Will work for food

Vissa jobb känns helt obegripliga att nån över huvud taget vill anstränga sig att få. Visst, tänker ni, som toalettstädning, plocka sopor från marken och sånt. Ja, förvisso, men det handlar om jobb som i ärlighetens namn är rätt lätta att få, de kräver ingen bakgrundskunskap, meriter, betyg eller snitsiga rekommendationsbrev. Direkt. Men det finns jobb som jag inte för mitt liv kan förstå varför man alls måste utbilda sig till titlarna, och det finns jobb som jag inte begriper varför man eftertraktar så hett, trots att själva jobbet verkar helt nerpissat.

Ta bibliotekarierna. Det krävs totalt cirka fem års högskolestudier för att få kalla sig bibliotekarie. Fem. År. En bibliotekarie håller ordning i hyllorna, vet skillnaderna mellan Hce och Hci, lånar ut böcker, svarar på frågor om böcker och tidskrifter, tar emot återlämnade böcker och utfärdar lånekort. Och så ser de antingen bistert sura eller liknöjt (möjligen lobotomerat) fromma ut och hyssjar när de ser en chans. Varför tar det fem år att lära sig det här? Är det tystheten som är svår, lite som svårigheterna för en ninja att lära sig vara ljudlös och osynlig? Måste man kunna allt om alla böcker i hela biblioteket, utantill? För det kunde ju ta lite tid, faktiskt. Nästan så att fem år är rätt snålt tilltaget då. Men annars, varför vill man ägna fem års högskolestudier på att lära sig denna (synbart bristfälliga) kunskap och sedan sitta bakom en nött trädisk med glasögonen på nästippen och skyffla andras bokval fram och åter mellan hylla och disk, dag ut och dag in? Hur kan det vara värt den tid och möda det ändå innebär att gå på universitet, för att sedan stämpla datum på lånekort och söka upp artiklar? Och att studera på universitet, där även den enklaste frågeställning tvågsmässigt kompliceras och omformas tills ingen förstår nånting, men alla kan humma uppskattande åt de krångliga ordvändningarna och det totala ordbajseri som dränker deras ögon och öron, så att eleverna vid examen dels inte vet någonting om någonting, och dessutom inte heller talar begriplig svenska längre, är verkligen inget man gör lättvindigt. Kanske är det så enkelt att alla bibliotekarier är dumma i huvudet, vad vet jag, vad vet jag?

Men vad sägs om apotekare? Det är ungefär samma skit där: som apotekare får man ha vit rock och myndig uppsyn, man hämtar askar och flaskor och gör kråkor på klisterlappar och trycker på enter. Och så får man svara på frågor om klåda, värk och feber. Det här tar också fem år att lära sig. FEM ÅR! Vad är det för klåpare som sätter ihop högskoleutbildningarna egentligen, kan vi inte anlita en effektivitetskonsult som städar upp bland jolmet? Förslagsvis jag, jag skulle hysta ut alla oanvändbara kurser i ett nafs, och kunde lika gott passa på att boota ut erbarmligt språkvidrig kurslitteratur och okarismatiska föreläsare när jag ändå håller på. Ritsch ratsch filibom. Så. Åter till saken: hur intressant kan det egentligen vara att sätta klisterlappar på askar, frågar jag mig, eller att tala om för folk att medicinen ska tas tre gånger dagligen och får inte delas? Är man intresserad av hälsa så kan man bli dietist, tränare, guru eller läkare. Men apotekare? I forna tider blandade de väl ihop en massa dekokter själva, och då kan jag förstå tjusningen, men då betvivlar jag starkt att nån högskoleutbildning var involverad å andra sidan - alltså win-win mot dagens lose-lose läge, helt enkelt. Alla piller kommer ju klappat och klart i förtryckta förpackningar i dagens samhälle, några häxdoktorskunskaper är icke nödvändiga, ej heller önskvärda. Var god lämna in dina förkrympta skallar på vägen ut, adjö.

