Regnbågsrandig soffa-dags

Jag är en periodpundare vad gäller andra människors bloggar. En del läser jag slaviskt i några månaders tid, sedan tröttnar jag och orkar inte med dem mer. Andra återkommer jag till med längre mellanrum, men återkommer gör jag till slut alltid. Andra ditchar jag för evigt efter en kort, men intensiv kärleksaffär. Ja, jag antar att jag är som folk är mest när det gäller bloggar. Jag byter runt och växlar intressen.

Generellt sett ska det mycket till för att jag ska orka engagera mig i främlingars bloggar. Det kräver sin man eller kvinna för att upprätthålla mitt spastiska intresse en längre period. Men just den sortens bloggar var vad jag tänkte passa på att tipsa om idag. Antingen vill jag att herr eller fru bloggare skriver om intressanta ämnen på ett vettigt och klartänkt vis, såsom monsieur Trettioplus eller fröken LikeABadGirlShould-Liza alltid lyckas med när det gäller samtid, feminism, rojalism, västvärldens idioti, eller för all del lättsammare ting såsom bra musik eller korkade insändare. Jag gillar även gentlemannen Wayne Nilsson för hans förmåga att bittert orera över de mest oansenliga ting på ett obegripligt intressant och underhållande vis, något han i min värld faktiskt är helt ensam om att lyckas med dessutom. En annan favortkategori är helt enkelt positiva människor med till synes roliga och/eller spännande liv. I den kategorin finns kreativa och fina Anna Ritar, godhjärtade energiknippet Elsa Billgren, alltid lika glada och globetrottande, festsugna NioTillFem-Sandra och jordnära och äkta (men ändå festliga och smyg-glammiga) Mats Strandberg.

Sen har jag för all del vänner och bekanta som även de kan få sin beskärda del av hurraropen, till exempel doktor Mården, som alltid lyckas formulera om även de enklaste ting till något vackert, och Fia, som alltid kan hitta en illasinnad syltburk att stoppa sina kritiska och vassa fingrar i. För mer av det positiva och spännande livet hos andra, kan man titta in hos Amanda, flickan som alltid har ett leende på läpparna, och jobbar på TV medan hon bor i Ungern, eller hos smarta Sanna, en duktig skribent som funnit lyckan på andra sidan jorden, och snart ska gifta sig i sina drömmars San Diego.

Så, där har du en lista på fint folk som förtjänar lite extra grädde på sina semlor. Spring iväg och läs om deras öden och äventyr nu. Eller så kan du stanna här, och fortsätta läsa mina ord, om du känner för det. Det går också bra. :D

När fan blir gammal blir han religiös

Av en händelse diskuterade vi för nån vecka sen religion här hemma. Eller, vänta, av en händelse diskuterade vi kokobängmänniskor här hemma, och kom därmed in på UFO-sekter, och givetvis scientologerna.

Min vana trogen att ha ett hum om det mesta men inte kunna bena ut riktigt vad det var jag visste så fick jag slå upp scientologerna på wikipedia. Och jävlar i min lilla låda vad jag skrattade åt deras så kallade "högre läror". Jag finner det också högst underhållande att de högre lärorna ursprungligen hölls hemliga för lägre stående medlemmar, vilket jag endast kan tänka mig beror på att om man försöker initiera nykomlingar i en religion, som dessutom inte direkt hör till en av de klassiska trosamfunden, så ska man nog inte börja med att berätta för dem om den onde härskaren Xenu, bossen för Galaktiska Konfederationen, som dödade massor av utomjordingar i vår planets vulkaner, vilket skickade deras odödliga själar upp i rymden där de hjärntvättades i 3D-biografer. För då skulle inte en käft som har så lite som hälften av sina nervtrådar rättkopplade vilja gå med. Jag har alltså inte hittat på det där, eller överdrivit det. Jag menar, bara en sån sak som att religionen är grundad av en sci-fi författare, go figure. Bonkers.

Men min tanke med att skriva om detta var faktiskt inte det öppna målet av scientologi-förlöjligande, utan att göra en jämförelse. De flesta av oss skrattar och skakar på huvudet åt Xenu och 3D-hjärntvätten, men samtidigt får man inte skratta åt att en kvinna blev preggo helt av sig själv och födde en son som var guds. Att det finns en enda gud som skapat hela världen på en vecka, att gubbar kan dela ett hav så folk kan gå torrskodda genom det eller att kvinnan är en biprodukt av mannens revben, till exempel. Men hur löjligt är inte allt det där, då? Eller att omskärelse är ett bevis på ett förbund med gud, att hävda att ett helt folk knallade genom en öken i 40 års tid? WTF?

