé varit dubbelt så lång. Logiskt.

I'm of Danish descent, and of that I am proud!

Och för att sätta mig själv ännu närmare senildemensens rand, så har jag också börjat röra ihop Viggo Mortensen med Mads Mikkelsen, inte för att de är så himla lika, utan helt enkelt på grund av att bägge är av dansk härkomst, och snygga. Men vafan, Le Chiffre - Aragorn, not the same guy. Hur svårt kan det vara egentligen? Ibland undrar jag vad som händer inne i mitt huvud, alltså.

Make 'em laugh

Nu har det varit väldigt mycket sjukdom och tråkigheter här, så nu tycker jag att vi piggar upp oss (mig? er? alla? HUZZAH!) med att prata om nånting betydligt roligare: komedier. Eller till och med extremt roliga komedier, komedier som får mig att skratta högt varenda gång jag ser dem, komedier som aldrig slutar vara sjukt, sjukt roliga. Givetvis finns det eoner med andra roliga filmer, men en del av dem, funny as they may be, är inte mogna att platsa här än, och merparten är helt enkelt inte lika roliga en andra, femte eller tionde gång, medan många klarar sig utmärkt genom många tittar, men ändock inte är sådär vansinnesroliga. Slå sig på låret och kackla hest medan skratt-tårarna sprutar-roliga, snackar jag om här. Såna filmer som jag nu kommer lista.

Utan inbördes ordning, och nu uppdaterad med två titlar jag lyckades glömma sist: here we go!

"Austin Powers: International Man of Mystery" (1997)
Det här är till och med en film som blir roligare och roligare, har jag märkt, vilket förstås kan ha att göra med att den bästa humorn tål att upprepas i oändlighet. Det är mäkta synd att det spelats in uppföljare (i plural, at that), för som enskild företeelse skulle "Austin Powers" vara värd så mycket mer. När en bra film får fläppiga sequels smutsas guldkanten på originalet ned. Ibland rejält, som när ursprungscasten väljer att delta igen. Och igen. Sorgligt, på sätt och vis, men låt inte de krystade efterföljande filmerna förstöra nöjet med denna oerhört tramsroliga pärla. Som en bonus höll jag på att gå åt i nya nivåer då den visades på tv härom dagen, med en, för den extrema ovanlighetens skull, underbart genomtänkt svensk textning: Random Task blev Allti Allo, Alotta Fagina blev Pullak Litta, och så vidare. All heder åt denne översättare, you go girl, eh, boy, eh, whatever!

"The Party" ("Oh, Vilket Party!", 1968)
Peter Sellers må ha peakat som Clouseau (och snälla, vi kan väl låta bli att nämna de vederstyggliga, nya versionerna med Steve Martin ever again? Tack.), och flertalet av "Rosa Pantern"-filmerna är onekligen riktigt underhållande, men inget klår "Oh, Vilket Party!", eller Sellers tolkning av den mild-mannered indiska skådespelaren Hrundi V Bakshi, i samma film. Den stillsamma slapsticken, den fantastiska förmågan att hamna fel, säga fel, eller bara göra fel, samt den frodiga samlingen udda existenser som alla upplever en fest de sent (who am I kidding - aldrig) ska glömma gör det här till ena av mina all-time favoritkomedier. För den oinsatte: teknologisk lyxvilla á la 60-tal, glammiga men ytliga gäster som blandas med ryska dansare och festsugna pre-hippieungdomar. Skumbad, fulla kypare, kaviarolyckor, löshår på vift, en elefant, birdie num-num, massor av sprit, kulturkrockar, cocktailmusik galore, oräkneliga tekniska missöden orsakade av huvdurollsinnehavaren och mycket, mycket mer. Framför allt är allt så försiktigt, inte alls snabbt och skrikigt och spring-i-dörrar, utan i bakgrunden, i förbifarten och subtilt. Men ändå alldeles lagom tydligt. Helt enkelt underbart.

