Arbetslös by lathet?

Linda Skugge yttrade sig för ett bra tag sedan om jobbkrisen, att det var bullshit och att det var skitlätt att få jobb. Att dagens ungdomar är bortskämda som inte tar vad skitjobb som helst och att de inte försöker tillräckligt. Efter att ha läst hennes debattartikel tycker jag att hon har en del goda poänger. Men delvis är hon, som hon ofta är, mest onödigt provokativ och ute på cykeltur. Linda har alltid haft jobb när hon var yngre, säger hon. Kalasbra för henne, men hon kanske har missat det här med att hon idag inte längre kvalar in som tonåring, vilket betyder att som det var på hennes tid, så är det nödvändigtvis inte idag. Kanske?

Jag håller dock med om att många, inte nödvändigtvis bara ungdomar, är helt absurt lata på sin arbetsplats. Jag tror inte jag haft något jobb där detta inte ältats och beklagats, och inte heller tror jag att jag känner någon som aldrig haft minst en latmask-kollega. Det är frustrerande, särskilt om man själv är en sån som jobbar hårt, alltid och väl. Dock har jag svårt att se att vi nånsin kommer slippa slappisarna, kanske om övervakningssamhället blir allomfattande, men det priset är alltför högt för att slippa ha sega kollegor; Hellre störa sig på latmaskar än att vara övervakad non stop, överallt, liksom. Fyfan. Nåja. My point being att det knappast bara är ungdomar som är icke-produktiva, långt ifrån.

Men sen kommer det här tugget om att ta vilket jobb som helst. Ingen tar vilket jobb som helst, det är alltid nåt som inte går; Nattarbete funkar nog inte om man är ensamstående med barn, jobba på bondgård går inte om man är allergisk mot hö eller pälsdjur, och så vidare. Många säger att de tar vad som helst, men tänker man efter lite (detta ständigt återkommande, alltid passande råd!) så inser man att det inte stämmer. Att man kan tänka sig många olika jobb är lite mer sant. Att man går med på att ta så kallade skitjobb, är så nära sanningen man kan komma. För det är ju det det handlar om. "Jag tar vilket jobb som helst" brukar inte handla om att man kan nedlåta sig till att bli VD för ett stort företag, eller fotoassistent till en modefotograf, eller nåt annat, bra, kul eller välbetalt jobb. Såna jobb kan nog de flesta tänka sig, om de kunde få dem. Så "vad som helst" är bara en eufemism för "tråkigt och illa betalt", det betyder inte bokstavligt talat vad som helst.

Dock tycker jag absolut att man ska vara beredd på att acklimatisera sig till sin prekära situation av att vara utan inkomst för stunden, och söka sig utanför sin komfortzon. För det är en jävla skillnad att vara utan arbete, mot att leta nytt jobb medan man fortfarande har anställning någonstans. Då kan man oftast kosta på sig att vara betydligt mer selektiv. Står man däremot barskrapad och arbetslös får man vara beredd på att vidga sitt synfält och sina preferenser. Men det betyder inte alltid att alla arbetslösa ska söka skitjobben; en arbetslös kirurg som jobbar som taxichaufför känns ju som ett överjävligt resursslöseri, exempelvis. Och alla människor är inte lämpade för alla sorters arbeten heller, vilket också är något att ha i åtanke när man sitter och gormar över de lata ungdomarna av idag.

Sen har jag givetvis mitt personliga veritabla törne i sidan i det här ämnet: jag är arbetslös, arbetssökande, letande. Jag har många gånger lusläst jobbannonser och sökt allt som inte varit direkt omöjligt för mig. Jag har haft massor av jobb, nästan alla har varit mer eller mindre skitjobb. Skitlön har jag definitivt alltid haft. Nu, för första gången nånsin, så söker jag bara jobb som jag faktiskt tycker verkar givande på något plan, och som jag vet att jag trivs med, eller som är närbesläktade med tidigare erfarenheter, också inom områden som jag är duktig på och gillar att syssla med.

Jag har aldrig tidigare gjort såhär, utan istället gjort som Skugge skanderar: sök, sök, sök, ta vad som helst (med modifikation). Förr eller senare fick jag alltid nåt. Och det var alltid skit. Till slut var jag så slutkörd att jag sökte läkarvård, och poff!, 3,5 år senare kom jag ut på andra sidan, med insikter och värderingar och en diagnos, som jag kanske aldrig fått om jag fortsatt som jag gjorde (även om jag tror att jag helt ärligt skulle kollapsat rent fysiskt rätt snart). Allt hattande och stressande, vantrivsel och usel ekonomi, det bidrog i enorm grad till att jag inte klarade mer, varken fysiskt eller psykiskt. Men nya kunskaper om min diagnos och de krav och behov den ställer får jag ytterligare styrka i min ståndpunkt: det finns inte en chans att jag utsätter mig för den där vidriga och nedbrytande skitjobbsbytar-karusellen igen, det skulle ändå inte ge varken mig, arbetsgivaren eller samhället något gott.