Sen har vi den andra klassen yrken, den där jag bara inte fattar varför man gitter lägga nån effort på att få. Som flygvärdinna. Herregud, det går ut på att flyga kors och tvärs, vilket, let's remind ourselves, faktiskt inte är det absolut säkraste eller roligaste man kan ägna sina dagar åt. Eller nätter. Man får lock i öronen och det brummar och susar konstant, man kan krascha när som helst och ibland kan nån mupp ha bomber i skorna också. Plus att de får stå i mittgången och vifta lojt med flytväst och peka på nödutgångar, de släpar mat- och dryckvagnen fram, och sen tillbaka, de ser till att alla har bälte och de stänger handbagageluckorna. Och så har de hopplöst fula uniformer och helt outdated strama frillor. Jaha? Det låter fantabulöst dödstrist alltihop. Och fult. Man får flyga överallt, men än sen då? Det handlar oftast inte om några längre perioder man kan stanna på orten man just flugit till, om nån trodde det. Snarare en natt i Paris, en natt i Stockholm, en i Edinburgh, en på flygplanet och en i panik. Tio för de stora och fem för de små, skynda på, skynda på, snart ska karusellen gå. Hej sömnproblem, jetlag och stress! Men ändå är flygvärdinneyrket omhuldat av nåt slags glamouröst skimmer, det är en dröm för många. En dröm att stå med flytvästen och rycka i syrgasmasken? En dröm att flänga hit och dit som en vante, utan att hinna se eller uppleva nånting av alla städer och länder? Att drunkna i havet efter ett haveri? No ma'am, jag betackar mig!

Då är jag hellre gatsopare eller biljettkontrollant. Då slipper man i alla fall en miljon i studieskulder för ett idiotiskt jobb, eller en konstant tokstress och tidspress för ett ännu mer idiotiskt jobb. Sånt verkar väldigt onödigt att hålla på med, faktiskt, så jag skippar det.

Ett år i bilder

Klicka på bilderna för större collage!

Januari

I januari var jag på TN och fuldansade, Jocke tatuerade sig, Madde fyllde år, Kribba provade alla hattar i Madde och Chrulls hall, Jasmin var stark, det var snöigt, någon satte skämsskyltar i hundbajs och jag hängde på Gåsen en massa.

Februari

I februari lekte jag med Sthlm Retards, stod inklämd i Mårten Trotzigs gränd - den minsta i Stockholm, hade alla hjärtans-dagfest med Drejja och Kribba, hade AAA-kväll med spontandans, efter tatuerings-ölade med Danne, gjorde partytrick och var på Kellys.

Mars

I mars lärde jag känna Kajsa, Kribba hade sin årliga 20-årsfest, jag dansade i 50-talskjol, hade tjejkväll deluxe med black metal miner, könsrock och ballongtuttar, gick på gayklubb, skålade och förevigade ett Armémuseum-reenactment.

April

I april åkte jag till Istanbul, fotade järnet, blev utstirrad av halva Turkiet, lärde känna Bora, gick på ska-spelning i Istanbul, såg en replika av den trojanska hästen, hoppade studsmatta, gick på Breakfast Club, hittade världens största röksvamp, åt ost och satt i soligt vårväder i parker.

Maj

I maj hängde jag i Vitan, firade Mias födelsedag med utomhusskumpa, sittdansade på Berlin, flexade mina armmuskler med Hagge, hade tjejkväll hos Mia och Paulina och åt imaginära varmkorvar på Sebbes innergård.

Juni

I juni firade jag midsommar hos Madde och Chrull, var på årets förfest hos Andrea, dansade hela natten lång på 80's, hade finbesök av Juha, lekte med min bror, hängde mer i Vitan, träffade Antons papegoja, bevittnade Rulles psykotiska grannes utspel och åt muffins på Kajsas födelsedag.

