En dröm ger åt tanken vingar
Nu har jag hamnat i bloggkoma igen och inte skrivit nåt på nån vecka. Jag vet aldrig riktigt varför det blir så, men ibland känns det bara som en dimma i huvudet och inga knivskarpa iakttagelser (håhå, så högt man värderar sig själv här) eller putslustiga kåserier springs to mind. Det bara... grötar omkring där inne. Störigt, sa Bill.
Den här gången har jag åtminstonde sysselsatt skallen med annat vettigt, genom att påbörja en kvällskurs i mönsterkonstruktion, vilket är fucking fantastiskt fascinerande (F-müsli). En heeelt nyyy vääärld, för att citera monsieur Aladdin, rent av. Plötsligt fattar man hur plaggdelarna formas, mäts upp och sätts ihop, och man förstår det så mycket bättre än om man står och tittar på ett mönster utan en äppelrund och snäll sytant som förklarar hur landet ligger, intill sig. För en del av grunderna i mönsterkonstruktion är som att läsa en förbjuden skrift, massa hemliga standardvärden som man bara måste veta för att lyckas göra ett korrekt och fungerande mönster. Inte konstigt att jag aldrig lyckats på egen hand. Eller nåja, jag har verkligen inte försökt sådär enerverande mycket faktiskt. Jag la alltid ned tankarna innan jag kommit så långt som till mönsterbygge, och tur var väl det, för annars hade jag slösat bort mitt liv på att misslyckas med plaggkonstruktion - istället för att slösa bort mitt liv på just ingenting, som jag istället har gjort. Joråsåatteh.
Men nu har jag alltså börjat lära mig på redigt, och min vana trogen skenar fantasin iväg till Kamerun och åter, allra minst. Jag föreställer mig hur stört fina kläder jag kommer ha när jag fått kläm på det hela, och att jag kommer börja sy beställningar och sälja kläder till andra och ha en webshop och blablabla. Jag blir så trött. Det är väldigt trevligt att dagdrömma, men när så mycket som säkert 50% av ens liv bara handlar om dagdrömmar så känns det ganska ohälsosamt. Jag vill bara dagdrömma lite lagom, både i fråga om intensitet, och även hur långt drömmandet sträcker sig. Jag kan alltså planera in i detaljnivå om saker som totalt saknar verklighetsgrund. Det känns inte helt okej, egentligen.
Men det är svårt att hindra alla tusentals önskningar och tankar från att spilla över och rymma ut ur sina små skattkistor där inne, antar jag. Då är det bra att jag börjat nysta upp allt jag vill, starting with sömnad.
Äntligen.
Steg ett mot att realisera drömlandet, here we go.
Den här gången har jag åtminstonde sysselsatt skallen med annat vettigt, genom att påbörja en kvällskurs i mönsterkonstruktion, vilket är fucking fantastiskt fascinerande (F-müsli). En heeelt nyyy vääärld, för att citera monsieur Aladdin, rent av. Plötsligt fattar man hur plaggdelarna formas, mäts upp och sätts ihop, och man förstår det så mycket bättre än om man står och tittar på ett mönster utan en äppelrund och snäll sytant som förklarar hur landet ligger, intill sig. För en del av grunderna i mönsterkonstruktion är som att läsa en förbjuden skrift, massa hemliga standardvärden som man bara måste veta för att lyckas göra ett korrekt och fungerande mönster. Inte konstigt att jag aldrig lyckats på egen hand. Eller nåja, jag har verkligen inte försökt sådär enerverande mycket faktiskt. Jag la alltid ned tankarna innan jag kommit så långt som till mönsterbygge, och tur var väl det, för annars hade jag slösat bort mitt liv på att misslyckas med plaggkonstruktion - istället för att slösa bort mitt liv på just ingenting, som jag istället har gjort. Joråsåatteh.
Men nu har jag alltså börjat lära mig på redigt, och min vana trogen skenar fantasin iväg till Kamerun och åter, allra minst. Jag föreställer mig hur stört fina kläder jag kommer ha när jag fått kläm på det hela, och att jag kommer börja sy beställningar och sälja kläder till andra och ha en webshop och blablabla. Jag blir så trött. Det är väldigt trevligt att dagdrömma, men när så mycket som säkert 50% av ens liv bara handlar om dagdrömmar så känns det ganska ohälsosamt. Jag vill bara dagdrömma lite lagom, både i fråga om intensitet, och även hur långt drömmandet sträcker sig. Jag kan alltså planera in i detaljnivå om saker som totalt saknar verklighetsgrund. Det känns inte helt okej, egentligen.
Men det är svårt att hindra alla tusentals önskningar och tankar från att spilla över och rymma ut ur sina små skattkistor där inne, antar jag. Då är det bra att jag börjat nysta upp allt jag vill, starting with sömnad.
Äntligen.
Steg ett mot att realisera drömlandet, here we go.
Etiketter: Personligt, Sömnad
// Anna Nio kl 12.10.09
2 Åsikter
Jag tyckte det roligaste i syslöjden var att sprätta när man gjort fel. Jag gjorde ofta fel, så jag blev med tiden rätt bra på att sprätta; tyvärr var det nog det enda jag var bra på...:P
Hahaha, jag hatar att sprätta, just för att det betyder att man gjort fel, samt att det ger merarbete i onödan (istället för om man bara gjort rätt direkt istället)! :D
Skicka en kommentar
<< Home