Men folk tror på detta, fullt och fast, och att vara kristen, jude eller muslim är något som är fullständigt normalt och fullt accepterat. Vissa går förstås många steg längre, som kreationisterna (se för all del "Jesus Camp", en ojämn men intressant - och för en agnostiker skrämmande - dokumentär) inom kristendomen, som förnekar Big Bang, dinosaurierna och i princip hela klabbet som inte överrensstämmer med den bibliska historien. Fast egentligen känns kreationisterna mer på riktigt; De tror, och de tror på hela grejen. Även djupt troende kristna som inte delar kreationisternas övertygelse är ju egentligen mest bara fejkare, om man ska vara krass. Om man har en religiös skrift som man hävdar äkthet hos, hyser tilltro till och väljer att tillbe, då kan man väl rimligen inte välja att tro på bara vissa delar men inte andra? Eller att tolka om för att anpassa skriften till dagens moderna samhälle? Hardcore eller inget, så känner jag. Helst inget, förstås.

Vad som gör just dessa tre religioner ännu knäppare, är att de till stor del har samma grundstenar, och ändå har det alltid varit ett jävla liv om vem som har rätt och ena gruppen ser sig som så mycket mer värd än den andra och tredje. Jag ser det som att judendomen, som tidsmässigt förmodligen kom först, är Coca-Cola, kristendomen, som är hemskt lik judendomen och lite yngre och fräschare, är Cola Light och islam, som verkar helt annorlunda men egentligen jolmar på om samma saker som de andra två, är Pepsi. I stort sett samma sak, med några mindre variationer. Alla tror på Den Ende Guden, alla har Jesus med på ett hörn, alla hoppas på himlen och fruktar helvetet, de tror på en domedag lika mycket alla tre, så vad bråkar de om? Bitch, please! Jag likställer religionsgräl med småbarn i en sandlåda, eller högstadietjejer med attitydsproblem - två grupper vars mognadsstatus severly är ifrågasatta at any given time. Framför allt ter sig deras bråk som fullständigt meningslösa och helt blown out of proportion för en utomstående. Precis som dessa tre stora religioners oförmågor att samsas och respektera varandra gör för mig, som inte delar deras övertygelser nånstans.

Och furthermore så är religionens huvudsyfte, vilket ger den en stor del av dess existensberättigande, dess förmåga att sammanföra människor, att forma tillhörighet och igenkänning, skapa trygghet. Vilket även sport kan göra minst lika bra, om inte bättre. Det ska noteras att jag verkligen inte är en sportanhängare heller, men måste jag välja mellan att se människor sluta samman på grund av sin gemensamma dyrkan av prestationerna hos ett fotbollslag och sin gemensamma dyrkan av ett föråldrat, fördömande, totalt obevisat fantasifoster, så blir det rött kort för gudstokarna, helt klart. Huliganism och sportrelaterade bråk är ändå bara en droppe i havet i jämförelse med allt ofog som de organiserade religionerna hittat på i alla tider. När det gäller supporterbrawls är de inblandade nästan uteslutande de som faktiskt har en åsikt och insikt i vad bråket gäller, det vevas med nävar och ben, ibland stickvapen och det har alldeles säkert hänt att skjutvapen blandats in med. Men min poäng är att sportbråken involverar dem som frivilligt engagerat sig i ämnet, och som frivilligt deltar i våldet. De använder relativt rättvisa vapen (händer och fötter och skallar) och de tvingar inte andra som delar deras tro på sitt lag att vara med, undantaget för rättvisan, förstås, vilket faktiskt känns alldeles oundvikligt.

