En lagom dos av fulhet

"Det är så skönt att slippa vara snygg jämt!", är ett frekvent förekommande uttalande från nyblivna mammor, gällande att det är okej att inte sminka sig och klä upp sig eftersom man har en sprillans ny spädgris att passa upp på 24/7. Och det är förståeligt att man inte prioriterar högklackat och nyfönat hår före att rädda lilla korven från att dråsa omkull och spräcka skallen eller så.

Men ju mer jag tänker på konceptet, desto konstigare är det. För det första undrar jag hur många det är som frivilligt vill vara fula. Jag menar, oattraktiva, fula, frånstötande, osmakliga, unfortunate-looking people är det ju allvarligt synd om, varför skulle någon vilja vara en del av denna socialt pestsmittade klick? Och för det andra, är det verkligen så jävla fult att inte vara tokfixad hela tiden? Har man så låga tankar om sig själv att man inte kan känna sig fin utan smink, utan DISAJNÄRJIIINS och push-up BH? Och för det tredje, vem är det som tvingar dem att vara snygga jämt? Att klä upp sig eller inte - är inte det ett beslut de kan fatta själva, särskilt om de nu tycker det är så slitsamt att vara fiffade så snart nyllet ska stickas utanför dörren.

Självklart beror mycket av den här inställningen och känslan av press på samhället, våra medmänniskor och media. Dagens kvinnor känner sig hetsade att alltid se fantastiska ut, alltid i de allra senaste plaggen och att aldrig bli sedda med gamla 501:or och otvättat hår. Media trissar upp det vidare genom att dels publicera retusherade, överjordiskt perfekta foton på vackra människor, och dels häckla bilder på kändisar tagna från en ofördelaktig vinkel på en ofördelaktig dag. Och kvinnor i allmänhet är knappast kända för vår medmänsklighet när det kommer till andra kvinnor, vilket ökar pressen ytterligare - gud förbjude att brudar all over skulle ställa sig upp och ropa "STOPP nu, jag orkar inte med det här!", och sedan skrubba bort läppstiftet och byta platåheelsen mot nåt mer fotriktigt, och ändå få medhåll och respekt från sina jämlikar. Sammantaget säger hela samhället att vi ska vara snygga jämt, titta på de här människorna i tidningen, de är jättesnygga, så snygg måste du också vara, och titta på de som bloggar, de har perfekta liv och ändå är de snygga hela tiden, du måste också klara av det!

Två stadier av Britney, bägge relativt sanna

Men om man bara tänker på snygghetsen en endaste minut borde man rimligen förstå att det är ett omöjligt uppdrag. Ingen är snygg jämt, ingen vaknar med perfekt eyeliner och ingen har rätt kläder på sig prick jämt. Kändisar och bloggerskor har hemska dagar de med, de föredrar bara att inte visa upp dem eller prata om dem. Och bara för att man har en tråkig tröja en dag är man inte automatiskt ful, det trodde jag var common knowledge. Självklart vill alla känna sig fina, alla vill vara attraktiva, även om inte alla vill vara det FÖR alla. Somliga föredrar en annan form av skönhet, men de strävar ändå efter samma sak som alla andra: uppmärksamhet, uppskattning och acceptans. Men nånstans har nånting blivit skevt här: man vill vara snygg - check, det känns helt normalt och rimligt. Man vill vara nöjd med sig själv - check, återigen, väldigt vettigt och bra. Man accepterar varken sig själv eller andra om snyggheten kommer i annorlunda eller "naturlig" form - inte check, varför kan inte kvinnor känna att det är okej att se ut som de faktiskt gör? Eller att en del tjejer föredrar andra stilar och former av skönhet än Average Jane? Man njuter av att vara extra sunkig, oduschad, osminkad och otränad när man "får", efter förlossning - inte heller check, vadan detta behov av att vara så sladdrig det bara går, istället för att bara tagga ned på utseendekraven för att man är i ett livsskede där man prioriterar annat och dessutom inte har tid eller kraft till att lägga eyeliner varje dag?

