Life, imitating art, imitating life

Kommer ni ihåg i "Truman Show" när karaktärerna kring Truman började snattra om hur fantastiskt deras nya kaffe var, fastän de egentligen skulle vara riktiga människor? Då, 1998, var det så satiriskt och roligt, så pratar ju inte folk på riktigt, liksom. Riktiga människor sitter knappast och ältar produktnamn över frukostmackorna medan de ler tillgjort, inte ens riktiga människor i dokusåpor gör så. Men nu är det verklighet, i alla fall i dokusåporna.

Se bara på "Biggest Loser", där deltagarna bara HELT APROPÅ kommer på att de inte förstår nåt gällande maten, och tränarna bara sådär HELT APROPÅ råkar ha en massa tuggummi av ett visst märke, eller särskilda plastpåsar att lägga rester i eller whathaveyou, som de sådär lagom avspänt berättar ingående om, och säger hela produktens namn extra tydligt, extra många gånger, medan kameramännen zoomar för glatta livet. Oj, vilken slump att de hade det där tuggummit till hands! Och vad bra att de kommer ihåg vad produkten heter, sådär jätteordentligt! Frågan är när nästa steg kommer, när får någon huge ass endorsement money för att alltid prata om till exempel Pepsi, i sitt vardagsliv? Det känns inte som ett alltför omöjligt scenario, och det faktumet är så jävla obehagligt. Vad är det för värld vi lever i egentligen? När gränserna mellan personliga åsikter och betald propaganda suddas ut är det väldigt svårt att veta vad som är på riktigt och vad man helst skulle spola förbi.

På MTV finns ett program som heter "My Life as Liz" som beskrivs som semi-dokusåpa. Eller "scripted reality", enligt Wikipedia. Alltså, wut? En del är riktigt och en del inte? Which is which, hur ska man veta det? Det är tydligen människor som spelar sig själva men i fejksituationer, more or less. Men hur jävla bonkers är inte det? Produktionsbolagen sitter väl och vältrar sig i stålar nu när de inte behöver skapa karaktärer och anställa skådespelare mer, inte ha avancerad teknik eller kostsamma effekter; bara riktiga människor i sina naturliga habitats, fast med roligare liv än de normalt skulle haft. Tweaka verkligheten lite bara, tills den går att sälja. Oh, I know this, jag lekte sånt här när jag var barn, men jag blev inte filmad och regisserad, och visad för halva världen. Och återigen, I WAS A KID, vuxna människor ska fan inte hålla på på samma sätt!

Jag vet inte hur det är med er, men personligen tycker jag det är extremt obehagligt att inte veta om det jag ser är konstruerat eller sant. Jag menar, om jag ser någon bli skjuten i huvudet vill jag gärna veta om det bara är en film eller om det är en nyhetssänding, ifyaknowwhatimean? Verklighet och dikt är inte samma sak, långt ifrån. Är de här oheliga allianserna mellan fiktivt och faktiskt den framtid vi går till mötes i televisionens värld? I så fall tänker jag fan stänga av skiten, åtminstone tills de skärper sig och separerar verkligheten från fantasin igen. I want the shiny people over here, and the happy people over there, ok?!

You're the voice

Det finns ett par rätt ologiska ageranden som har med röstlägen att göra, som jag upplevt gång på gång men inte för den sakens skull ser nån rimlighet och logik i.

Det första handlar om människor som talar lågt, så lågt så man inte hör. När man då nödgas säga förlåt, vad sa du, ursäkta?, så upprepar de sig ÄNNU lägre. What gives? Handlar det om en osäkerhet kring att uttala sig, att man tvivlar så på sig själv och sin förmåga att man inte är helt säker på att det man säger bär någon relevans? Men varför skulle det vara dummare andra gången? Varför skäms man ännu mer för att upprepa det man just sagt? Och varför säger man nånting alls, om man nu är så himla osäker? Att någon säger "ursäkta?" innebär inte nödvändigtvis att denne anser att det du just sa var helt befängt, och helt enkelt inte kan tro att du blurted out någonting sånt. Det kan lika väl betyda att man inte hörde vad du sa. In fact, jag vågar påstå att det är innebörden i de allra flesta av dessa tillfällen.

