En annan sort

Jag skulle titulera mig själv som varande en person som har en egen stil, en personlig stil.

Jag började klä mig som jag ville när jag började gymnasiet. Jag märkte tidigare än så, att det jag tyckte var fint, inte överrensstämde med vad som gällde, var inne, eller bara VAR fint - no questions asked - enligt den stenhårda tonårsmentaliteten hos ett stereotypt högstadium i en mindre ort. Men eftersom jag var ett ovanligt förståndigt barn, så bidade jag min tid istället för att stångas med dessa feeble minded strömlinjeformade konsumenter. Jag köpte kläder som jag gillade, men sparade dem tills högstadiet skulle vara över, eftersom jag visste att då skulle jag aldrig se de där människorna, som inte betydde ett jota för mig ändå, igen. Jag visste att jag skulle läsa gymnasiet i en annan stad, med andra människor, och då, då kunde jag börja om. Som mig själv. Och det gjorde jag också.

Sen dess har jag klätt mig som jag vill, i det jag tycker om och trivs i, vare sig nån annan håller med om att det är snyggt eller inte. Min egen stil är väldigt blandad och har gått upp och ned och hit och dit under åren. Men en stil som jag aldrig trivs i, är den stereotypt kvinnligt sexiga, den öppna och inbjudande flaunt it of you've got it-stilen. Sure, jag kan ha hotpants eller korta shorts, eller magtröja, vilket givetvis också är ett sätt att visa vad jag har. Men jag väljer att bära dessa plagg på mitt sätt, för att jag trivs i dem och känner mig fin i dem, inte på ett "mmm, titta på mig, fan vad sexig jag är!"-vis, helt enkelt för att jag inte vill bli sedd på det viset. Varför skulle jag vilja att folk som inte känner mig tänker på att knulla när de tittar på mig? Blotta tanken gör mig ruskigt obekväm.

Personligen skulle jag således inte drömma om att gå ut i de klassiska kvinnliga attributen: höga klackar, bara ben, superkort kjol, djup urringning, långt, lockigt hår, och målade läppar - på samma gång (en eller två saker åt gången måhända emellanåt). Men redan där skulle jag känna mig alldeles för inbjudande och utlämnad åt andras fantasier. Å andra sidan tycker jag att man har rätt att klä sig som man vill, och inget av detta behöver betyda att man är dödskåt på varje levande karl inom en mils radie heller. Men det är när tjejer som är klädda i den här klassiska porr-looken börjar grinda och porra på dansgolvet samt flirta med allsköns främlingar vid bardisken som jag måste sätta stopp för min förståelse. Jag säger som sagt inte att det är fel att klä sig på det här sättet, eller att det är fel att visa sin sexualitet som tjej - men det är vansinnigt stereotypt för den kvinnliga vampen, hon som ångar ut sexualitet och som alla männen vill ha, att klä sig och bete sig enligt detta mönster. Och det är precis där jag känner mig som en helt annan sorts kvinna. För jag fattar inte alls varför man skulle vilja bli avklädd med blicken av främmande karlar, få snuskiga förslag av okända män, dansa nära och eggande med killar man inte vet nånting om, och så vidare.

Jag föredrar att låta främlingar se mig för den jag är, inte hur sexuell jag kan vara. Min sexualitet är något jag håller mellan mig och min partner. De gånger jag varit singel och träffat någon som jag fått upp intresset för har jag dessutom hyst tilltro till att sexualiteten lyser igenom tillräckligt utan att träffa någon mer än den den var avsedd för, samt utan att klampa på med orkanstyrka all over den utsedde motparten. Ibland kan jag ställa upp på att det ligger sanning i uttrycket "less is more". Det här är såna tillfällen. Dessutom ser jag inte alls nyttan i att visa sig tillgänglig och "kollamigråguuuuvasnyggjaeee" för hela lokalen på en och samma gång. Räcker det inte med en snubbe? Förslagsvis en som man faktiskt är nyfiken på eller intresserad av?

Om vi vänder på steken, och säger att det är en kille som flirtar med mig, för enkelhetens skull. Om samme kille går och slår lovar runt andra brudar samtidigt, så kan han ge sig fan på att mitt eventuella intresse tvärdör. Jaha, du vill ha mig, men även henne, henne och henne. Ska jag känna mig smickrad? Knappast. Hotad? Det kan vara tanken, men återigen ställer jag mig totalt frågande inför den mänskliga (eller i alla fall kvinnliga) naturen. Varför ska JAG kämpa för en man som uppenbarligen inte är villig att kämpa lika mycket för mig, utan lika gott kan ta vilken annan brud som visar intresse som helst? No way, José.

Det är inte så att uppmärksamhetsbehovet, denna mänskliga hörnsten, gått mig förbi. Merparten av alla människor behöver bekräftelse från sin omgivning. Så även jag. Givetvis blir jag glad om någon ger mig en komplimang, eller om en vän säger något peppande om något jag gjort, att känna uppskattning för min intelligens eller de råd jag ger till kamrater som behöver det. Allt det är viktigt. Men det är inte det enda här i livet. Dessutom måste jag lägga emfas på det faktum att värdet i de personliga boostningar man får, ligger just i att de kommer från människor som faktiskt lyssnat eller läst av dig. Människor som uppskattar dig för den du är, vänner eller tillfälliga bekanta, men ändock folk som har något hum om dig - inte bara random främling som stirrar dig i urringningen och egentligen inte minns vad du heter.

En så gott som okänd man som väser fram "Fan vad sexig du är" tar jag som en förlämpning, jag känner mig extremt avklädd och missförstådd (naken, exposed, rädd) när såna situationer uppstår. Hur fan fick han för sig att jag ville höra nåt sånt? Hur fan vet han hur sexig jag är, jag som inte ens tänkt en enda sexuell tanke i hans närhet? Jag som bara varit mig själv utan baktankar eller menande blickar och höftvickningar, jag hade hellre hört nåt i stil med "Fan vad rolig du är!", det hade gjort mig glad och stolt. Komplimanger i all ära, men alla komplimanger är inte trevliga, eller särskilt ärliga för den delen. Och den sortens ord betyder inget för mig. Jag frodas i ord och handlingar utförda i äkthet, omtanke, kärlek och styrka. Inte slika ting baserade på främlingsskap, sex, yta, status och pengar.

Men efter en genombläddring av vilket glossigt tjejmagasin som helst eller ett par minuter framför "Sex & The City"/generisk brudserie så förstår jag att den kvinnliga verkligheten är helt motsatt mot min egen. Tjejer vill få så mycket ytlig uppmärksamhet som möjligt, av så många män som möjligt, de vill känna sig sexualiserade och eftertraktade på det här generiska viset, de vill klä sig för att anspela på sex och för att behaga män. Och om de inte vill det så undrar jag varför det är den bilden man får av kvinnligheten genom i stort sett all media, samt varför kvinnor fortsätter köpa den bilden av sig själva. I know I don't.

Jag är verkligen av en annan sort, en sort som aldrig kommer platsa med deras sort. Och det är jag fanimig glad för.