And the Oscar goes to

Så, efter snart tre års sjukskrivning och ett aldrig sinande sökande efter en förklaring, en orsak, en sjukdom, så vet jag nu vad som felas mig.

Jag har, under denna tid, pratat med otaliga, ansiktslösa läkare, som flyter ihop i minnet. Merparten har varit fullständigt ointresserade, de flesta ville bara kasta SSRI-preparat på mig för att få mig att gå. Några var lite mer intresserade, så jag har fått magnetröntga huvudet, på grund av huvudvärken jag hade konstant förut, jag har provat antidepresseiva med mestadels dålig utgång, och jag har testats för mängder av sjukdomar, alla med negativt resultat. Jag har INTE järnbrist, en tumör, migrän, nåt njurfel, Hepatit C, Sjögrens Syndrom, eller en under- ELLER överfunktion av sköldkörteln, och det beror inte på min tarmsjukdom.

Jag har träffat ett gäng psykiatriker och psykologer, som inte kunnat sätta fingret på vari problemet ligger, och konstaterat att jag i alla fall INTE lider av Aspberger, har en depression, ADHD, ägnar mig åt självskadebeteende, uppvisar ingen självmordsrisk och är inte bipolär. Det mesta av det där kunde jag bara berättat för dem direkt. Psykiatrikerna har velat mellan att skriva "kronisk trötthet" och "ångestproblematik" i sjukintygen, vilket väl är bland det luddigaste man kan tänka sig.

Jag har fått sjukgymnastik mot spänningssmärtorna i ryggen, och jag har träffat en arbetsterapeut för att prata tillgångar och hinder. Det första hjälpte till viss del, det andra veti sjutton. Jag har pratat med kuratorer som dragit i trådar och gett goda förslag, och jag har på eget initiativ gått en stresshanteringskurs. Jag har provat att delta i ett projekt som utlovade sysselsättning och möjlighet till utbildning på nivåer som långtidssjukskrivna kunde klara av, men det enda de kunde erbjuda var kurser i Word eller Excel, och att gå promenader i grupp och sen fika, typ.

Efter ett år hos psykiatrin här i Tjockholm fattades äntligen beslutet att göra en ordentlig utredning, kanske det kunde vara neurologiskt? Jag förklarade, att man redan screenat för ADHD och liknande, men efter en kort intervju med psykiater fastslog de att ändå låta genomföra en riktig utredning. Don't mind if I do, tänkte jag. Hellre hundra utredningar med negativt resultat, än att gå och undra om det kanske var det där, eller kanske det där, eller... Ja, jag gillar vetskap, helt enkelt. Och att bara gå och dra benen efter mig utan att nånting görs, utforskas, testas för att bena ut vad det är som gör att allting blir så svårt för mig, det gillar jag inte alls. Så igår, efter ett par veckor med tester och frågor och ett noggrant stötande och blötande av mitt ärende, fick jag sätta mig i en av de lila fåtöljerna och höra resultaten.

Summan av kardemumman är enkel, rakt på sak, och säker:
Jag har ADD.

Jag har inte vant mig riktigt vid tanken än, så jag provar att säga det till min spegelbild när jag ska borsta tänderna. "Jag har ADD. Jag har ADD. Jag har ADD." Det känns så märkligt, att nu äntligen, och plötsligt, är hela den långa kampen slut. Nu är jag framme, and I didn't see it coming. Inte för att jag är missnöjd, oh nej, vad är det för poäng att vara olycklig eller skämmas över att man får en sån här diagnos? Har man det så har man det, gilla läget eller lid för evigt. Märkligheten ligger i, att jag vant mig vid att inte förvänta mig för mycket, vant mig vid att släpa på en tio tons-packning överallt jag ska, att dra hela långa historien för alla nya sjukvårdspersoner och börja om från början med varje ny misstänkt diagnos. Och nu behövs det inte mer. Det är som att någon klippte remmarna på den tunga ryggsäcken, bara sådär. Snipp, snapp, snut. Jaha, var jag framme nu? Jaså, piccolon tar mina väskor, det var ju praktiskt. Jag behöver lite tid att förstå det, tror jag. Tid att våga släppa allt, slappna av och tillåta mig att hoppas på ett fungerande liv igen.

En liten, liten knopp spirar i min bröstkorg, där inne kommer våren komma tidigare än till yttervärlden. Min egen vår, bara för mig. Ljuvligt.