Some girls wander by mistake

Tjejer är ett jobbigt och konstigt folkslag.

Ja, för all del, jag är tjej själv och känner många helt underbara brudar, så givetvis är inte alla tjejer dumma i huvudet. Och dessutom finns det så många sätt att vara störande och idiotisk på, varav en hel del såklart är allmängiltigt, det vill säga att könet på idioten i fråga är irrelevant. Men en del saker som stör mig med vissa sorters människor är så gott som enbart tjejigt. Och stereotypt. Jag, som tillhör samma kön, förstår det inte alls och ser heller ingen som helst tjusning eller något värdefullt i det. Så givetvis måste jag avreagera mig i en lista, en lista över tjejigt beteende som jag avskyr. Varsågod!

Jag hatar tjejer som:

• klappar händerna med bara handflatorna, WTF is up with that? Blir ju för fan inget klapp av det, mest lite handtryckningsljud som bäst. Och fingrarna som spretar åt alla håll ser efterblivna ut.
• ler och pussar kind när de ses men sedan öser dynga över varandra närhelst de inte är i samma rum. Men ändå anser de sig vara de såtaste av vänner. Obegripligt.
• pussar kind överhuvudtaget, i tid och otid. Fucking lägg av, skaka hand eller krama, vi ska bara hälsa, inte leka Ryska Posten.
• tycker det är äckligt med rapar.
• tycker det är otäckt med våld i filmer, allt våld.
• överdoserar smink. Varför vill man se ut som en dödsmask i plytet?
• överdoserar parfym. Pruttar de väldigt mycket och försöker kompensera, eller kör de på aristokratins gamla beprövade fräschhetstrick att inte tvätta sig utan enbart ösa på mer parfym?
• på allvar älskar och gråter till romcoms, och tycker att de känns trovärdiga. Men INGEN kommer springa efter dig på flygplatsen, INGEN kommer bara plötsligt att förstå allt de tidigare inte förstått och bli din inbillade dröm-man. INGEN.
• läser chicklit, enbart. And loves it. Variation, FFS!
• läser glossiga brudmagasin och tar åt sig av all rotvälska som trycks där. Det är toxic waste för hjärnan, och jag menar inte på det bra sättet som ger en balla superkrafter.
• hittar på intrikata och inte särskilt trovärdiga anledningar till varför Killen inte ringt/är konstig/inte verkar gilla dem. Men gå och fucking fråga karln vad han sysslar med istället för att sitta där och älta!
• dummar ner sig själva för att de tror att killar måste få känna sig smartast och bäst. Sure, vissa killar måste det, men vad fan ska man med dem till?
• hatar sin fullt friska, normala och fina kropp för att den inte är airbrushad och skitsmal.
• pratar kalorier och metoder och helt seriöst tror på att nåt sånt ska hjälpa dem att gå ned i vikt (vilket de oftast inte ens behöver), men som ser skitsura ut när man talar om för dem att de måste äta rätt och träna, hela livet, eller hålla käften och vara lite mjuka, äta kaka, och vara glada.
• har sex fast de inte vill, eller har typer av sex som de inte vill ha. Ladies, sex är inte längre något som sker bakom äkenskapets lyckta dörrar, och enbart ett nödvändigt ont för artens fortlevnad; det ska vara kul, skönt, bra, frivilligt - ok?
• fejkar orgasm. For the love of god, VARFÖR?
• ser andra, attraktiva tjejer som hot, som rivaler och gör allt de kan för att vara så otrevliga som möjligt mot sina inbillade hotbilder.
• kallar andra tjejer för horor, slampor och luder. So what om nån ligger med många, eller "många" ens? Prata med henne istället och fråga om allt är okej. En del vill ligga med halva stan, en del vill det inte men gör det for all the wrong reasons ändå. Either way så är det fan inte ditt problem.
• tycker att alla tjejer som inte har barn eller inte vill ha barn bara "inte träffat rätt kille än" och är minde värda än mammorna här i världen. Moderskap gör dig inte till nåt förbannat helgon, alla väljer inte samma vägar i livet. Zip it och drick din jävla latte istället.
• är trendslavar och ser sig själva som vöööörsta viktigpettrarna som vet aaaaallt som behöver vetas. Och sen byter de stil var tredje månad, för att visa att de hänger med. Jävligt fritt val, där, jävligt vettig kunskap att absorbera in i minsta detalj. Not.
• köper väskor eller skor som kostar mer än en hel månadslön. Alltså. Handväskor och klackskor. Inte ens världens bästa, tåligaste resväska eller sjukt hållbara kängor, eller nåt man kan ha och verkligen använda i tjugo år.
• köper kläder/skor/väskor av ett visst märke, just för att det är det märket, och för att visa upp det märket - inte för att det är så sjukt snyggt eller bra.
• fryser ut en tjej ur gemenskapen. What are you, twelve?
• skvallrar, hela tiden, i synnerhet om saker som absolut inte är sanna för fem jävla öre.
• har svanktatuering. Nej, sluta, SLUTA SA JAG!

Sådär, nu känns det redan bättre! Kanske skulle fira med en LCHF-middag eller Luis Vuitton-väska? Nej? :D

En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

Ologiskt filmbeteende x 3

#1
När någon blivit abducted by aliens eller upptäckt värsta konspirationen och berättar det för sin fru/vän/mamma och denne reagerar med att skaka på huvudet och slå ifrån sig saken, skratta lite och säga att man har såna konstiga idéer. Men what the fuck? Om någon närstående till mig berättade såna saker skulle jag bli totalchockad och vilja höra varenda detalj, och göra mitt bästa för att skapa förståelse och relevans i saken. Jag skulle absolut inte utgå från att det var dumheter och verkligen inte bli sur och vilja släppa ämnet, alternativt tro att personen bara skojar, om personen insisterade på att det hänt, såna reaktioner är rent chockerande dumma i min värld. Har man inte mer tilltro till den som berättar historien än så, allra helst om det är en vuxen människa som påstår sig råkat ut för nånting ofattbart? Och även om det är ett barn, bör man inte respektera att ungen blivit skiträdd för nånting, även om man inte tror att det handlar om UFO:s, och försöka ta reda på vad det är? Närstående-muppar!