Rosario Dawson utan smink, och hot damn gorgeous ändå

Vad är det som är fel med den här bilden? Varför kan vi inte tillåta oss att slappna av emellanåt, att inte tänka på hur vi ser ut non stop? Killar kan det, varför inte vi? Varför kan kvinnor inte acceptera sig själva och sina medsystrar för hur de verkligen ser ut? Killar kan det, med såväl andra män som kvinnor, varför inte vi? Vadan denna dubbelmoral i att snyggheten är så viktig, men att det samtidigt är så befriande att få strunta i den? Killar verkar inte resonera på det här viset, så varför måste vi? Kan vi säga att antingen så måste alla anstränga sig 24/7, eller så får man känna sig snygg fast man har mysbyxor på sig? Inte det, nähä. Jag gillar att känna mig fin, men jag skulle aldrig palla vara stylad och dressad precis jämt. Dock tycker jag inte att man behöver gå till övermått med slappandet heller; Att vara ren och fräsch är ändå det vackraste man kan vara, på ett lite new age-aktigt vis. Helt enkelt tycker jag att sprayad och spacklad är för mycket åt ena hållet, medan svettmärken och trasiga resårer är ett översving åt andra hållet. Nånstans i mitten verkar bäst, där man bryr sig om sig själv men inte spränger artärer av stress i sin frenetiska piffning. Så att vi kan få slippa både känslan av att måsta vara uppklädda till tänderna fast vi bara ska gå till Ica och köpa tomater, men samtidigt även kan slippa känslan av att behöva passa på att slafsa till sig när man har en ursäkt.

Over the top och under the... bottom. Tja, för mycket åt olika håll i alla fall

Varför måste det behöva dras till såna extremer? Varför inte stanna nånstans i mitten, med rätten att pendla upp till mer iordninggjord och ner till mer hemmapösig? Och framför allt: varför är det här en så allomfattande sak för tjejer? Utseendet genomsyrar allt vi säger, tycker, gör, äter, tänker - det är helt sjukt. Ta som exempel recensenter som passar på att klanka på utseendet hos artisten vars konsert de just bevittnat. Men bara om det är en kvinnlig artist, inte en manlig. Vafan har det med saken att göra? En människa är mer än sitt skal och ingen borde rimligen behöva förknippas med utseende i precis alla skeenden. Så låt oss sluta granska, hetsa, håna och självbetvivla, det gör ju ingen glad, och var istället nöjd med livet som vi lever här, som Baloo en gång sjöng så sanningsenligt.

En annan sort

Jag skulle titulera mig själv som varande en person som har en egen stil, en personlig stil.

Jag började klä mig som jag ville när jag började gymnasiet. Jag märkte tidigare än så, att det jag tyckte var fint, inte överrensstämde med vad som gällde, var inne, eller bara VAR fint - no questions asked - enligt den stenhårda tonårsmentaliteten hos ett stereotypt högstadium i en mindre ort. Men eftersom jag var ett ovanligt förståndigt barn, så bidade jag min tid istället för att stångas med dessa feeble minded strömlinjeformade konsumenter. Jag köpte kläder som jag gillade, men sparade dem tills högstadiet skulle vara över, eftersom jag visste att då skulle jag aldrig se de där människorna, som inte betydde ett jota för mig ändå, igen. Jag visste att jag skulle läsa gymnasiet i en annan stad, med andra människor, och då, då kunde jag börja om. Som mig själv. Och det gjorde jag också.

Sen dess har jag klätt mig som jag vill, i det jag tycker om och trivs i, vare sig nån annan håller med om att det är snyggt eller inte. Min egen stil är väldigt blandad och har gått upp och ned och hit och dit under åren. Men en stil som jag aldrig trivs i, är den stereotypt kvinnligt sexiga, den öppna och inbjudande flaunt it of you've got it-stilen. Sure, jag kan ha hotpants eller korta shorts, eller magtröja, vilket givetvis också är ett sätt att visa vad jag har. Men jag väljer att bära dessa plagg på mitt sätt, för att jag trivs i dem och känner mig fin i dem, inte på ett "mmm, titta på mig, fan vad sexig jag är!"-vis, helt enkelt för att jag inte vill bli sedd på det viset. Varför skulle jag vilja att folk som inte känner mig tänker på att knulla när de tittar på mig? Blotta tanken gör mig ruskigt obekväm.