Det andra beteendet är nästan motsatt; När någon inte förstår språket du talar, så höjer du rösten och talar mer artikulerat. Som att det skulle leda till spontan svenskakompetens hos en icke svensktalande, eller vaddå? Om den man talar med, eller försöker tala med, kan språket delvis så är det absolut rimligt, åtminstonde artikulerandet, men annars är det givetvis helt bortkastat. "Åh nej, jag kan ju inte spanska, men AHA, nu när du pratar så HÖGT och T-Y-D-L-I-G-T så förstår jag plötsligt! Fantastico!" Det här beteendet är förstås extra överdrivet och tydliggjort i filmens värld, där det gärna erbjuds som humoristiskt tilltag då en amerikan (alltid) försöker kommunicera med en icke engelsktalande person. Allra helst en utomjording, eftersom det då är helt omöjligt att anta att varelsen skulle kunna förstå (Även fast alla ju vet att de flesta aliens avlyssnar jorden och därmed kan engelska när de kommer på besök, såklart.), vilket gör hela situationen än mer dråplig. Or so they want us to think, i alla fall.

Så vad är grejen, då? Den första sortens person kanske är osäker eller blyg, men gräver fler och fler gropar åt sig själv genom att undermedvetet tolka folks oförmåga att förstå dem som att de gjort något fel, och skäms därför ännu mer/blir ännu blygare. En ond spiral, to say the least. De överartikulerande människornas problem är förmodligen det klassiska, mänskliga kortsiktiga tänkandet; de utgår från att motparten förstår engelska men är döv/korkad/sparsamt lingvistiskt begåvad. De skulle med fördel tjäna på att förstå att det engelska språket inte är universellt, att deras land och språk inte är navet som resten av världen kretsar kring. Men de försöker åtminstone hjälpa till, alltid nåt.

Självklart finns dock en allt-i-ett-lösning som jag själv egenhändigt fifilurat fram: om de högröstade kunde hålla volymkurser för de blyga så får de passa på att prata HÖGT och TYDLIGT och hjälpa till, medan de tystlåtna får lära sig att vrida upp sin inre volyminställning ordentligt. Under tiden slipper vi andra tampas med bägge gruppernas språkliga tillkortakommanden. Everybody wins! Excellente! :D

Filmcitat #5 och #6: facit

Okelidokelie, jag bestämmer härmed att gissningsleken för omgång fem och sex härmed är över, and I present to you, ze anzhörs som ingen klarade:

Facit för filmcitat #5
6. "I would be happy in a Turkish prison, are you kidding? I was with you, of course I had a good time." - "Pretty in Pink"
7. "I'm on your side, I hate Godzilla too, he's the destroyer of worlds!" - "Baksmällan"
14. "Wouldn't it be great if wars could be settled by just the assholes who started them?" - "The Postman"
17. "-Your mother's a cankerous whore!
-Jesus, man!
-Hey, man, remember way back when I said your mother was a cankerous whore? I'm sorry, man. I did not mean that. She's not." - "Tropic Thunder"


Facit för filmcitat #6
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself." - "Pretty Woman"
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all." - "Backdraft"
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed." - "The Rookie"
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today." - "Crazy People"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam." - "Addicted to Love"
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand." - "The Science of Sleep"
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else." - "The Importance of Being Earnest"
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave." - "Labyrinth"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot." - "Double Dragon"

So there you have it; a job well done. ;D Omgång #6 var tydligen alldeles för svår, även fast jag på inget vis planerat det, håhåjaja. Så kan det gå. Fortsätt gissa på omgång #7 så länge, det finns ett fåtal olösta gåtor där ännu. :)

Filmcitat #7

Fanfarer och massornas jubel, det är dags för mer minnesvärda filmcitat att rota fram källorna till ur djupet av era hjärnklumpar, folks! Omgång #6 har fortfarande olösta frågetecken som bara väntar på att knäckas, de med.