"Monty Python and the Holy Grail" ("Monty Pythons Galna Värld", 1975)
Den här har länge varit rankad som världens roligaste film i mina ögon, och även om jag inte känner att den tronar ensam i sitt majestät längre, så är det tveklöst still going strong. Jag må vara en vandrande citatmaskin i allmänhet, men om det finns en film som jag kan så gott som utan och innan, så är det denna. Om vi säger såhär: det är omöjligt för mig att se en seriös riddarfilm utan att hela tiden återvända till Holy Grail inne i mitt eget, mycket roade, huvud. Som vanligt när det gäller Python-gänget så är allt oerhört smart, men samtidigt fruktansvärt dumt. Och att lyckas med den kombinationen är verkligen inte lätt, men trots det finns det ingenting jag inte älskar med "Monty Python and the Holy Grail", och ingenting som slutar vara kramp i magen-skrattframkallande heller. Det är inte för inte som den återfinns på Imdb's topp #250-lista, och dessutom så högt upp som plats #66.

"UHF" ("Vidioten", 1989)
Jag såg "UHF" när jag var ganska liten, och jag mindes senare i livet bara mycket splittrade bitar ur den: "Conan the librarian", "SUPPLIES!" och "Spatula City!", för att vara ganska exakt. Jag mindes också att jag tyckte den var hysteriskt rolig och jättekonstig, unlike någon annan film jag sett. När jag längre upp i åldrarna återigen drog mig dessa klipp till minnes och lyckades få tag i filmen igen, var det med viss bävan. Vi har väl alla älskat något i unga år, och vid en omtitt/-lyssning/-läsning fått hela klabbet förstört, eftersom det inte alls var så bra som man hade fått för sig. Så var inte fallet här. Det var tvärtom. Den var ÄNNU roligare än jag nånsin kunnat komma ihåg. Den är fortfarande olik alla andra filmer jag sett, även om den inte är fullt lika unik i sitt koncept längre. Men jag kan ändå inte påstå att det finns nån film som lyckats lika bra som just "UHF" med den här vrickade humorn. Men sitter nån där ute inne med vetskap om någon titel som kan mäta sig med Weird Al's sagolika värld av dagdrömmar, märkliga tv-program och ännu märkligare personligheter, så snälla, säg till!

"A Night at the Roxbury" (1998)
I "A Night at the Roxbury" är de bägge protagonisterna är så underbart inkompetenta, löjliga, osnygga och grymt underhållande att jag inte kan sluta skratta. Varje gång jag ser om den. Jag älskar snilleblixten att casta Will Ferrell (1.91) och Chris Kattan (1.68) som bröder, när de är i princip så olika utseendemässigt som två snubbar kan vara. Ah, the minor genius. Ah, det extremt tydliga och allnärvarande 90-talet, deras debila framtidsdrömmar, deras totala brist på upplevelser, deras sociala inkomptetens, deras orubbliga tro på sin egen koolhet, och alla sköna birollskaraktärer, I fucking love it! Filmen må vara sprungen ur en SNL-sketch, vilket generellt sett inte skulle kännas särskilt lovande (Hur mycket kul har de bjudit på i 35 års tid egentligen? "A Night at the Roxbury", "Sprockets/Dieters", "Dick in a box" och "Celebrity Jeopardy"* är det jag kan komma på - och allt detta är förvisso sinnessjukt roligt å andra sidan, men förutom de snilleblixtarna? Nja.), men ibland får de verkligen till det, di där amerikanska stå upparna.

* Det verkar omöjligt att hitta de fulla sketcherna upplagda, antingen är det bara ljud, som här, eller så är det nån idiot som klippt ihop en massa dravel som förstör poängerna. Synd på så rara ärtor, många av skitsen är djävulskt bra.