Rille har världens sämsta fru

#2
När helst tjejer håller i skjutvapen, så är det i stort sett alltid (undantaget krigarkvinnor, Lara Croft, onda jäntor och liknande) bara för att de verkligen, verkligen MÅSTE, och de är alltid livrädda och darrande och grinande, och när de lyckats skjuta, så slänger de alltid ifrån sig vapnet efteråt och ser helt förstörda ut. Då ska helst killen komma och trösta och se hård och stark ut. Inte för att det inte är troligt att man skulle kunna regera så om man befann sig i en kritisk situation och var tvungen att skjuta en annan människa, men varför är det bara TJEJER som porträtteras så? Jag tror inte ett ögonblick på att random snubbe utan mördarerfarenhet och större skjutvana skulle bete sig så mycket bättre, och jag tror inte heller att man skulle kasta vapnet och bara bryta ihop. Har man tagit sig samman så pass att man 1) fått tag på ett vapen, 2) plockat upp det, 3) siktat, och 4) skjutit, nog fan har man lite vett i skallen då? Och nog fan borde lite av det finnas kvar efteråt, så att man kan kolla att den man sköt på verkligen blev träffad, eller rent av dog? I annat fall kan man behöva det där skjutvapnet en stund till, och det känns som att det är nåt man borde ha i bakhuvudet. Stereotypa tjej-muppar!

Om vapnet sitter fast KAN man inte släppa det, SMRT!

#3
När någon har all möjlighet i världen att bara berätta rakt ut och exakt vad som behöver sägas, men envisas med att tala på ett dubbeltydigt vis eller att bara säga halva sanningen, vilket skapar helt onödiga missförstånd. Varför säger man bara inte vad man menar istället, på ett enkelt vis? Jag avskyr människor som måste vara otympliga och oklara, och inte bara kan säga vad de vill ha sagt, ÄVEN om det är svårt eller pinsamt. Eller de som bara flat out ljuger för att framstå som bättre än de är, och sen blir allt jättekomplicerat och folk blir ledsna eller kanske till och med dör på grund av skiten, de är fan ännu värre. Inget blir ju bättre av lögner eller oklara budskap som kan tolkas helt fel, det trodde jag var allmänt känt vid det här laget. Obskyra jävla hittepå-muppar!

Jävla idiot-George som aldrig kan säga sanningen

Dynamiska duos

Jag har förut skrivit om så kallade roliga tjejer, om hur de mestadels inte är särskilt roliga alls. Den värld jag då inriktade mig på var i huvudsak stå-upp komikernas sfär. Men det finns ju även andra roliga människor i tv, skådisar i komediprogram eller sketchbaserade humorshower, till exempel. Eller kanske den mest naturligt roliga men också därmed egentligen märkligaste formen av alla: den roliga kompisduon.

Den roliga kompisduon består av två polare som bägge är roliga, som kompletterar varandra, som känner varandra på riktigt och därmed också vet precis vad de kan och inte kan säga till varandra. Ni vet, Filip och Fredrik, Peter och Fredde, Erik och Mackan. Men vänta lite, det är nåt fel med den här bilden; Det är bara killduos. Jamen näha, men Reuter och Skoog då, eller Mia och Klara, skriker pottklippt rödstrumpa i bakgrunden nu. Icke sa nicke, käraste syster, dessa damduos sysslar med skriven komik, påhittade karaktärer, och faller alls icke under det avslappnade "stå och vara sig själv och ha kul med sin polare"-koncept jag syftar på. Förvisso har Settman och Granberg gett oss karaktärerna Ronny & Ragge bland annat, men de har förutom det, även varit en dynamisk duo en gång i tiden. Men varför är det så att det aldrig nånsin, mig veterligen, dykt upp en rolig tjejkompisduo i rutan? Vare sig i svensk TV eller utländsk. Har nån nånsin sett ett försök ens?

I know, I know, för att tjejer inte är roliga, som jag själv syrligt konstaterat. Except it isn't true, tjejer ÄR roliga, i alla fall ibland. Det är tyvärr bara så att de självutnämnt roliga tjejer som man ser i rutan eller på komikerklubbar, tyvärr inte är särskilt kul. Såhär är det: om man försöker vara rolig, är man inte särskilt rolig. Enkelt. Att vara rolig är nåt man bara är, såklart kan man finslipa det och bli ännu roligare, men det måste finnas där från grunden. Funny bones, it's a must. Den roliga duon är helt enkelt två normala snubbar som råkar ha gott om humor och en ypperlig kemi dem sinsemellan. Men såna tjejer finns också, så varför har de aldrig fått hosta nåt tv-program?

Delvis kan det ha att göra med att tjejer är såna backstabbers. Tjejer är sällan förbehållningslöst vänner för livet, ofta kommer grus i maskineriet och ofta splittras duon förr eller senare. En annan faktor som spelar in är förstås den mediala bilden av tjejer: snygg, sexig, lättsam. Ska du vara rolig också så ska du helst inte vara så himla snygg, då blir publiken förvirrad. Skäl tre är formodligen den rådande inställningen till roliga tjejer; Att de kan få lite programplats här och där men de kan ju inte lämnas ansvariga för att bara stå och vara kul, helt av sig själva sådär? Nä det får vi nog ta in ett par avspända killar för, sorry tjejer, ni kan väl vara smilsnygga värdinnor i Lyckohjulet, det räcker väl? Eller skoja lite om era barn på Släng Dig i Brunnen, om ni verkligen vill vara roliga.

Men seriöst, är det bara jag som tycker den rådande situationen är astrist? Som är less på de skojiga killduona (eller på att de är killar, snarare)? Som undrar var alla skitroliga tjejkompisar sitter och ugglar? Where have all the young girls gone, long time ago?

En annan sort

Jag skulle titulera mig själv som varande en person som har en egen stil, en personlig stil.

