Bad habits die hard (with a vengeance)

Jag tror att alla människor har minst en dålig vana, och de flesta av oss har nog en handfull per skalle.

De flesta dåliga vanor kallar vi för just dåliga vanor, eftersom vi inte tycker om att vi gör dem, på något plan. Det uppstår en inre konflikt, helt enkelt. Medan en del av ens personlighet tydligt kan uppskatta en syssla, som att sola solarium eller bita på naglarna, gillar en annan del av en det inte alls. Oftast är det väl samvetet som skriker i panik över allt dåligt vi gör mot våra kroppar, men ibland kan det även vara fysiska påföljder som sjunger varningens lov. Rökning till exempel, tar ju död på lungorna, ger en äcklig läderartad hud och så luktar man seriöst som en blöt fimp mest hela tiden, man märker det bara inte själv, tragiskt nog. Fast man måste ha nikotinet och man behöver sysselsätta fingrarna med något. Eller så tror man att man ser kool ut, kanske. Och nedbitna naglar ser inget vidare ut, men det gör inte en krokodilväskehud i bajsbrun nyans heller, fast biter man på naglarna har man nåt att göra när man är nervös och solar man solarium inbillar man sig uppenbarligen att man ser "fräsch" ut. Förutom samvetet kan man på grund av dessa företeelser då dessutom dras med hosta, lungemfysem, blödande nagelband eller hudcancer, men även så tydliga tecken behöver inte innebära att man slutar med sin dåliga vana, hur ofantligt korkat det såhär svart på vitt än kan låta.

Som sagt, det kallas dåliga vanor av en anledning, och bortförklaringarna till att ägna sig åt dem är många och komplicerade, men alla är de lika dåliga. Rök och var glad eller rök inte och var glad, men inget mitt emellan, det verkar mer slitsamt för psyket än själva den dåliga vanan nånsin kan bli. Själv har jag framgångsrikt slutat med 1) rökning, 2) knäcka med knogarna, och 3) pilla mig i ansiktet på varje torr flaga eller blemma som kan dyka upp. Rökningen var nog enklast av dessa tre, men allt handlar om att slutgiltigt bestämma sig för vad man vill - eller inte vill - göra. Ville jag vara rökare? Ville jag med en axelryckning kunna säga att jag hade rökt i tio år? Ville jag förgifta mina lungor och lukta skunk? Nä, det ville jag faktiskt inte. Så jag slutade, efter fyra års karriär på rökarnas sida. Gällande knogarna så knäckte jag så hejvilt att jag fick stelare fingrar, och de knastrade och kändes svåra att böja. Jag gick i lågstadiet. Den kombinationen kunde aldrig vara bra, tänkte jag, och fokuserade all min viljestyrka på att lägga ned knäckandet. Och se, idag behöver jag inte knäcka ett enda finger nånsin, och inte är de likstela längre heller. Ansiktspetandets avslutande är väldigt nypåkommet, men resulterade så gott som omgående i en oerhörd förbättring av huden och en drastisk minskning av irriterande små finnar, som tidigare dök upp oanmält ensamma eller med ett par polare, kontinuerligt, så att jag aldrig fick ha mitt nylle ifred.

Betyder det här att jag inte har några dåliga vanor kvar? Alls icke, käre läsare, förtrösten ej! Jag kliar mig överdrivet mycket i hårbotten (till mitt försvar ska sägas att den är väldigt torr) och kan inte förmå mig att sluta. Så snart jag har en sårskorpa pillar jag bort den - jag kan bara låta bli om den sitter i ansiktet eftersom jag då är alltför rädd att få ett ärr, och jag har ett enormt sötsug som aldrig låter sig klinga av. Sen tenderar jag att jämt bli sen för att jag inte kan förfoga över tid på ett vettigt vis, men jag kan inte med gott samvete alla det för en dålig vana. Snarare ett besvärligt personlighetsdrag, om något.

Jag tror att vissa dåliga vanor får leva kvar, kanske inte för evigt, men på obestämd framtid i alla fall. Utan dåliga vanor skulle jag känna mig som en falsk människa, ty jag anser att alla som är ohejdat goda och duktiga har nånting att dölja. Jag är hellre lite för förtjust i godis än att jag utvecklar ett skriande behov av att offra getter eller nåt annat tokigt.

Faktiskt.