Skitmusik

Jag tycker om ett väldigt brett spektrum av musik, och brukar kunna hitta några bra låtar inom de flesta musikkluster här i världen. Men det finns ändock en hög genres som jag generellt sett inte uppskattar, en del av dem är så illa att jag rent ut sagt bara inte tål ens blotta tanken på den sortens musik.

Det handlar om musik som per definition tenderar att suga, helt enkelt. Det här tänkte jag dela med mig av till er, så ni sedan vet vad som gäller här i världen sen, och kan känna er säkra och visa, och inte behöver råka ladda hem några pinsamma skräpskivor mer. You can thank me later, väl bekomme.

Country
Med country så menar jag modern country, alltså åt Billy Ray Cyrus-hållet (yesch!), och inte den mer avskalade stilen, åt Johnny Cash-hållet. Eftersom mister Cash är en av mina stora musikfavoriter så vore det bra märkligt om jag påstod mig hata all country, så det gör jag alltså inte. Bluegrass och blues är dessutom stilar jag finner mycket glädje i, och den musiken är som vi alla vet grunderna till vad som sedan blev countrymusik. Det jag inte klarar av är när det poppas till och blir nån slags äcklig hybrid mellan rå country och mesig pop, helt enkelt en amerikansk, glättig variant av dansband, eller snarare vice versa.

Dansband
Jag tror inte jag behöver göra någon utläggning här. Dansband är helt klart djävulens påfund och är omöjligt att lyssna på utan att vara 1) dement, eller 2) actually, fullständigt döv. Rysligt, sliskigt, avskyvärt. Så.




Jazz
Precis som i fallet med country så finns det jazz jag gillar, rätt mycket rent av. Storbandsjazz är en underskattad och fenomenal musikstil, som det inte görs tillräckligt av idag, och även den lite rökiga och softa cocktail-jazzen har en positiv påverkan på mina öron. Den moderna jazzen, däremot, är vad som föranleder jazzen att få stå med här i min hall of shame, för den sortens musik går tamigfan inte att höra på. Ändlösa saxofonstötar och hysteriska tjut, alltid i ett stressat tempo. Nervös-jazz brukar jag kalla det, och rätteligen så, då det gör mig helt spattig. Även 80-talets vurm för saxofoni får sig en släng av sleven här, då det känns som att man gjorde sitt yttersta för att totalt rasera det stackars instrumentets existensberättigande genom långsamma, softade saxofonlåtar, med avsikt att vara sexiga. Sexiga! Sällan är något så avtändande som en flåsande, slött spelad sax. Brr.

Funk
Gode gud, det här går ju bara inte, BORT, vik hädan! Att termen "funkigt" inte precis är positivt betingad är definitivt ingen slump. Funk är inget annat än musik som är funkig som fan. Slappin' da bass, man! Well, STOP IT! Örk.




Techno/house/rave
Nej, nej och åter nej. Om modern jazz gör mig spattig så vrider rave och dess smutsiga syskon upp den känslan ytterligare. Låtarna tar ju aldrig slut! Och även om de gör det, så låter nästa låt precis likadan! Ändlöst pumpande och meningslösa melodier, utan sång och utan särskiljning. Det gör inte direkt saken bättre, att anhängarna av de här musikstilarna klär sig som självlysande hippies. Jag själv älskar neon, men inte bara för sakens skull, och mina känslor gentemot utsvängda brallor och trumpetärmar är av rakt motsatt art dessutom. Att tvingas lyssna på den här musiken får min hjärna att vilja rymma ut ur mitt huvud. Not a nice feeling, mind you.

Metal
Det här kan innefatta väldigt mycket olika sorters musik: speed metal, trash metal, black metal, death metal och hårdrock, to name but a few. Men gemensamt är att jag oftast inte tycker särskilt mycket om dem, och inte hör jag nån genremässig skillnad på det mesta av dessa musikaliska avskräden, heller. Jag kan för all del lyssna på några hits med AC/DC eller Kiss, exempelvis, men att sitta och lyssna på dem, verkligen lyssna - och njuta - det kommer inte hända. As for alla de olika metal-grenarna så låter de som sagt inte särskilt utmärkande genetmot varandra, snarare mest bara som variationer på skrammel. Och vad är grejen med att ha så oläsliga bandnamn som möjligt, va? Är det nåt slags initiationsritual? Only the worthy (a.k.a. tondöva) kan utröna budskapet?