Så, min undran är förstås om Linda Skugge skulle säga till mig att jag var bortskämd? lat? en dönick? Själv tycker jag inte det, men den gamla känslan av att klara sig själv till varje pris sipprar in emellanåt och luktar illa. Jag vill så gärna klara mig själv och inte vara nån jävla böld på samhällskroppen, men det är inte så lätt som det kan låta. Det är lättare att halka in på gamla banor och fundera på om inte ett jobb som frysdisksbiträde på Ica vore helt okej ändå, än att hålla huvudet högt och bara söka relevanta och lämpliga jobb. Att det ska vara så svårt att vara självisk, det som verkar så enkelt för några av de människor jag stött på, eller snarare haft oturen att lära känna under mitt liv, de som formligen vältrar sig i självgodhet utan synbara problem.

Nu är inte min avsikt att bli sån, utan givetvis handlar det om att jag dels försöker värna om min hälsa, och dels handlar det om att värdesätta mig själv och min kapacitet. Don't sell yourself short, sägs det, och det är just vad jag jämt gjort tidigare. Struntat i mina potentialer och gått all in för ett tråkigt, illa betalt jobb som inte gett mig ett skit mer än tillräckligt med slantar för det absolut nödvändigaste i livet, och som jag dessutom varit rätt dålig på. Svart på vitt låter det ju helt bananas; varför gör man så? Men tro mig, det är inte alltid så lätt att upptäcka sånt här hos sig själv. Det tog mig gott och väl 15 år, men nu vet jag, och jag tänker inte gå tillbaka.

Jag är också en människa, precis som alla andra, och jag är värd mycket mer än jag nånsin vetat om.

Och båten går bra?

En del saker tar man bara för givet; Att man kommer att älska sina egna barn trots att man inte älskar andras, att det finns el i ens hem, att solen kommer gå upp imorgon, och att man får ett "bra, själv då?" som svar på frågan "hur är läget?", t.ex.

Just det där sista har jag hemskt svårt för. Jag svarar uteslutande alltid ärligt, även fast jag vet att det i 90% av fallen bara är en artighetsfloskel och att frågeställaren inte alls är intresserad av att veta hur jag egentligen mår. Och det är just det jag inte tycker om. Varför ställa en fråga man faktiskt inte vill ha svar på? Men sen är jag likadan gällande kallprat också: I don't do it. Har jag ingenting intressant att säga är jag hellre tyst, och jag skulle mer än gärna se samma beteende hos mina medmänniskor. Jag ser helt enkelt inte poängen i att sitta och svamla om helt ointressanta saker, ska jag konversera vill jag prata om nånting som känns roligt, intressant, hemskt eller på annat vis engagerande. Inte om vädret, sport, utnötta allmängiltiga PK-åsikter om det senaste löpet eller i synnerhet om vad jag eller du jobbar med.

För just det här tjatet om ens arbete har blivit en vagel i ögat i min värld. Jag jobbar ju inte, utan är sjukskriven. Ett faktum jag inte sticker under stol med, men heller inte har lust att berätta om för precis varenda människa jag träffar. I synnerhet inte på första dejten, så att säga. Och det har slagit mig under min sjukskrivningsperiod, dels hur många gånger jag fått frågan, och dels hur totalt meningslös den är. För vad bryr jag mig om vad du jobbar med, och vice versa? Chansen att du eller för den delen, jag, är fakir, jobbar för Läkare utan gränser, designar jeans for a living eller något annat som faktiskt är intressant, är försvinnande liten, så varför ska vi prata om saken ens? Jaha, du lägger golv, gud vad intressant, ja, själv är jag ekonomiassistent, mmm, massa siffror att hålla reda på, ochZzZzZzZ! OMG varför skulle man vilja prata om dessa ämnen? Intet ont om varken ekonomiassistenter eller golvläggare för all del, men jag är inte särskilt intresserad av att höra om deras arbetsuppgifter.

Det frågas bara för att det hör till god ton, men people, snälla, försök förstå att det inte är god ton, det är urbota monotont och jävligt genomskinligt. Du bryr dig inte, jag bryr mig inte, vi bara småpratar för att slippa den kompakta tystnaden och obehaget den sprider. Jag förstår att man frågar för att man försöker bilda sig en uppfattning om den här nya människan man just mött, och för att känna av huruvida det finns några gemensamma intressen nånstans, men kan man då för crying out loud inte fråga nånting annat? Vad säger ens jobb egentligen om ens personlighet? De flesta jobbar knappast med sina drömmar eller hobbies, utan med nånting de trivs lagom mycket med och som de är rätt bra på, vilket ger en okej lön. Typ så. Jag skulle hellre få frågan om vilken min favoritmat, -färg, -låt, eller nästan vilken typisk lära-känna-undran som helst, utom just den söndertjatade vad jobbar du med-frågan. Låt mig slippa, låt dig själv slippa.