När det gäller religion så vet väldigt många som deltar, eller snarare drabbas, inte vad problemet är över huvud taget, skälet till osämjan började för så länge sen att det är så gott som bortglömt. De soldater som deltar är långt ifrån alltid frivilliga, valet av vapen är allt annat än rättvist, eftersom den med mest pengar givetvis kan ha de värsta vapnen, och även de flesta av sagda tillhyggen. Så gott som alla människor boende i landet där kriget utspelas blir inblandade, och många som inte deltar aktivt över huvud taget blir skadade eller dödade. Religionskrig pågår dessutom vääääldigt länge, en del verkar aldrig riktigt ta slut, utan blossar bara upp igen och igen och igen. En clean fist fight mellan de som är osams skulle jag vilja se, låt alla som inte är redo att slåss stå för det, och istället leva i samförstånd med de oliktänkande och -tyckande. Hatar man "de andra" för mycket? Fine, kör en duell eller nåt, put your fists where your mouth is. Men låt folk vara ifred annars. Det ska vara lika mycket snack som hockey, men det ska vara av personliga skäl och ett personligt val, val som inte innefattar oskyldiga eller ovilliga.

So, you tell me, vilket är egentligen mest rimligt, mest rättvist, och mest vettigt att lägga sin tro, sitt hopp och sin kärlek på? Utomjordingar, idrottare eller gudar?

Vem kan du vara, vill du förklara det för mig?

Okej, det här med kändisar som ser likadana ut fortsätter förbrylla mig, så jag måste bena ut ytterligare ett gäng dead ringers.

Kan för övrigt tillägga att Liam Neeson/Ralph Fiennes-traumat återigen slog till när jag var och såg "Clash of the Titans" härom dagen. Ett tag trodde jag att det var Liam Neeson som spelade såväl Zeus som Hades, men efter en stund fann jag mig och svor återigen över lagen om allas likhet. I alla fall deras.

James? Sam? Chris? Sam? James?... James? Chris?

Ryan who?

James Caviezel, Sam Worthington och Chris Evans är tre herrar som jag ärligt talat inte förstår vem som är vem av. Det förvärras givetvis ytterligare av att de ofta har skäggstubb och snaggat hår, nåt slags blasécendréhårfärg, generiska vit amerikansk (även om Worthington är aussie) man-dragen och att ingen av dem är dundermegakänd, och därigenom mer minnesvärd. Dessutom är de rätt mediokra rent talangmässigt, at that. Sen finns också Ryan Reynolds, som inte är helt olik de redan nämnda männen han heller, fast skillnaden med honom är att han har lite större haka. Och att jag inte har en aning om vem han är. Alls. Men liksom, kolla på dem, WHO IS WHO?

James? T-Bone?

På gamla dar har regissören James Cameron börjat bli mer och mer lik musikern T-Bone Burnett, och snart kommer de tu vara helt oskiljaktliga. Då kanske man kan hoppas på ett musik- och regisamarbete som heter duga, åtminstone? Men visst, jag ser skillnad på dem, trots att de är vansinnigt lika. I alla fall än så länge, men om utvecklingen fortskrider kan jag inte lägre vara så säker på vem som är vem egentligen. Kanske får hålla utkik efter var de är placerade? Bakom kameran: James, bakom gitarren: T-Bone. Easy peasy, Japanesy.

Maria? Trini? Did you do something to your hair?

Nu följer två relativt okända fröknar, men som ändock är frapperande lika varandra. Den ena har mörkt, lockigt hår och den andra har ljust, lockigt hår, som för att förstärka likheterna i ansiktsdragen, samt som nåt slags kosmiskt jävelskap för att mindfucka folk (mig). Blonda Maria Pitillo spelar bombnedslaget Olivia Honey i "En Hon-djävuls Liv och Lustar" och reporterflickvännen från "Godzilla", samt svishar tydligen förbi i en handfull andra välkända filmer, medan Trini Alvarado återfinns i "The Frighteners", samt syns som en av March-systrarna i senaste remaken på "Unga Kvinnor", och i princip inget mer. De borde slagit sig samman och delat på karriären istället, så hade deras resumé varit dubbelt så lång. Logiskt.

I'm of Danish descent, and of that I am proud!

Och för att sätta mig själv ännu närmare senildemensens rand, så har jag också börjat röra ihop Viggo Mortensen med Mads Mikkelsen, inte för att de är så himla lika, utan helt enkelt på grund av att bägge är av dansk härkomst, och snygga. Men vafan, Le Chiffre - Aragorn, not the same guy. Hur svårt kan det vara egentligen? Ibland undrar jag vad som händer inne i mitt huvud, alltså.

En annan sort

Jag skulle titulera mig själv som varande en person som har en egen stil, en personlig stil.