Hardcore
Största skillnaden på metal och hardcore är att inom metal kan man i alla fall skratta åt utövarnas stilval, samt att inom metal så sjungs det ofta med känsla och darr, men hardcore? Vad är existensberättigandet för hardcore? Ja, nu när jag frågar mig själv den saken så kan jag inte komma på nånting, faktiskt. Lika bra att bara tvärslopa alltihop, dårå. Skrammel och skrän och tristess är de snällaste orden jag kan använda till en beskrivning, och det säger ju en hel del bara det.

Emo
Hahahahahahahaha. Nej.









Reggae
Reggae är och förblir genomvidrigt, det är nånting med hela reggaegunget som gör att jag bara vill platta till de uppskattande fansens fånleende, dreadsfyllda skalper med en skovel för att få utlopp för min avsky. Samt för att få tyst på eländet, förstås. Rytmen, takten, ljudbilden, ja, allt med reggae gör mig sinnessjukt aggro, och uppstressad. Varför vet jag faktiskt inte, det kan vara den drogliberala inställningen som allt som oftast flätas in med den här sortens musik som får mitt blod att koka, men förmodligen är det i huvudsak att det är så segt och saktmodigt, samt melodierna och ljuden som bara skär sig med musikmaskinen i mitt huvud. Utöver det så känner man sig som en kokt potatis av att tvingas lyssna på detta tradiga, släpiga musikaliska jamsande; hopsjunken, urgröpt, flummig och väck. Ingenting of which jag uppskattar att känna. Alls.

Ska
Det här är nog den musikaliska avsky jag stöter på mest patrull för, folk KAN INTE acceptera att man inte ÄLSKAR ska. Men herregud, varför inte? Det finns folk som älskar fondväggar i kaffe latte-färg, äkta päls, råbiff, radiostationen The Voice och andra oheliga ting här i världen, samtliga saker som jag och många med mig finner fullständigt motbjudande, men den stora, glada massan förstår inte alls vad som skulle kunna vara fel med deras val. Så vad är det som är så konstigt med att det alltid finns de som tycker tvärtemot en själv gällande musiksmak? Det finns bra ska-låtar, definitivt, men min invändning mot ska är densamma som mot många andra genres jag inte klarar av: det låter likadant, likadant, likadant. Det är som att själva upplägget för genren i sig är för snävt, att det inte går att sträva onwards and upwards utan att då också bryta sig fri helt från klassificeringen och därmed inte längre spela sagda stil. Jag tror dessutom att det kan vara reggaerytmerna i skamusiken som ger utslag på min vidrighetsradar. För reggae är bland det hemskaste och mest hatframkallande som finns i musikväg, I kid you not.

Oi
Oipunk kan vara den enformigaste punkvariant som finns. Min bror brukar säga att punk bara är en massa människor som inte kan spela och inte kan sjunga, vilket han har alldeles förskräckligt fel i förstås, men är det så att man är oinsatt och råkar ut för en himla massa oi så kan jag inte direkt klandra nån för att dra förhastade slutsatser. Inte så att herrarna och damerna inom oi-scenen inte kan lira eller skråla, men det låter bara så förbannat... förbannat, helt enkelt. Bröt-skrän-bröt-hård-å-arg-bröt-politik-bröt-arg!, ungefär så låter det. Vilket blir trist som fan efter en låt, eller kanske till och med under den låtens gång, rent av. Ja, det är nog lika bra att stänga av direkt, faktiskt.