Juli

I juli var jag på landet, såg veteranbilsutställning, dansade mig svettig på 90's med Vera, Kribba och Andrea, blev mingelfotad på KGB, drack öl på Fredde och Hannas takterass, njöt av solen, gick som Dia de los Muertos-brud på asrolig Mexikofest hos Ambra och fick besök av världens bästa Ål.

Augusti

I augusti gjorde jag buss 47-miner med Ambra, Cleo och Petter, gick på synth-AW på Sjätte Tunnan, träffade fröken Anna från London, hade möhippa för Emelie, gick på Carmen med Hagge och Elin, återskapade "Sommaren med Göran"-affischen, lärde känna Bella och Alex, var brudtärna på Martin och Emelies bröllop, hade a blast på samma bröllopsfest med Vera, Jonny, Fia, Anton, Kleman med flera och lekte med badpojkarna i Kristineberg.

September

I september fick jag celebert besök av Ålen, gick jag på Hootchy Kootchy med Ella och Kajsa, startade spontant dansgolv hos Ambra, ölade med Bepa och Drejja, var på födelsedagsfest hos min bror, satt med hopslingrade ben, blev sponsrad av Kajsa, slog axeln deluxe under spexande hos Ambra och firade Petters födelsedag.

Oktober

I oktober blev jag nästan bortförd av utomjordingar hos Madde och Chrull, åkte till London, lärde känna Simon, gick på Andy och Tanyas bröllopsfest och hade sjukt roligt, såg äkta Banksymålning, var i Brighton, umgicks med Symond, såg The Great Northern Hotel vid King's Cross, kramades med Pippi och Dalton, hade underbart roligt på Ambras Halloweenmaskerad och tatuerade mig.

November

I november fyllde jag 30 och hade fetstor, sjukt rolig dubbelfest med Mats, firade Jannes födelsedag, gick på käpphästfest hos Ambra, hade allsång och grimastävlingar, åt familjemiddag på Koh Phanang, dansade hela natten med Vera, Ambra, Linde och Drejja och fick återigen finfint besök av Juha - som även han dansade loss.

December

I december firade jag jul, gick på pub, blev insnöad, Dj:ade på Arizona, förseningsfirade Andreas födelsedag, gick på skitdålig Twin Peaks-klubb (SKÄMMES!) med Vera, Astrid och Frankie, firade Chrulls födelsedag, blev raggad på av en liten uppstoppad fågel, gick på Fias konstutställning i basker och dansade oplanerat på TN med bland andra Linde, Ambra, Kajsa, Cleo och Petter.

Och på torsdag tar det här året slut. Hejdå 2009, du var rätt fin.

In 100 years

"The BBC apparently believes most people will have only read 6 of the 100 books here. Please copy and paste your bolded books read, italicized books as "want to read", and then sum up with a head count, so to speak. What does the list say about your reading habits?"


1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien
17 Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveller’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth.
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt.
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo

Lästa: 13/100
Vill läsa: 43/100
Slutsats: Bättre än BBC förutspått, men med tanke på hur många olästa som pockar på uppmärksamhet är det nog bäst att lägga på ett kol. :D

Requiem

Musik är nåt av det bästa som finns. Musik kan fylla en med extas, kan få en att dansa no matter what, gråta på fem sekunder eller bara le åt minnen förknippade med just den låten. Fast allt det här gäller för bra musik, förstås. Sen finns det även dålig musik, sånt som gör att man blöder invärtes och önskar bort sina öron.

Ett lysande exempel på detta är hip hop. Nu menar jag inte den ursprungliga hip hopen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet, oh no, den typen tycker jag mycket om. Jag menar de patetiska ursäkter till så kallad hip hop som samtidens rappare kräks ur sig. Allting låter i stort sett likadant, melodistölderna, som funnits med från början, görs inte vidare snyggt eller subtilt längre utan plockas bara rätt av från de allra största hitsen. Och texterna, oh my lord, TEXTERNA är mitt största problem. I början handlade de om allt möjligt, mestadels om att berätta om hur fantastiskt bra rappare eller MC man var, och vilka töntar alla andra rappare var i jämförelse. Numera gäller det att vara så nedlåtande mot kvinnor som möjligt, berätta om hur kriminell man är eller skryta om vad man äger och hur mycket man tjänar. Inte det minsta koolt, utan snarare jävligt lame ass.