Jag började klä mig som jag ville när jag började gymnasiet. Jag märkte tidigare än så, att det jag tyckte var fint, inte överrensstämde med vad som gällde, var inne, eller bara VAR fint - no questions asked - enligt den stenhårda tonårsmentaliteten hos ett stereotypt högstadium i en mindre ort. Men eftersom jag var ett ovanligt förståndigt barn, så bidade jag min tid istället för att stångas med dessa feeble minded strömlinjeformade konsumenter. Jag köpte kläder som jag gillade, men sparade dem tills högstadiet skulle vara över, eftersom jag visste att då skulle jag aldrig se de där människorna, som inte betydde ett jota för mig ändå, igen. Jag visste att jag skulle läsa gymnasiet i en annan stad, med andra människor, och då, då kunde jag börja om. Som mig själv. Och det gjorde jag också.

Sen dess har jag klätt mig som jag vill, i det jag tycker om och trivs i, vare sig nån annan håller med om att det är snyggt eller inte. Min egen stil är väldigt blandad och har gått upp och ned och hit och dit under åren. Men en stil som jag aldrig trivs i, är den stereotypt kvinnligt sexiga, den öppna och inbjudande flaunt it of you've got it-stilen. Sure, jag kan ha hotpants eller korta shorts, eller magtröja, vilket givetvis också är ett sätt att visa vad jag har. Men jag väljer att bära dessa plagg på mitt sätt, för att jag trivs i dem och känner mig fin i dem, inte på ett "mmm, titta på mig, fan vad sexig jag är!"-vis, helt enkelt för att jag inte vill bli sedd på det viset. Varför skulle jag vilja att folk som inte känner mig tänker på att knulla när de tittar på mig? Blotta tanken gör mig ruskigt obekväm.

Personligen skulle jag således inte drömma om att gå ut i de klassiska kvinnliga attributen: höga klackar, bara ben, superkort kjol, djup urringning, långt, lockigt hår, och målade läppar - på samma gång (en eller två saker åt gången måhända emellanåt). Men redan där skulle jag känna mig alldeles för inbjudande och utlämnad åt andras fantasier. Å andra sidan tycker jag att man har rätt att klä sig som man vill, och inget av detta behöver betyda att man är dödskåt på varje levande karl inom en mils radie heller. Men det är när tjejer som är klädda i den här klassiska porr-looken börjar grinda och porra på dansgolvet samt flirta med allsköns främlingar vid bardisken som jag måste sätta stopp för min förståelse. Jag säger som sagt inte att det är fel att klä sig på det här sättet, eller att det är fel att visa sin sexualitet som tjej - men det är vansinnigt stereotypt för den kvinnliga vampen, hon som ångar ut sexualitet och som alla männen vill ha, att klä sig och bete sig enligt detta mönster. Och det är precis där jag känner mig som en helt annan sorts kvinna. För jag fattar inte alls varför man skulle vilja bli avklädd med blicken av främmande karlar, få snuskiga förslag av okända män, dansa nära och eggande med killar man inte vet nånting om, och så vidare.

Jag föredrar att låta främlingar se mig för den jag är, inte hur sexuell jag kan vara. Min sexualitet är något jag håller mellan mig och min partner. De gånger jag varit singel och träffat någon som jag fått upp intresset för har jag dessutom hyst tilltro till att sexualiteten lyser igenom tillräckligt utan att träffa någon mer än den den var avsedd för, samt utan att klampa på med orkanstyrka all over den utsedde motparten. Ibland kan jag ställa upp på att det ligger sanning i uttrycket "less is more". Det här är såna tillfällen. Dessutom ser jag inte alls nyttan i att visa sig tillgänglig och "kollamigråguuuuvasnyggjaeee" för hela lokalen på en och samma gång. Räcker det inte med en snubbe? Förslagsvis en som man faktiskt är nyfiken på eller intresserad av?

Om vi vänder på steken, och säger att det är en kille som flirtar med mig, för enkelhetens skull. Om samme kille går och slår lovar runt andra brudar samtidigt, så kan han ge sig fan på att mitt eventuella intresse tvärdör. Jaha, du vill ha mig, men även henne, henne och henne. Ska jag känna mig smickrad? Knappast. Hotad? Det kan vara tanken, men återigen ställer jag mig totalt frågande inför den mänskliga (eller i alla fall kvinnliga) naturen. Varför ska JAG kämpa för en man som uppenbarligen inte är villig att kämpa lika mycket för mig, utan lika gott kan ta vilken annan brud som visar intresse som helst? No way, José.

Det är inte så att uppmärksamhetsbehovet, denna mänskliga hörnsten, gått mig förbi. Merparten av alla människor behöver bekräftelse från sin omgivning. Så även jag. Givetvis blir jag glad om någon ger mig en komplimang, eller om en vän säger något peppande om något jag gjort, att känna uppskattning för min intelligens eller de råd jag ger till kamrater som behöver det. Allt det är viktigt. Men det är inte det enda här i livet. Dessutom måste jag lägga emfas på det faktum att värdet i de personliga boostningar man får, ligger just i att de kommer från människor som faktiskt lyssnat eller läst av dig. Människor som uppskattar dig för den du är, vänner eller tillfälliga bekanta, men ändock folk som har något hum om dig - inte bara random främling som stirrar dig i urringningen och egentligen inte minns vad du heter.

En så gott som okänd man som väser fram "Fan vad sexig du är" tar jag som en förlämpning, jag känner mig extremt avklädd och missförstådd (naken, exposed, rädd) när såna situationer uppstår. Hur fan fick han för sig att jag ville höra nåt sånt? Hur fan vet han hur sexig jag är, jag som inte ens tänkt en enda sexuell tanke i hans närhet? Jag som bara varit mig själv utan baktankar eller menande blickar och höftvickningar, jag hade hellre hört nåt i stil med "Fan vad rolig du är!", det hade gjort mig glad och stolt. Komplimanger i all ära, men alla komplimanger är inte trevliga, eller särskilt ärliga för den delen. Och den sortens ord betyder inget för mig. Jag frodas i ord och handlingar utförda i äkthet, omtanke, kärlek och styrka. Inte slika ting baserade på främlingsskap, sex, yta, status och pengar.

Men efter en genombläddring av vilket glossigt tjejmagasin som helst eller ett par minuter framför "Sex & The City"/generisk brudserie så förstår jag att den kvinnliga verkligheten är helt motsatt mot min egen. Tjejer vill få så mycket ytlig uppmärksamhet som möjligt, av så många män som möjligt, de vill känna sig sexualiserade och eftertraktade på det här generiska viset, de vill klä sig för att anspela på sex och för att behaga män. Och om de inte vill det så undrar jag varför det är den bilden man får av kvinnligheten genom i stort sett all media, samt varför kvinnor fortsätter köpa den bilden av sig själva. I know I don't.