"Les Vacances de Monsieur Hulot" ("Semestersabotören", 1953)
Den som tror att man inte kunde göra humoristiska filmer förr måste helt klart tänka om, eller kanske byta ut glassen innanför pannbenet mot en fungerande hjärna, och se se någon av Tati's filmer. Gör om, gör rätt. Men se då helst "Semestersabotören", helt enkelt för att den är absolut bäst. Minns ni hur man tyckte att Mr Bean var jätterolig för sisådär 15 år sedan, och när det senare sänts i repris vrider man sig i plågor över hur platt och trist det känns? Well, Rowan Atkinson har i stort sett rippat Mr Bean rakt av från Jacques Tati's klassiska karaktär Monsieur Hulot, och sedan förstört den. Det som var roligt med Bönan är det som alltid varit roligt med Hulot, och i det senare fallet fortfarande är precis lika roligt, ska tilläggas. Tati lyckas hålla sin tysta, märkliga, klavertrampande karaktär precis lagom av allt, utan att kliva över några gränser, och han ger honom samtidigt ett mänskligt värde genom att låta honom bli omtyckt av grannar, vänner och släktingar. Mr Bean är istället fullständigt hopplös, nervös, väldigt oattraktiv och lökig, och känns i allmänhet ytterligt relationslös. For a reason. Monsieur Hulot, däremot, älskar man förbehållningslöst från första till sista stund. Som en bonus har "Semestersabotören" också en av de finaste ledmotiven nånsin. Hör och njut!

"Zoolander" (2001)
Ah, denna oslagbara modebashande ironiska storhet! Jag älskar att så många kändisar gör småroller som sig själva, fast ändå är det knappast sådana de är, och att ännu fler välkända ansikten syns i mindre roller. Jag rullar på golvet av skratt åt att det drivs så hejdlöst med kändisvärlden och modeindustrin, och framför allt att det görs så väl. Mängder av små, väluttänkta bildsekvenser, repliker och episka stylingval gjuter tillsammans med den absurda storyn och den exemplariskt castade skådespelarensemblen, en solid och välkomponerad komedi. En mycket, mycket dum, men ändock ut i fingerspetsarna finslipad och vass komedi. Och en film där Will Ferrell (Ja, jag har rätt svårt för honom generellt sett, och ändå återfinns han i det dolda i inte mindre än fyra omnämnanden i det här inlägget!) platsar perfekt dessutom, a difficult task indeed.

"Kung Pow: Enter the Fist" (2002)
Steve Oedekerk, som skrivit manus till bland annat "Bruce Almighty", "Ace Ventura: When Nature Calls" och är skapare av så gott som hela thumb-filmrepertoaren, ligger bakom den här minutiöst komponerade fejkfilmen, som består av omdubbade scener från mängder av gamla Hong Kong-filmer, numera hopsatta till en helt annan handling och dessutom med Steve själv inklippt i soppan. Och det är hysteriskt kul. Oedekerk gör alla röster själv, vilket förstås sänker seriositeten (is there any?) ännu ett snäpp och gör det hela ännu dummare. Dessutom har han en så skruvad humor att jag inte kan låta bli att gapskratta åt samma skämt igen och igen. Det enda som sänker filmen en aning är scenen där Oedekerk slåss mot en datoranimerad ko. Ja, en datoranimerad ko. Det låter bra när man skriver det såhär, men är det inte, tyvärr. However, allt annat förutom kossan sprider inomhus-solsken genom vilken regntung dag som helst, bara man har tillräckligt dålig humor. Och det har jag, damn, I do.

"Spaceballs" ("Det Våras För Rymden", 1987)
Mel Brooks är en brokig herre, en del av hans alster är rent ut sagt outhärdliga, medan många andra är rena fullträffar, men roligast av dem alla är ändå "Spaceballs", en av de avgjort bästa "Star Wars"-parodierna som finns att tillgå (missa för allt i världen inte "Blue Harvest", Family Guy-Star Wars-spoofen heller, löjligt bra). En given förutsättning för att kunna åtnjuta den här filmen är förstås att man ska ha sett "Star Wars"-filmerna. Mer än en gång, annars förlorar man väldigt mycket av det roliga, kanske nästan allt, rent av. Men eftersom "Star Wars" IV-VI är bland de bästa filmer som nånsin gjorts (partisk? moi?) så är det en win - win situation att se först dem, och sedan Mel Brooks högst oseriösa tolkning. En bra spoof är svårt att lyckas med, det kräver respekt och kärlek för originalet, men ändå tillräcklig självdistans för att kunna förstöra och förlöjliga och förvrida, och i det här fallet lyckas man riktigt, riktigt bra med hela paketet - från casting till manus till kostymer och hela vägen till visning, så flyter allt på så vansinnigt väl. Om jag var George Lucas hade jag kollat på den här filmen jämt och bara skrattat tills jag grät av lycka. Nu är jag inte George Lucas, men jag reagerar likadant ändå. Funny that.