Väldigt musikaliskt annorlunda, men inte desto mindre uselt, är dansbandsmusiken. Finns det någon musikgenre som utvecklas mindre? Ja ja, nu klagar jag å ena sidan på att musikstilen förändrats och å andra sidan på att en annan stagnerat, men allt handlar om balans. Och smakfullhet. Dansbandsmusiken låter prick likadan om och om igen, vilket band det än är, och vilket årtionde låten än är från. Det måste finnas en klämmig saxofonist, en sångare med glättigt avspänd röst, en trummis på valium och ett par killar till som troligen inte gör nåt mer än att fylla upp scenen. Addera att hypernördigt bandnamn, helst med några z i så är saken biff. Yuck. Festliga fakta är dock att poängen med de vansinniga outfits som de flesta band hade förr (and sadly, i visst mått fortfarande har), var att kunna dra av scenkläderna på skatten. För att få göra det skulle det vara befäst att kläderna i fråga inte kunde bäras i vardagen, utan att de var så outrageous att de blev betitlade som fantasikläder. :D Det är faktiskt helt underbart, men inte så underbart att jag förlåter dansbandsmusiken för sina audiella brott. No sir.

Näste man till rakning är något så fruktansvärt som R n' B. Återigen så har en aktuell musikstil som sprungit ur något riktigt bra, som rhythm n' blues, degenererats och stöpts om till något slags hiskelig bastard. För likheterna mellan rhythm n' blues och R n' B är långt färre än mellan old skool hip hop kontra nutida dito. För att skapa en framgångsrik R n' B-låt idag behöver du en duktig producent, en välutrustad studio, ett oändligt antal pålagda småstön, viskande ord och annat totalt irrelevant mumlande, och så en "sexig" beat. Men ingen sångare, det går lika bra att kasta in vem som behagar ställa upp där, ta en vaktmästare eller sjung själv, spelar ingen roll i slutändan. Vad som började med originella och talangfyllda musiker kulminerar idag i slemmiga, sexfixerade människor med hybris. Vad hände?

Jag plöjer vidare genom ljud som krossar min tro på mänskligheten, och finner där reggae. Likriktad kritik som för dansbandsmusiken kan upprepas här: totalt, jävla, enformigt. Segt, tråkigt och meningslöst. Jag blir arg och trött av raggarytmer. Örk. Jag kan klappa med i någa Bob Marley-hits eller Absolut Reggae-låtarna, men detta är enbart för att de funnits i mitt liv sedan tidiga år, och därmed är delar av nostalgi och inte egentlig smak. Eller vad sägs om rave, how's that for enformighet? Eller techno, detta seglivade elektroniska bröt. Jag märker inte när en låt tar slut och nästa börjar, utan vill bara gå och stänga av det monotona gnölet, det gör mig nervös. Jag lyssnar hellre på betongborrar utanför mitt fönster i några veckor än att behöva stå ut med rave eller techno. Eller house! Och furthermore, vad där skillnaden däremellan?

Så hårdrocken, som har fött många bastarder till världen. Jag ska inte ens börja låtsats att jag vet hur samtliga låter, eller ens att jag känner till dem, men i mina öron är trash metal, speed metal, heavy metal, black metal, death metal och alla möjliga eller omöjliga sorters metal samma sak, och allihop låter generellt sett som rena skiten. Ett jävla dunka-dunka, skulle man också kunna säga. Funk, modern jazz, modern soul, ska, hardcore och mycket mer kommer heller inte i närheten av mina högtalare. Utöver detta finns det säkerligen mängder av större och mindre subgenres som kan få vilken sund människa som helst att smasha huvudet mot valfritt hårt material, men att lista allt skulle vara ett oöverstigligt och oändligt projekt, har jag på känn. Så jag gör inte det.