Easy listening
Jag fattar inte att det här faktiskt är en acceptabel titel på en musikgenre. "Easy listening" - meaning att all annan musik alltså är svår att lyssna på, eller? Svår, hur, menar man? "Åh, nej, den här låten är alldeles för svår att höra på, de sjunger ju på utrikiska, och så ändras tonarten lite mot slutet där, nehej du, den går bort, den!" Den här musikstilen är så menlös, platt, överdrivet tydlig och okreativ, för att inte tala om att det man just hört glöms bort in a heartbeat. Men då passar namnet åtminstonde musiken perfekt, och antagligen även lyssnarnas personligheter.

Drum N' Bass
Ööhh, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin pretentiösa fjompmusik, hörni! Men allvarligt, vad ÄR DnB egentligen? Meningslös tonmässig rotvälska som bara flyter runt och betyder ingenting för ingen, utom nån enstaka utdaterad hipster och ett gäng 35-plussare som försöker verka svåra. Det är som rave som saktats ned och gjorts med softade, unkna ljud istället. Alltså fortfarande skitdåligt och skitjobbigt. Och erbarmligt enformigt.

Soul
För att först och främst klargöra den här punkten, så menar jag absolut inte Northern Soul, vilket är förbannat bra, utan jag syftar på vad som numera brukar klassificeras som soulmusik, det vill säga sliskig, slibbig, svettig, stönig sexmusik - or so they want to think. Att ha samlag framgångsrikt till det här flåsporrandet med viskningar och kanonsånger (som i sångstilen, inte vapnet som används som förlaga till det positiva verbet) är för mig obegripligt. Soul är vad som tog vid efter saxofonknullandet på 80-talet upphörde, det är samma känsla och samma sorts släpighet och påtvingad, normativ sensualism, bara med andra instrument, basically. Men totally heinous ändå.

R N' B
Samma typ av förtydligande som under soul/northern soul-punkten gäller här: Rhythm N' Blues, det vill säga gamla tidens finlir, det tycker jag mycket om, men det är långt ifrån samma sak som mer sentida tongångar, nischade som R N' B. Egentligen tycker jag ofta att soul och r n' b är lika goda kålsupare, och hör inte alltför stora skillnader på musiken, förlåt, skiten. Även denna genre är full av sexuella innuendos, släpighet och slisk, även denna genre ger mig akuta önskningar efter tillfällig dövhet, eller kanske ett totalt högtalarhaveri för att jag ska slippa plågas mer.

Hip Hop
När hip hopen kom i slutet på 70-talet var det nånting groundbreaking, det var koolt, fräscht och killarna och tjejerna som ägnade sig åt musiken var skillade och gatsmarta. Mycket av den hip hopen är fortfarande bra än idag. Men idag handlar all ny hip hop om vilken välkänd låt man kan stjäla majoriteten av för att skapa en säljande hit för sig själv, medan texterna behandlar hur mycket pengar man har, hur många subbor man har, hur subbiga de subborna är och hur mycket mer pengar man kan skaffa. I korthet, anyways. Uppfinningsrikedomen, obskyriteten och volymen i och av samplingarna, budskapet och meningen har gått i graven. Inte är det nån vidare konst längre heller, och till den som vill protestera säger jag bara: Curtis James Jackson III. Till den som är mindre insatt betyder det 50 Cent. Mannen KAN INTE rappa, han KAN INTE, och han är ändå mångmiljonär och släpper skitplatta på skitplatta. Men folk älskar honom, och han är totalt talanglös. Han har blivit skjuten med nio skott men dog inte, han är således ett vandrande lik och han är uppenbarligen hitsänd för att locka med sig själar tillbaka underjorden, där han hör hemma. MEN MIG FÅRU'NTE, KÖRTIS! I'M ON TO YA!


Så, det här var alltså en så gott som komplett lista över dåliga musikgenres som får mig att vilja sy ihop öronen för gott. Jag kommer eventuellt att göra en motsvarande lista för bra typer av musik, men jag ver faktiskt inte hur kul det skulle vara att läsa. Dessutom riskerar den listan att bli fantabulöst lång och tämligen innehållslös. Jag brukar inte känna något behov att motivera varför jag tycker om någon viss låt eller musikstil; om jag tycker om nåt så enkelt som en låt så ifrågasätter jag inte varför jag gillar den, jag bara diggar, katten. :D