Personligen skulle jag således inte drömma om att gå ut i de klassiska kvinnliga attributen: höga klackar, bara ben, superkort kjol, djup urringning, långt, lockigt hår, och målade läppar - på samma gång (en eller två saker åt gången måhända emellanåt). Men redan där skulle jag känna mig alldeles för inbjudande och utlämnad åt andras fantasier. Å andra sidan tycker jag att man har rätt att klä sig som man vill, och inget av detta behöver betyda att man är dödskåt på varje levande karl inom en mils radie heller. Men det är när tjejer som är klädda i den här klassiska porr-looken börjar grinda och porra på dansgolvet samt flirta med allsköns främlingar vid bardisken som jag måste sätta stopp för min förståelse. Jag säger som sagt inte att det är fel att klä sig på det här sättet, eller att det är fel att visa sin sexualitet som tjej - men det är vansinnigt stereotypt för den kvinnliga vampen, hon som ångar ut sexualitet och som alla männen vill ha, att klä sig och bete sig enligt detta mönster. Och det är precis där jag känner mig som en helt annan sorts kvinna. För jag fattar inte alls varför man skulle vilja bli avklädd med blicken av främmande karlar, få snuskiga förslag av okända män, dansa nära och eggande med killar man inte vet nånting om, och så vidare.

Jag föredrar att låta främlingar se mig för den jag är, inte hur sexuell jag kan vara. Min sexualitet är något jag håller mellan mig och min partner. De gånger jag varit singel och träffat någon som jag fått upp intresset för har jag dessutom hyst tilltro till att sexualiteten lyser igenom tillräckligt utan att träffa någon mer än den den var avsedd för, samt utan att klampa på med orkanstyrka all over den utsedde motparten. Ibland kan jag ställa upp på att det ligger sanning i uttrycket "less is more". Det här är såna tillfällen. Dessutom ser jag inte alls nyttan i att visa sig tillgänglig och "kollamigråguuuuvasnyggjaeee" för hela lokalen på en och samma gång. Räcker det inte med en snubbe? Förslagsvis en som man faktiskt är nyfiken på eller intresserad av?

Om vi vänder på steken, och säger att det är en kille som flirtar med mig, för enkelhetens skull. Om samme kille går och slår lovar runt andra brudar samtidigt, så kan han ge sig fan på att mitt eventuella intresse tvärdör. Jaha, du vill ha mig, men även henne, henne och henne. Ska jag känna mig smickrad? Knappast. Hotad? Det kan vara tanken, men återigen ställer jag mig totalt frågande inför den mänskliga (eller i alla fall kvinnliga) naturen. Varför ska JAG kämpa för en man som uppenbarligen inte är villig att kämpa lika mycket för mig, utan lika gott kan ta vilken annan brud som visar intresse som helst? No way, José.

Det är inte så att uppmärksamhetsbehovet, denna mänskliga hörnsten, gått mig förbi. Merparten av alla människor behöver bekräftelse från sin omgivning. Så även jag. Givetvis blir jag glad om någon ger mig en komplimang, eller om en vän säger något peppande om något jag gjort, att känna uppskattning för min intelligens eller de råd jag ger till kamrater som behöver det. Allt det är viktigt. Men det är inte det enda här i livet. Dessutom måste jag lägga emfas på det faktum att värdet i de personliga boostningar man får, ligger just i att de kommer från människor som faktiskt lyssnat eller läst av dig. Människor som uppskattar dig för den du är, vänner eller tillfälliga bekanta, men ändock folk som har något hum om dig - inte bara random främling som stirrar dig i urringningen och egentligen inte minns vad du heter.