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Let's keep it like that.

Highscore

De bästa ledmotiven, hämtade från filmer!

Den här vändan håller jag mig till originalmusik, komponerad för filmen, samt bara instrumentala ledmotiv, annars blir det ju sjukt svårt att välja.

#5. "Indiana Jones" - John Williams
#4. "The Heart Asks Pleasure First/The Promise" (från "Pianot") - Michael Nyman
#3. "The Good, the Bad and the Ugly" - Ennio Morricone
#2. "Star Wars theme" - John Williams
#1. "Terminator 2" - Brad Fiedel

Helt omöjligt att välja mellan Williams bästa verk, så han fick två platser, helt enkelt. That's how I roll. Väldigt svårt att lista bara fem, som sagt, om man inte stramar till urvalsprocessen rejält. Förvänta er alltså fler liknande listor men under andra premisser, nån annan gång.

---

Nä, jag måste ändra i min egen lista, jag har ersatt forna fjärdeplatsen "Pirates of the Caribbean" av Klaus Badelt med Michael Nymans odödliga pianoslinga istället. Har i ett par dagar suttit med ett dumt uttryck i ansiktet och försökt minnas exakt hur det kan komma sig att jag inte tog med den in the first place, but come up with nothing.

Så jag erkänner mig dumförklarad, och ändrar. Adopt, adapt and improve - motto of the round table!

Om att vara vuxen, eller låta bli

Varje gång jag ser reklam för ett realityprogram som handlar om skönhetstävlingar för barn kväljs jag nästintill av äckelkänslor. Inte inför barnen, de har ju inte ens valt det själva. Men deras föräldrar, christ!

Det är för mig helt oförlåtligt när barn inte tillåts vara barn. Man formas oerhört mycket under barndomen, till att bli den människa man sedan känner igen som sig själv när man blivit nån meter längre och klokare. Barn som måste bete sig som vuxna känns vidrigt, själviskt och rent ut sagt elakt. Mammorna slår på skygglapparna och mantrar att det är det här dottern vill och att det bara är roligt för båda. Ändå ser man den maniska glöden i ögonen, den som kämpar för att vinna, vara bäst och ha det mest perfekta barnet. Men hos döttrarna ser men mest av allt en vilja att vara mamma till lags, att vara duktig och få beröm. De vinnarinstinkter som kan finnas i barnen är garanterat en effekt av monkey see, monkey do-aspekten: man gör likadant som mamma, mamma vet ju alltid bäst. Eller?

Att påstå att ens treåring "valt själv" att ställa upp i skönhetstävling efter skönhetstävling låter vansinnigt i mina öron. Hur mycket vet en treåring om vad hon vill? Ena sekunden vill ungen ha en docka och andra sekunden en boll, så att använda det som argument håller fan inte. Dessutom är det stora åtaganden de gör när de deltar i de här tävlingarna, det blir många långa timmar av övningar, smink och hår och massor av väntan. Vilket litet barn mår bra av det? Vilken unge skulle vilja ställa upp på det, om de förstod exakt hur jobbigt det faktiskt är? Klart det låter roligt att få ha fina kläder och få höra att man är söt, men det är knappast så de här tävlingarna går till.

Flickorna visas upp i badkläder, de svassar över scenen och vickar på de höfter de inte kommer se röken av än på många år. De har bikinis på sig trots att det inte finns en tillstymmelse till bröst att dölja. Och de är formligen dränkta i smink och hårstyling, de ska se ut som vuxna kvinnor, fast med mycket små ansikten. Lösögonfransar, foundation, läppstift. Vad rör sig i föräldrarnas huvud när de ser sin egen lilla lintott, som annars brukar ha glassfläckar på tröjan och skrubbsår på knäna, förvandlas till det här förvrängda, plastiga idealet? Varför skulle någon vuxen människa som inte dras sexuellt till barn, tycka att det på nåt som helst sätt är lämpligt, passande, korrekt, eller för den delen, ens fint att se dem utstyrda på det här viset? Och varför frivilligt kasta sitt eget barn åt vargarna, genom att lära dem att puta med stjärten och använda ögonskugga innan de ens börjat dagis?