Jag är verkligen av en annan sort, en sort som aldrig kommer platsa med deras sort. Och det är jag fanimig glad för.

MENS luta!

Så fort det ska slås slag för kvinnligheten eller på nåt sätt uppmärksammas att kvinnor faktiskt också kan göra nånting (vafan tvivlar folk på det för?), så känns det som att det måste handla om mens.

Ärligt talat, jag har ingen lust att prata om min menstruationscykel, den håller jag helst jävligt privat, thank you very much. Men tydligen ska man vara stolt över skiten och måla tavlor och hålla föredrag och gud vet allt. Jag är inte stolt över att jag har mens, det är bara en kroppslig funktion. En funktion som indikerar att ja, jag är kapabel till att odla bebisar i magen om jag så önskar, och det är i sig förstås en väldigt kool grej. Men det är också allmänt känt att det är sånt som kvinns kan. Inte alla, och många mår skitdåligt för att de inte kan. Men varför ska då vi som kan (eller förmodat kan, jag har aldrig testat) rub it in på dem som inte kan?

Och varför hylla nånting som biologiskt bara finns där, det är inte som att det är nåt vi frivilligt gör, direkt. Om man kunde välja att inte ha mens så skulle jag stå först i kön. Låt oss inte sticka under stol med att det faktiskt är jävligt trist, meckigt, oskönt, kladdigt, smärtsamt för många och i allmänhet bara äckligt att ha mens. Vem gillar att ha det så? Jag likställer att babbla öppet och högt om menstruation med att sitta och prata bajs med random människa. Eller att sitta i tv och prata om hur bra det är med bajs och att det är så naturligt och härligt. Det är också en kroppslig funktion som alla har, men den pratas det inte mycket om. Kanske för att folk har vett nog att inse att det inte är nåt som särskilt många finner intressant eller särskilt lämpligt?

Och handlar det inte om mens så ska det målas tavlor av kön eller dylikt. Men what. The fuck? Vill vi bli sedda som nånting annat än mödrar, döttrar och sexpartners eller vad? Såklart sexualitet ska få vara en del av både kvinnlighet och manlighet, men inte BARA det. Varför fokusera på kön och mens jämt? Varför inte på ballongflygning, båtbygge, hunduppfödning, författande eller precis vad fan som helst. Nej, det är inte särskilt kvinnliga saker, men so what, jag tycker inte de är särskilt manliga heller. Det är bara ett gäng random exempel på saker som man kan göra och vara bra på, och därmed kunna uppmärksammas för.

Jag skulle vilja se ett gäng män gå samman och hålla seminarum för manligheten genom att ställa ut kukmålningar och prata om prostatan, eller för den delen om avföring kanske. Det skulle ta hus i helvete. Sånt kan man ju inte göra, och de har det så bra redan, männen, de behöver inte dra mer uppmärksamhet till sig själva, och särskilt inte till sina kön, herreminje! Men det skulle bara vara exakt samm ask som många kvinnor gör, översatt till manligt. Om det inte är fult eller konstigt när det handlar om kvinnliga kroppsvätskor och -delar, varför är det så hemskt när det handlar om mänd diton?

Jag tycker man ska ge fan i alltihopa, är utled på att man för att bli tagen på allvar som kvinna måste vara arg, manshatande och med orakade armhålor och pottfrilla, samt högt gapande om menstruation och annat klet. Fortfarande. Varför kan man inte vilja uppnå jämställdhet och ändå sminka sig? Eller ha kort kjol men vara respekterad VD? Snygg men seriös, rolig men sexig.
Ungefär som en kille.
Med bröst.
Och mens.

Ankeborg

Ja, Anna Anka då. Egentligen borde ingen skriva nånting alls om henne, eftersom det är så uppenbart att hon slänger ur sig bestämda åsikter blandat med rent hittepå (som att hon kommit tvåa i Fröken Sverige), för att provocera och för att bli omtalad.

Men jag kände att jag ändå måste ta upp några av hennes åsikter. Merparten av det människan säger är fullständigt barockt och känns som det hör hemma på 40-talet, som bäst, eller 1800-talet, som sämst. Jag saxar ur den numera klassiska artikeln från Newsmill, "Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor":

"Här finns ingen jantelag. Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män."

Mjaha, det första, om jantelagen, kan jag tycka är helt okej att ogilla, det gör jag själv också, liksom att det känns som att de kvinnor som faktiskt vill vara hemmafruar, ta hand om sina barn och passa upp på sin man, ofta inte ses på med blida ögon här i Sverige. Jag tycker det är ett märkligt sidosteg i jämställdhetskampen, att döma ut gamla ideal helt. Är det inte bättre om man kan välja? Jag ser inget fel i att låta kvinnor vara hemmafruar, om det är det de önskar och om de har en partner som accepterar och trivs med situationen, samt klarar av att försörja hela familjen ekonomiskt, själv. Men likväl som jag talar väl om hemmafrun så anser jag även att de kvinnor som inte vill ägna sig åt detta, ska ha möjlighet att briljera inom vilket yrke de än behagar, och att det ska vara lika lön för lika arbete sinsemellan kvinnor och män.

Dessutom måste jag ifrågasätta att klassificera människor som Anna Anka som hemmafruar: en typisk hemmafru städar, tvättar, lagar mat, passar barnen och gör fint hemma, men Anna Anka har tjänstehjon till allt detta, så, vad gör hon hela dagarna egentligen? Hon borde snarare klassas som bihang, troféhustru eller gold digger.

"Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

En förolämpning? Hurdå? Jag anser det vara en förolämpning om mannen utgår från att man inte tjänar några egna pengar eller klarar av att ta hand om sig själv ekonomiskt. Dessutom tycker jag det är sjukt förolämpande om killen tror att jag tar för givet att han ska betala allt för mig, det skulle göra mig till en självisk, snål hagga, ärligt talat.

"Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter."

