Vem kan du vara, vill du förklara det för mig?

Okej, det här med kändisar som ser likadana ut fortsätter förbrylla mig, så jag måste bena ut ytterligare ett gäng dead ringers.

Kan för övrigt tillägga att Liam Neeson/Ralph Fiennes-traumat återigen slog till när jag var och såg "Clash of the Titans" härom dagen. Ett tag trodde jag att det var Liam Neeson som spelade såväl Zeus som Hades, men efter en stund fann jag mig och svor återigen över lagen om allas likhet. I alla fall deras.

James? Sam? Chris? Sam? James?... James? Chris?

Ryan who?

James Caviezel, Sam Worthington och Chris Evans är tre herrar som jag ärligt talat inte förstår vem som är vem av. Det förvärras givetvis ytterligare av att de ofta har skäggstubb och snaggat hår, nåt slags blasécendréhårfärg, generiska vit amerikansk (även om Worthington är aussie) man-dragen och att ingen av dem är dundermegakänd, och därigenom mer minnesvärd. Dessutom är de rätt mediokra rent talangmässigt, at that. Sen finns också Ryan Reynolds, som inte är helt olik de redan nämnda männen han heller, fast skillnaden med honom är att han har lite större haka. Och att jag inte har en aning om vem han är. Alls. Men liksom, kolla på dem, WHO IS WHO?

James? T-Bone?

På gamla dar har regissören James Cameron börjat bli mer och mer lik musikern T-Bone Burnett, och snart kommer de tu vara helt oskiljaktliga. Då kanske man kan hoppas på ett musik- och regisamarbete som heter duga, åtminstone? Men visst, jag ser skillnad på dem, trots att de är vansinnigt lika. I alla fall än så länge, men om utvecklingen fortskrider kan jag inte lägre vara så säker på vem som är vem egentligen. Kanske får hålla utkik efter var de är placerade? Bakom kameran: James, bakom gitarren: T-Bone. Easy peasy, Japanesy.

Maria? Trini? Did you do something to your hair?

Nu följer två relativt okända fröknar, men som ändock är frapperande lika varandra. Den ena har mörkt, lockigt hår och den andra har ljust, lockigt hår, som för att förstärka likheterna i ansiktsdragen, samt som nåt slags kosmiskt jävelskap för att mindfucka folk (mig). Blonda Maria Pitillo spelar bombnedslaget Olivia Honey i "En Hon-djävuls Liv och Lustar" och reporterflickvännen från "Godzilla", samt svishar tydligen förbi i en handfull andra välkända filmer, medan Trini Alvarado återfinns i "The Frighteners", samt syns som en av March-systrarna i senaste remaken på "Unga Kvinnor", och i princip inget mer. De borde slagit sig samman och delat på karriären istället, så hade deras resumé varit dubbelt så lång. Logiskt.

I'm of Danish descent, and of that I am proud!

Och för att sätta mig själv ännu närmare senildemensens rand, så har jag också börjat röra ihop Viggo Mortensen med Mads Mikkelsen, inte för att de är så himla lika, utan helt enkelt på grund av att bägge är av dansk härkomst, och snygga. Men vafan, Le Chiffre - Aragorn, not the same guy. Hur svårt kan det vara egentligen? Ibland undrar jag vad som händer inne i mitt huvud, alltså.

Don't look back in anger

Jag känner mig oftare och oftare så arg nu för tiden. Jag känner att jag bara inte kan ta mer, blir driven till min spets, och är formligen överfull av svärta och återhållen vrede. Och jag kan inte riktigt avgöra om det är bra eller dåligt.

Givetvis känns det inte så kul att vara så jävla förbannad så ofta, men samtidigt är det så oerhört skönt att få ur sig saker som jag tidigare i mitt liv hållit inne, redigerat, tänkt igenom. Jag har helt enkelt hållit tand för tunga i alltför många lägen. Det är befriande att vara vräka ur sig precis det jag känner, även om det inte är det smartaste eller trevligaste att göra, men det är det som känns mest rätt och mest sant. Alltså gör jag det. Jag kastar mig ut och vågar, och hoppas på att människor i min omgivning ändå vill stanna i min värld, trots att jag sätter hårt mot hårt ibland när jag måste, eller på att de som är regelrätta rövhål har vett nog att hålla sig undan efter att ha fått mer än sin beskärda piece of my mind.

Till en viss del beror det här nog på att jag faktiskt har fått nog, att jag helt enkelt inte har nåt tålamod kvar alls för mer saker som krånglar, går fel eller inte görs rätt. Sånt händer mig precis hela tiden, så när nästa sak går fel blir jag nästan hysterisk, eftersom jag bara inte orkar mer av den varan. Jag vill ha möjligheten att kontrollera det dåliga, så att jag kan slippa det i större utsträckning, men det är i säkert 90% av fallen saker som inte är resultat av att jag har gjort något fel, utan det är andra som är inkompetenta, vilket drabbar mig. Som det kan vara med en låt man hatade från början, är sjukt less på, men ändå måste höra om och om igen för att den spelas på radiostationen där man jobbar. Det ligger utom ens kontroll men det är så fruktansvärt jobbigt att man till slut exploderar för att de bara inte kan sluta spela låtjäveln. Jag vet att dåliga saker drabbar alla emellanåt, det är inte ett perfekt liv jag är ute efter, utan bara lite flyt, lite tur, och att slippa åka på den krångligaste vägen vad saken än gäller. Varenda gång.