Det enda man åstadkommer är att sätta en jävla massa press på sin dotter, ge ungen en mycket skev verklighetsuppfattning, och göra sitt barn till ett sexobjekt. Av egen fri vilja. Jag är av den skolan som tycker att sex inte hör hemma i nåns liv före the tender age of 15. Jag vet om ett flertal som börjat tidigare än så, och som alltid mått och fortfarande mår utmärkt i sin sexualitet ändå, men vi pratar då om en lägsta ålder på 13 år. Tonåren. När man åtminstone kommit in i puberteten och har fysiska möjligheter till ett sexliv. Vilka såna förutsättningar har en unge som inte ens fyllt tio? Varför ens öppna dörrarna till den världen innan det behövs?

Varför inte låta sitt barn vara just ett barn, så länge det går?

I, human

Tänk vad bra om varje människa kom med en manual. När nånting krånglar så slår man upp sidan tolv och förstår att man ska ge människan uppmärksamhet så blir hon glad igen, eller så läser man på sidan 45 att hon är hemskt trött och behöver vila. Och så gör man som det står i manualen, för andra och för sig själv.

För som det är nu är det rena rama tjugo frågor, fast utan att nånsin få helt klart för sig om man gissat rätt eller inte. Om jag går runt och gäspar, känner hur det dunkar och susar i huvudet och är allmänt trött och matt så kan man tycka att jag behöver sova så är det bra. Men så enkelt är det inte. Det kanske är sömnen, kanske är stress, kanske ångest, kanske ADD/ADHD, kanske en underfunktion av sköldkörteln, kanske Sjögrens syndrom, kanske... kanske inget av det. Man vet ju inte. Det finns ingen knapp man kan trycka på och säga "hallå kroppen, hur är läget egentligen?" Men gud så bra om man kunde det, åh, en sån knapp vill jag ha, den skulle underlätta för alla sorters åkommor.

Tänk på forna tiders läkare, som exempelvis kallat alla sorters psykiska besvär för hysteri och låst in folk på sanatorier för minsta tecken på detta, använt blodiglar mot gud vet allt, trepanerat folk rätt in i hjärnan och klassat homosexualitet som en sjukdom som ska kunna botas. Rena galenskaperna och barbariet, anser den moderna människan, men hur skulle de kunnat veta allt som vi vet idag? Dock är det fortfarande så mycket man inte vet, och så mycket som bara är vilda chansningar, även från legitimerad vårdpersonal.

Med en manual skulle man slippa trixa och gissa så förbannat, för väldigt mycket handlar bara om rena lyckträffar, när man läser om folk som ändrat nånting i sin kosthållning eller livsstil, och vips så är deras besvär borta. Rosenrot eller omega 3? Motion eller astmainhalator? Mer sömn eller mindre sömn? Elallergi? Komjölksproteinallergi? Överkänslighet mot ett visst tvättmedel? Allt som besvärar en har en hel uppsjö av faktorer att välja mellan för att hitta den skyldiga, så att någon över huvud taget nånsin lyckas är i det närmaste förbluffande, särskilt med tanke på att det mesta kräver lite tid innan man märker av några skillnader.