So there you have it, närhelst livet känns grått, man är bakis som ett djur, behöver ha riktigt roligt i ett par timmar eller egentligen för vilket oklart skäl som helst, så kan man alltid finna glädje i någon av de fabulösa nio som nämns här ovan.

Det kan i alla fall jag, gång på gång.

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag undrar vad det är med tv-serier som gör att vissa håller för hur många tittar som helst, år ut och år in, medan andra känns fadda redan innan säsong två tagit slut. Fram för allt gäller detta komediserier. Komedi kan väl till mångt och mycket sägas vara en färskvara, en produkt av sin tid, i synnerhet när det gäller politiska skämt eller popkulturella referenser. Men det är knappast huvudingredienserna i de flesta framgångsrika serier ändå, så vad kan det då bero på?

När jag var yngre tyckte jag att "Våra Värsta År" och "Seinfeld" var hur kul som helst. Numera får jag mental stigmata så fort jag ser Al Bundy eller Jerry Seinfeld i rutan, och trycker snabbt bort dem med fjärrkontrollen. Att ens egen humor förändras med åren är ett påstående som nog stämmer in på de flesta, men oftast så handlar det om en utveckling snarare än en abrupt change of direction. Numera skrattar jag som en galning åt "Little Britain", trots att jag inte fann det underhållande alls de första gångerna jag såg det. Jag förstod att det skulle vara roligt, men jag tyckte bara inte det var det ändå. Det är en märklig känsla, att klart och tydligt se humorn, skämten, det roliga, men bara inte hålla med. Inte skratta. Precis så känner jag hela tiden för "The Office" (originalet, förstås). Jag SER var det ska vara kul men det ÄR bara inte det. Hur mycket jag än vill tycka det. Den amerikanska varianten går inte ens att prata om, jag förstår inte varför den finns, då den verkligen får min hjärna att koka över i akut oförstånd och skam å de inblandades vägnar.

Vissa serier klarar sig undan historiens dammiga hörn. Så vitt skilda serier som "Simpsons", "Vänner" och "Varan-TV" är serier som är precis lika roliga nu som då, och "Varan-TV" är till och med ännu roligare nu. I fallet med de första två, skulle jag tippa på det faktum att de bägge, om än på totalt olika sätt, vänder sig till ett väldigt stort åldersspann, är skälet till varför de fortfarande håller måttet, samt att bägge två varit och är i det närmaste omåttligt populära. Gällande "Varan-TV" så var jag nånstans i tonåren när det kom, och jag uppskattar helt enkelt deras humor ännu mer i nuvarande ålder, än jag gjorde då. Annat som gör mig nästan hysteriskt lycklig numera är "Family Guy", serien med mest referenser i världshistorien, I would venture to presume. Det värsta med "Family Guy" är när en sån där snabb blinkning till nånting dyker upp, och man inte känner till originalet, då sitter man bara och grämer sig att man inte fattade, för man VET att det var askul om man bara kände till det.

Min gamla älsklingsserie "Monty Pythons Flying Circus" håller dock hastigt på att tappa klangen för min del, vilket gör mig mer sorgsen än man kan ana. Det känns helt enkelt fel att inte garva av ett revben åt det längre, men jag antar att det är ojämnheten i serien som tar ut sin rätt. Vissa saker är absolut briljanta to this day, men vissa har alltid varit många pinnhål lägre, och det är de sketcherna som tar ner helhetsintrycket för mig numera. Jag antar att tv-serier i allmänhet är mer slipade och starkare producent-styrda idag än de var på Python-gängets tid. På både gott och ont. Python-filmerna är dock precis lika underbara som alltid, lyckligtvis. Ett par tv-serier som står och väger på en tunn lina i mitten av 'fortfarande bra' och 'nej jag vill inte se mer' är "Blackadder" (samtliga säsonger) och "South Park". Egentligen mest för att jag inte direkt kan säga nånting dåligt om dem, men jag är bara inte så sugen på att se dem längre. Pity.