En så gott som okänd man som väser fram "Fan vad sexig du är" tar jag som en förlämpning, jag känner mig extremt avklädd och missförstådd (naken, exposed, rädd) när såna situationer uppstår. Hur fan fick han för sig att jag ville höra nåt sånt? Hur fan vet han hur sexig jag är, jag som inte ens tänkt en enda sexuell tanke i hans närhet? Jag som bara varit mig själv utan baktankar eller menande blickar och höftvickningar, jag hade hellre hört nåt i stil med "Fan vad rolig du är!", det hade gjort mig glad och stolt. Komplimanger i all ära, men alla komplimanger är inte trevliga, eller särskilt ärliga för den delen. Och den sortens ord betyder inget för mig. Jag frodas i ord och handlingar utförda i äkthet, omtanke, kärlek och styrka. Inte slika ting baserade på främlingsskap, sex, yta, status och pengar.

Men efter en genombläddring av vilket glossigt tjejmagasin som helst eller ett par minuter framför "Sex & The City"/generisk brudserie så förstår jag att den kvinnliga verkligheten är helt motsatt mot min egen. Tjejer vill få så mycket ytlig uppmärksamhet som möjligt, av så många män som möjligt, de vill känna sig sexualiserade och eftertraktade på det här generiska viset, de vill klä sig för att anspela på sex och för att behaga män. Och om de inte vill det så undrar jag varför det är den bilden man får av kvinnligheten genom i stort sett all media, samt varför kvinnor fortsätter köpa den bilden av sig själva. I know I don't.

Jag är verkligen av en annan sort, en sort som aldrig kommer platsa med deras sort. Och det är jag fanimig glad för.

Like a natural woman

Sånt här gör mig sjukt förbannad. Inte på det sätt som den intervjuade mamman i artikeln blir, utan på klavertramp som "en frisk vuxen människa kan inte ha på sig det här".

Det handlar om kläder i storleken XXS, eller 32. Själv drar jag en 34, har ett flertal gånger köpt 32 också, och jag är varken anorektisk eller utsvulten. Jag är bara liten och smal, som väldigt många andra, fullvuxna, friska människor också är. Men jag blir jämt och ständigt degraderad till att inte vara 1) vuxen, 2) frisk (läs: jag måste ju vara självsvältare eller vrickad på annat vis), eller 3) kvinna. Nu är jag förvisso inte den som längtar efter att klassificera mig själv som varken vuxen eller kvinna (etiketter och fack, damn I hate them), men jag ÄR ju likafullt bägge delarna, herregud. Jag har midja och höfter och bröst och rumpa, och jag är född på 70-talet, jag har aldrig bantat och jag svullar godis närhelst jag kan, räcker inte detta som bevis för min duglighet som normal människa?

Tydligen inte, eftersom jag helt tappat räkningen på hur många gånger jag hört, läst sett och upplevt den här typen av resonemang; Små klädstorlekar främjar ett osunt ideal, det är helt onaturligt att vara så liten, bla bla bla. Men WTF, jag finns ju, och det finns fler brudar i min storlek med, and what's worse: mindre än jag också, jag lovar. Jag drar ändå 164 centimeter över havet, tänk på alla små thailändskor som susar förbi runt axlarna på mig, vad ska de göra åt att de inte blev större än så? Skaffa styltor, eller kanske fatsuits?

Jag kanske tycker att extrabautakollektioner främjar ett osunt jävla ideal, men det får man inte säga. Det är ju så synd om överviktiga, deras känslor ska vi skona. Well fuck you. Att det ens finns XXXL skrämmer mig ofantligt, jag kan inte ens föreställa mig att en normalviktig men riktigt lång kvinna (vi säger två meter jämnt, jag snålar inte) skulle ha den storleken. Dessutom är ju kläderna i whoppersize väldigt omfångsrika, vilket knappast betyder att de är tillverkade för en extra lång människa, utan en extra bred. Givetvis får man vara av större modell också, men det finns ju gränser för vad som är okej, och vad som är direkta samhällsfaror. Vem mår bra av att vara så stor att den vaggar fram, t.ex.? Varför är inte detta ett osunt klädideal? Jag tycker inte att någon ska banta ned sig till en size zero-kropp, jag tycker däremot att de av oss som är ganska små naturligt kan få vara det, utan att behöva höra att man är äcklig, onaturlig och sjuk.