Jag började klä mig som jag ville när jag började gymnasiet. Jag märkte tidigare än så, att det jag tyckte var fint, inte överrensstämde med vad som gällde, var inne, eller bara VAR fint - no questions asked - enligt den stenhårda tonårsmentaliteten hos ett stereotypt högstadium i en mindre ort. Men eftersom jag var ett ovanligt förståndigt barn, så bidade jag min tid istället för att stångas med dessa feeble minded strömlinjeformade konsumenter. Jag köpte kläder som jag gillade, men sparade dem tills högstadiet skulle vara över, eftersom jag visste att då skulle jag aldrig se de där människorna, som inte betydde ett jota för mig ändå, igen. Jag visste att jag skulle läsa gymnasiet i en annan stad, med andra människor, och då, då kunde jag börja om. Som mig själv. Och det gjorde jag också.

Sen dess har jag klätt mig som jag vill, i det jag tycker om och trivs i, vare sig nån annan håller med om att det är snyggt eller inte. Min egen stil är väldigt blandad och har gått upp och ned och hit och dit under åren. Men en stil som jag aldrig trivs i, är den stereotypt kvinnligt sexiga, den öppna och inbjudande flaunt it of you've got it-stilen. Sure, jag kan ha hotpants eller korta shorts, eller magtröja, vilket givetvis också är ett sätt att visa vad jag har. Men jag väljer att bära dessa plagg på mitt sätt, för att jag trivs i dem och känner mig fin i dem, inte på ett "mmm, titta på mig, fan vad sexig jag är!"-vis, helt enkelt för att jag inte vill bli sedd på det viset. Varför skulle jag vilja att folk som inte känner mig tänker på att knulla när de tittar på mig? Blotta tanken gör mig ruskigt obekväm.

Personligen skulle jag således inte drömma om att gå ut i de klassiska kvinnliga attributen: höga klackar, bara ben, superkort kjol, djup urringning, långt, lockigt hår, och målade läppar - på samma gång (en eller två saker åt gången måhända emellanåt). Men redan där skulle jag känna mig alldeles för inbjudande och utlämnad åt andras fantasier. Å andra sidan tycker jag att man har rätt att klä sig som man vill, och inget av detta behöver betyda att man är dödskåt på varje levande karl inom en mils radie heller. Men det är när tjejer som är klädda i den här klassiska porr-looken börjar grinda och porra på dansgolvet samt flirta med allsköns främlingar vid bardisken som jag måste sätta stopp för min förståelse. Jag säger som sagt inte att det är fel att klä sig på det här sättet, eller att det är fel att visa sin sexualitet som tjej - men det är vansinnigt stereotypt för den kvinnliga vampen, hon som ångar ut sexualitet och som alla männen vill ha, att klä sig och bete sig enligt detta mönster. Och det är precis där jag känner mig som en helt annan sorts kvinna. För jag fattar inte alls varför man skulle vilja bli avklädd med blicken av främmande karlar, få snuskiga förslag av okända män, dansa nära och eggande med killar man inte vet nånting om, och så vidare.

Jag föredrar att låta främlingar se mig för den jag är, inte hur sexuell jag kan vara. Min sexualitet är något jag håller mellan mig och min partner. De gånger jag varit singel och träffat någon som jag fått upp intresset för har jag dessutom hyst tilltro till att sexualiteten lyser igenom tillräckligt utan att träffa någon mer än den den var avsedd för, samt utan att klampa på med orkanstyrka all over den utsedde motparten. Ibland kan jag ställa upp på att det ligger sanning i uttrycket "less is more". Det här är såna tillfällen. Dessutom ser jag inte alls nyttan i att visa sig tillgänglig och "kollamigråguuuuvasnyggjaeee" för hela lokalen på en och samma gång. Räcker det inte med en snubbe? Förslagsvis en som man faktiskt är nyfiken på eller intresserad av?

Om vi vänder på steken, och säger att det är en kille som flirtar med mig, för enkelhetens skull. Om samme kille går och slår lovar runt andra brudar samtidigt, så kan han ge sig fan på att mitt eventuella intresse tvärdör. Jaha, du vill ha mig, men även henne, henne och henne. Ska jag känna mig smickrad? Knappast. Hotad? Det kan vara tanken, men återigen ställer jag mig totalt frågande inför den mänskliga (eller i alla fall kvinnliga) naturen. Varför ska JAG kämpa för en man som uppenbarligen inte är villig att kämpa lika mycket för mig, utan lika gott kan ta vilken annan brud som visar intresse som helst? No way, José.