Så, jag avrundar med att lista serier som verkligen inte roar mig alls, och som jag önskar livet ur: "The Office", "2½ Män", "How I Met Your Mother", "Christine", "Jesse", "Jims Värld", "Alla Älskar Raymond", "Tummen Mitt i Handen", "Mr Bean", "That 70's Show" och såna idiotprogram som "AFV" och "Hål i Väggen", som visserligen inte är fiktionella komediserier likt de andra, men tydligen ska man tycka det är roligt när folk trillar i vattnet, eller slår sig. Gång, på gång, på gång. Och några serier som en gång var roliga, men numera mest känns livströtta, är "Skål", "Frasier", och som sagt "Seinfeld" och "Våra Värsta år". Må de vila i frid snart.

Stenbockkoncernen

Eftersom TV-utbudet är så förbannat skralt och trist just nu så tänkte jag droppa några nya förslag som kanske livar upp i etern:

Laxfällan - Ett realityprogram om folk som inte kan sluta äta lax, leva med laxar eller på andra vis har osunda relationer till denna stackars fisk. Skepparkransade gubbar med träben eller krokhand kämpar för att förändra deltagarnas livsstil.

Bonde Söker Ensam Mamma - Säger sig självt, det är ju perfekt; Bonden behöver en slav som kan sköta korna och sopa förstukvisten, mamman behöver en ekonomisk försörjare till ungarna. Harmoni uppstår.

Alla Älskar Raymond & Maria - Spexig komediserie med one hit wonder-bandet Raymond & Maria i huvudrollerna. Och alla andra älskar dem, eller kanske hatar dem - det är det som är det roliga. Varje avsnitt innehåller också varsitt skämt om ointressanta tröjköp, med påföljande förinspelade fejkskratt.

Top Model Landsort - Hysteriska modemänniskor kommer till landet för att glamma till mjölkpigorna, massor av onödiga utmaningar ska klaras av och i slutändan koras en vinnare, vilket blir den som ser minst ut som en jordhög i ansiktet, förmodligen.

How I Met Your 2½ Mothers - "2½ Män" visas parallellt i split screen med "How I Met Your Mother", så blir vi av med skiten fortare.

I övrigt kommer all sport att förbjudas, annat än i speciella sportkanaler. Detsamma gäller för gudstjänster och sånt religiöst jolm, de kan sändas i radio eller via röksignaler om de nu måste sändas alls. I övrigt tycker jag att hysteriska galenpanneprogram á la "Hål i Väggen" borde förbjudas enligt lag. Alla läkarserier utom "House" och "Scrubs" kan bakas ihop till en enda, det är ju ändå ingen skillnad på dem. Tråkiga realityshower kan vi gott få mindre av också, finns det någon yrkesgrupp eller fejkad konstellation som inte dokumenterats via linsen vid det här laget?

Charles Nonsens

Apropå språket och struntprat lärde jag mig idag om gallimatias och rappakalja, och jag måste ju dela med mig av denna pikanta kunskap. Vi börjar med gallimatias, vilket tros härstamma från en av följande situationer:

I antikens Rom stals en tupp, vars ägare hette Mathias. Domaren i brottsmålet råkade uttrycka sig fel, och sa "Galli Mathias", när det egentligen skulle varit "Gallus Mathiae". Det förstnämnda betyder "tuppens Mathias" medan det andra betyder "Mathias tupp", vilket givetvis är korrekt. Eftersom "tuppens Mathias" var helt fel och dessutom helt ologiskt kom uttrycket gallimatias (eller gallimattias) till.

Den andra teorin om ordets ursprung härstammar från medeltidens Frankrike, där de universitetsstuderande Parisarna (inte krämbullarna) argumenterade så häftigt under sina disputationer att de kom att benämnas som stridstuppar. Man började då kalla deras verksamhet för stridstuppsvetenskap, efter latinets ord för tupp, "gaullus", och den grekiska ändelsen "-mathia", vilken betyder vetande - i folkmun gallimatias, helt enkelt. Eftersom ämnesvalen för dessa hetsiga debatter ansågs synnerligen märkliga och opassande, kom de att bli likställda med nonsens, varför själva ordet gallimatias förknippas med ren smörja, eller rappakalja.