Det är för mig också så märkligt, att när de för några år sedan ändrade storlekarna, så att 40 blev 38, 38 blev 36, 36 blev 34, etc, då var det ingen som gnällde. Det var inga höjda mediala röster om att det ju är rena rama hyckleriet att krympa storlekarna sådär, så att en 36:a i självförnekelse tror sig vara en storlek mindre. Vad fan då för? För att de med de så kallade trivselkilona skulle känna sig smalare och därigenom lyckligare (det är ju den rådande tanken, tydligen)? Eller för att vi, i storlek 32/34 skulle känna oss som nåt slags freaks som bara glömdes bort? Och det infördes inte en extra storlek för de allra minsta - 32 borde blivit 30 men uteblev istället helt - såklart inte, så liten kan ju iiiingen vara, heeeelt onaturligt! Allt var fan för stort för mig så länge terrorregimen varade, tack för den.

Jag vet inte om nån nånstans kom på att det var helt åt helvete konstigt att ändra storlekarna sådär, för efter ett tag var allt normalt igen. Ingen talade om saken, men kläderna morphade väl bara tillbaka sig till sina ursprungsstorlekar, MAGI! Med skillnaden att 32 var avskaffat. Det fanns inte alls. Sucks to be you, minitjejer, vi skiter i er, för ni finns ju ändå inte, alltså behöver vi inte längre tillverka kläder i mindre storlek än 34, aha!

Jag blir verkligen trött på att majoriteten använder sin makt till korttänka hetsjakter, varför kan vi inte använda vår kollektiva påverkan till nånting vettigt och genomtänkt istället? Vi är ju trots allt en demokrati. En demokrati med en dubbelmoral som uppmuntrar till hälsosamt leverne men rackar ned på magra människor, hur ska man kunna vinna då, är det tänkt?

Make me up, before you go-go

Dagens sminkreklam och deras extrema löften har fått mig att fundera på om de konsumenter som tror på dem som är helt skogstokiga, eller om de faktiskt trivs med att intala sig själva att de kommer bli upp till 300% snyggare av allt klet de smackar på. Vilket egentligen borde göra dem ännu mer skogstokiga, när man tänker efter.

Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?

När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprodukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.

Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.

Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.

Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.

Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.

Asful

Det finns vissa människor som provocerar mig med sitt utseende.

Jag menar inte deras klädstil, även om det givetvis finns mer än en rimlig del av gräsligt klädda karaktärer där ute. Nej, jag pratar om en persons blotta uppsyn, deras anlete. Vi kan säkert vara överrens om att det finns en del människor som så gott som alla tycker är utseendemässigt frånstötande, de som av en orsak eller annan är kraftigt deformerade exempelvis, men de jag tänker på här är fullt normala och fungerande individer. Jag dör bara inombords av att se deras ansikten, jag kan inte förklara det bättre. Ni vet, när man ser någon och bara vill tjuta högt i avsky, trots att det som sagt inte egentligen är något konkret fel på nyllet i fråga.

En av mina värsta Asfula är Robyn. Jag klarar inte av hennes ansikte, det har jag aldrig gjort. Något av det första jag tänkte när jag såg henne, då hon slog igenom för en brakmiljard år sedan, var att hon var så hiskeligt ful. Paradoxalt nog så tycker jag dock att hon är grymt duktig på det hon gör, så jag kan liksom inte hata henne fullt ut. Ändå AVSKYR jag verkligen att se hennes feja. Usch! Renée Zellwegger är ytterligare en person som kvalar in, även om min avsky mot hennes plyte inte är helt likställd med hur illamåande jag blir av att se Robyn.