Det är inte så att uppmärksamhetsbehovet, denna mänskliga hörnsten, gått mig förbi. Merparten av alla människor behöver bekräftelse från sin omgivning. Så även jag. Givetvis blir jag glad om någon ger mig en komplimang, eller om en vän säger något peppande om något jag gjort, att känna uppskattning för min intelligens eller de råd jag ger till kamrater som behöver det. Allt det är viktigt. Men det är inte det enda här i livet. Dessutom måste jag lägga emfas på det faktum att värdet i de personliga boostningar man får, ligger just i att de kommer från människor som faktiskt lyssnat eller läst av dig. Människor som uppskattar dig för den du är, vänner eller tillfälliga bekanta, men ändock folk som har något hum om dig - inte bara random främling som stirrar dig i urringningen och egentligen inte minns vad du heter.

En så gott som okänd man som väser fram "Fan vad sexig du är" tar jag som en förlämpning, jag känner mig extremt avklädd och missförstådd (naken, exposed, rädd) när såna situationer uppstår. Hur fan fick han för sig att jag ville höra nåt sånt? Hur fan vet han hur sexig jag är, jag som inte ens tänkt en enda sexuell tanke i hans närhet? Jag som bara varit mig själv utan baktankar eller menande blickar och höftvickningar, jag hade hellre hört nåt i stil med "Fan vad rolig du är!", det hade gjort mig glad och stolt. Komplimanger i all ära, men alla komplimanger är inte trevliga, eller särskilt ärliga för den delen. Och den sortens ord betyder inget för mig. Jag frodas i ord och handlingar utförda i äkthet, omtanke, kärlek och styrka. Inte slika ting baserade på främlingsskap, sex, yta, status och pengar.

Men efter en genombläddring av vilket glossigt tjejmagasin som helst eller ett par minuter framför "Sex & The City"/generisk brudserie så förstår jag att den kvinnliga verkligheten är helt motsatt mot min egen. Tjejer vill få så mycket ytlig uppmärksamhet som möjligt, av så många män som möjligt, de vill känna sig sexualiserade och eftertraktade på det här generiska viset, de vill klä sig för att anspela på sex och för att behaga män. Och om de inte vill det så undrar jag varför det är den bilden man får av kvinnligheten genom i stort sett all media, samt varför kvinnor fortsätter köpa den bilden av sig själva. I know I don't.

Jag är verkligen av en annan sort, en sort som aldrig kommer platsa med deras sort. Och det är jag fanimig glad för.

Make 'em laugh

Nu har det varit väldigt mycket sjukdom och tråkigheter här, så nu tycker jag att vi piggar upp oss (mig? er? alla? HUZZAH!) med att prata om nånting betydligt roligare: komedier. Eller till och med extremt roliga komedier, komedier som får mig att skratta högt varenda gång jag ser dem, komedier som aldrig slutar vara sjukt, sjukt roliga. Givetvis finns det eoner med andra roliga filmer, men en del av dem, funny as they may be, är inte mogna att platsa här än, och merparten är helt enkelt inte lika roliga en andra, femte eller tionde gång, medan många klarar sig utmärkt genom många tittar, men ändock inte är sådär vansinnesroliga. Slå sig på låret och kackla hest medan skratt-tårarna sprutar-roliga, snackar jag om här. Såna filmer som jag nu kommer lista.

Utan inbördes ordning, och nu uppdaterad med två titlar jag lyckades glömma sist: here we go!

"Austin Powers: International Man of Mystery" (1997)
Det här är till och med en film som blir roligare och roligare, har jag märkt, vilket förstås kan ha att göra med att den bästa humorn tål att upprepas i oändlighet. Det är mäkta synd att det spelats in uppföljare (i plural, at that), för som enskild företeelse skulle "Austin Powers" vara värd så mycket mer. När en bra film får fläppiga sequels smutsas guldkanten på originalet ned. Ibland rejält, som när ursprungscasten väljer att delta igen. Och igen. Sorgligt, på sätt och vis, men låt inte de krystade efterföljande filmerna förstöra nöjet med denna oerhört tramsroliga pärla. Som en bonus höll jag på att gå åt i nya nivåer då den visades på tv härom dagen, med en, för den extrema ovanlighetens skull, underbart genomtänkt svensk textning: Random Task blev Allti Allo, Alotta Fagina blev Pullak Litta, och så vidare. All heder åt denne översättare, you go girl, eh, boy, eh, whatever!

