Tusen stenars lättnad

Som ni läsare säkert redan vet fick jag efter nästan tre års sjukskrivning en diagnos i vintras, och fick svart på vitt att ja, du har rätt, ja, det är nåt som inte riktigt stämmer, ja, du har svårare att fungera i vissa situationer än de flesta - för du har ADD.

Sedan dess har jag lärt mig så sjukt mycket om syndromet, och det känns som att varje vecka trillar nån pusselbit på plats, som förenklar, förklarar och bara makes sense av allt ludd. Och varje förklaring reder ytterligare ut det stora nystanet som alltid rullat runt och kliat inuti min hjärna. Alla möjliga saker som tidigare bara varit ospecifikt svåra, utan egentlig rimlig proportion till deras faktiska svårighet, får plötsligt legitimitet i och med diagnosen. Det är absolut inte så att jag ser det som en ursäkt, som att "Jamen jag kan inte göra det för jag har ADD, så jag behöver inte ens försöka". Jag ser det som prejudicerande justifications till att jag inte måste vända ut och in på mig själv för att åstadkomma saker som jag enligt spelets regler inte kan förväntas göra lika bra eller lätt som en normal person. Eller enklare uttyckt: jag kan sänka mina krav på mig själv, jag kan sluta jämföra mig med normala människor.

Bland allt jag fått lära mig om mitt tillstånd, är att man mår bättre/trivs bättre med, och helt enkelt borde ha ett jobb som ger snabba belöningar. Hjärnan är tydligen väldigt inne på sånt, och letar efter snabba sätt att må bra, bli glad, få en rush, whatever. Lite som en narkoman, antar jag. Men i realiteten betyder det alltså att långsiktiga planer, med ett mediokert liv i typ tre år och SEN blir det sakta bra, det funkar i princip inte för ADD:are. Man tappar fokusen alltför snabbt när livet inte erbjuder några belöningar utan bara rullar på utan förändringar eller vinster. Och att det är såhär vet jag ju, men jag visste inte att det var på grund av ADD:n, och inte att det var DÄRFÖR jag har så satans svårt att hålla fast i saker, människor, platser, och inte kunnat fullfölja alla mina smarta, långtgående planer tidigare. Det är som att nån tänt en lampa i skallen på mig när jag får veta sånt här, och en enorm pusselbit landar plötsligt på rätt plats.

Det här snabba belöningssystemet betyder också att jobb som innebär många, kortare projekt, och som innefattar att få slutföra saker, lämpar sig för mig. Givetvis behöver jag också ett jobb som är tillräckligt varierat och intressant för att jag ska kunna behålla fokus och intresse för mina arbetsuppgifter också. Men ett arbete som är uppbyggt så att det bara är en stor grej som man ägnar hela dagen åt, eller skapat som en långsiktig plan man inte ser resultat från förrän om två månader, eller ett oföränderligt, repetativt jobb är rena giftet för mig, och i det närmaste omöjligt att klara av i det långa loppet. Men det fina med den här begränsningen är att man också kan träna upp sig på att bli bättre på långsiktiga mål, genom att bryta ned dem till delmål som man kan se som avklarade och därmed belönande, så man hela tiden ger det behovet näring men ändå klarar av att arbeta i längre projekt. Därmed inte sagt att det går eller att man bör försöka sig på vilket jobb som helst med avsikten att övaövaöva tills man klarar av det. Sikta på det som passar och strunta i det som ligger för långt ifrån den mallen, det verkar mycket vettigare. Jag ger mig själv en liten extra klapp på axeln för att jag redan för länge sen klurat ut att projektjobb är något som borde passa mig, utan att känna till att jag hade ADD eller dess problematik och anpassningsbehov. Det är så gudförbannat skönt att få massa svar, som sagt, men även att få bekräftat att jag ändå haft rätt bra insikt i vad som funkar och inte funkar redan innan diagnosen, jag visste bara inte varför det var så då. Se vad självkännedom, -insikt och skärskådande av de egna behoven kan leda till klockrena slutsatser ändå. :D

Andra förändringar och stenar som lyfts från mina axlar är det gensvar från myndighetspersoner OCH oförstående bekanta - särskilt vuxna, förstås - som jag numera får. Allt jag tidigare sagt om att allt inte funkar för mig och att jag inte borde ägna mig åt vad som helst, att jag HAR begränsningar som gör vissa saker i arbetslivet svårt. Det har de inte alls varit intresserade av att höra förut, då har man bara varit lat som inte "vill" gå upp klockan 07, eller bortskämd som inte vill jobba med nåt skitjobb eller kan vara nöjd med ett normalt, ospännande jobb. Den känsla av lättnad och befrielse som den här sortens vetskap ger mig går inte att beskriva, på riktigt. Plötsligt behöver jag inte längre känna mig undermålig, sämre än andra och behöver inte känna mig slarvig och lat - känslor jag tusentals gånger haft tidigare inför den här typen av problematik. Att få veta att det är något neurologiskt som orsakar svårigheterna känns helt jävla bitchin'; det står utom min kontroll att klara av somligt smärtfritt, men däremot kan jag öva upp mig på att bli bättre på en del saker. Det är stor skillnad på att fruktlöst kämpa i motvind och på att känna till sina begränsningar och respektera dem.

Så äntligen slipper jag känna mig så ospecifikt fel som jag gjorde förut, äntligen slipper jag tänka att "Alla andra kan ju, då måste jag med kunna". Nä, för jag är inte som alla andra, så det så, och det har jag svart på vitt bevis för.

Officiellt annorlunda, I quite like it.