Och det gör INGA svenska män, eller? Har Anna Anka alltså dejtat ALLA män i hela landet? Wow! Men ärligt talat, en relation handlar inte bara om presenter och pengar. Klart det är trevligt med gåvor men det är inget man förväntar sig dagligen, eller faktiskt inget man förväntar sig alls, annat än på födelsedagar och julafton, och det är ju just det som gör små överraskningar så bra: att man inte förväntar sig dem.

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Varför i hela jävla världen är det tragiskt med jämställdhet? Snacka om att skjuta sig själv i foten, herregud. Varje kvinna som tar ställning för förlegade ideal MOT moderna diton gör hela kvinnligheten en otjänst. Som sagt, jag ser hjärtans gärna att det finns parallella ideal, men jag själv föredrar att ha en karriär framför att ta hand om hem och barn. Dock snackar jag inte dynga om den andra sidan, vilket hemmafrulaget Anna Anka tydligt gör mot karriärskvinnorna. Ett av de stora problemen som kvinnor har är att vi inte kan stötta och uppskatta varandra tillräckligt, det är alldeles för mycket skitprat, rykten, backstabbing och avundsjuka som florerar i alla samhällsskikt för det. Med en sliten 70-tals-mysfarbror-floskel så vill jag säga att om vi bara tar hand om varandra och jobbar tillsammans så skulle vi komma så mycket längre.

Dessutom låter det märkligt att uttala sig så negativt som att de amerikanska männen får panik av att vara själva med barnen, samt att de inte lagar mat, stryker eller byter blöjor, när detta alltså är den sortens män hon föredrar.

"Mina barn ser Paul och mig hela tiden. Man behöver inte sitta och leka med klossar för att vara en närvarande förälder. Var vi än reser tar vi med barnen - och barnflickorna."

Så man behöver inte engagera sig i barnets aktiviteter för att vara en närvarande förälder? Vad menas med närvarande? Är hon närvarande på samma sätt som när hon sitter i publiken till var enda konsert hennes man gör, helt uppglammad, för att i slutet av showen ställa sig upp och drottningvinka? En bra förälder ägnar kvalitetstid åt sina barn, och man tycker att Anna Anka, med sin stora stab av anställda som gör allt åt henne, skulle ha all tid i världen att bara umgås med sina barn, men det gör hon förstås inte. Det har hon barnflickor till.

"Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd."

Ställa upp på allt? Hon verkar se sin roll som hustru mer som en krävande anställning än ett kärleksfullt äktenskap med ömsesidigt givande och tagande.

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Och om kvinnan är den som är otrogen då, vad betyder det? Anna Anka verkar inte ha nån kännedom om att otrohet kan förekomma även i sexuellt fungerande relationer, eller att kvinnor precis lika väl som män kan vara de som skaffar lite swit lövin vid sidan av.

"Och så förfasar sig svenska folket nu över att jag är gift med en betydligt äldre man. Så fort en kvinna gifter sig med en äldre man heter det att hon är en prostituerad. Men ingen säger något om Demi Moore och Madonnas unga killar. Kan någon förklara vad det är för skillnad mellan mig och Ashton Kutcher? Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?"

Gör vi? Är det nån som brytt sig om deras åldersskillnad över huvud taget? Det är ju sjukt vanligt att mannen är äldre, och angående Demi Moore och gänget så pratas det väl en jävla massa om det, mer än om det varit omvända roller. Ta Harrison Ford och Calista Flockheart: stor åldersskillnad, men eftersom han är äldst så är det inte särskilt konstigt för folk. Det är också märkligt att jämföra sig själv med en söt valp, särskilt eftersom Anna Anka själv enligt den analogin har köpt en gammal hund.

"Här [i USA] håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

Nej, det är det inte. Det är hemskt. De amerikanska mammorna säger alltså till sina döttrar att de inte behöver ha nåt i skallen, bara de är snygga så de kan fånga en rik man så blir allt bra sen. Det får mig att vilja gråta att de för vidare ett sånt trångsynt tankesätt till nästa generation. Lyckligtvis gör inte alla amerikanska mammor detta, så allt hopp är inte ute än.

"En annan sak jag älskar med USA är inställningen till service. Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. /.../ Det är jag som ser till att de kan försörja sina familjer. De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn. Det kan bli ganska frustrerande ibland."

Här förstår jag faktiskt inte vad hon vill ha sagt. Hon älskar inställningen till service men hennes anställda går inte att prata med. Okej? Och anser hon verkligen att hon gör en god gärning genom att anställa illegala invandrare istället för de med laglig rätt att arbeta? Kortsiktigt kan man tycka att hon har rätt, genom att hon erbjuder dem jobb och betalar dem lön så utfodrar hon dem och hjälper dem. Jo, men de som har rätt att arbeta då? De illegala invandrarna tar tacksamt emot vilken lön som helst, eftersom de inte har möjligheter att bråka om saken, men detta sätter en lägre lönestandard för de som har rättigheter också. Vem anställer man helst, den som jobbar för hälften så mycket som den andra kandidaten, eller den som kostar en dubbelt så mycket?


Så långt har fru Anka gott om åsikter som jag inte förstår mig på, och inte heller delar. Men, hör och häpna, en del av vad hon säger hyser viss legitimitet:

"I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig - och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig."

Här håller jag till viss del med: alldeles för många lägger bara ned att klä upp sig och göra sig fin för sin partner efter att relationen blivit tillräckligt seriös, men det gäller både kvinnor och män. Hur många par känner man inte som bara sitter hemma och myser framför tv:n i sunkiga kläder, och tjockar till sig på chips och annat skräp? Allt för många.

Annars uppvisar hon samma tunnelseende som tidigare exempel, hon utgår från att det bara är männen som gör si och bara kvinnorna som gör så. Jag skulle tro att det är lika vanligt att det är kvinnan i relationen som vill skiljas, som att mannen vill det. Och jag tror inte att det vanligaste och mest utpräglade skälet skulle vara "för att min fru blivit ful".

"Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Ja, det förstår jag absolut. Ska man ha anställda så vill man givetvis att de ska vara duktiga på det de gör. Men om Anna Anka anställde kvalificerad personal, med erfarenhet och kunskap, så skulle det nog gå mycket bättre för hennes gräsmattor.