"The Party" ("Oh, Vilket Party!", 1968)
Peter Sellers må ha peakat som Clouseau (och snälla, vi kan väl låta bli att nämna de vederstyggliga, nya versionerna med Steve Martin ever again? Tack.), och flertalet av "Rosa Pantern"-filmerna är onekligen riktigt underhållande, men inget klår "Oh, Vilket Party!", eller Sellers tolkning av den mild-mannered indiska skådespelaren Hrundi V Bakshi, i samma film. Den stillsamma slapsticken, den fantastiska förmågan att hamna fel, säga fel, eller bara göra fel, samt den frodiga samlingen udda existenser som alla upplever en fest de sent (who am I kidding - aldrig) ska glömma gör det här till ena av mina all-time favoritkomedier. För den oinsatte: teknologisk lyxvilla á la 60-tal, glammiga men ytliga gäster som blandas med ryska dansare och festsugna pre-hippieungdomar. Skumbad, fulla kypare, kaviarolyckor, löshår på vift, en elefant, birdie num-num, massor av sprit, kulturkrockar, cocktailmusik galore, oräkneliga tekniska missöden orsakade av huvdurollsinnehavaren och mycket, mycket mer. Framför allt är allt så försiktigt, inte alls snabbt och skrikigt och spring-i-dörrar, utan i bakgrunden, i förbifarten och subtilt. Men ändå alldeles lagom tydligt. Helt enkelt underbart.

"Monty Python and the Holy Grail" ("Monty Pythons Galna Värld", 1975)
Den här har länge varit rankad som världens roligaste film i mina ögon, och även om jag inte känner att den tronar ensam i sitt majestät längre, så är det tveklöst still going strong. Jag må vara en vandrande citatmaskin i allmänhet, men om det finns en film som jag kan så gott som utan och innan, så är det denna. Om vi säger såhär: det är omöjligt för mig att se en seriös riddarfilm utan att hela tiden återvända till Holy Grail inne i mitt eget, mycket roade, huvud. Som vanligt när det gäller Python-gänget så är allt oerhört smart, men samtidigt fruktansvärt dumt. Och att lyckas med den kombinationen är verkligen inte lätt, men trots det finns det ingenting jag inte älskar med "Monty Python and the Holy Grail", och ingenting som slutar vara kramp i magen-skrattframkallande heller. Det är inte för inte som den återfinns på Imdb's topp #250-lista, och dessutom så högt upp som plats #66.

"UHF" ("Vidioten", 1989)
Jag såg "UHF" när jag var ganska liten, och jag mindes senare i livet bara mycket splittrade bitar ur den: "Conan the librarian", "SUPPLIES!" och "Spatula City!", för att vara ganska exakt. Jag mindes också att jag tyckte den var hysteriskt rolig och jättekonstig, unlike någon annan film jag sett. När jag längre upp i åldrarna återigen drog mig dessa klipp till minnes och lyckades få tag i filmen igen, var det med viss bävan. Vi har väl alla älskat något i unga år, och vid en omtitt/-lyssning/-läsning fått hela klabbet förstört, eftersom det inte alls var så bra som man hade fått för sig. Så var inte fallet här. Det var tvärtom. Den var ÄNNU roligare än jag nånsin kunnat komma ihåg. Den är fortfarande olik alla andra filmer jag sett, även om den inte är fullt lika unik i sitt koncept längre. Men jag kan ändå inte påstå att det finns nån film som lyckats lika bra som just "UHF" med den här vrickade humorn. Men sitter nån där ute inne med vetskap om någon titel som kan mäta sig med Weird Al's sagolika värld av dagdrömmar, märkliga tv-program och ännu märkligare personligheter, så snälla, säg till!