Rappakalja, å andra sidan, är ett finskt ord, som kommer av sammansättningen av orden "rapa", som betyder smörja, och "kalja", vilket är svagdricka. Betydelsen är obegripligt tal eller tomt prat, alltså ungefär detsamma som gallimatias.

Helt underbara förklaringar på två rätt så märkliga ord!

You, robot

Jag tycker det är lite jobbigt med verifieringskoder på nätet. När man måste skriva nån nonsensramsa för att det man vill ha sagt ska få publiceras "för att hindra spam-robotar".

Men nåt som gör det roligare är att tänka på är om det faktiskt vore robotar som satt där och kommenterade, dagarna i ända. Tänk om de blir ledsna när deras kommentarer inte får synas? Allt de vill är ju att promota sin robotblogg kanske, de kan inte hjälpa att de kan skriva så himla fort att de kan promota den 50 gånger på två minuter.

Stackars robotarna, det är inte lätt att vara en o-person. :D

DIY 2 - the next level

Ååhh, jag glömde ju ett av de bästa hittepånamnen, samt att jag alldeles idag fick höra ett nytt, fantastiskt namn, i en reklam på tv! BLISS! I present to you:

Apelsinscarlet Johansson - Scarlett Johansson
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Hahahaha, det här är ett helt underbart användbart förnamn, man kan med fördel byta ut "apelsin" mot banan, citron, mobil, ägg, etc. :D Bonusfakta: jag drömde att jag skulle dra det här skämtet för Ålen, och i min dröm skrattade jag hejdlöst och sa sedan "Apelsinnicole Ritchie, hahahaha!" I drömmen fick jag en avmätt reakton men kunde ändå inte sluta skratta åt det lyckade skämtet. Några minuter senare insåg jag att jag sagt fel namn, hahahahaha. :D

Al Cappucino - Al Pacino
Ååhh, jag förstår inte varför jag inte tänkt på det här själv! Det är ju så enkelt, så klockrent! :D

DIY

Ibland är det roligare att hitta på saker själv, än att nöja sig med verkligheten.

Till exempel vad gäller namn. Ofta har jag och mina vänner konstruerat fabulösa smeknamn åt personer i vår umgängeskrets, som de aldrig fick höra själva, vilket nog var for the best, om vi säger så. Men sen kan man ju även döpa om kändisar, vilket är lika gott att dela med sig av.

Vem vet, kanske nån mer sitter och hittar på nya namn där ute, och känner sig manad att dela med sig? :D

Choklad Van Damme - Jean-Claude Van Damme
Det säger ju sig sjävt, det låter nästan som man säger choklad när man säger Jean-Claude. Tänk så trevligt att heta nåt så som fint som Choklad i förnamn också, åh, the envy!




Gyllene Hawn - Goldie Hawn
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Också mycket självförklarande, vi tar det på svenska så alla förstår, helt enkelt. :D Ett populärt grepp som återkommer senare i listan.





Whoopi Goldwhoopi - Whoopi Goldberg
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Heter man nåt så dumt som Whoopi i förnamn kan man lika gärna klämma in det en gång till i efternamnet. Whoopiwhoopi!






Robert Dunis Junior - Robert Downey Jr
Älska direktöversättningar som inte ens går att göra, alltså tar vi det närmaste vi kan komma på i stunden, och lägger till 'is' så det låter som ett smeknamn. Dunis. Mysiga, fina Dunis.





Staffan Sjömås - Steven Segal
Försvenskningarnas försvenskning! Segal = seagull = egentligen fiskmås, men sjömås är mer rakt översatt. :D Staffan Sjömås är mitt favvonamn of the bunch. Kanske för att det är allra dummast.




Diesel Vensington - Denzel Washington
Det här en actual felsägning av Jockes chef, helt underbart! För extra krydda kan man testa att blanda ihop Denzel med Vin Diesel, i alla fall om han egentligen heter Diesel i förnamn.





Sparris Hilton - Paris Hilton
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) En person man bara måste driva med, och som lämpligt nog ser ut som en sparris, to top it off!






Sylvester Stallfåne - Sylvester Stallone
En gammal klassiker jag och min bror använde oss av i yngre dagar. Enkel men klatschig!