I övrigt låter hon som en bra arbetsgivare, på pappret, vill säga, som månar om boendemiljö och ledighet för sin personal. Det är det långt ifrån alla som gör.

"Vad jag vill komma till är att i USA handlar det om service. Det ger jobb åt massor av människor som annars hade levt i fattigdom. Om svenska folket hade lärt av USA skulle svenskarna få tid för varandra. Nu kommer de hem och är sura och ska städa och stryka. Det finns ingen kvalitetstid. Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."

Ja, genom att man i USA är mer inriktad på service och att tillhandahålla tjänster så skapas fler jobbtillfällen, vilket givetvis är bra. Dock gör det innevånarna till latare människor som är vana att allt som behöver göras, kan göras av någon annan, ofta mot en ganska oansenlig summa. Men om man har tillräcklig självkontroll så kan man förstås ägna den extra tiden och energin åt frivilliga hobbyprojekt och fritidsaktiviteter, samt åt att spendera kvalitetstid med sin partner och sin familj. Dock dristar jag mig att säga att de allra flesta inte har den självkontrollen, de allra flesta är för lata och bekväma för det, och passar istället på att sitta mer framför datorn eller tv:n, eller med någon annan föga givande och aktiv sysselsättning.

Att dagens ungdom är obildad och missunnsam håller jag också med om, det är åtminstonde så det ser ut att vara om man läser tidningar, ser deras beteende på communities och bloggar, samt möter dem i verkligheten. Jag har svårt att dra mig till minnes att någon i min egen generation nånsin var så otrevlig och betedde sig så illa som kidsen av idag allt som oftast gör. Och ja, med tiden minns man inte lika tydligt och detaljerat, och ja, det fanns nog ungdomar som var lika jävliga som de är idag, men merparten var det avgjort inte. Fram för allt är uppmärksamhetsbehovet hos ungdomarna idag ett svart hål, de verkar aldrig få nog, och de är så många, så många som måste bli sedda, uppskattade, älskade, hatade, hotade, vad som helst, bara folk märker dem. Tragiskt.

I ett klipp med bortklippta scener från "Svenska Hollywoodfruar" på Aftonbladet pratar hon vidare om fetma, hälsa och sexualitet, och säger bland annat:

"Du som kvinna måste vara bekväm att vara naken, och det är många kvinnor som inte är det, för att de har en skitäcklig kropp, och de vill ha alla lamporna släckta och de ska gömma sig under täcket. Jamen hur sexigt är det för en man, egentligen? /.../ Hur kan han njuta av det om inte du njuter av dig själv?"

Väldigt sant, jag hade tappat lusten direkt av att vara med nån som skäms och gömmer sig, och att ha lamporna släckta låter skittrist, man vill ju se den man ligger med, för guds skull! Att trivas i sitt eget skinn är enormt viktigt, och gör man inte det på grund av att man har en vikt man inte trivs med, då verkar det onekligen som en bra plan att ta tag i problemet.

Jag har valt att ta hand om mig själv, dels för mina barn, de behöver mig, och jag tycker det är jättesjälviskt när folk, helst mammor, är tjocka, för att där är så många sjukdomar, det är så många risker med att vara överviktig. /.../ Det är inte bara att se bra ut, det är inte det det handlar om, det handlar om att må bra på insidan. Om du kollar obesity i hela världen, den är enorm! Kolla diabetes, det är enormt i hela världen. Folk måste börja tänka: det är jag som gör det till mig själv."

Här håller jag helt med henne om att fetma och ohälsa brer ut sig likt ett tjockt lager majonäs över västvärlden. Hon har också en god poäng i att om man väljer att skaffa barn så har man ett ansvar gentemot sin avkomma, att må så bra man kan för att kunna vara den bästa föräldern för barnet, samt för att orka klarar av allt det arbete och den psykiska och fysiska påfrestning det faktiskt innebär med knoddar. Kul med en mamma som dör vid 45 års ålder för att hon inte äter rätt, kanske röker eller dricker för mycket, och inte motionerar alls. Det är knappast schysst mot barnen, eller mot sig själv, förstås.

Tyvärr verkar hon inte fullt ut leva som hon lär, eftersom hennes relation till sina barn verkar minst sagt kontrollerad och stel. Kvalitetstid med sina barn vet jag inte om hon förstått vad det innebär, ärligt talat.

Och det sista är mycket sant, folk måste verkligen börja förstå att det är du som bestämmer över din kropp, och du är ytterst ansvarig för hur du mår och i vilken form du är. Om du hellre äter ostbågar än går en promenad på 30 minuter så får du faktiskt skylla dig själv om du vantrivs med din kropp och din vikt, det är inte svårare än så. Och som vanligt menar jag inte de som har sjukdomar som påverkar vikt och hälsa, utan bara helt vanliga Svenssons som klagar på sin situation men inte gör något för att ta sig ur den.


Så, all in alla, är Anna Anka en vettig person?

Nej, det kan jag inte påstå, hon hyser som sagt väldigt många åsikter jag inte alls delar, och som syftar till att trycka tillbaka jämställdheten ett helt gäng år, och omintetgöra allt det som så många kvinnor, och män, har kämpat för, och fortfarande kämpar för, i många herrans år.

Det är inte okej i min bok.

Apropå manligt och kvinnligt

Yes, väl rutet, broder! Magnus Betnér har bra koll på läget med de livströtta könsrollerna. Videon hittade jag här, för övrigt.

Liten Tuva välter ofta stort lass. Hoppas jag.

Finaste Tuva

Jag vet att jag knappast ligger i skyttegravarna med att kommentera detta, men satan så bra gjort! Tuva Novotny vägrar ställa upp på samhällets idealiserade bild av kvinnor, kändisar och sexualitet, och hon vill bara prata om relevanta saker - sitt yrkesliv - när hon intervjuas. Det är ju klockrent!

