28 oktober 2009

Don't look back in anger

Jag känner mig oftare och oftare så arg nu för tiden. Jag känner att jag bara inte kan ta mer, blir driven till min spets, och är formligen överfull av svärta och återhållen vrede. Och jag kan inte riktigt avgöra om det är bra eller dåligt.

Givetvis känns det inte så kul att vara så jävla förbannad så ofta, men samtidigt är det så oerhört skönt att få ur sig saker som jag tidigare i mitt liv hållit inne, redigerat, tänkt igenom. Jag har helt enkelt hållit tand för tunga i alltför många lägen. Det är befriande att vara vräka ur sig precis det jag känner, även om det inte är det smartaste eller trevligaste att göra, men det är det som känns mest rätt och mest sant. Alltså gör jag det. Jag kastar mig ut och vågar, och hoppas på att människor i min omgivning ändå vill stanna i min värld, trots att jag sätter hårt mot hårt ibland när jag måste, eller på att de som är regelrätta rövhål har vett nog att hålla sig undan efter att ha fått mer än sin beskärda piece of my mind.


Till en viss del beror det här nog på att jag faktiskt har fått nog, att jag helt enkelt inte har nåt tålamod kvar alls för mer saker som krånglar, går fel eller inte görs rätt. Sånt händer mig precis hela tiden, så när nästa sak går fel blir jag nästan hysterisk, eftersom jag bara inte orkar mer av den varan. Jag vill ha möjligheten att kontrollera det dåliga, så att jag kan slippa det i större utsträckning, men det är i säkert 90% av fallen saker som inte är resultat av att jag har gjort något fel, utan det är andra som är inkompetenta, vilket drabbar mig. Som det kan vara med en låt man hatade från början, är sjukt less på, men ändå måste höra om och om igen för att den spelas på radiostationen där man jobbar. Det ligger utom ens kontroll men det är så fruktansvärt jobbigt att man till slut exploderar för att de bara inte kan sluta spela låtjäveln. Jag vet att dåliga saker drabbar alla emellanåt, det är inte ett perfekt liv jag är ute efter, utan bara lite flyt, lite tur, och att slippa åka på den krångligaste vägen vad saken än gäller. Varenda gång.

Enough is enough

Så jag tror att jag behöver vara sån här, behöver förlora kontrollen lite mer och behöver stå för vad jag faktiskt tycker och tänker istället för att visa upp en polerad och sammanhållen version av mitt inre för omvärlden. Jag märker också att jag i de flesta lägen övertänker och analyserar läget alldeles för mycket, när jag egentligen bara borde göra så snart känslan av att vilja göra, infunnit sig, istället för att känna efter så förbannat, för det är då man bara står som en åsna mellan två hötappar istället. Men nackdelarna är som sagt att jag numera känner mig så ilsken så ofta, vilket inte är så trevligt, samt att jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera eller bete mig när jag har färre spärrar. Jag blir helt enkelt lite rädd för mig själv och känner mig ärligt talat rätt vilse ibland. Vad jag hoppas på genom att ge in för förändringarna, är att jag längre fram kommer ha mindre saker som ligger och skaver, mindre "jag skulle sagt si och så" och mindre ånger över hur någonting skett som ligger och bubblar och gör mig rastlös, irriterad och orolig.


För sånt har jag extremt mycket av. Saker som hänt för tio år sen kan göra mig nästan lika arg idag som det gjorde då, för att jag inte fick sagt hur jag verkligen kände, eller för att det inte fick något avslut, men när jag tänker på lägen då jag handlat på impuls och gett efter för min ilska tvärtom kan göra mig väldigt nöjd att tänka på. Även om situationen kanske inte blivit löst eller fallit ut så som jag hade önskat, så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, jag har sagt vad jag tycker och jag har stått upp för mig själv. Såna saker som ökar självrespekten, vilket i sin tur ökar andras respekt för en också.

Såna saker tycker jag är jävligt viktiga, såna saker värdesätter jag.

R-e-s-p-e-c-t!

Etiketter: , ,

4 Åsikter

Anonymous Linda:

Jag tänker att många gånger så är det väl logistik och byråkrati som jävlas med en snarare än att det rör sig om enskilda individers inkompetens. Fast naturligtvis kan man ju ha otur och råka på fullkomliga idioter också...