Enough is enough

Så jag tror att jag behöver vara sån här, behöver förlora kontrollen lite mer och behöver stå för vad jag faktiskt tycker och tänker istället för att visa upp en polerad och sammanhållen version av mitt inre för omvärlden. Jag märker också att jag i de flesta lägen övertänker och analyserar läget alldeles för mycket, när jag egentligen bara borde göra så snart känslan av att vilja göra, infunnit sig, istället för att känna efter så förbannat, för det är då man bara står som en åsna mellan två hötappar istället. Men nackdelarna är som sagt att jag numera känner mig så ilsken så ofta, vilket inte är så trevligt, samt att jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera eller bete mig när jag har färre spärrar. Jag blir helt enkelt lite rädd för mig själv och känner mig ärligt talat rätt vilse ibland. Vad jag hoppas på genom att ge in för förändringarna, är att jag längre fram kommer ha mindre saker som ligger och skaver, mindre "jag skulle sagt si och så" och mindre ånger över hur någonting skett som ligger och bubblar och gör mig rastlös, irriterad och orolig.

För sånt har jag extremt mycket av. Saker som hänt för tio år sen kan göra mig nästan lika arg idag som det gjorde då, för att jag inte fick sagt hur jag verkligen kände, eller för att det inte fick något avslut, men när jag tänker på lägen då jag handlat på impuls och gett efter för min ilska tvärtom kan göra mig väldigt nöjd att tänka på. Även om situationen kanske inte blivit löst eller fallit ut så som jag hade önskat, så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, jag har sagt vad jag tycker och jag har stått upp för mig själv. Såna saker som ökar självrespekten, vilket i sin tur ökar andras respekt för en också.

Såna saker tycker jag är jävligt viktiga, såna saker värdesätter jag.

R-e-s-p-e-c-t!

Ännu mer dubbelgångare

Oh, Jocke påminde mig om att jag måste ta upp de läskiga likheterna mellan den otroligt vackra, men sedan länge mördade, Sharon Tate, och återigen Keira Knightley. I rättvisans namn är alltså Sharon också lik Natalie Portman, men ser man en film med miss Tate (till exempel alldeles fantastiska "Vampyrernas Natt" av hennes efterlevande make Roman Polanski) så är det nästan lite otäckt hur likt minspel och leende hon och Keira har. Således får de två stå som extrainsatta doppelgangers.

Same, same, but different

Vad är det för skillnad mellan Amy Adams och Isla Fisher? Allvarligt? Jag ser i princip inte vem som är vem av de två. Efter en bildgoogling kan jag konstatera att det inte är konstigt att jag blir förvirrad. Spöklikt lika! Liket leker! Jag blir på riktigt förvirrad över vem det är som är en shopaholic och vem som är lillayrran i "The Wedding Date". Jag tror inte det är samma, men det kan ju vara en konspiration också. Sånt där är svårt att bevisa.

Isla? Amy?

Samma sak med Ashton Kutcher och Josh Hartnett, jag har aldrig kunnat förstå mig på vem som är vem. De är väl inte lika lika (hehu) som fröknarna ovan, men inte fan märker jag nån skillnad på dem för det. De har konstiga namn med äckliga sche-ljud i, och de är ganska fula (så alla tycker att de är skitsnygga. Logiskt.), samt är bägge dåliga skådisar. En av dem är gift med Demi Moore. Ingen av dem gör nåt särskilt bra, så varför finns det två av dem?

Josh? Ashton?

En modern klassiker i lokalike-sammanhang är ju förstås Natalie Portman och Keira Knightley. De är nästan äckligt lika. Skillnaden är att Keira har underbett och Natalie har mer hull, plus att Natalie är Matilda och Keira är Elizabeth, det har jag koll på. Den ena är amerikan och den andra är britt. Sen är det ingen skillnad, ingen som syns i alla fall! När ska de spela systrar i en film egentligen? Undrar om Disney grämer sig att de inte gjorde en spexig "tvillingar som skilts åt vid födseln"-film med dem medan de var unga nog att godta en sån skitkass idé? Det verkar bara vara George Lucas som uppmärksammat saken när han svängde ihop en roll var åt dem i sina ohyggliga bastarder till prequels (Fy, George, fy).

Keira? Natalie? AMIDALA?

På äldre dar har jag också hemskt svårt att se skillnad på Liam Neeson och Ralph Fiennes, vilket bekymrar mig avsevärt - Liam Neeson är både bra och stilig, har aldrig haft några problem att känna igen honom förut. Det är Rob Roy och Oscar Shindler, jojomensan, känner honom väldigt väl, trevlig kille. Ralph Fiennes talang kan jag inte säga mycket om - Voldemort berör mig inte särskilt mycket - men han är för all del inte en ful karl heller. Men varför har jag börjat röra ihop dem? Är jag på väg att bli senil? Det blir verkligen inte bättre av att mr FAJN minsann också var med i "Shindler's List"! WTF? Stop messing with my head!

Ralph? Liam? SCHINDLER?

Och while I'm on the subject så måste jag tillägga att jag inte accepterar att hans namn uttalas Ray Fine. Ursäkta, Ralph = REJ? Precis som Arkansas = ARKINSAW, men ändå Kansas = KÄNSIS. Um, ok? Nänä, Rälf Fajn går jag med på, inget annat. Arkinsaw but still Känsis får jag nog leva med, ingen kommer fatta om jag säger Arckänsäs antar jag.
Halle Berry, nån som vet hur hennes namn ska uttalas? Kyle MacLachlan, är det MäckLachhhlen, MäckLåfflen eller nåt helt annat? Jag stör mig också oerhört på att det alltid sägs Henning Mank-ell, inte ManKELL. Det verkar ologiskt att säga Mank-ell, varför skulle man göra det? Finns det några bevis på att han faktiskt heter Mank-ell? Åh, dessa SVÅRIGHETER! THEY KILL ME! :D