Ett par karlar som får min fulhetsbarometer att skjuta i höjden är Usher och 50 Cent. Att de dessutom har stora bihang av brudar kring sig som envetet hävdar deras snygghet och sexighet gör att min fulhetsbarometer springer i taket inom mig. Snygga? HUR ÄR DET MÖJLIGT? Argh! I synnerhet Curtis (a.k.a. 50) är på fullt allvar något av det fulaste jag sett i mansväg. För att bre på äckelkänslorna är han dessutom en totalt värdelös rappare med asfula tatueringar, sjukt dåliga låtar och en mer än pinsamt dålig film bakom sig. Ändå är han dyrkad och framgångsrik, livet är som bekant inte rättvist. Hans ansikte sänder mig direkt to the pits of aesthetic hell.

Jag behövde en sjukt söt bild till det här inlägget, or I WOULD DIE!

Det finns förstås jättemånga fula jävlar där ute, som är ansedda som snygga, men de är inte SÅ fula att de skickar laserstrålar i min hjärna bara genom att visa sig på kort. Ta till exempel tonårstrånet Zac Efron: Flickfavorit? Check. Trots grisnäsa? Check. Horder av skrikande fans ändå? Check. Magiskt ful frilla också? Check. Men jag står ut med att se människan, precis som jag står ut med att se störtfula uppnästa Sofi Fahrman, horse face Sarah Jessica Parker, lökansiktet Mariah Carey med många fler. Det är inte lätt, men det går. Just bite the bullet, baby, bite the bullet.

Det finns garanterat fler människor som platsar här, men för att mitt blodtryck ska hålla sig under akut krisnivå är det bäst att jag slutar fundera och sätter punkt nu. Usch.

I know I'm unloveable, you don't have to tell me

Jag är verkligen inte PK, och jag är dessutom misantrop.

Jag tycker att de allra flesta människor är rejält dumma i huvudet och ovärdiga att vara vid liv ens. Jag skrattar ofta och gärna åt de mindre estetiskt tilltalande exemplaren av mänskligheten, utan skam. Men det finns ändå en viss grupp som skrattet fastnar lite i halsen inför: De Oknullbara. Här snackar vi alltså om de feta människorna med dålig hållning, mjäll, flottigt, tunt hår, utstående tänder, tjocka glasögon, i total avsaknad av klädstil, personlighet och tåga, med en lustig röst och som saknar social skills i mesta möjliga mån, luktar illa, har eksem, och gärna uppvisar något ytterligare handikapp, som en hel hög lökar på laxen.

Alltså, den här sortens person är ju nästan naturens egen treat för människans behov av att stöta ut det avvikande, och hennes lika stora behov av att kasta glåpord och avsky sina gelikar (som av henne själv bedömts varande av betydligt lägre stående rang). Kanske är det just därför jag inte riktigt pallar att skratta åt dem, för att jag inser att det är nästan därför de finns på vår jord? Jag skrattar hellre åt den som bara uppvisar någon enstaka fulhet, det känns mer rättvist på något vridet vis. De Oknullbara verkar finnas till som en avlastning för den som kanske bara är tjock, men ändå rolig och generös, eller för den som har tandställning och polio, men ovanligt snyggt hår och är ruskigt bra på matte? Men är naturen så grym att den tillverkar, ursäkta ordvalet, dessa avskrädesmänniskor, för att de som bara fått någon eller några defekter ska klara sig någorlunda oskadda genom livet, för att de trots allt besitter gener som är värda att föras vidare?

På samma sätt som jag drar en lättnadens suck när det visar sig att jordens vackraste tjej snarkar eller att den extremt lyckade affärsmannen börjar bli flintis, så blir jag faktiskt glad om det visar sig att en Oknullbar person kan något riktigt bra. Sjunga kanske, eller programmera HTML. Anledningen att jag blir glad åt att en Oknullbar uppvisar talang är för att de då kanske kan känna ett ökat människovärde, och det lyfter dem från den absoluta jumboplatsen i livets lott, till åtminstonde några steg upp i trappan. Det värmer mitt hjärta en smula. Och anledningen att jag känner mig lättare till mods om en Perfekt människa har några fel är ju för att man inte kan relatera till någon som är FÖR bra, men får mindervärdeskomplex deluxe. Man tittar på sig själv och täker att man kanske inte är så himla bra ändå, man kanske bara är bättre än just de allra lägst stående, men inte bra i ordets egentliga mening, inte om man jämför med en Perfekt. Detta sätter ens självkänsla i en totalt nedåtgående spiral om man fastnar för hårt i det, misstänker jag.

