Modemåsten, döden dö!

Jag har jättemycket kläder (allihop ser ut att ligga i en tunna.), och det har jag för att jag älskar kläder. Jag har alltid för mycket av dem, men ofta ändå inget att ta på mig. Jag har alla möjliga plagg i alla färger (utom brunt, beige, gult och lila) och jag älskar att hitta nya, fina plagg. Så när jag säger att jag älskar kläder, men hatar mode, tror jag att jag måste förklara mig lite ytterligare.

För mig är det väldigt viktigt vad jag har på mig. Inte för att jag vill utstråla nån uttänkt, kool image, inte för att jag vill visa hur bra koll på trender jag har och inte för att jag vill visa hur mycket jag kan spendera på kläder (då skulle jag gå i lump, trust me). Det är viktigt för att om jag inte klär mig så som jag vill så vantrivs jag nåt så fruktansvärt. Det kryper i huden och jag känner mig inte som mig själv. Jag vet att många tycker att identiteten inte sitter i stilen alls och att man ska veta vem man är utan en massa yttre prylar. Men jag vet vem jag är. Och jag behöver visa det, at all times. För när jag klär mig i kläder jag inte tycker om så känner jag mig främmande, falsk och feg. Som någon jag inte är. Det är samma sak med att ljuga, det är också väldigt svårt för mig. Jag vill vara ärlig och sann så ofta jag kan, so what att jag ser ut som ett stoppljus i andras ögon? Det är så jag ser ut på insidan, och det är så jag känner mig fin. Fler skäl behövs inte.

Min stil är inte en typisk stil, det är inte en stil som jag sett och köpt in mig på, det är en mix av allt jag gillar, helt enkelt. Och när jag dras till ett plagg i en affär kan jag ibland vara förvånad själv. Jag brukar säga att de bästa kläderna är de man inte kan bestämma sig för om de är fula eller fina. De är tveklöst mest intressanta, om inte annat. Och vem är jag att ifrågasätta vad jag tycker är fint? Om jag instinktivt uppskattar nånting så gör jag ju bara det, no questions asked. En egen stil sitter i ryggraden, inte i hjärnan, det är något man utvecklar om man bara låter det hända och inte funderar så jävla mycket på vad man vill uppnå eller visa - eller bevisa.

Det är därför jag ställer mig frågande och frustande åt tjejtidningarnas mantran om "så fixar du stilen", "vårens look", eller värst av allt: "modemåsten", åh, detta tvång! Man kan på fullt allvar läsa saker som att det är så skönt att den senaste trenden är a-linjefomrad, for instance, för de där ute som kanske inte är helt nöjda med sina figurer. Men ursäkta, skönt att det nu är en rådande trend? Du trivs i a-linjeformat, alltså? Varför i helvete när du inte det närhelst du så önskar, då? Det måste vara så begränsande och opersonligt att vara en trendslav, ingenting får man bestämma själv, i butikernas skyltfönster och i glossiga magasin ser man dagligen instruktioner på hur plaggen i nuet ska bäras. På nåt annat sätt går ju bara inte. Det är en evigt föränderlig uniform, och de flesta verkar frivilligt vilja bära den, ständigt livrädda för att bli tillrättavisade för att de inte uppmärksammat den senaste versionen, eller missförstått rådande look.

Men vet ni, jag har massor av dussinkedjan H&M's kläder, och jag har ändå en personlig stil, helt befriad från trender och måsten (annat än att jag måste trivas, men det är ett bra måste). Tricket är att köpa det man gillar, och kombinera det som man vill, istället för som man ska. Det kan väl för guds skull inte vara så svårt? Och en till newsflash: kläder går att bära mer än en säsong (detta förhatliga ord), man kan spara dem och fortsätta använda dem, år ut och år in, på massor av olika sätt, om man verkligen älskar dem.

Och älska dem ska man alltid göra, i alla fall om man bryr sig om kläder och stil, varför annars köpa dem? För att nån annan sagt att man måste? I say hell no, fuck the system!