Appropå ilska och än mer galenskap så hade jag ett samtal med min pappa tidigare idag som bestämt sig för att sätta upp arga lappar (ja, arga lappar), en på brevlådan och en på ytterdörren, inför den kommande högtiden. Dessa lappar skulle då rikta sig mot "bus-eller-godis"-barnen och handla om hur sjukt detta amerikanska påhitt är och hur än mer sjuka föräldrarna till dessa barn är som släpper ut ungarna så att de kan TIGGA. "Varje år förstörs egendom för enorma pengar" var ett utav hans argument till mig när jag nästintill mållös hörde honom läsa upp sina aggressiva formuleringar... Jag vet inte om han inser att avsikten med lapparna (att bli lämnad i fred) kan få motsatt effekt, nämligen bus för hela slanten av arga föräldrar som vill sätta gringubben på plats. JESUS säger jag bara. Bara gnäll och gny hela jävla tiden. För all del med att ha åsikter och rätt att yttra dem men ibland är det läge att stanna upp och försöka känna på om det skulle kunna finnas andra sätt att se på det hela.

18:08  
Blogger Anna Nio:

Linda: Absolut, men det hindrar inte att man blir frustrerad och arg, bara för att det inte finns någon individ att skylla på. Tvärtom så känns det faktiskt ännu värre då, när man inte kan rikta sin aggression mot någon specifik, utan mot en hel myndighet, eller arbetsplats. Då finns det ju ingen man kan ställa mot väggen, ingen som kan få veta hut, ingen som kan ta sitt ansvar och erkänna sitt tillkortakommande. Förutsatt att man har rätt i sitt fräsande, förstås.

Hahahaha, ja, men det känns väldigt typiskt svenskt, med arga lappar och soffradikala utrop. Jag tror också att han kommer råka värre ut än annars. Tipsa honom om att det bara är att låta bli att öppna dörren om han hatar det så, det verkar vara bästa sättet att slippa vara så arg i det här läget. :D

18:15  
Anonymous Linda:

Nå... det hör ju till saken att han inte är helt hemma till kropp och själ just nu om man säger så. Han får bland annat idéer som kan få hans fulla uppmärksamhet ett par veckor i taget. Jag påtalade såklart hans fulla rätt att inte öppna dörren men han orerade bara om att de som ringer på "bryter lagen" eftersom de är inne på "privat mark"... Jag frågade honom hur han tänkte sig att en 7-åring eller så skulle kunna förstå hans skrivna budskap varpå han svarade att han ju kan göra en lapp som riktar sig mot barn och en som riktar sig mot föräldrarna... Så ja, det är ju inte den average arga-lapp-situationen riktigt ändå. Tyckte bara det blev lite dråpligt att återberätta delar av dagens samtal med tanke på ditt inlägg... :)

Och ja, det kan väl vara tjötigt att inte ha någon att rikta ilskan mot, det blir som att den studsar runt i ens inre som den där bollen i det där spelet (ja du vet). Men om man benar upp varför man är så himla arg och accepterar att man inte kan göra något åt vissa saker såsom myndigheter (nej det betyder inte att man ska äta upp all skit man får) så kanske man också har en chans att ändå få lite ro i sinnet... Vad vet jag. Jag funderar på om jag kanske eventuellt ska se Bonde söker fru idag. Det är ett riktigt bisarrt program.

Allt gott till dig och önskan om inre frid.

19:02  
Blogger Anna Nio:

Linda: Ah, på så vis. Nå, hoppas att han glömmer bort sin ilska och sina lappar snart och fokuserar på något mer givande projekt i så fall. :)

Jo, fast det är inte så svårt att lista ut varför man blir arg när man får dålig service eller en myndighet klantar bort viktiga papper. ;) Men annars ska man alltid gå till botten med saker som gör en ledsen eller arg fast man inte vet varför, absolut. Dock är det inte alltid man ändå kan göra nånting för att förändra skälen, men bara att veta hjälper i varje fall i viss mån.

Tack detsamma, och detta även till farsgubben din, förstås. :)

21:35  

Skicka en kommentar

<< Home