Regler: Inget fuskande, inga sökmotorer, inga specialistkunniga polare som sufflörer. Eftersom man inte vinner nåt finns det ingen mening att fubba. Träffas man av en snilleblixt och känner igen något eller några citat så skriver man ut nummer och titel i kommentarerna, sen håller man andan tills fröken Nio kommit med rättningspennan. Har man prickat rätt kan man skrocka förnöjt och sen sätter jag ut det lösta citatet i fetstil. Nu kör vi, you like to move it, move it!

1. "-It's 106 miles to Chicago, we've got a full tank of gas and half a pack of cigarrettes. It's dark, and we're wearing sunglasses.
- Hit it!"
2. "I never saw you throw that gentleman off the balcony, I don't care! A-all I care about is: are you happy with your haircut?"
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley."
4. "-So, if you're from Africa... why are you white?
-Oh my god, Karen, you can't just as people why they're white!"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys."
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!"
7. "-You pompous, stuck-up, snot-nosed, English, giant, twerp, scumbag, fuck-face, dickhead, asshole!
-How very interesting. You're a true vulgarian, aren't you?
-You're the vulgarian, you fuck."
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!"
9. "I asked for a car, I got a computer. How's that for being born under a bad sign?"
10. "How many times do I have to tell you: green is not your colour!"
11. "-Move, and you're dead!
-I'm dead; and I move."
12. "Just the fax, ma'am. Just the fax."
13. "Game over, man, GAME OVER!"
14. "NOBODY! Messes! With the Do!"
15. "-He's finally matched his meat. You really licked his ass.
-...That's MET his match, and kicked, KICKED his ass!"
16. "What I'm saying is, back when we first met, you were all like 'Oh phooey, I burned the darn muffins.' Now, you go into a bar, ten minutes later, sailors come runnin' out. What up with that?"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years."
18. "Good heavens, woman; this is war - not a garden party!"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!"
20. "-Kenner, just in case we get killed, I wanted to tell you that you have the biggest dick I've ever seen on a man.
-Thank you."

Tusen stenars lättnad

Som ni läsare säkert redan vet fick jag efter nästan tre års sjukskrivning en diagnos i vintras, och fick svart på vitt att ja, du har rätt, ja, det är nåt som inte riktigt stämmer, ja, du har svårare att fungera i vissa situationer än de flesta - för du har ADD.

Sedan dess har jag lärt mig så sjukt mycket om syndromet, och det känns som att varje vecka trillar nån pusselbit på plats, som förenklar, förklarar och bara makes sense av allt ludd. Och varje förklaring reder ytterligare ut det stora nystanet som alltid rullat runt och kliat inuti min hjärna. Alla möjliga saker som tidigare bara varit ospecifikt svåra, utan egentlig rimlig proportion till deras faktiska svårighet, får plötsligt legitimitet i och med diagnosen. Det är absolut inte så att jag ser det som en ursäkt, som att "Jamen jag kan inte göra det för jag har ADD, så jag behöver inte ens försöka". Jag ser det som prejudicerande justifications till att jag inte måste vända ut och in på mig själv för att åstadkomma saker som jag enligt spelets regler inte kan förväntas göra lika bra eller lätt som en normal person. Eller enklare uttyckt: jag kan sänka mina krav på mig själv, jag kan sluta jämföra mig med normala människor.