"A Night at the Roxbury" (1998)
I "A Night at the Roxbury" är de bägge protagonisterna är så underbart inkompetenta, löjliga, osnygga och grymt underhållande att jag inte kan sluta skratta. Varje gång jag ser om den. Jag älskar snilleblixten att casta Will Ferrell (1.91) och Chris Kattan (1.68) som bröder, när de är i princip så olika utseendemässigt som två snubbar kan vara. Ah, the minor genius. Ah, det extremt tydliga och allnärvarande 90-talet, deras debila framtidsdrömmar, deras totala brist på upplevelser, deras sociala inkomptetens, deras orubbliga tro på sin egen koolhet, och alla sköna birollskaraktärer, I fucking love it! Filmen må vara sprungen ur en SNL-sketch, vilket generellt sett inte skulle kännas särskilt lovande (Hur mycket kul har de bjudit på i 35 års tid egentligen? "A Night at the Roxbury", "Sprockets/Dieters", "Dick in a box" och "Celebrity Jeopardy"* är det jag kan komma på - och allt detta är förvisso sinnessjukt roligt å andra sidan, men förutom de snilleblixtarna? Nja.), men ibland får de verkligen till det, di där amerikanska stå upparna.

* Det verkar omöjligt att hitta de fulla sketcherna upplagda, antingen är det bara ljud, som här, eller så är det nån idiot som klippt ihop en massa dravel som förstör poängerna. Synd på så rara ärtor, många av skitsen är djävulskt bra.

"Les Vacances de Monsieur Hulot" ("Semestersabotören", 1953)
Den som tror att man inte kunde göra humoristiska filmer förr måste helt klart tänka om, eller kanske byta ut glassen innanför pannbenet mot en fungerande hjärna, och se se någon av Tati's filmer. Gör om, gör rätt. Men se då helst "Semestersabotören", helt enkelt för att den är absolut bäst. Minns ni hur man tyckte att Mr Bean var jätterolig för sisådär 15 år sedan, och när det senare sänts i repris vrider man sig i plågor över hur platt och trist det känns? Well, Rowan Atkinson har i stort sett rippat Mr Bean rakt av från Jacques Tati's klassiska karaktär Monsieur Hulot, och sedan förstört den. Det som var roligt med Bönan är det som alltid varit roligt med Hulot, och i det senare fallet fortfarande är precis lika roligt, ska tilläggas. Tati lyckas hålla sin tysta, märkliga, klavertrampande karaktär precis lagom av allt, utan att kliva över några gränser, och han ger honom samtidigt ett mänskligt värde genom att låta honom bli omtyckt av grannar, vänner och släktingar. Mr Bean är istället fullständigt hopplös, nervös, väldigt oattraktiv och lökig, och känns i allmänhet ytterligt relationslös. For a reason. Monsieur Hulot, däremot, älskar man förbehållningslöst från första till sista stund. Som en bonus har "Semestersabotören" också en av de finaste ledmotiven nånsin. Hör och njut!

"Zoolander" (2001)
Ah, denna oslagbara modebashande ironiska storhet! Jag älskar att så många kändisar gör småroller som sig själva, fast ändå är det knappast sådana de är, och att ännu fler välkända ansikten syns i mindre roller. Jag rullar på golvet av skratt åt att det drivs så hejdlöst med kändisvärlden och modeindustrin, och framför allt att det görs så väl. Mängder av små, väluttänkta bildsekvenser, repliker och episka stylingval gjuter tillsammans med den absurda storyn och den exemplariskt castade skådespelarensemblen, en solid och välkomponerad komedi. En mycket, mycket dum, men ändock ut i fingerspetsarna finslipad och vass komedi. Och en film där Will Ferrell (Ja, jag har rätt svårt för honom generellt sett, och ändå återfinns han i det dolda i inte mindre än fyra omnämnanden i det här inlägget!) platsar perfekt dessutom, a difficult task indeed.

"Kung Pow: Enter the Fist" (2002)
Steve Oedekerk, som skrivit manus till bland annat "Bruce Almighty", "Ace Ventura: When Nature Calls" och är skapare av så gott som hela thumb-filmrepertoaren, ligger bakom den här minutiöst komponerade fejkfilmen, som består av omdubbade scener från mängder av gamla Hong Kong-filmer, numera hopsatta till en helt annan handling och dessutom med Steve själv inklippt i soppan. Och det är hysteriskt kul. Oedekerk gör alla röster själv, vilket förstås sänker seriositeten (is there any?) ännu ett snäpp och gör det hela ännu dummare. Dessutom har han en så skruvad humor att jag inte kan låta bli att gapskratta åt samma skämt igen och igen. Det enda som sänker filmen en aning är scenen där Oedekerk slåss mot en datoranimerad ko. Ja, en datoranimerad ko. Det låter bra när man skriver det såhär, men är det inte, tyvärr. However, allt annat förutom kossan sprider inomhus-solsken genom vilken regntung dag som helst, bara man har tillräckligt dålig humor. Och det har jag, damn, I do.

