Don't look back in anger

Jag känner mig oftare och oftare så arg nu för tiden. Jag känner att jag bara inte kan ta mer, blir driven till min spets, och är formligen överfull av svärta och återhållen vrede. Och jag kan inte riktigt avgöra om det är bra eller dåligt.

Givetvis känns det inte så kul att vara så jävla förbannad så ofta, men samtidigt är det så oerhört skönt att få ur sig saker som jag tidigare i mitt liv hållit inne, redigerat, tänkt igenom. Jag har helt enkelt hållit tand för tunga i alltför många lägen. Det är befriande att vara vräka ur sig precis det jag känner, även om det inte är det smartaste eller trevligaste att göra, men det är det som känns mest rätt och mest sant. Alltså gör jag det. Jag kastar mig ut och vågar, och hoppas på att människor i min omgivning ändå vill stanna i min värld, trots att jag sätter hårt mot hårt ibland när jag måste, eller på att de som är regelrätta rövhål har vett nog att hålla sig undan efter att ha fått mer än sin beskärda piece of my mind.

Till en viss del beror det här nog på att jag faktiskt har fått nog, att jag helt enkelt inte har nåt tålamod kvar alls för mer saker som krånglar, går fel eller inte görs rätt. Sånt händer mig precis hela tiden, så när nästa sak går fel blir jag nästan hysterisk, eftersom jag bara inte orkar mer av den varan. Jag vill ha möjligheten att kontrollera det dåliga, så att jag kan slippa det i större utsträckning, men det är i säkert 90% av fallen saker som inte är resultat av att jag har gjort något fel, utan det är andra som är inkompetenta, vilket drabbar mig. Som det kan vara med en låt man hatade från början, är sjukt less på, men ändå måste höra om och om igen för att den spelas på radiostationen där man jobbar. Det ligger utom ens kontroll men det är så fruktansvärt jobbigt att man till slut exploderar för att de bara inte kan sluta spela låtjäveln. Jag vet att dåliga saker drabbar alla emellanåt, det är inte ett perfekt liv jag är ute efter, utan bara lite flyt, lite tur, och att slippa åka på den krångligaste vägen vad saken än gäller. Varenda gång.

Enough is enough

Så jag tror att jag behöver vara sån här, behöver förlora kontrollen lite mer och behöver stå för vad jag faktiskt tycker och tänker istället för att visa upp en polerad och sammanhållen version av mitt inre för omvärlden. Jag märker också att jag i de flesta lägen övertänker och analyserar läget alldeles för mycket, när jag egentligen bara borde göra så snart känslan av att vilja göra, infunnit sig, istället för att känna efter så förbannat, för det är då man bara står som en åsna mellan två hötappar istället. Men nackdelarna är som sagt att jag numera känner mig så ilsken så ofta, vilket inte är så trevligt, samt att jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera eller bete mig när jag har färre spärrar. Jag blir helt enkelt lite rädd för mig själv och känner mig ärligt talat rätt vilse ibland. Vad jag hoppas på genom att ge in för förändringarna, är att jag längre fram kommer ha mindre saker som ligger och skaver, mindre "jag skulle sagt si och så" och mindre ånger över hur någonting skett som ligger och bubblar och gör mig rastlös, irriterad och orolig.

För sånt har jag extremt mycket av. Saker som hänt för tio år sen kan göra mig nästan lika arg idag som det gjorde då, för att jag inte fick sagt hur jag verkligen kände, eller för att det inte fick något avslut, men när jag tänker på lägen då jag handlat på impuls och gett efter för min ilska tvärtom kan göra mig väldigt nöjd att tänka på. Även om situationen kanske inte blivit löst eller fallit ut så som jag hade önskat, så har jag i alla fall gjort vad jag kunnat, jag har sagt vad jag tycker och jag har stått upp för mig själv. Såna saker som ökar självrespekten, vilket i sin tur ökar andras respekt för en också.

Såna saker tycker jag är jävligt viktiga, såna saker värdesätter jag.

R-e-s-p-e-c-t!