You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. Amen, Chuck. Så, kan vi nu enas om att slopa denna tidsödande, förljugna och dödstrista fråga from now on? Tack.

Deux

Under de senaste veckorna har jag lyckats med konststycket att få, inte ett, utan två nya jobb. Ja, ni läste rätt; två nya jobb. Jag städar hotellrum när de behöver mig på ett hotell, och från och med måndag ska jag fem halvdagar i veckan svara i telefon samt hålla kontakter mellan företag och fastighetsägare för ett företag som förmedlar företagslokaler. För att fira mig själv köpte jag idag "Mamma sa att jag var sjuk" av Julie Gregory (35:-), samt kom över en äppelgrön hoodie på Vero Modas rea (99:-). Nu har vi ungefär niohundra kronor att leva på kvar, resten av månaden. Tillsammans.

Det trista i kanelskålen är, att trots att jag nu alltså har hat trick i jobb så kommer jag som bäst förmodligen att jobba 35 timmar i veckan. För detta kommer jag att få ut ungefär åttatusen kronor efter skatt sammanlagt. Alltså, ingen förbättring från landets erkänt ynkliga studiestöd och lite extrajobb. Mer troligt är dock att jag får jobba mindre tid än så, vilket förstås innebär ännu mindre pengar. Varför är det så svårt att tjäna skäliga pengar? Jag känner mig som en utnyttjad barnarbetare eller kanske en nedsupen, underbetald ryss när jag får höra vad vanliga människor tjänar för löner. Inte klokt, I tell you.

Himmelriket på jorden vore att få ut tiotusen efter skatt, då skulle jag skratta hela vägen till banken (internetbanken). En gång provade jag och Ella att skratta hela vägen till hennes bank i Nordstan. Vi började strax efter att ha kommit in i Nordstan och skrattade hela vägen till ingången. Det var ganska påfrestande. Sen hade vi väl inte så mycket att skratta åt heller om jag ska vara ärlig. Pengar is no laughing matter.

Inte så lågt som mina jobb

Nästan alla jobb jag haft har jag hatat i mer eller mindre stark grad. Här är mina bottom tre-jobb:

1. Postföretag, brevbärare.
Motivering: Cykla i snö och/eller regn/hagel, börja jobba 07, ha fientliga och snipiga kollegor, göra fel säkerligen varje dag, inte ha lokalsinne, bli utskälld av idioter som heter Andersson och har fått en annan Anderssons post och som tror att jag är tankeläsare, ibland ha tvåhunda kilo post på en dag, arbeta med "normala" människor som man verkligen inte kan kommunicera med, fastna med smalbenet i cykelramen (har ärr som ett kärt minne/bevis), få knäproblem som består än idag, vara så trött att man måste ta tjyvsovpauser i källare och vindstrappor på fem minuter á sovpaus, välta ut all post och hela cykeljävelen ett otal gånger, endast dela ut ovälkommen skitpost, ha felaktiga koder och kärvande lås att brottas med JÄMT, alltid vara långsammast och ALLTID vara tokstressad.

2. Teknikföretag, teknisk support.
Motivering: Jag kan ingenting om skrivare eller scanners, och VERKLIGEN inget om trådlösa nätverk. Även här tokmycket stress samt även vetskapen att precis alla som väntar i kön har ett problem som de tror att jag kan hjälpa dem med. Ingen ringer för att de är på gott humör och vill berömma produkterna direkt. Värst var de som ringde och hade Mac. Jag kan typ minus hundra om Macar, jag vet inte ens hur man får upp något motsvarande kontrollpanelen. Ugh. Det var dessutom dresscode på företaget, trots att vi arbetade med telefonrådgivning enbart. Jävla England till att vara strikta med sånt där. Sista spiken i kistan var att jag fick sparken utan skäl och med en eller en halv veckas varsel. Thanks.

3. Städföretag, storstädning.
Motivering: Börja 07, skrubba lort hela dagarna, arbeta för ett totalt odisciplinerat företag som verkar aningslöst och helt utan koll på vad de sysslar med. Men detta skulle inte vara så illa om det inte vore för alla dessa jävla INTRIGER som florerar, herregud, det är rena rama högstadiet - folk pratar inte om annat än varandra (not to their faces förstås). Jag spyr ur öronen på allt backstabbande snart. Även här är folk alldeles för normala, de har ingen egen smak och de begriper inte vad jag vill ha sagt, de verkar aldrig ha tänkt en enda kritisk, egen tanke i hela sina liv, utom om deras killar förstås. Blääää. Tre dagar kvar, I must fight this!