Men ändå umgås jag långt hellre med någon som är Perfekt, förutsatt att denne inte är en Självgod Perfekt (vem orkar med självgoda as? Yuck!), än med Normala människor som bara klankar ned på alla andra i tid och otid för att de räds sin egen otillräcklighet. Visst, jag står för det jag inledde med: jag gillar inte människor och jag kan själv säga mycket elakt. Men inte så de hör, och inte non stop. Och det handlar nästan uteslutande om hur någon ser ut, någon okänd. Pratar jag skit om folk jag känner så är det befogat, för att den personen har betett sig illa på ett eller annat vis, och då ser jag ingen poäng i att hålla inne med detta till de det berör. Inte heller anser jag mig själv vara bäst i världen på något vis, men jag särskiljer mig frivilligt från gemene man, eftersom jag inte känner att jag har mycket gemensamt med dem. Därav kommer åsikterna om att människor är värdelösa och dumma i huvudet in. Jag gillar individer, men jag hatar människor.

Det bästa vi kan göra är nog att samla alla de genomsnittliga, normala, och lagom bra i en hög, så blir de kanske nöjda. Sen kan Oknullbara, Perfekta och Frivilligt Avvikande (såsom jag själv exempelvis, eller den med en annan läggning än heterosexualitet, den som är frivilligt singel, den som vägrar göra karriär eller den som trivs med ett socialt lågt ansett jobb, med flera) samt andra udda karaktärer få leva i en ganska trevlig symbios med varandra, utan idiotiska medelsvenssons och livrädda homofober, bakåtsträvare och fascister som gaddar ihop sig och kastar stenar och skriker fula ord. De Självgoda Perfekta och de som är allra mest idiotiska och hatiska av Medelsvenssons kan vi införa skottpengar på, så slipper vi dem, får utlopp för aggressioner samt att folk kan sluta skjuta rådjur, älg och andra villda djur istället! Prima liv!

Heja de avvikande, heja oss, vi är framtidens melodi!

Tecken på att man börjar bli gammal i den subkulturella svängen

Plast i håret är fult.
Killar som ser ut som tjejer är fult.
Trehundra piercingar i nyllet är fult.
Emo är fult.
När folk ställer håret, så ser det mest ut som en lite morgonrufsig variant av en Svenne banan-fripp. Detta är fult, för att inte tala om sjukt jävla mesigt.
En massa remmar och flärpar på kläderna är fult.
Punk = skejt?
Brandings är fult.
Tokio Hotel och andra liknande band är fula.
Lackkläder är fult.
Skärsår är fult. Och idiotiskt.
Att försöka se gullig och liten och docksöt ut när man väger 150 kilo är fult. Och öh, omöjligt. :D
Frisyrer som ser ut som att man sprayat dem på plats ute på en pir är fula.
Goth = rejv?
Skrikiga extentions i en bas av naturligt hår i naturlig färg är fult.
Gummikläder är fult.
Att tro att man är asiat när man inte är det är fult.
Scarifications är fult.
Goggles i pannan är fult.
Bortrakade ögonbryn och påmålade streck nånstans farligt nära hårfästet är fult.
Gothic lolita är fult.
Synth = rejv?
Pro ana är fult. Och stört.
Cyberdog är fult.
Överdoseringar av Hello Kitty är fult.
Cheap Monday är, let's face it, oftast fult.
Om du läser den här listan och blir upprörd, är du, med största sannolikhet, ful. Go cry, emo kid.