"Spaceballs" ("Det Våras För Rymden", 1987)
Mel Brooks är en brokig herre, en del av hans alster är rent ut sagt outhärdliga, medan många andra är rena fullträffar, men roligast av dem alla är ändå "Spaceballs", en av de avgjort bästa "Star Wars"-parodierna som finns att tillgå (missa för allt i världen inte "Blue Harvest", Family Guy-Star Wars-spoofen heller, löjligt bra). En given förutsättning för att kunna åtnjuta den här filmen är förstås att man ska ha sett "Star Wars"-filmerna. Mer än en gång, annars förlorar man väldigt mycket av det roliga, kanske nästan allt, rent av. Men eftersom "Star Wars" IV-VI är bland de bästa filmer som nånsin gjorts (partisk? moi?) så är det en win - win situation att se först dem, och sedan Mel Brooks högst oseriösa tolkning. En bra spoof är svårt att lyckas med, det kräver respekt och kärlek för originalet, men ändå tillräcklig självdistans för att kunna förstöra och förlöjliga och förvrida, och i det här fallet lyckas man riktigt, riktigt bra med hela paketet - från casting till manus till kostymer och hela vägen till visning, så flyter allt på så vansinnigt väl. Om jag var George Lucas hade jag kollat på den här filmen jämt och bara skrattat tills jag grät av lycka. Nu är jag inte George Lucas, men jag reagerar likadant ändå. Funny that.

So there you have it, närhelst livet känns grått, man är bakis som ett djur, behöver ha riktigt roligt i ett par timmar eller egentligen för vilket oklart skäl som helst, så kan man alltid finna glädje i någon av de fabulösa nio som nämns här ovan.

Det kan i alla fall jag, gång på gång.

Sick, sick, sick

Den senaste tiden har jag påbörjat några blogginlägg, men inte kunnat slutföra dem, det har bara känts splittrat och jag har varit trött och distraherad. Jag har inte heller läst mer än en enda bok under hela förra månaden. Jag påbörjade en till, men blev osugen direkt efter de första meningarna. Och sen kom jag mig inte för med att bara välja en annan istället.

Ibland hamnar jag i såna här svackor, där jag inte gör nånting som berikar hjärnan, direkt. Det känns alltid hemskt konstigt, och väldigt tomt. Framför allt tar det ett tag innan jag själv förstår varför det känns så fel, vad det är som fattas. Jag behöver sysselsätta hjärnan, annars blir jag rastlös och känner mig förvirrad, som om jag glömt nåt. På senaste tiden har det dock varit fler skäl än vanligt till att jag glömt bort att mata skallen - krånglet med magen har varit prio ett och två.

Men till min stora lycka har jag nu äntligen fått vetskap om vad som orsakat mig allt obehag, och det tog alltså en gastroskopi, en tilltänkt ytterligare gastroskopi, ett par rektoskopier, en koloskopi, en magnetröntgen, ett besök på akuten, en skiktröntgen, ett stort gäng läkarbesök, oräkneliga samtal till sköterskor, och en kapselenteroskopi. Plus allehanda jobbiga förberedelser och mer eller mindre obehagliga upplevelser. Och nu har jag säkert glömt nåt, eftersom jag försökt få rätsida på saken i över ett år vid det här laget.

I slutändan visar det sig ändå vara precis vad jag trodde från början, vad jag skulle satt mina stålar på om jag var en gambler och vad jag försökt tala om för läkarkåren att det måste vara: Crohns. Trots att det inte är särskilt underbart med en aktiv tarminflammation så är jag ändå helt överlycklig att ha fått vetskap om vad som plågat mig, att jag haft rätt i att det VARIT nåt som inte stämt (2-0 till mig mot läkarkåren nu, en poäng för ADD och en för Crohns), samt att det inte var IBS eller någon ytterligare sjukdom som kan härja runt i min stackars, lilla mage. Crohns har jag haft hela livet, och vetat om det sedan jag var nio bast, så det kan jag ta, det är jag beredd på.

Nu är det kortisonbonanza i nio veckor som gäller, sen hoppas jag på att allt blir frid och fröjd på insidan igen. Och att jag därefter kan återgå till att äta normalt också. Mmm, bröd, pasta, bulgur, bakverk, ÖL! *fradga*