Och många gånger kan något som är bra för en, ge motsatt effekt i början, innan det vänder - som många mediciner mot acne, och många antidepressiva. Nu är dessa exempel förvisso förknippade med en läkares ordination och därmed en annan typ av tilltro till preparatet. Men låt säga att det är så att man egentligen skulle må jättebra av att till exempel dricka grönt te varje morgon, men man bara inte vet om det. Av en slump provar man ett tag, och får kanske ont i magen, varpå man såklart slutar. Men egentligen var det så, att om man fortsatt så hade magontet gett sig och man hade blivit jättepigg och mått jättebra. Hypotetiskt sett, alltså. Sånt kan nästan göra mig galen av att tänka på, att det kanske, nånstans, finns nånting jag kan äta eller dricka som gör att jag mår så otroligt mycket bättre, men att jag kanske inte vet om det, eller så kanske det varit verkningslöst eller rent av kontraproduktivt och därför har jag slopat det.

Mindboggling!

Och båten går bra?

En del saker tar man bara för givet; Att man kommer att älska sina egna barn trots att man inte älskar andras, att det finns el i ens hem, att solen kommer gå upp imorgon, och att man får ett "bra, själv då?" som svar på frågan "hur är läget?", t.ex.

Just det där sista har jag hemskt svårt för. Jag svarar uteslutande alltid ärligt, även fast jag vet att det i 90% av fallen bara är en artighetsfloskel och att frågeställaren inte alls är intresserad av att veta hur jag egentligen mår. Och det är just det jag inte tycker om. Varför ställa en fråga man faktiskt inte vill ha svar på? Men sen är jag likadan gällande kallprat också: I don't do it. Har jag ingenting intressant att säga är jag hellre tyst, och jag skulle mer än gärna se samma beteende hos mina medmänniskor. Jag ser helt enkelt inte poängen i att sitta och svamla om helt ointressanta saker, ska jag konversera vill jag prata om nånting som känns roligt, intressant, hemskt eller på annat vis engagerande. Inte om vädret, sport, utnötta allmängiltiga PK-åsikter om det senaste löpet eller i synnerhet om vad jag eller du jobbar med.

För just det här tjatet om ens arbete har blivit en vagel i ögat i min värld. Jag jobbar ju inte, utan är sjukskriven. Ett faktum jag inte sticker under stol med, men heller inte har lust att berätta om för precis varenda människa jag träffar. I synnerhet inte på första dejten, så att säga. Och det har slagit mig under min sjukskrivningsperiod, dels hur många gånger jag fått frågan, och dels hur totalt meningslös den är. För vad bryr jag mig om vad du jobbar med, och vice versa? Chansen att du eller för den delen, jag, är fakir, jobbar för Läkare utan gränser, designar jeans for a living eller något annat som faktiskt är intressant, är försvinnande liten, så varför ska vi prata om saken ens? Jaha, du lägger golv, gud vad intressant, ja, själv är jag ekonomiassistent, mmm, massa siffror att hålla reda på, ochZzZzZzZ! OMG varför skulle man vilja prata om dessa ämnen? Intet ont om varken ekonomiassistenter eller golvläggare för all del, men jag är inte särskilt intresserad av att höra om deras arbetsuppgifter.

Det frågas bara för att det hör till god ton, men people, snälla, försök förstå att det inte är god ton, det är urbota monotont och jävligt genomskinligt. Du bryr dig inte, jag bryr mig inte, vi bara småpratar för att slippa den kompakta tystnaden och obehaget den sprider. Jag förstår att man frågar för att man försöker bilda sig en uppfattning om den här nya människan man just mött, och för att känna av huruvida det finns några gemensamma intressen nånstans, men kan man då för crying out loud inte fråga nånting annat? Vad säger ens jobb egentligen om ens personlighet? De flesta jobbar knappast med sina drömmar eller hobbies, utan med nånting de trivs lagom mycket med och som de är rätt bra på, vilket ger en okej lön. Typ så. Jag skulle hellre få frågan om vilken min favoritmat, -färg, -låt, eller nästan vilken typisk lära-känna-undran som helst, utom just den söndertjatade vad jobbar du med-frågan. Låt mig slippa, låt dig själv slippa.

You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. Amen, Chuck. Så, kan vi nu enas om att slopa denna tidsödande, förljugna och dödstrista fråga from now on? Tack.