Varför ska man egentligen läsa om random välsminkad kändisbrud och hennes träningsprogram, hundar, nya jeans eller vem hon ligger med? Jag ser inte intresset! Det är ju en person man inte känner, ergo: ointressant att skvallra om. De flesta av oss skvallrar i varierande grad, men jag tycker hela poängen dör ut är det handlar om nån man inte har någon personlig koppling till. Klart man vill berätta för andra vänner att den och den är preggo, eller att han och hon gjort slut, det är knappast konstigt, och dessutom korrekt och relevant information som bekantskapskretsen bör veta om sin gemensamma kamrat. Dessutom är det inte illvilligt skitprat.

Mången gång har jag funderat på hur det känns att vara skvallerjournalist, och vem det egentligen är som sitter och hittar på alla dumheter som skrivs om kändisarna. Vilket fantastiskt konstigt jobb att vara proffsljugare, märkligt att de inte blir stämda för förtal oftare än de blir egentligen. Intervjuer med skådespelare borde handla om deras agerande, filmval och situationer som uppstått under arbetets gång, inte vad de har i sitt kylskåp eller använder för hudkräm.

Men åter till Tuvas manifest, vilket lyder såhär:

”Efter tretton år som skådespelare har jag tagit ställning mot att medverka till att unga flickor strävar efter film- och modebranschens glamouriserande och ytliga utseendeideal.

Konkret innebär det att jag aldrig gör förstasidor, att jag vid fotograferingar inte använder mer smink än normalt och bara använder kläder som jag skulle kunna ha på mig privat.

Jag ville att ni skulle veta det, så att er stylist inte blir frustrerad över att jag vägrar ta på mig den superfunky pinke galla-kjolen och för att sminkösen ska slippa bära med sig den stora väskan.

Det kan verka naivt att tro att man kan göra skillnad, men detta är något jag uppriktigt ser som mitt ansvar.

Kära hälsningar Tuva”

Det är rakt på sak, kortfattat, konkret och med en sansad och trevlig ton. Alltså inte ett argt, skanderande jätteprojekt som basunerar ut skuld och härkomst. Hennes budskap är lättförståeligt, svårt att misstolka och dessutom ett underbart ställningstagande av Tuva Novotny, i egenskap av ung, vacker, och känd kvinna. Tycker jag. Allt utom "pinke galla-kjolen", vad betyder det? :D

Skratta pajazzo

Okej, nu måste vi prata om problemet med tjejer och humor.

Varför är tjejer, generellt sett, så jävla tråkiga? Jag menar, om du tänker efter, hur många killar med åtminstonde ett stänk av humor har du känt i hela ditt liv, och hur många tjejer? Inräknat alla klasskompisar och kollegor och random bekanta, inte bara dina bästa och närmsta personer, förstås. Såklart det finns roliga tjejer också, men de (vi!) är fan i underkant. En typisk tjej är utseendefixerad, gnällig, obsessar över män och deras OBEGRIPLIGA beteende, är intresserad av smink, hår, mode, bebisar och välgörenhet. I alla fall om man ska tro varenda film, tv-serie och glossigt tjejmagasin där ute. Och varför skulle alla dessa instanser ljuga, dag ut och dag in, år ut och år in? Någon sanning måste det ju finnas i saken. Att jag inte känner igen varken mig eller någon av mina tjejkompisar över huvud taget i dessa förutsättningar är förvirrande, men fram för allt jävligt skönt. Det verkar inte alls roligt att vara en typisk tjej.

Tjejer groomas från barnsben och lär sig att det enda som är viktigt är hur de ser ut och att de är så intagande och behagande som möjligt. För att männen ska vilja ha dem. Tjejer leker med bebisdockor och plasthästar och låtsatskök och teserviser, samt klär ut sig i mammas kläder och stolpar runt hemma framför spegeln i tio nummer för stora klackskor, med påskkärringsliknande försök till smink, i tioårsåldern. Killar lekar med actionfigurer och bilar, leker krig och brottas, lär sig att ta plats och höras och visa vilka de är.

När jag var liten så lekte jag med Barbie, My Little Pony och Spirograph, men också med bilar, lego och Star wars-gubbar. Jag ritade, hoppade twist och lekte popstjärna med ett hopprep, men jag slogs också med min bror, var ute och cyklade så fort jag kunde, och hade snöbollskrig. Var det min variation i barndomen som gjorde att jag utvecklade en hel personlighet, as opposed to en halv som det verkar som att dessa stereotypa brudar får? Jag tror att det har bidragit till stor del. Utforskar man bara en given sida av världen så blir man sån som de andra människorna i den sfären är. Provar man små bitar av andra världar lär man sig att hitta sin egen nisch och sin egen röst. Det låter rimligt.

Och kan vi då vara överrens om att en person med ensidig personlighet inte har mycket att komma med gällande humor? Jag läste en typisk tjejtidning nyligen, och i den hade de en artikel om humor och roliga tjejer. De roliga tjejerna var Mia och Klara, Carina Berg och Nour El-Refai, bland andra. Låt oss analysera detta: Mia och Klara har nåt slags "stereotypa kvinnor drivna till ytterligheter"-grej, Carina Berg blev känd då hon ledde ett kvinnomagasin (med humor), och Nour har medverkat i en humorshow om könsroller. Jag säger inte att det är fel att belysa kvinnoaspekter och att blanda feminism med humor, men varför, VARFÖR är det ALLTID det ENDA som kvinnliga komiker pratar om? Män kan skämta om precis vad som helst, kvinnor skämtar om barn, mens, hästar, shopping och sina korkade män. Hur kul är det? Inte jävla alls, enligt mina humornormer.

För att strö salt i mina ögon ytterligare, så fortsätter artikeln med att ge en festlig tipslista på hur man blir roligare, där det utlovas att om man följer dessa råd så upplevs man som självständig och charmigt kaxig (jag kräks mentalt). Kvinnorna som läser denna artikel uppmanas till att driva med sin dejt, försöka umgås med roliga människor - så att deras humor rubs off on you, testa att säga oväntade och knäppa saker för att se om folk tycker det är roligt, skicka ett knasigt sms [sic!] varje dag till valfri vän, och att inte vara rädda för att gapskratta. Ärligt? Jag baxnar, SKÄMTAR de (pun intended)?