Bland allt jag fått lära mig om mitt tillstånd, är att man mår bättre/trivs bättre med, och helt enkelt borde ha ett jobb som ger snabba belöningar. Hjärnan är tydligen väldigt inne på sånt, och letar efter snabba sätt att må bra, bli glad, få en rush, whatever. Lite som en narkoman, antar jag. Men i realiteten betyder det alltså att långsiktiga planer, med ett mediokert liv i typ tre år och SEN blir det sakta bra, det funkar i princip inte för ADD:are. Man tappar fokusen alltför snabbt när livet inte erbjuder några belöningar utan bara rullar på utan förändringar eller vinster. Och att det är såhär vet jag ju, men jag visste inte att det var på grund av ADD:n, och inte att det var DÄRFÖR jag har så satans svårt att hålla fast i saker, människor, platser, och inte kunnat fullfölja alla mina smarta, långtgående planer tidigare. Det är som att nån tänt en lampa i skallen på mig när jag får veta sånt här, och en enorm pusselbit landar plötsligt på rätt plats.

Det här snabba belöningssystemet betyder också att jobb som innebär många, kortare projekt, och som innefattar att få slutföra saker, lämpar sig för mig. Givetvis behöver jag också ett jobb som är tillräckligt varierat och intressant för att jag ska kunna behålla fokus och intresse för mina arbetsuppgifter också. Men ett arbete som är uppbyggt så att det bara är en stor grej som man ägnar hela dagen åt, eller skapat som en långsiktig plan man inte ser resultat från förrän om två månader, eller ett oföränderligt, repetativt jobb är rena giftet för mig, och i det närmaste omöjligt att klara av i det långa loppet. Men det fina med den här begränsningen är att man också kan träna upp sig på att bli bättre på långsiktiga mål, genom att bryta ned dem till delmål som man kan se som avklarade och därmed belönande, så man hela tiden ger det behovet näring men ändå klarar av att arbeta i längre projekt. Därmed inte sagt att det går eller att man bör försöka sig på vilket jobb som helst med avsikten att övaövaöva tills man klarar av det. Sikta på det som passar och strunta i det som ligger för långt ifrån den mallen, det verkar mycket vettigare. Jag ger mig själv en liten extra klapp på axeln för att jag redan för länge sen klurat ut att projektjobb är något som borde passa mig, utan att känna till att jag hade ADD eller dess problematik och anpassningsbehov. Det är så gudförbannat skönt att få massa svar, som sagt, men även att få bekräftat att jag ändå haft rätt bra insikt i vad som funkar och inte funkar redan innan diagnosen, jag visste bara inte varför det var så då. Se vad självkännedom, -insikt och skärskådande av de egna behoven kan leda till klockrena slutsatser ändå. :D

Andra förändringar och stenar som lyfts från mina axlar är det gensvar från myndighetspersoner OCH oförstående bekanta - särskilt vuxna, förstås - som jag numera får. Allt jag tidigare sagt om att allt inte funkar för mig och att jag inte borde ägna mig åt vad som helst, att jag HAR begränsningar som gör vissa saker i arbetslivet svårt. Det har de inte alls varit intresserade av att höra förut, då har man bara varit lat som inte "vill" gå upp klockan 07, eller bortskämd som inte vill jobba med nåt skitjobb eller kan vara nöjd med ett normalt, ospännande jobb. Den känsla av lättnad och befrielse som den här sortens vetskap ger mig går inte att beskriva, på riktigt. Plötsligt behöver jag inte längre känna mig undermålig, sämre än andra och behöver inte känna mig slarvig och lat - känslor jag tusentals gånger haft tidigare inför den här typen av problematik. Att få veta att det är något neurologiskt som orsakar svårigheterna känns helt jävla bitchin'; det står utom min kontroll att klara av somligt smärtfritt, men däremot kan jag öva upp mig på att bli bättre på en del saker. Det är stor skillnad på att fruktlöst kämpa i motvind och på att känna till sina begränsningar och respektera dem.

Så äntligen slipper jag känna mig så ospecifikt fel som jag gjorde förut, äntligen slipper jag tänka att "Alla andra kan ju, då måste jag med kunna". Nä, för jag är inte som alla andra, så det så, och det har jag svart på vitt bevis för.

Officiellt annorlunda, I quite like it.