Att man blir rolig av att umgås med roliga människor hoppas jag att de flesta inser att det inte stämmer, har du inget att tillföra själv så är du den tråkiga i ett roligt sällskap, punkt. Att driva med folk är ett sällan tillrådigt trick, särskilt om det är en dejt, a.k.a. en person du faktiskt nätt och jämt vet vad han heter, och att säga KNÄPPA SAKER för att SE OM DET ÄR ROLIGT - det är ju så bajsnödigt att jag inte ens kan kommentera det om jag inte samtidigt får mosa mina knytnävar i ansiktet på valfri läppglansskadad tråktjej! Knasiga sms, vad fan betyder det? Menar de att man ska skicka skämt som "Hörde du den om Kålle å Ada?" eller random osammanhängande meningar som "Fis mig i munnen, tjofaderittan!", eller vad? Och sist, men inte minst, min favorit: att inte vara rädd för gapskrattet. Ursäkta? Skrattar inte tjejer högt? Är det verkligen så jävla illa?

I så fall vill jag fälla en tår för kvinnligheten. Vi har en lång, lång väg kvar att vandra.

Oh crap

14 As a 1930s wife, I am Very Poor (Failure) Take the test!

Hahaha, jag är visst ingen vidare 30-talshemmafru, typiskt! :D

Snygg tjej?

Tjejers främsta mål i livet är att vara så snygga och sexiga som möjligt.

Ja, ja, det är bakåtsträvande och överjävligt. Men sant. Allt går ut på att vinna gillande av män. Man ska sminka och dölja och framhäva och glittra och dofta och förlänga och förminska och på intet sätt visa hur man egentligen ser ut. Eller är. Ser man till media i form av TV-program, veckotidningar, dagstidningar, filmer och internet så lyser den eftersträvansvärda kvinnliga imagen grällt som satan: du ska vara snygg, kvinna. Men vem gagnar det?

Tuttbrudar, kända endast för ja, sina plasttuttar.

Sen att vi i Sverige är en bit på väg med jämlikhet, lika lön, kvinnor i mansdominerade yrken och vice versa, kvinnliga chefer, kombinera barn och karriär, etc, hör inte hit. HUVUDSAKEN är att du är snygg. Ta vilken tjejtidning som helst: 80% av innehållet är totalt utseendefixerat, resten handlar om hur man ska förstå sig på killar eller njuta av sex. Sen har de pliktskyldigt några sidor om inredning, böcker, film, teknik (mest hur söt nya iPoden är) och matlagning också. Även de tidningar som riktar sig till småtjejer och brudar i yngre tonåren är fulla med sminktips och annat trams. Vad fan? När jag var runt 10-12 så var det hästar och en oskuldsfull avståndsdyrkan av popstjärnor som var the big thing, men numera kan jag se prepubertala flickor gå runt i string och mascara, flirtandes med jämnåriga, eller gärna äldre, killar. Varför sysslar media med denna hets mot vuxenlivet? Jag kan förstå att tjejerna själva är nyfikna, men tidningarna, vad sysslar de med? Skapa minikvinnor av barn? Jaha, och vem gagnar det?

So Cosmo says you're fat? Well, i ain't down with that!

Jag undrar när det upphör att vara okej att vara barn, för just dagens barn? När börjar de tänka och känna att de ska se så vuxna ut som möjligt? Vem är det som bestämmer att det går bra med velourbyxor ena dagen men inte nästa, då är det tajta märkesjeans som gäller istället? Klart jag också ville vara vuxen när jag var liten, det är nog bara naturligt och lite av ett monkey see/monkey do-beteende. Men det är skillnad på när jag som tioåring stolpade runt i mormors gamla klackskor hemma i hallen, beundrade mig själv i spegeln och låtsades att jag hade en fin klänning och tjusig mejk, än på att faktiskt VARA sminkad, och dessutom iförd spetsunderkläder. Till vardags. I mellanstadiet. Hur resonerar föräldrar till dagens flickor? Ser de inte kopplingarna mellan en prunkande, alltför tidig, sexualitet och hål i öronen, rouge och åtsmitande kläder? Varför uppmuntras detta? Vem fan gagnar det?

En ung och oskyldig Lindsay. Fast med smink, förstås.

Är du dock en vuxen (nåja) kvinna och vill synas i TV är det bäst att du är beredd på att vara så galen som möjligt. Om du inte är en ensamstående mamma, förstås, då gör du säkrast i att vara motsatsen. Hur skulle den typen av program som "Ensam Mamma Söker" funka om en Slitzbrud var med? En ensamstående silikonbrutta med knodd, skulle hon få vara med i den pruttromantiska stämningen och få rykta Gotlandsruss med Stefan, 38 år, fastighetsmäklare? Skulle det inte bli ramaskri bland tittarna om så var fallet? Det är ju tydligen så att porrklonerna ska vara vilda och sexiga, medan mammorna ska vara frumpy och mysiga, lite trista sådär. Gud förbjude att de beblandas, unclean, unclean! I want the shiny people over here, and the happy people over there! I de flesta av TV-rutans dokusåpor gäller det dock för dagens kvinnor att visa så mycket hud som möjligt och vara så subbig du bara kan, och ju mer oäkta du ser ut, desto bättre verkar det vara. Visst ska tjejer få ha en sexualitet och brudar ska få synas i TV, men till vilket pris? Och vad sägs om lite variation på klientelet, för fan? Jag vill inte tvingas välja mellan att vara en hora och en madonna, jag vill vara, och se, andra kvalitéer och egenskaper hos my fellow females. Så vad sänder den här typen av starkt generaliserande program för budskap till kvinnligheten egentligen, och till småtjejerna? Och i det långa loppet: vem gagnar det?

En ensamstående mamma. Påklädd, över 30 bast, naturlig och med en katt. Myspysigt!

Så varför går hela den kvinnliga existensen i stort sett ut på att vara så sexuellt tilldragande som vi kan? Även när vi är för unga för att ens hysa sexuella känslor, även fast man kanske inte alls vill ligga med nån? Detta är något jag inte kan svara på. Varför ska vi vara så snygga, och JÄMT också? Och för vem, för männen? Eller för varandra? Oss själva? Våra barn? I don't get it.

Och fram för allt: VEM GAGNAR DET?

Big Brother-Jessica, som spenderade sin vinstsumma från programmet, på att deformera sin kropp såhär. Lyckat? I think not.